Kategori: Allmänt

En skeptiker och en teknikdåre

I morgon åker Pär till Öland igen. Den här gången i första hand för att fira påsk med Elin som kommer dit på torsdag. Jag stannar hemma. Jag trivs fortfarande inte där även om jag har tillbringat 2 jular där (2020 och 2021) tillsammans med mina favoritpersoner, Elin och Pär. När Corona var i full sving 2020, så ställdes naturligtvis det vanliga julfirandet hos svärfar in och då föreslog Elin och Pär att vi skulle åka till Öland. Tvärmörkt och långt från alla virusar. Jag tvekade länge och jag hade ångest i ett par veckor innan. Merparten av mina Ölandsminnen är förknippade med Elins första år när jag mådde otroligt dåligt större delen av tiden och stekheta sommardagar när alla i Vårat Gäng var där samtidigt, 9 personer varav 3 barn. Gemensamma utflykter och, oftast, 3 gemensamma måltider om dagen. Nu när jag vet att jag är introvert ryser jag av fasa vid bara tanken och jag förstår inte att jag pallade över huvud taget, men då fanns det inte på kartan att jag inte skulle med. Julen 2020 blev väldigt, väldigt mysig! Jag konfronterade mina ångestminnen och överlevde. Vi 3 och Siri. Julen 2021 blev oxå lyckad. När vi kommer dit i december är stugan helt utkyld och det tar tid att få upp värmen i elementen. Det finns en kamin som Elin och Pär eldar i non stop och som jag inte tycker om. Som värmekälla är den en fis i rymden eftersom man är tvungen att sitta nära och ändå blir bara framsidan varm. Röklukten som sätter sig i precis allt! Min väska stod i en stängd garderob i ena sovrummet med stängd dörr och ändå luktar den av rök när jag tar fram den flera månader senare! Sen är det ju inte världens miljövänligaste uppvärmning heller. Varje gång Pär kommer hem från Öland följer rökoset med som en oinbjuden gäst.

När vi var där i julas var Elin dårförkyld. Hon hade en bokad tågbiljett tillbaka till Hässleholm, men det var ingen lysande idé att hon skulle åka tåg med feber och snorig näsa, så vi lade om planerna och körde henne hem den 27 december. Vi bodde på Statt som vi brukar göra. Tisdag den 28:e åkte vi hemåt redan vid 8. Det var i alla fall våra planer. Bilen startade inte. En Volkswagen iD4. Det är just där och då som vi fick 2 valmöjligheter: ringa verkstaden och få en hyrbil för att ta oss hem eller försöka få bilen att starta. Pär valde det senare. Jag är överlag teknikskeptisk medan han är tekniknyfiken en teknikdåre. För att förenkla anledningen till att bilen inte startade hävdade den att sladden satt kopplad till en laddare. Efter kanske 10 minuter av svärande och tryckande på skärmen gick bilen igång och vi kom iväg. Frid och fröjd. Vi kom fram till en Cirkle K, jag minns inte vilken och laddade batteriet. När det var klart var klockan halv 10. Bilen startade inte. Samma felmeddelande. Pär fick igång den efter ännu en omgång svärande och tryckande på skärmen. Vi fortsatte och planerade nästa laddstopp till Cirkle K i Mantorp. 2 timmar senare kommer vi fram till korsningen vid motorvägen i Mantorp. Man måste köra över den för att komma till avfarten upp till Circle K. Pär saktar in för att lämna företräde och sedan lägger bilen av igen. Där blir vi stående. Trafiken rör sig på motorvägen. Några bilar bakom oss får köra förbi. Den här gången blir Pär riktigt förbannad. Jag känner mig hjälplös och förblir tyst. Plötsligt vaknar motorn igen och vi rullar kanske 50 meter innan den stannar igen. Nu står vi mitt i en korsning på en 2-filig motorväg. Pär sitter hukad över ratten och försöker samma manövrar som tidigare utan att något händer. När jag tittar åt vänster, över hans rygg, ser jag en Scania-lastbil komma. Den kommer närmare och närmare. Fronten på en sådan hytt är dryga 2 meter. ”Vi kommer att dö.” var min första tanke. Sedan ”Om vi blir påkörda vill jag inte överleva om Pär inte gör det.”. Vi har pratat mycket om det här efteråt och han blev litet skakad när jag förklarade hur jag upplevde det eftersom han inte sett lastbilen komma. Chauffören lyckades stanna med god marginal. Jag klev ur och vevade med båda armarna. Han klev ur och frågade om han kunde hjälpa, men eftersom det är en elbil är det inte många som kan hjälpa. Den hade låst sig fullständigt. Det gick inte att lossa handbromsen för att få möjlighet att skjuta på. Chauffören kunde manövrera förbi oss. Vi hade fastnat i en ena filen vilket innebar att vi åtminstone inte stoppade upp trafiken i södergående. Pär hade gått en bit bort för att ringa om hjälp. Jag vankade omkring och gjorde mig synlig för att ingen annan skulle fastna. Ytterligare 2 stannade och frågade om de kunde hjälpa. Pär fick kontakt och blev lovad en bärgningsbil inom en halv timme. Vi plockade med oss det nödvändigaste och började gå mot Cirkle K. Då stannade ännu en bil och frågade om de kunde hjälpa till och vi fick skjuts den sista biten till macken. Det var en mulen dag med iskalla vindar och småsnö i luften. Efter ett toalettbesök började väntan på bärgningsbilen. Vid det här laget hade jag slutit mig. Jag kände mig stum. Jag frös inte. Jag var inte arg. Jag var inte hungrig eller törstig. Jag kände mig bara värdelös. Pär ringde flera samtal och gick sedan tillbaka till korsningen för att vara där när bärgningen kom. Det fanns fortfarande corona-restriktioner och macken är liten, så jag höll mig utomhus och vankade runt. Klockan hade passerat 13 när bärgningsbilen dumpade vår på parkeringen. Nästa steg var att få den till Linköping där närmaste verkstad fanns. Medan vi väntade på den transporten satt Pär i bilen och jag gick för mig själv i utkanten av långtradarparkeringen. Bärgningsbil 2 tog oss till Engströms, Volkswagens filial. Klockan var ca 14.15. Vi hade tydligen tur när vi fick tag i en hyrbil dagarna för nyårshelgen. Deras sista. 45 minuter senare kunde vi tömma bilen på alla ägodelar och lyfta över dem till en dieseldriven, automatväxlad Volkswagen Passat och sedan. Åkte. Vi. Hem. Vi kom hem klockan 18, 3 timmar senare än beräknat, uppskakade och slutkörda. Jag packade upp, duschade, tog mitt täcke och mina kuddar och flyttade in i läsrummet. Jag lade mig strax efter 19 och sov skitdåligt.

