Kategori: Allmänt

Från SAOL: eutanasi betyder barmhärtighetsmord. Hörstammar fr grekiskans “euthanasi’a”. “Eu” betyder “god” och “thana’atos” som betyder död.

Läkarassisterat självmord innebär att den sjuka får en injektion eller tabletter som med säkerhet har en dödlig effekt. Det är endast fysiska sjukdomar med dokumenterat dödlig utgång som räknas t.ex. ALS och cancer.

Styckena ovan är fakta och nu är det dax för mina åsikter och erfarenheter! Jag lider av kronisk depression med återkommande ångest och det har jag gjort i minst 35 år och då räknar jag från och med mitt första, av 2, självmordsförsök, men jag började må dåligt flera år innan dess. Jag har medicinerat i 30 år och vid det här laget minns jag inte hur många olika mediciner inklusive de ångestdämpande som jag har använt. Jag tycker inte om att leva och har aldrig gjort det. Jag har haft perioder när jag har mått riktigt bra, men de har aldrig varat längre än högst 4 sammanhängande veckor. Det är förmodligen omöjligt att bedöma hur medicinerna har påverkat min kropp utöver att de påverkar min vikt. Mitt yrkesverksamma liv var kort och bestod av många perioder med sjukskrivning. Jag blev sjukpensionär vid 47 års ålder och har en månatlig inkomst på drygt 20.000 kr. Jag lever med en sjukdom som en stor del av samhället har förutfattade meningar om och minimal förståelse för. Under långa perioder är jag jävligt jobbig att leva med och om Elin inte haft så bra kontakt med sin pappa vet jag inte hur det hade gått. Varför kan inte jag beviljas läkarhjälp för att dö? Varför anses inte min sjukdom utgöra ett lidande? Varför räknas bara fysisk smärta? Jag har provat allt för att få må bra, riktigt bra och jag har kämpat jävligt länge, men när jag vill dö får jag ingen hjälp. Varför lämnas inte ALS-sjuka och cancersjuka att själva göra slut på sitt lidande? Varför ska staten bestämma vad som är livskvalitet?

En av anledningarna till att min syresättning är hög beror på att jag andas med magen. Det är endast vid fysisk ansträngning som jag andas med bröstkorgen. Att sitta ned med en munstycke i munnen är inte fysisk ansträngning för mig och det är därför jag tycker att det är så hopplöst svårt att få till! Jag försökte koncentrera mig på att andas med bröstkorgen i stället och de gånger jag lyckades gick det lite bättre, men att fokusera på att utföra något som, för mig, kändes helt bakvänt var oerhört ansträngande. “Andas som vanligt….och ANDAS IN OCH BLÅS UT KRRRRRRAFTIGT och ut, ut, ut, ut och fortsätt lite till och lite till. Håll uuuut!!” Om och om igen. (Håll käften!) Jag kan tänka mig att de som har tungt och svårt att andas gör det med bröstkorgen, högst upp och kippande, men jag har inte tungt att andas utom efter trappor och riktigt branta backar. Spirometri-idioti. Fnys!

Det var -14 grader när jag gick ut vid halv 10. Solen strålade från en isblå himmel med en svag halvmåne. Jag gick en av mina längre rundor, 80 minuter och det var kallt, fantastiskt ren och härlig luft och med snöknarr under skorna. Jag njöt i fulla drag! Det här är VINTER! Riktig vinter! Sagoboksvinter med snö och glittrande frost. Inget för veklingar för jag mötte inte fler människor än jag kunde räkna på ena handens fingrar. Inte ens de vanliga hundägarna som jag ofta ser. Fnys! Kragen på polotröjan tillsammans med jackans höga krage gjorde att utandningsluften studsade tillbaka in under glasögonen och suddade till omgivningen. Till slut tog jag av dem och då såg jag att det bildats frost på nederkanten av glaset. Det fanns tunt frostfnas på vantarna. Minus 14 är kallt, men mitt personliga köldrekord är -32 inne i centrala Kiruna. Då nöp det ordentligt näsa och kinder!

Det gick inte bra idag. Jag sov bra, men att stiga upp kvart i 6 funkar inte för mig och jag var riktigt trött när jag satt i väntrummet. Det första jag fick göra var att väga och mäta mig och jag blev så jävla irriterad. Det förbannade BMI-andet!!! Det var det som det handlade om eftersom det inte finns någon som helst anledning att mäta någon som är 57 år och har slutat växa för 40 år sedan! Dessutom fick jag väga mig med kläderna på och efter att jag ätit frukost (jag var där klockan 8), så resultatet blev 1 kg mer än när jag gjorde min veckovägning igår.

