3 böcker av Mikael Bergstrand som handlar om Göran och Yogi med Björn Granath som inläsare. “Delhis vackraste händer”, “Dimma över Darjeeling” och “Gurun i Pomonadalen”. MB har bott i New Delhi i 4 år och jag anade nästan det eftersom beskrivningarna av Indien sträckte sig förbi turistguidernas och var levande och trovärdiga. Böckerna är fristående från varandra och jag har nämnt dem i kronologisk ordning. Den första var bra och smårolig. Den andra är den bästa, tycker jag för då hade karaktärerna satt sig och historien kändes inte lika trevande. Den tredje var hyfsad. Fortfarande smårolig, men med en uttjatad känsla. Yogis förmåga att göra varje enskilt uttalande till djupsinniga monologer som hela tiden resulterade i ett konstaterande om att svenskarna har märkliga traditioner var till slut bara tröttande. Hans konstanta förvåning över västerlänningars sätt att vara, reagera och förhålla sig till omvärlden finns med i alla 3 böcker och även om det kanske är meningen att det ska vara en parodi på fördomarna om indiernas djupsinnigheter och avsaknad av ytlig materialism, så nådde MB inte hela vägen. Varför detta tjat om Yogis runda figur och dubbelhakor? Björn Granath är en bra uppläsare och jag blev imponerad av att han fixade den allra grötigaste skånskan och kvinnan som talade med dansk brytning där satsmelodin gjorde susen. Hatten av!