Vilket var då felet på bilen? Inte var det motorproblem i alla fall. Programfel. Mjukvarukollaps. Den hade från start haft problem att ”tillgodogöra sig” programvaruuppdateringar. Min teknik-skeptisism har fått så mycket vatten på sin kvarn….

1. En elbil är inte en vanlig bil vilket innebär att när/om den lägger av kan ingen hjälpa dig. Varken bensindunkar, dragkrokar eller laddkablar fungerar.

2. En elbil har ingen instrumentbräda med knappar och rattar utan en pekskärm. Om du vill ställa in värmen eller välja radiokanal måste du dutta dig fram och om du, som Pär, har taskig blodcirkulation i fingrarna som gör att känsligheten minskar behöver du snarare dunka på skärmen.

3. Efter det vi råkade ut för har jag fått Pär att skriva under på att fixa varenda liten nödvändig inställning när det gäller allt från stolsvärme till färdplan innan han ens rullar ut från carporten. Att ha en pekskärm i bilen är det mest trafikfarliga som teknikdårarna har hittat på!!!

4. Att utveckla en bil som är som en dator på hjul är sinnessjukt och gör att en stor del av befolkningen inte har en chans att lära sig hur den fungerar. Man ska inte behöva vara en teknikdåre eller högutbildad programmerare för att kunna köra sin bil eller förstå vad som är fel.

Det finns 3 positiva saker med vår elbil: den är tystgående, den är miljövänlig och den har väldigt bekväma säten för långa färder.

Vi fick tillbaka bilen efter ungefär 2 veckor, så Pär fick köra till Linköping och hämta den och lämna tillbaka hyrbilen. Det dröjde längre än så innan jag satte mig i den igen. Vi åkte till Hässleholm i början av mars för att fira Elins och min födelsedag. Det innebar att jag fick möjlighet att se den där korsningen igen, men utan att bilen stannade. Det gick problemfritt båda vägarna.