Efter den sura starten fick jag sitta med en klämma för näsan och ett äckligt munstycke av silikon i munnen, innanför läpparna och andas in och ut i olika kombinationer. Hon instruerade mig hela kontinuerligt. Hostan triggades. Andningstekniken var så svår att få till att jag blev förbannad. Ena halvan av undersökningen, som tog 40 minuter allt som allt, satt jag instängd i ett bås med väggar av plexiglas och med samma sorts näsklämma och munstycke, men förmodligen med en mer avancerad mekanik. “När du hostar får du gärna göra det i armvecket.” sa hon. Jag vet inte om hon sa det för att jag inte skulle skvätta saliv på väggarna eller om det var på grund av smittorisken (Covid-19), men vid det laget var jag trött pp hennes röst att jag var frestad att säga åt henne att hålla käften.

Efteråt var jag helt färdig. Jag köpte 2 vaniljmunkar som jag tryckte i mig tillsammans med en mugg te när jag kom hem medan jag tittade på drag queens. Idag tröståt jag faktiskt.

“Varför är jag inte lika förlåtande mot mig själv som mot andra?” Det är en fråga man kan ställa till sig själv när självhatet gör livet onödigt svårt.

När jag ser en fet person tänker jag aldrig, aldrig, aldrig att hen är lat, dum i huvet eller saknar karaktär. Den enda tanke som far genom hjärnan är jämförande: är hen fetare än jag?

Det sägs att vi inte ska bry oss så mycket om vad vi tror att andra tänker om oss eftersom de har fullt upp med att tänka på sig själva. När jag har en riktigt bra dag klarar jag av det. De dagarna är få. 9,5 gånger av 10 tar jag för givet att de som ser mig automatiskt tror att min fetma beror på att jag är lat, dum i huvet och saknar karaktär. När det går långsamt i en uppförsbacke och jag möter eller passeras av en smal person. När jag behöver stanna och vila efter att ha gått uppför en trappa. “Jag har (förmodligen) en lungsjukdom som inte beror på att jag är fet!”

När jag träffar en ny läkare eller fysioterapeut drar jag alltid en suck av lättnad när hen inte är smal. Varje gång jag handlar och korgen inte innehåller godis, chips eller läsk hoppas jag att någon noterar det. Jag lägger alltid märke till när mannen en parrelation är smal medan kvinnan är fet. När jag äter dessert på restaurang är jag övertygad om att alla andra drar outtalade slutsatser.

Feta människor är inte osmakliga medan själva fettet är det. Kroppspositiva människor uppmuntrar inte till ohälsosamt leverne. De kräver att behandlas på samma sätt som smala. Jag instämmer helhjärtat! Jag stöttar dem och tycker att de är modiga och starka. Däremot tycker jag inte att övervikt är attraktivt. Fett är inte samma sak som kurvor. Jag kommer aldrig att tycka om min kropp så länge jag är fet och jag har inget hopp om att gå ned de önskvärda 25 kilona. Jag ser aldrig på min spegelbild när jag passerar skyltfönster. Det finns bara 1 enda spegel hos oss och den sitter på badrumsskåpet. Den består av 2 luckor och jag fäller alltid upp dem för att slippa se mig själv, men jag ser alltid till att täcka kroppen först. Jag tar aldrig selfies. Jag avskyr att bli fotograferad och vill inte se på bilder av mig själv.

“Varför är jag inte lika förlåtande mot mig själv som mot andra?” Tankemönster är oerhört svåra att göra om. Det tar många år att pränta in dem och det tar många år att ens försöka ändra på dem. Orken finns inte.

“Jag är tjock. Du är korkad. Jag kan gå ned i vikt, men hur gör du?” Jag hoppas få ett tillfälle att använda mig av den repliken.

“Något att dölja” av Elizabeth George med Katarina Ewerlöf som inläsare. Boken är den 21:a delen i serien om Thomas Lynley och Barbara Havers. Jag har läst eller lyssnat på nästan alla böcker i serien och den har hållit på läääänge. Jag måste ha börjat läsa dem innan jag flyttat hemifrån. Den förra boken kom ut för 4 år sedan och den var inte bra och hade en gräslig inläsare. Precis som Robert Galbraiths böcker om Cormoran Strike blir böckerna om Lynley & Havers allt längre om omständligare och tar drygt 20 timmar att läsa in och det går ut över kvalitén. Av den anledningen blev jag glatt överraskad och allt mer förvånad ju längre jag lyssnade på boken att den visade sig hålla hela vägen!

