Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades.
Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades.
Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom.
Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur.
1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm.
Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest.
Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/
Jag ringde vårdcentralen för att ta reda på vilka möjligheter det finns att få en samtalskontakt, men det kan jag få endast med en remiss från en läkare. Jaha. Visserligen har jag en läkartid på g, men jag vill ha någon NU. Om jag tar mig hela vägen till psykakuten på S:t Görans, så lär inte det snabba på något. Jag behöver inte mer mediciner. Det skulle vara något som bedövar mig känslomässigt. (Jag är medveten om att det finns Jourhavande medmänniska o.dy., men jag behöver mer än ett enda samtal.
Att delta i Blogg 100 innebär att skriva minst 1 inlägg om dagen i 100 dagar. Det finns inga krav på ämne eller längd eller kvalitet. Det är klart att om jag bara skrev ”Detta är inlägg numro 5 av 100”, ”Detta är inlägg numro 6 av 100” osv. vore det att gör det väl enkelt för mig, men bortsett från det, så förstår jag inte varför så många tycker att det är svårt att få ihop ett inlägg om dagen. Om du över huvud taget tycker om att skriva kan det väl inte vara så svårt.
De kommer oftare och oftare, dagarna som har ett stort hänglås på sig och jag inte har lust med någonting. Klockan 8 larmade mobilen och jag steg upp direkt eftersom jag var såååå kissnödig. Det var tänkt att jag skulle promenera, men beslutsprocessen petade in många käppar i hjulet. Ska jag gå ut? Orkar jag gå ut? Har jag någon lust att gå ut? Stavar eller inte? Vilken väg? Jag bestämde mig för att duscha i stället och sedan göra en kanna te och knåpa med ett inlägg till SkrivarSidan. Efter dusch och tekokning startade jag datorn. öppnade Word och dokumentet i fråga och sedan blev jag sittande medan markören blinkade i väntan på att något skulle hända. Inget hände. Jag gick in på Apotekets sida för att beställa hem allergimedicin och kolesterolmedicin. När jag ändå var inne gick jag igenom recepten och passade på att beställa Levaxin och Nasonex. Jag kommer till slutet och då slår det mig att receptet på allergimedicinen inte finns med och alltså behöver förnyas. Meh! Ska jag förnya via Vårdguiden? Skulle inte tro det. Det tar ju flera veckor! Då får jag väl ringa vårdcentralen. Frågan som uppstår då är om jag ska vänta några dagar tills receptet är förnyat eller om jag ska beställa det som finns nu och så ytterligare en gång. Jag blev sittande flera minuter och man skulle kunna tro att jag försökte bestämma mig. I själva verket satt jag bara. Inte ens ett försök till beslut. Sedan loggade jag ut. Om medicinerna ligger kvar i kundvagnen, så är det bra, men om de inte gör det så… Jag gick in på FB och gluttade, men det fanns ingen koncentration att läsa inlägg. Jag orkade klicka på en gilla-markering för en sida med kaninbilder. Djur är jag aldrig för trött för! Där finns aldrig några hänglås. Nu ska jag bara vänta på att den här dagen ska ta slut.
Vår torktumlare från Cylinda är bra, men den är inte pålitlig. Den har, precis som tvättmaskinen från samma märkesfamilj, en timer där det är tänkt att jag ska kunna se hur lång tid den behöver på sig innan tvätten är torr och det är självklart att det varierar med mängden tvätt och det är inte det jag stör mig på för jag skriver inte om min torktumlare om det inte vore för att jag stör mig på den. Det jag stör mig på är att timern gissar. Vid ett besök på toaletten ser jag i förbigående att timern står på 3 minuter. 1,5 timme senare visar den fortfarande 3 minuter. Den står i badrummet och kanske är badrummet beläget i en helt annan tidszon, vad vet jag. Det är faktiskt mindre stressande och irriterande att inte ha någon timer alls än att ha en som ljuger mig rätt upp i ansiktet!
Hatten av för drottning Margrethe! Jag citerar: ”Ja, vi ska ta emot, men vi ska också berätta vad vi förväntar oss. För det är vårt samhälle som de kommer till. Vi ska ge plats till dem, men de ska förstå vart i världen de har kommit. En plats är inte likadan på andra sidan jordklotet, säger drottningen till Berlingske. Hon lyfter fram vikten av att anpassa sig till det danska samhället. Att följa danska spelregler.” Det finns ingen, ingen som kan säga att det är vare sig främlingsfientligt eller rasistiskt.
Nu har jag haft mens i 1,5 vecka. Vissa dagar är det nästan ingenting, vissa dagar forsar det, men varje dag har jag ont. Innan klimakterieköret satte in blödde jag ca 4 dagar varav 1 max 2 var riklig. Det är ingen picknick…
Drygt 5 timmars städning av badrum, kök, hall, sovrum och vardagsrum. Kroppen protesterar inte alls lika illa som den gjorde förra gången. Det är 2 år sedan jag dårstädade ett rum i taget (samma rum som idag) och jag vet att jag tjatar, men den gången lärde jag mig hur jag ska få rent och jag har lärt mig hur jag ska hindra lorten från att slå ned sina bopålar. Numera tar det längre tid att städa, men det är det värt. En känsla av att det faktiskt har blivit rent tillfredsställer mig.