Konsten att samtala

Nu när Elin bor i Hässleholm blir det en del bilåkande. Vi har elbil numera och därför behövs bilen laddas mellan en halv till 1 timme vid 2 tillfällen. Det tar ungefär 7 timmar att åka till Hässleholm. De senaste gångerna vi har bilat har vi inte haft vare sig musik, radio eller ljudbok. Vi har vilat i tystnaden (och med en elbil är det verkligen tyst; vi sssssusar fram). Vi sitter i egna tankar och tack vare att vi känner varandra så bra vid det här laget blir det inte ett dugg konstigt att någon av oss slänger fram något helt slumpmässigt. Det kan handla om en rovfågel som sitter på staketet vid vägbanan eller om dåren Putin. Det kan handla om böcker eller Lego-byggande (Pär har just nu dille på Star Wars-modeller). Barnuppfostran eller förhållanden. Kläder eller planerna på att köpa nya sängar. Allt och ingenting. Inga frågor är för dumma. Alla åsikter kan framföras. Alla känslor är tillåtna. Vi samtalar helt enkelt. Det är en konst som är på utdöende. När en familj med till exempel 2 vuxna och 2 barn är på bilfärd sitter ofta ungarna med näsan i någon form av skärm för gud förbjude att de skulle behöva ha tråkigt. Den som inte kör sitter med näsan i mobilen. De gånger något sägs är det kopplat till det som dykt upp skärmarna att. Tystnaden är inte vilsam eller ett tecken på funderingar. Det är möjligt att jag är kategorisk, men det står jag för. Det skrivs spaltmeter om vilka effekter mycket skärmtid har. Hemma hos Pär och mig råder mobilförbud medan vi äter. Tyvärr, har Pär en armbandsklocka som är kopplad till mobilen, så även om han sätter mobilen i flygläge burrar klockan till när något meddelande har kommit och han kan inte låta bli att slänga ett öga på skärmen. En reflex. Något jag tycker är viktigt med mobilfria måltider är att kunna spåna, att kunna diskutera utan att genast googla fram fakta. Det är oxå ett sätt att hålla igång språket och förmågan att kunna uttrycka sig. Grundbulten i alla former av relationer är kommunikation och att samtala. Vi ska ha en middag när Pär fyller år om några veckor. Nu när corona är över kan vi bjuda in de närmaste och då tänker jag kräva att mobilerna läggs undan. Så det så!

1 april?

Vår lokaltidning heter Mitt i Salem. Den är inte överdrivet informativ utan består mest av annonser från lokala handlare, men det är väl så de flesta lokaltidningar överlever. Insändarna är alltid kul att läsa. Den här fanns med i veckans nummer. Det var inte 1 april när jag läste den, men det är lätt att tro det. Läs själva!

Är det verkligen meningen att insändaren ska tas på allvar?! Jag har en tatuering på varje överarm, så då skulle jag inte få gå till en vanlig strand?

1. Insändaren undertecknar med ett namn som kan läsas som Fia med knuff. Fegis!

2. Hon, det är väl en hon eftersom namnet är Fia, formulerar sig med ”… man bor i Täby.” och det är oxå fegt. Stå för dina åsikter, så ökar chanserna att bli tagen på allvar.

3. Är det insändartorka hos tidningen?

Halloj!

2 år och 11 dagar sedan sist! Som jag skrev i det senaste inlägget: tiden går. Nu har jag fått tillbaka behovet att skriva. Det är mycket som snurrar runt i huvet när jag försöker komma ihåg det som har hänt sedan sist. Mitt liv är fortfarande i ett litet format, men omvärlden påverkar mig vare sig jag vill det eller inte med allt från Covid-19, böcker och filmer, galna diktatorer, klimatkaos, bristen på en bra svenska, förändringar i Rönninge och min familj.

I det här inlägget tar jag med de händelser som har påverkat mig mest. När Covid-19 slog till upplevde Pär och jag inga större förändringar. Jag är ju en introvert stugsittare, så de sociala kontakterna blev marginellt färre. Jag fick för vana att alltid ha ett munskydd i jackfickan och spritade händerna varje gång jag gick in i en affär. Den största skillnaden är jag inte har åkt till Stockholm en enda gång på 2 år! Den enda anledningen att åka dit var för att köpa te och jag drog mig för att ta pendeltåget för en sorts lyxkonsumtion när alla ombads att undvika trängsel. Jag ringde till butiken och frågade om jag kunde beställa och få det hemskickat och det gick alldeles utmärkt! Lysande! Det dröjde inte länge innan de fixade en nätbutik och nu finns det absolut ingen anledning att åka dit. Den senaste gången jag åkte pendeltåg är alltså den 10 december 2019.