“Något att dölja” handlar om kvinnlig omskärelse som är något av det vidrigaste man kan göra mot flickor och kvinnor. En tradition som har så djupa rötter att de verkar omöjliga att gräva upp. En kvinnlig polis dör och det visar sig att hon arbetade med att bekämpa denna sedvänja som är olaglig (i Storbritannien) och därför sker i skymundan.

I vanlig Elizabeth George-ordning är många personer inblandade och det är alltid knöligt i början, men vid varje enskilt tillfälle de är med i handlingen blir sammanhanget tydligare. Många med lite att dölja, men allt visar sig hänga ihop. Hon är otroligt skicklig! Handlingen flyter på utan svackor eller sega partier och den avslutas inte genom att någon drar en sammanfattning à la Hercule Poirot när han samlar alla misstänkta för att till slut avslöja skurken. Det märks att EG tycker om sitt kärngäng för hon skriver om dem med mycket värme och humor och jag gillar dem, jag med.

Något som beskrivs bra i just den här boken är den omvända rasismen. Det rapporteras kontinuerligt om hur svarta behandlas som andra klassens medborgare, men deras inställning till vita är inte nådig även om den är mer subtil. Kvinnlig omskärelse är vanligt i Nigeria och det är nigerianer det handlar om i just det här fallet. Vita människors upprördhet och avsky tolereras, men misstros. Hur vi än gör för att hjälpa till i kampen möts vi av skepsis. Vita priviligierade, födda med silversked i munnen, kan omöjligt förstå. En svart priviligierad som är född och uppvuxen i England har per automatik en helt annan förståelse tack vare hudfärgen.

Katarina Ewerlöf har varit med länge och är en av de mest anlitade inläsarna. Hon är ett proffs! Jag gillar henne. Många tycker att hon överdriver framför allt i dialogerna, men det är en av hennes styrkor. Texten och karaktärerna får liv. Det var en period på ett par år när även jag tyckte att hon spelade över, men nu är hon tillbaka i sin ursprungsform.

Litteratur och film har ökad press på sig ta med så många folkslag, kön och viktgrupper som möjligt och det går åt rätt håll, men tjockisar fortsätter att skildras som matglada, lata och korkade. Om de inte mobbas, så skämtar de alltid på sin egen bekostnad i förebyggande syfte. Det är betydligt vanligare att en tjock man är tillsammans med en smal kvinna än tvärtom. De gånger en smal man blir tillsammans med en tjock kvinna är kärleken alltid så stark att hon går ned i vikt, håret blir vackert, hon börjar sminka sig och om hon har glasögon byter hon till linser. Notera och begrunda, mina vänner!

“Kriget mot kroppen” gjorde ett starkt intryck på mig. Många känslor sattes i rörelse och med dem kom funderingarna och reflektionerna. “Rupaul’s dragrace” bidrar oxå med alla olika kroppsformer, men med en betydligt mer tillåtande atmosfär. Min sammantagna reaktion är att jag vill köpa ett ex av boken och ge till varenda läkare, sköterska och sjukgymnast på vårdcentralen i Salem! Under hösten har jag genomgått undersökningar och provtagningar på Huddinge sjukhus och på Södertälje sjukhus och där har bemötandet varit milsvitt från vårdcentralen. Från okänsliga amatörer på vc till proffs på sjukhusen.

Min viktresa började inte förrän några år efter graviditeten när jag passerat 30 år och jag VET att viktuppgången är ett resultat av att sköldkörteln fick en snyting efter havandeskapsförgiftningen. Den blev långsam, förslöad och förbränningen av fett har nästan stannat av. Känns det som. Jag tar Levaxin för det sedan mer än 20 år och en av biverkningarna är viktökning. Läkarna ser inte det som någon ursäkt för min viktökning. Jag får anstränga mig mer helt enkelt. Även Pär har sagt så. Klimakteriet leder oxå till att kroppen klamrar sig fast vid fettdepåerna. Hormoner, hormoner, hormoner!!!

