Författare: Ewa

För att få en bättre uppfattning om det senaste årets viktminskning kollade jag 1 februari 2022 och kunde konstatera att jag har gått ned precis 8 kg. Vikten har pendlat med 1 kg upp eller ned och det har nog att göra med att jag inte haft för avsikt att gå ned, jag har inte haft någon strategi. Det känns bra att ha fått ut något positivt av att hälsan och orken försämrats.

Älskade, underbara, roliga, knäppa marsvin!

20 i 8, tisdag den sista januari. Nu har jag varit vaken i 19 timmar. När jag lade mig strax efter midnatt dröjde det inte länge innan jag kände att kroppen inte hade några planer på att sova eller ens vila. Dessutom låg Pär och hostade. Jag steg upp klockan 1 och har sträcktittat på RuPaul’s dragrace sedan dess. Det ljusnar ute och himlen är molnfri, så det blir kanske en kall dag. Om jag orkar och inte hinner somna ska jag gå ned till Konsum och stödhandla. Än en gång protesterar kroppen mot bristen på aktivitet, men den här gången orkar jag inte ens försöka bryta den onda cirkeln, den nedåtgående spiralen. Jag kan inte motivera mig genom att påminna mig själv om hur bra det känns i både kroppen och huvudet när jag promenerar och styrketränar. Varför ska jag det? Jag är leds på den här berg-och-dalbanan i ork, så nu tänker jag stanna kvar i dalen tills vidare.

Det går att störa sig på allt om man anstränger sig och jag är ganska bra på det. Hehe. Glasögon till exempel. Jag har behövt glasögon sedan 12-årsåldern och önskar ofta att synen kunde vara felfri, men inte så mycket för utseendets skull som för bekvämligheten. De utgör en kontinuerlig kostnad. Nu handlar det om 417 kr i månaden. Tidigare blev det ca 6000 per köp vartannat år för 3 par. Vi som behöver glasögon framställs ytterst sällan i positiv dager inom film och litteratur där vi är töntiga eller fula eller tråkiga och om vi ändrar utseendet är glasögonen alltid det första som ryker. Nu för tiden är glasögon-BÅGEN en accessoar. Jag kan gå med på det så länge det finns ett plastglas i bågen, men att ha linsfria bågar är provocerar mig! Synsams reklam är ”Glasögon för varje tillfälle!”, men om jag skulle ha 10 par att byta mellan skulle månadskostnaden bli flera tusen för JAG kan ta mig tusan inte använda de som en accessoaaar!

2 ljuböcker av Ann-Helén Laestadius, inlästa av Katarina Cohen: ”Stöld” och ”Straff” som utgör de 2 första delarna i Sápmitrilogin.

”Stöld” lyssnade jag på för första gången för drygt 1 år sedan. Den handlar om Elsa som när hon är 8 år blir vittne när hennes renkalv mördas. Hon blir hotad till tystnad och det påverkar henne för resten av livet. Renägarna förlorar renar till både avsiktliga och oavsiktliga olyckor och polisen gör inga försök att få fast gärningsmännen. En tyst desperation växer. Det finns flera passager av rent djurplågeri som jag spolar förbi. Jag lyssnar på boken med så många olika känslor: glädje, sorg, ilska, avsky, maktlöshet och renodlat hat.

Jag är född och uppvuxen i de trakterna i och runt Kiruna, men jag snappade aldrig upp motsättningarna mellan samer och svenskar och var lyckligt ovetande. Motsättningarna gränsar till regelrätt rasism där ”lappdjävlarna” ska hålla sig kvar på kalfjället i sina kåtor och se till att renarna hålls ifrån de svenska jaktmarkerna. En seriös jägare skjuter för att döda och vid skadeskjutning spåras djuret och avlivas. De låter inte älgen vingla omkring och plågas. Däremot ser svenskarna i norra norrland inte renen som ett djur med status och värdighet. De vill komma åt renägaren och tar därför renarna genom att slakta dem, köra på dem och lämna dem döende, men inte utan att ha skurit av hela öronen för att förhindra att ägaren ska kunna kräva ersättning. Det är skillnad på djur och djur.

I ”Straff” är året 1950 och vi får följa 5 renskötarbarn som sätts i nomadskolan. Det är en hård miljö där samiskan är förbjuden och deras namn byts ut mot svenska. Husfrun är en tyrann. Mobbing och prygel blir vardag. Stress och sorg som leder till livslånga besvär. Vi får följa med dem även 30 år senare när alla bor i Kiruna och året är 1986. När det visar sig att husfrun fortfarande lever öppnas flera möjligheter.

”Straff” bygger på verkliga händelser och visar på en tystnadskultur som fortfarande råder. När forskare och läkare i början av 1900-talet åkte till Lappland för att studera lapparna blev de vägda och mätta inklusive huvudet för att bedöma storleken på hjärnan. En i allt kränkande behamdling som lämnade både fysiska och själsliga sår efyer sig. Den äldre generationen klarade inte av att prata om det de varit med om och den tystnaden fördes vidare från en generation till en annan.

Sverige har sin alldeles egna rasism-problematik som inte är kopplad till den gentemot invandrare, men som kan jämföras med – om det nu måste jämföras – rasismen gentemot svarta i USA. Sveriges egen urbefolkning åsidosätts, ifrågasätts, misstänkliggörs och misstros. Ann-Helén Laestadius böcker behövs! De är dessutom väldigt bra skrivna. Ett driv i berättandet som gör att boken blir en bladvändare och en önskan om att den inte ska ta slut

1 av mina Storögda.