Scania agerade fort genom att beordra hemarbete i så stor utsträckning som möjligt. Vi har ett avundsvärt läge eftersom vi är bara 2 personer och har 2 våningar. Pär har sin hörna där uppe och har kunnat modellera om till en arbetsplats som fungerar. Jag skrotar runt på nedervåningen och märker inte så mycket av det mer än att jag får starta om perkolatorn för att kaffet inte ska kallna. En fördel med att Scania-kontoret blev tomt på folk var att de som inte ville eller kunde arbeta hemifrån kunde vara där utan smittorisk. Pär har utnyttjat Öland hårt och har inrättat ett mindre kontor där oxå och det är inte många som har den möjligheten. Avundsvärt de luxe. När jag tycker att han har varit hemma lite väl länge och han vill ha miljöombyte, så packar han och åker till Byxelkrok. Häpp!

Nu tänker jag skryta om Elin, Pärs och min snorpa. Våren 2020 gick tog hon examen på förskollärarutbildningen. Det blev mycket hemma-plugg och videomöten för henne oxå. Hon hade en kompis, M, som hade samma seriösa inställning till studierna och de var ett svårslaget team. Till den avslutande uppsatsen valde de att skriva om utemiljöer hos förskolor. Pär och jag fick läsa den och trots att jag är långt ifrån akademiskt lagd förstod jag att den var bra. Det visade sig att den var enastående bra för M och Elin fick ett utmärkelse, ett diplom och deras uppsats är numera en riktlinje för hur en sådan ska skrivas. Sug på den! Det skriande behovet av förskollärare gjorde att hon kunde välja förskola och få en bra ingångslön och började på Lilla blå elefantens förskola som, vid det tillfället, var ett lärarkooperativ. En liten förskola med, som mest, 18 barn från 1 till 6 år. Hon trivdes väldigt bra större delen av tiden hon arbetade där, men sommaren 2021 bestämdes att de skulle bli en del i ett privatägt företag. Ägaren (som jag för mitt liv inte minns namnet på) har ett 20-tal förskolor runt Uppsala och Stockholm och har fått väldigt hård kritik från både föräldrar, anställda och politiker. En dag i augusti 2021 var Elin och R hos oss på middag och hon säger att de har något att berätta. ”Är du gravid?” slängde jag ur mig snabbt som en huggorm. Hon svarade nej. ”Ska du sluta på Lilla Blå?” slängde jag ur mig lika snabbt. Hon svarade ja. Dessutom tänkte hon flytta. Till Hässleholm. Höstterminen 2020 blev R antagen till en utbildning i programmering och flyttade till Hässleholm som inte ligger långt från hans barndomshem. Semestern 2021 tillbringade Elin hos honom och det kändes så pass bra att de kände att de ville satsa på det. Hon fick snabbt ett jobb på en förskola på gångavstånd (Hässleholm är inte stort och allt ligger på gångavstånd eller ”runt hörnet” som har blivit ett internt skämt). Ja, men häpp. Typ. I början av oktober körde Pär ned Elin och ett flyttlass. Den 5 november följde jag med med resten av det hon behövde. Hon behöll lägenheten i Rönninge med möblerna tills vidare. Sambolivet visade sig bli knepigare än de hade föreställt sig. Åtminstone för R. Det har varit många konflikter och tjafs och utan att gå in på detaljer är läget så att de ska gå åt varsitt håll. Det bestämdes för knappt 2 veckor sedan och hon har redan ett hyreskontrakt för en tvåa ”runt hörnet”. Det är ju en av småstädernas fördelar och ett övertag, anser jag, att kunna få en HYRESRÄTT efter att ha letat i några dagar! Lägenheten i Rönninge är såld. Den 28:e april åker Pär och jag ned för att hjälpa henne med flytten. Elin har förresten bytt jobb igen. Hon hann knappt bli varm i kläderna när de fick veta att hela jäkla förskolan skulle stängas, men som förskollärare är det inte svårt att hitta nytt, att hitta bättre för det visade sig ganska snart att det var ett skitställe hon hamnat på. Good riddance, som engelsmännen säger. Sedan januari i år jobbar hon tillsammans med J som hon klickar med lika bra som hon gjorde med M. De har fått starta en småbarnsgrupp från grunden och det fungerar bra och Elin stortrivs och vet ni vad? Den ligger runt hörnet. Jag får inte glömma Siri! När R flyttade till Hässleholm tog han sin katt, Juni, med sig och Elin kände sig ensam, så hon kontaktade katthemmet i Södertälje och hittade Siri. En liten svart och vit katt med gröna ögon och liten stämma. Hon är så mysig! Jag kommer att lägga ut en bild på henne snart när jag har vant mig vid bloggandet och trixet med bilder.