2004 gick jag med i Viktväktarna första gången och det fungerade. Jag gick ned ca 12 kg, men efter ett knappt år tröttnade jag på att hela tiden vara hungrig, på att räkna s.k. points och att hetsträna. Kilona kom smygande tillbaka. Jag gick med ännu en gång (jag minns inte när), stod inte ut mer äm ett par månader. Points-räknande och alla dessa smakbefriade lätt-produkter fungerade inte. LCHF höll jag på med lite halvseriöst i några år, men nä. Itrim blev nästa och sista “organiserade” försöket. Kilona försvann tack vare sopp-luncher, men mitt psyke tyckte att det var påfrestande. Det ingick ett begränsat antal stödsamtal, men de som arbetar med träning och kost kan inte tillräckligt mycket om den mentala delen, så jag avslutade det. Det var för … 5-6 år sedan. Sedan dess äter jag 3 måltider om dagen och slåss mot min ständiga och största fiende: kvällstugget. Efter 21 ska jag inte äta något. Det är den metod som har fungerat bäst med bra och mindre bra kvällar. Och sedan kom våren och sommaren 2022 med orkeslöshet, hosta och stillasittande och, så otroligt ironiskt nog, viktnedgång. I nuläget har jag gått ned 8 kg och har kunnat gå ned minst 1 storlek i kläder.

Jag har haft 2 perioder där jag har gått ned i vikt rejält och båda gångerna mådde jag otroligt dåligt psykiskt. Självmordsdåligt. När jag var gravid mådde jag illa varenda dag fram till förlossningen. Jag gick bara upp 12 kg och läkarvården av idag hade hyllat mig. Jag har aldrig i mitt liv varit så smal som jag var det första året efter Elins födelse. Förlossningsdepression de luxe. Den andra perioden jag gick ned åtskilliga kilon var vinter 2011/12. Depression och ångest inklusive medicinbyte. Jag kunde inte sova, hade svårt att äta och ångest-promenerade varje eftermiddag. De läkare som bemödar sig med att läsa min journal längre tillbaka än det senaste året frågar alltid om min skillnad i vikt då jämfört med nu, men de håller alltid käft när jag har förklarat. När jag sammanfattar min viktresa konstetar jag att de gånger jag har gått ned i vikt ordentligt har varit när jag har varit sjäkvmordsbenägen och det, mina vänner är inte någin bra sporre!

Måndag: 30 minuters promenad. / Tisdag: 60 minuters promenad. / Onsdag: frissan (alltid en anspänning), 30 minuters promenad, 1,5 timmes städning. / Torsdag: 4,5 timmars städning. / Fredag: 1 timmes städning. / Idag: 70 minuters promenad.

Igår var jag såååå trött och städningen gick trögt trots att det bara var 1 enda rum. Efter det däckade jag. Förkylningskänsla i kroppen och ont lite över allt. Jag lade mig igen, fullt påklädd under täcket, vilade och slumrade till halv 16 då jag gjorde te och åt tunnbröd. Det blev dragqueens resten av dagen och kvällen. En ovanligt aktiv vecka för mig och det är det jag orkar, ynkligt eller inte. Det positiva var dagens promenad som visade att orken och flåset definitivt har blivit bättre! På torsdag, 15 december, har jag tid för spirometrin på Huddinge och enligt journalanteckningarna, på vårdguiden, kommer jag att få en ny tid hos lungspecialisten efter nyår.

Du föds med ett förutbestämt antal fettceller som inte ändras. När du går ned i vikt blir fettcellerna mindre, men de försvinner inte.

BMI är en matematisk formel som uppfanns av belgaren Adolphe Quetelet på 1800-talet. Han var noga med att poängtera att hans nya kroppsindex INTE skulle användas på enskilda individer, men på 1990-talet bestämde WHO att det skulle användas på precis det sättet eftersom forskningen inte lyckats komma fram till vad övervikt egentligen är. I matematiken finns inget nästan utan endast rätt eller fel. När det gäller människan finns det lika många variationer, förutsättningar och villkor som det finns människor, så att använda ett oflexibelt system på en flexibel organism… Synen på BMI som mätmetod ifrågasätts allt mer och jag har alltid ansett att det är helt åt helskotta missvisande. För några år sedan ändrades graderingarna och det innebar att en, enligt BMI, normalviktig person över en natt blev tjock utan att ha gått upp ett hekto. En kroppsbyggare kan ha samma BMI som jag, men inte är hen tjock. Det som skiljer oss åt är hens muskler som väger mer än mitt fett. Det behövs inga andra argument. Prova i stället att dela ditt midjemått med din längd. Ju närmare 0,0 du hamnar desto bättre för det innebär att bukfetman är liten och bukfetman är den farligaste eftersom den ligger runt viktiga organ som levern.

Förra året skedde 1 505 självmord i Sverige, varav 1 226 är bekräftade och 279 är misstänkta. Det är att jämföra med 210 dödsfall i trafiken och 113 fall av dödligt våld.
Källa: Brå, Transportstyrelsen, Folkhälsomyndigheten