”Lycke” av Mikaela Bley med Callin Öhrvall Delmar som uppläsare. Jag lyssnade på boken i lika många timmar som jag städade och sedan raderade jag den från bokhyllan. Det är den sortens deckare som inte kräver något av lyssnaren/läsaren och som inte får mig att reagera eller reflektera, platt och oengagerande. Halvvägs in i boken har det antytts både högt och lågt att huvudpersonen har varit med om något fruktansvärt och tre olika personer hänvisar till händelsen, men författaren drar ut alldeles för mycket på det. Nyfikenheten dör av uttråkning i stället för att stegras och huvudpersonen verkar snarare orimligt engagerad just för att man aldrig kommer till skott. En av karaktärerna är homosexuell och MB försöker få till de klassiska överdrivna karaktärsdragen som bögar alltid tilldelas i film och litteratur, men det faller platt och blir krystat. En dussinroman som jag är tacksam för att inte ha lagt ut några egentliga pengar på mer än månadsavgiften till Storytel. Som pricken över i var uppläsaren usel. För högt tempo och ingen skillnad mellan berättande text och dialog. Varför är det så svårt att få till?
Nu får det väl för fan räcka! Ständigt detta hänsynstagande och denna politiska korrekthet och tassande på tå ut ifall någon skulle bli kränkt. Försvarsmakten är inte välkommen på nationaldagsfirandet i Umeå eftersom det finns besökare från många olika kulturer och oroliga områden och några kan vara traumatiserade. De som är traumatiserade får helt enkelt intala sig själva att de är i Sverige som inte har varit i krig på 200 år och att de vapen som syns förmodligen inte ens är laddade. För jösse namn! ”Vi har fört diskussioner och kommit fram till detta.”, säger Lillemor Elfgren, men med vem har dess diskussioner förts? Inte med de som anses vara traumatiserade. Idoti! Bah!
Fix idé: om lakanen är nytvättade kan jag inte krypa ned i sängen utan att själv ha duschat samma dag. Jag duschar inte varje dag, men när jag har bytt lakan duschar jag utan undantag. Det spelar ingen roll hur trött jag är eller hur sjuk jag är eller hur många 1000 andra saker jag har att göra – om lakanen är nytvättade, så måste jag duscha. En fråga man bör ställa sig när det handlar om fixa idéer är vad som händer om jag inte duschar trots att lakanen är nytvättade. Det värsta som kan hända är att jag ligger sömnlös, men trötthet till följd av sömnlöshet kan leda till vilka gruvligheter som helst. Jag kanske somnar i duschen och drunknar eller så blir äggen hårdkokta eftersom jag är för trött för att komma ihåg att starta äggklockan eller så somnar jag sittande på golvet med Selma och hon passar på att skutta upp på övervåningen (naturligtvis har jag glömt att spärra trappan pga. trötthet) och gnager sönder varenda bok på de nedersta hyllplanen. Ni förstår, eller hur? Därför måste jag duscha innan jag kryper ned i rentvättade lakan!
”Mördaren i folkhemmet”av Lena Ebervall och Per E Samuelsson med Björn Granath som uppläsare. Ett justitiemord som heter duga. Olle Möller fälldes och dömdes mot sitt nekande (1941) för mordet på 10-åriga Gerd Johansson (1939). 1959 dömdes han för mordet på Rut Lind. Båda domarna baserades på indicier och vittnesmål. Han blev misstänkt för mordet på 5-åriga Kerstin Blom, men friades. Den här boken tillsammans med författarnas 2 andra som finns som ljudbok gör att jag förlorar förtroendet för polis- och rättsväsendet. Visst handlar alla 3 böcker om gamla fall och visst har förhållandena förändrats vad gäller polisens arbetssätt, men jag blir kräkfärdig. Slutet av 1950-talet är ändå inte så långt borta – jag känner människor som är födda då och som fortfarande lever! *glimten i ögat* – och även om DNA och datorer inte hade uppfunnits som onekligen underlättar bevisningen, så var polisens häxjakt horribel. De hade inga som helst bevis! Indicier och vittnesuppgifter som vreds och vändes på för att passa in på den person de hade bestämt sig för var skyldig. Alibin ifrågasattes tills de fick svaren de ville ha. Jag kan tycka att polisens bevisbörda av idag kan vara överdriven så till vida att skurkarna inte fångas eller att desläpps ut för tidigt, men när det gällde OM var det för mycket åt det andra hållet. Vad tusan gör man som vanlig medborgare utan pengar, kontakter eller andra påtryckningsmedel när lagens långa arm är ute efter en?! Och så hade vi då den tredje stadsmakten med Aftonbladet i spetsen och senare även Expressen. Den sortens journalistik som hör hemma i det slemmiga mörkret under en sten. Egentligen borde jag undvika den här sortens böcker eftersom inte gör någonting för att förbättra min tro på människan. Jag tycker om verklighetsbaserade böcker, men jag tycker inte om verkligheten.
