Författare: Ewa

Nacken och ryggen. Handleder och fotleder. Näsan oxå, men den är knepigare att hålla varm.

Jag lever, men är småförkyld, trött och seg i huvet. I förrgår började jag bygga trädkojan och det gick bra. Jag var noga med att vrida och vända på stommen för att få ytsektionerna av stammen på rätt plats, men det blev fel någonstans i alla fall. Jag måste montera isär den en sektion i taget, bläddra bakåt i byggbeskrivningen, göra om och göra rätt. Idag har jag inte den rätta orken eller koncentrationen och förkylningen gör att ögonen känns torra och irriterade. Det positiva är väl att bygget varar längre! Nu ska jag sova middag.

Nytt Lego-bygge: en trädkoja med små rum, möbler och gubbar. Det går att välja gröna löv eller höstfärgade. 3036 bitar. Iiiii!

Pär och Elin har tillsammans ett system för lego-byggande medan jag har ett heeeeelt annat som de fnissade åt. Varje gång jag öppnar en påse med klossar sorterar jag dem efter färg och varje färgs olika former. Sedan behöver jag bara titta i beskrivningen och plocka ihop de bitar jag behöver. Pär och Elin tömmer påsen och river igång. Det känns otänkbart för mig att göra så! Jag vet inte hur många gånger de utbrast ”Det saknas en bit!” följt av ”Jag hittade den!”. Det var en av anledningarna till att jag inte pallade att bygga tillsammans med dem…

I förrgår, söndag, fick jag äntligen lust att bygga igen och jag fick bygga själv.

Jag byggde från skorstenen och resten av aktern. När jag var nästan färdig fick Pär äran att trycka fast masten i fästet under däck. Någonting lossnade och rasslade nedåt på insidan. Vi försökte att vända på det för att skaka ut biten, men utan resultat. Det fanns inget annat att göra än att ta isär det jag byggt. Jag gnisslade tänder och svor. Kaos! Oreda! ”Det saknas en bit!” Pär hade inget emot att göra om det och han höll på i nästan 2 timmar. Jag drog mig undan till mitt rum och läste medan jag väntade. När Pär lagt sig byggde jag ihop det sista.

Nu är Titanic färdig!!! Den står på en hylla på övervåningen. Den väger ca 20 kg, består av 10.000 bitar och det SAKNADES INTE EN ENDA BIT!!! Legos största mästerverk som även är vackert att ha framme.

Jag har kommit på mig själv med att försöka lista ut handlingen i förväg både när jag läser och när jag ser filmer eller serier. Vad 17 ska det vara bra för?! Förmodligen har jag ett behov av att känna mig smart. ”Jag vet vem mördaren är!” ”Jag slår vad om att de har samma pappa!” Det förtar onekligen spänningen. Jag blir stressad av spänning, så jag försöker undvika stressen genom att forcera fram lösningen och det är faktiskt stressande…

Efter 7 dagar med sällskap och få möjligheter att få vara ensam kom Den Stora Tröttheten. Igår tog jag mig inte ur sängen förrän klockan 13. Jag somnade hela tiden om. 2 nätters dålig sömn gjorde inte saken bättre. Det blev 2 pyjamasdagar i rad, men idag behöver jag verkligen duscha. Klockan är 10 och jag har faktiskt varit vaken i 1 hel timme!

Lego-bygget av Titanic avstannade, men vi lyckades få hem det utan att en enda kloss lossnade tack vare att Lego, ännu en gång, visade prov på sin genomtänkta produktutveckling. De 3 rejäla kartonger där påsarna med klossar var indelade i fartygets sektioner visade sig vara tillräckligt stora för att rymma varsin del av fartyget. Inget mindre än genialt! Nu är frågan: ska Pär och jag bygga resten tillsammans (inte troligt för min del) eller ska han få göra sista biten själv eller ska jag, i självisk anda, lägga beslag på på den?

