“Mördaren i folkhemmet” av Lena Ebervall och Per E Samuelsson med Björn Granath som uppläsare. Ett justitiemord som heter duga. Olle Möller fälldes och dömdes mot sitt nekande (1941) för mordet på 10-åriga Gerd Johansson (1939). 1959 dömdes han för mordet på Rut Lind. Båda domarna baserades på indicier och vittnesmål. Han blev misstänkt för mordet på 5-åriga Kerstin Blom, men friades. Den här boken tillsammans med författarnas 2 andra som finns som ljudbok gör att jag förlorar förtroendet för polis- och rättsväsendet. Visst handlar alla 3 böcker om gamla fall och visst har förhållandena förändrats vad gäller polisens arbetssätt, men jag blir kräkfärdig. Slutet av 1950-talet är ändå inte så långt borta – jag känner människor som är födda då och som fortfarande lever! *glimten i ögat* – och även om DNA och datorer inte hade uppfunnits som onekligen underlättar bevisningen, så var polisens häxjakt horribel. De hade inga som helst bevis! Indicier och vittnesuppgifter som vreds och vändes på för att passa in på den person de hade bestämt sig för var skyldig. Alibin ifrågasattes tills de fick svaren de ville ha. Jag kan tycka att polisens bevisbörda av idag kan vara överdriven så till vida att skurkarna inte fångas eller att desläpps ut för tidigt, men när det gällde OM var det för mycket åt det andra hållet. Vad tusan gör man som vanlig medborgare utan pengar, kontakter eller andra påtryckningsmedel när lagens långa arm är ute efter en?! Och så hade vi då den tredje stadsmakten med Aftonbladet i spetsen och senare även Expressen. Den sortens journalistik som hör hemma i det slemmiga mörkret under en sten. Egentligen borde jag undvika den här sortens böcker eftersom inte gör någonting för att förbättra min tro på människan. Jag tycker om verklighetsbaserade böcker, men jag tycker inte om verkligheten.