Uppehåll

Den 26 februari 2007 skrev jag mitt allra första blogginlägg. Det är knappt 13 år sedan. Tiden går! De senaste månaderna har det varit långt mellan inläggen och jag vet inte varför. Kanske för att det inte händer så mycket i mitt lilla liv. Kanske för att jag känner mig lugnare än på många år och det av den anledningen inte rör sig så många oroliga tankar i mitt huvud. Nu har jag bestämt mig för ett uppehåll i bloggandet. Jag vet inte hur länge eller om det blir permanent, men ni vet i alla fall varför det inte dyker upp något nytt inlägg.

Propaganda

Elva dagar sedan jag skrev senast! Det händer inte så mycket i mitt lilla liv. Jag tränar och promenerar och målar, målar, målar. Läsningen fungerar inte alls och jag förstår faktiskt inte varför. Det känns konstigt, något saknas. Kanske kommer läslusten tillbaka den dag jag tröttnar på att måla. Igår var jag en sväng till Fjollträsk (ett välkänt öknamn för Stockholm som särskilt norrlänningar använder och jag är norrlänning i grunden) för att fylla på te-förrådet. Jag hade för lite kläder på mig och blev tagen på sängen av att det blåste iskallt. Resten av dagen frös jag och nu har jag börjat hosta och är småtäppt i näsan. Håhå jaja. Jag köpte te till Elin också och promenerade förbi hos henne idag för att lämna över det. Det var skönt ute, ett par minusgrader, men vindstilla. De senaste veckorna har jag haft ont i ryggen igen. Jag får ont efter promenader oavsett vilka skor jag använder och jag får ont efter styrketräning. En kombination med 2 Alvedon och 1 Ibuprofen brukar hjälpa. Jag ska börja använda massagebältet. Igår slog det mig att det kan handla om spänningsvärk. Nästa fredag ska jag träffa min psyk-läkare och prata om mitt klagomål gällande hennes diagnos och jag började gruva mig redan vid nyår. Det är en sak att komma med klagomål och en annan sak att stå till svars för det, men jag känner att jag måste göra det. Jag är inte en tjurig barnunge, trots allt. I morgon ska jag träffa AG för första gången på flera veckor och jag har för avsikt att avsluta. Jag behöver inte samtalen längre. De har fyllt sin funktion.

ABBA. Vad finns det att säga? Jag växte upp med deras fantastiska musik, deras pinsamma videor och gräsliga scenkläder. Jag har mimat framför spegeln i hur många timmar som helst och jag var alltid Anni-Frid. Jag föredrar hennes lite mörkare röst och så har jag alltid varit lite motvalls eftersom alla andra ville vara Agnetha. Det behövs inte mycket för att musikminnena ska väckas till liv t.ex. en av deras låtar i en tv-serie. Häromdagen gjorde jag en lista med mina favoriter och jag lyssnade på den när jag promenerade idag och upptäckte att ”Take a chance on me” är väldigt bra att gå till! Prova!