35 minuters promenad till Salem för att hämta paket och då gick jag en omväg eftersom jag planerade att bara gå raka vägen hem eftersom jag skulle släpa på bökiga paket. Jag hade aldrig kunna drömma om att de skulle vara så fenomenalt tunga! Jag hade varit förutseende nog att ta med mig en plastkasse modell större, men jag var ändå tvungen att riva av ytterkartongen på ett av paketen och be att postpersonalen tog hand om den för den gick inte ned i en vanlig papperskorg. Med ena handsken lindad runt kassens plasthandtag började jag gå hemåt. När jag hade stannat för att byta bärhand för femte gången på 5 minuter förstod jag att det skulle ta tid. Jag roade mig med att räkna antalet steg mellan varje byta-hand-paus och det var omkring 100. Det tog 50 minuter för mig att komma hem och den sista backen och trapporna var överjävliga. Armarna tyckte att de hade gjort sitt och armbågarna värkte, men nu är jag hemma och har burstädning att se fram emot efter lunch. Jäss! Not.
Mental trötthet. Jag får värja mig oftare och längre perioder. Min försvarsmur känns tunn som papper. Jag backar, drar mig undan mer och mer och jag undrar om jag till slut har backat så långt det är möjligt. Det är länge sedan jag slutade följa med i nyhetsflödet i ren självbevarelsedrift, men nu funderar jag på att logga ut från FB permanent. Folk är så gapiga, hejiga och engagerade att hälften skulle räcka och bli över. Politiska ställningstaganden, namninsamlingar, jippon, uppmuntrande tillrop, ”styrkekramar” högt och lågt, hålla utkik efter spammare & nättroll, anmäl!, agera!, ta ställning!, ha en åsikt för bövelen! och gilla, gilla, GILLA!!! När jag mår så här är jag inne i en självisk bubbla där jag har ett enormt behov av bekräftelse och uppmuntran medan jag inte har någonting att ge tillbaka. Jag vill ha kommentarer på mina inlägg, men jag orkar inte uppmuntra någon annan. Jag behöver bekräftelse på mina författarövningar, men jag klarar inte av att läsa eller bekräfta någon annan. Dagarna när jag blir överväldigad kommer allt oftare. Jag orkar inte. Jag vet inte om jag vill orka. Jag tycker inte om den värld jag lever i. Det skulle inte vara fel med en terapeut… Kan en terapeut lära mig att inte vara så ömhudad?
Klockad på 55 minuter blankt, högervarv runt Flaten i brrra tempo (utom i uppförsbackarna för då drog hostan igång). Jag fixade snörningen, men fötterna domnade ändå lätt och jag tog ur hälsporrekuddarna för att skorna skulle sitta bättre runt hälen. Det hjälpte. Igår eftermiddag började jag inhalera Pulmicort igen mot hostan. Jag hade småpanik igår över att jag aldrig blir piggare, över att det ena träningspasset efter det andra har varit rena plågan och över att välbehaget och njutningen har uteblivit helt. Dagens promenad kändes bra, det var skönt och gav mig hoppet åter, men jag undrar ändå varför jag aldrig blir frisk… Nu är det april och jag blev lovad en träff med nya läkaren i slutet av april, men eftersom jag inte längre litar på vårdcentralen i Salem, så ringde jag och frågade om de syntes någonting om en kommande kallelse till besök. Sköterskan kunde se att en kallelse var planerad att skickas ut, men att läkaren är fullbokad, så det blir förmodligen inte förrän i maj. Det har egentligen ingen betydelse. Det som har betydelse är att sömntabletterna inte kommer att räcka till maj och att jag inte kan förnya det receptet över telefon… Naturligtvis vore det bättre om jag kunde sluta med Stilnoct, men det ska väl inte var av den anledningen?
Vi hade fint besök vid 9-tiden i morse: Kurre. Sedan de gallrade träd har hans besök minskat drastiskt i antal eftersom hans ”broar” har försvunnit.
Han e så fin! Jag stod i Elins rum och fotade med mobilen genom rutan. Han satt precis i ögonhöjd och svepte svansen fram och tillbaka.
Den här gåsen satt och honkade i sin ensamhet, men det kom ingen. Den verkade övergiven…
SL. Det finns mycket att säga om SL, men under det senaste året har det inte varit mycket positivt. Inte nog med att den ena fantasifulla anledningen efter den andra försenar trafiken eller att bygget av Citybanan stänger ned hela skiten eller att rulltrapporna är avstängda, så har de mage att höja biljettpriserna och pricken över i är Access. Sedan biljettsystemet gjordes om har klagomålen blivit fler och Sofia Koch tillhör dem som orkade stå på sig. All heder åt henne! Numera åker jag så sällan med SL, inte ens en gång i månaden, att jag inte orkar lägga ned energi på att förstå reskassesystemet. När jag fyller på min reskassa fyller jag på med 100 kr och åker tills det tar slut. SL är ännu en anledning för mig att avskärma mig från den pestiga omvärlden.