Jag har 4 hål i vardera öra. De 3 första gjorde jag på 80-talet när jag fortfarande bodde hemma. Jag hade varit sugen på att göra ett fjärde hål en längre tid innan jag bestämde mig och gjorde slag i saken förra sommaren. I Kiruna var det hos frisören jag tog hål i öronen, så den här gången ringde jag runt till några frisörer i närheten av Rönninge utan resultat. Det finns en salong i Salem som jag inte gillar. Jag klippte mig där en gång och de tvättade inte mitt hår utan nöjde sig med att fukta det med en sprayflaska. 5 tummar ned! Nu ville jag verkligen ha ett fjärde hål i öronen, så jag ringde och frågade och de kunde ordna det. Då så!

Lördagen den 30 augusti 2020 gick jag dit. Jag minns datumet på grund av det usla resultatet. Jag hade förberett mig genom att markera med en tuschpenna var jag ville ha hålen. Mannen som skulle göra det gav ett stressat och fumligt intryck. För det första kunde han inte hitta örhängen för vanliga hål. Det fanns mest pluppar för näsvingar. Till slut lyckades han hitta ett (notera antalet!) stiftörhänge av plast med en sten. Smack! När det gick upp för honom att jag ville ha ett hål även i det andra örat började han leta igen och hittade ett i guldfärgad metall med en sten. Jag ryckte på axlarna eftersom jag varit inställd på att inte använda dem efter att hålen läkt färdigt. Förut var det vanligt med plaststift och tänkt att man skulle byta till vanliga örhängen. Smack! Det gjorde ont! Jag tror att jag fick betala 320 per hål!! Hålen ömmade i flera dagar efteråt. Sedan svullnade dem och rodnade och hettade. Jag rengjorde regelbundet och vred på örhängena som jag skulle göra, men varje gång hade de klibbat fast av vätskan som sipprade ut och som till slut blev varig. Jag klippte håret några dagar efter håltagningen och det gjorde ont när hon råkade nudda vid dem. Det blev inte bättre och efter 3 veckor tog jag ur örhängena, rengjorde noga och regelbundet och så fick hålen läka ihop. Jag var sur och besviken, men ringde inte för att klaga för jag ville inte gå dit igen. Klantarslen!!

Det är klart att jag hade kunnat ringa runt till fler ställen, men jag hade tappat lusten. Den studio jag tatuerade mig hos utför piercingar i alla möjliga varianter och det är ett väldigt bra ställe MEN att åka hela vägen till Odenplan gav mig och ger mig rysningar. För 2 månader sedan, det vill säga 8 veckor = läktiden, hade Elin gjort ett hål i ena örat hos Ur&Penn i gallerian 5 minuters gångväg från hennes bostad. Då blev jag sugen igen! I och med Elins sjukskrivning bestämde vi att hämta henne på väg till Ölandsjulen och då skulle jag ju kunna klämma in håltagningen. Oooo… Jag tog reda på att det fanns möjlighet att ordna det på tisdagen efter jul, så efter vi hade checkat in på hotellet gick jag dit och nu ska jag beskriva hur det SKA göras. 1. Jag fick välja ett par örhängen. Jag kostade på mig rengöring i sprayform som gör att jag slipper peta med desinfektionsvätska och tops. 468 kr för allt. 2. Jag fick sitta på en hög stol för att hon skulle få mina öron i rätt höjd. 3. Hon använde engångshandskar och rengjorde mina öron. 3. Tillsammans fick vi markeringarna på rätt plats. 4. Tjoff x 2. Klart! Det kändes förstås, men det gjorde inte ont och hålen har inte känts av eller varit irriterade de 2 dygnen sedan jag fick dem. Sprayen är smart och det går att snurra örhängena utan tillstymmelse till motstånd. Jag kommer att kunna använda de igen. SÅ ska det göras! Jag är såååå nöjd.

I tisdax var det äntligen dax att styra kosan mot fastlandet! Den 3,5 timme långa resan till Hässleholm gick smidigt. Vi hjälpte Elin att bära upp sin packning från garaget, sedan hämtade vi vår och gick ett par 100 meter – jag gillar närheten i småstäder och Elin bor dessutom i centrum – till Statt och checkade in.