Finns det olika sorters propaganda? Pär och jag pratar ofta om hur och varför samhällsklimatet har blivit så hårt och kallt, varför partier som socialdemokraterna och vänsterpartiet anses urmodiga medan partier som moderaterna och sverigedemokraterna blir allt starkare. Hur har det blivit så illa att svenska medborgare måste tigga för att få mat och husrum? Jag väljer att inte nämna de utländska tiggarna eftersom jag måste dra en gräns någonstans, för min egen skull, och den går där. Varför söker allt färre till polisutbildningen? Varför värdesätts inte yrken inom vård om om sorg högre? Jag blir allt mer övertygad om att det är medias fel, det är media som ska ställas till svars för det negativa och hårda sammhällsklimatet. Deras snedvridna och ensidigt negativa rapportering och vad som händer gör att vi trycks ned, tappar sugen och intresset. Vi blir bittra, besvikna och rädda. Maktlöshet och hjälplöshet förvandlas till ilska och ett behov av att hitta syndabockar. Om du föreställer dig en vanlig barnfamilj med heltidsarbetande föräldrar och barn på dagis och i skolan. De kommer hem vid 17-18 och ska fixa middag, tvätta, läxläsning och allt det andra som hör vardagen till. När de sedan kollar nyheterna för att de tycker att de vill hålla sig ajour med vad som händer, så dängs de i huvudet med USA:s genom tiderna mest korkade president som är så nära att starta världskrig, flyktingkatastrofer, klimatkrasch, människor som inte får vård i tid, poliser och ambulanssjukvårdare som blir attackerade i förorterna, pedofiler och våldtäktsmän och så vidare och så vidare. Familjen går och lägger sig för natten och sedan börjar nästa dag. Det finns varken utrymme eller ork till att hitta nyanserad information. I min Samsung-mobil finns en nyhetstjänst som heter Upday och som är Samsungs egen och som inte går att avinstallera eller negligera. Det kommer push-meddelanden flera gånger om dagen och jag försöker att inte läsa dem (det är bara rubriken som syns), men jag matas ofrivilligt med elände och hemskheter. Är det så märkligt att vi inte orkar känna sympati med de som har det sämre? Är det så konstigt om vi vänder oss till det parti som säger sig ha lösningen på problemet? Media använder en form av propaganda det vill säga vinklad, sållad information. FLER POSITIVA NYHETER INNAN VI GÅR UNDER!!!

Plattfot

Intervallpromenaden jag gick i söndags tog på krafterna. Jag blev makalöst trött i benen efteråt, hade till och med lite ont. Det berodde mer på skorna – mina odubbade isbuggar – än på själva ansträngningen. Alla skor som inte är MBT kallar jag för plattfotsskor och gången blir där efter; tung och klumpig. Idag promenerade jag intervaller igen med MBT och det känns inte alls lika stelt efteråt. Jag kortade ned den snabba delen från 15 till 10 minuter och det blev 3 snabba, 3 långsamma och normaltempo i slutet. Väldigt skönt!

Raffaello: en liten vit mandel längst in i en vit kräm omges av tunt kex och vit choklad rullad i kokosflingor. Herre jösses så goda!!

Vinterrustad

Jag har 3 jackor och 3 par skor för att klara vintern här i Rönninge, söder om Stockholm. En jacka med huva som tål vatten och vind när det är mer än 5 plusgrader. En täckjacka som jag använder när det är runt noll och nedåt. En rejäl vinterjacka med huva som jag använder vid riktiga minusgrader det vill säga 10 minus och nedåt. Den jackan har jag inte använt på 1 år för vallningarna är tillräckligt värmande… MBT-skorna har jag när det är barmark. De dubbfria isbuggarna använder jag när det är lite snö, men inte halt. De dubbade isbuggarna använder jag när det inte är annat än is ute.

Idag hade jag täckjackan och de dubbfria isbuggarna. Det låg ett tunt snötäcke på marken och noll grader. Det blev 75 minuter där 40 minuter bestod av intervaller: snabbt i 15 minuter, långsamt i 5 minuter, snabbt i 15 minuter och långsamt i 5 minuter. Efter det stumnade låren, så jag körde normalt tempo den sista halvtimmen. Det verkar kanske inte speciellt ansträngande, men betänk att jag släpar runt på drygt 100 kg…

British Rose. Jag fick ett litet set med Body Shops British Rose i julklapp av Elin; duschtvål, body butter och handkräm. Den doftar underbart!!

Julefrid

Det har blivit en hel del promenerande de senaste veckorna! Till och med stavgång. Ingen styrketräning alls (det får bli nästa år, hehe). Det har känts och känns mer lockande att komma ut i friska luften. Elins sambo är hos föräldrarna i Skåne och tog Juni med sig och Elin har tillbringat några dagar hos oss. Det har varit mysigt. Efter risgrynsgröten på julaftons morgon bytte vi julklappar och senare åkte Pär och Elin till svärfar. Jag stannade hemma. Igår åkte de till Öland och det är extra skönt att vara ensam i några dagar efter intensivt umgänge. Jag sov till 13! Idag gick jag en långsam promenad på 55 minuter via Konsum. Jag sms:ade Elin: ”Vilket ös det inte är i Rönninge idag…” Dött är en bra synonym.