Vi åt tacos hos Elin och sedan kom hennes nya bästa vän, Emilie, över för att hälsa och jag fick genuina och genomgående positiva och varma vibbar från henne. Hon bor tvärs över gården från Elin och de träffades strax efter att Elin flyttat in. Emilie behövde låna en skruvmejsel och det sa KLICK! och sedan dess har de blivit väldigt nära vänner. Elin kallar henne för sin Hässle-familj. Emilie är sååååå mysig och go’ och hon gav mig en stor kram. Nu har jag fått ett ansikte och en röst på den person som betyder så mycket för min snorpa. När Pär och jag sa hej då till Elin och Siri kände jag ett lugn i mammasjälen för jag visste att hon har det så mycket bättre än för ett år sedan när hon kom hem till sin idiot till sambo som inte ens orkat handla mat trots att han visste att Elin var dårförkyld med feber. Elin och Emilie. Suck av lättnad!

Igår kom vi iväg halv 9 och var hemma halv 17. Det tog 1 timme längre än vanligt på grund av laddköer, dåligt väder med slask och slirigt underlag. Väldigt segt och jag var oerhört leds på bilåkande. Jag mådde inget vidare heller. Småförkyld och med orolig mage till följd av den, som vanligt vid långa bilfärder, knasiga kosten. Jag hade sovit urdåligt natten innan. Det var ljuvligt att kliva innanför min egen tröskel med hemma-dofterna. Jag rände runt och tände lampor, packade upp, startade en tvättmaskin med brasosande kläder och duschade sen i en riktig dusch där jag kan inställningarna till skillnad från den på Öland och på hotellet. Himmelriket! Jag sov skitdåligt inatt oxå och magen är fortfarande på urdåligt humör. Det blir en pyjamasdag med te och soffhäng.

Jag gick mot Neptuni åkrar. Det finns ett räcke ungefär där promenadvägen övergår i cykelväg norrut. Räcket står där för att det finns klippor som inte är branta, men hårda och det kan blåsa så pass hårt att det är svårt förbli stående. Jag stod där i 20 minuter och kände hur vinden tryckte på i ryggen. Havet var järngrått hela vägen ut mot horisonten där himlen tog över i olika nyanser av blågrått. Jag räknade vågor. Jag tänkte på när Titanic sjönk och passagerarna i det 4-gradiga vattnet frös ihjäl på 20 minuter. Vilken temperatur har Östersjön i december? Jag skulle faktiskt ha kunnat ta mig ned för den korta branten, lägga stenar i fickorna och vada ut i mina tunga vinterkläder. Jag skulle ha kunnat göra det. Jag var verkligen frestad MEN om jag begår självmord blir det INTE offentligt och jag vill självklart inte förstöra Öland för Pär och Elin. Men tanken finns alltid med mig som en nödutgång eftersom jag inte kan få läkarassisterat självmord.

”Du vet att det gör ont, det gör ont, men ändå / jag har klarat mig rätt länge / jag börjar bli van” Ont, det gör ont med Lena Philipsson

Klockan är kvart över 9. Jag ligger i sängen och är på dåligt humör. Om jag inte varit kissnödig skulle jag ligga kvar här. Jag läste hela kvällen igår. Ingen som helst lust att bygga på Titanic. Somnade före 23 och har sovit gott. Pär är uppe först som vanligt, risgrynsgröten är klar. Elin hörs inte, så hon är nog kvar i lillstugan där hon och Siri huserar. Det har inte varit en bra Ölandsjul den här gången och jag är besviken, särskilt över att lego-bygget inte är vare sig kul eller intressant. Besvikelsen utrycker sig i surhet. Jag längtar hem!! Jag vill inte övernatta i Hässleholm! Det är 5 plusgrader och regnar, men jag tänker gå ut. Ensam.