Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

#Blogg 100 del 129

Vi köpte en blu ray-spelare i julklapp till oss själva. Efter en daglig användning i 6 månader och 2 dagar var det psykbrytvarning när jag efter 4 omstarter försökte se ett avsnitt av ”Game of Thrones” och till slut gav upp. Det var inte första gången som spelaren inte samarbetade och faktum är att jag fick 5 blu ray-skivor av ”Vänner” utbytta (utan problem och med fantastisk service hos Discshop) pga. att den hackade i det ena avsnittet efter det andra. Det var förmodligen inte skivorna det var fel på … Vi åkte till El-giganten i Kungens Kurva och tack vare att garantin inte hade gått ut blev det inga protester. Vi lämnade den ifrån oss, fick ett tillgodo-kvitto, valde ut en ny och lade till 300 pix. Vi var hemma igen på mindre än 1 timme. Pär har kopplat in den och den började visa avsnittet jag försökte se utan tjafs. En fördel med den nya är att den är av samma fabrikat som tv:n, så nu behöver vi bara 1 fjärrkontroll i stället för 2.

Vad övrigt är är tvätt och allergiska ögon. Förra veckans tvättdag när jag var färdig till lunch känns som en avlägsen dröm. Jag startade nyss den 5:e maskinen och har 4 kvar och allt är sånt som inte ska tumlas. Idag var första gången jag var utomhus sedan i tisdags. Jag befinner mig under en intensiv pollenattack och då fungerar inte mycket annat än att jag håller mig inomhus. Efter promenaden i tisdags var mina ögon oerhört irriterade och både den dagen och onsdagen maxade jag doseringen av ögondroppar. I torsdags var det betydligt bättre och i fredags behövde jag bara 1 dos. Igår städade jag och då var det klippt igen. Soffkuddar och mattor låg ute hela dagen och sög i sig pollen medan jag viftade runt i dammolnen inomhus. Idag vaknade jag av att ögonen kliade och var halvt igenklibbade. Doseringen av ögondroppar är återigen maxad och irritationen ger mig huvudvärk. Suck.

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 128

3 böcker av Mikael Bergstrand som handlar om Göran och Yogi med Björn Granath som inläsare. ”Delhis vackraste händer”, ”Dimma över Darjeeling” och ”Gurun i Pomonadalen”. MB har bott i New Delhi i 4 år och jag anade nästan det eftersom beskrivningarna av Indien sträckte sig förbi turistguidernas och var levande och trovärdiga. Böckerna är fristående från varandra och jag har nämnt dem i kronologisk ordning. Den första var bra och smårolig. Den andra är den bästa, tycker jag för då hade karaktärerna satt sig och historien kändes inte lika trevande. Den tredje var hyfsad. Fortfarande smårolig, men med en uttjatad känsla. Yogis förmåga att göra varje enskilt uttalande till djupsinniga monologer som hela tiden resulterade i ett konstaterande om att svenskarna har märkliga traditioner var till slut bara tröttande. Hans konstanta förvåning över västerlänningars sätt att vara, reagera och förhålla sig till omvärlden finns med i alla 3 böcker och även om det kanske är meningen att det ska vara en parodi på fördomarna om indiernas djupsinnigheter och avsaknad av ytlig materialism, så nådde MB inte hela vägen. Varför detta tjat om Yogis runda figur och dubbelhakor? Björn Granath är en bra uppläsare och jag blev imponerad av att han fixade den allra grötigaste skånskan och kvinnan som talade med dansk brytning där satsmelodin gjorde susen. Hatten av!

blogg100-logotype-300x256e

#uppochhoppaijuni del 5

Mitt stoltaste ögonblick. När det gäller träning? Hmm … Eftersom jag aldrig har tränat mot ett specifikt mål är det himla knepigt att komma på något. Jag kommer att tänka på 3 små ögonblick. När jag var hos diabetessköterskan och hon sa att min kombination av konditions- och styrketräning var riktigt bra fick jag ett erkännande och inom mig utbrast jag ”Ha!”. Jag har lyckats stå på ett ben på balansbrädan och det är något som inte min man fixar. Ha! I januari var jag på årlig hälsokontroll och fick en diabetesvarning och när läkaren satte sig till rätta framför datorn för att skriva ned en motionsplan åt mig kändes det väldigt bra att kunna säga att jag redan tränar 5 gånger i veckan. Pilutta dig! Det sista handlade väl mer om där-fick-du än stolthet, men det innebar ett kort triumfatoriskt ögonblick i ett i övrigt jobbigt läkarbesök.

#Blogg 100 del 127

Åh, vilket bra gummipass det blev! Skönt jobbigt och svettigt med bra flyt och ork och jag tog ett steg närmare fullt program. Aj lajk it!

Jag hoppades på att verkligen bli av med vätska i kroppen med hjälp av Waterloss och det verkar fungera, men ett plus är detox-effekten. Det är ett fasligt spring på toaletten och då är det inte bara kissande utan magen har varit väldigt aktiv. Inte dålig eller körig, men väldigt aktiv (3-4 gånger per dag). Enligt vågen har det försvunnit 1,3 kg sedan i tisdags och jag känner mig lättare i kroppen och det är en uppiggande känsla. Det är inte omöjligt att jag kör en sån här rensning fler gånger.

blogg100-logotype-300x256

#uppochhoppaijuni del 4

En träningsform jag inte förstår. Löpning! Att springa. Att hetsa. Att jogga. Att plåga sig själv. På mina promenader möter jag både en och två masochister och de har alla en sak gemensamt: en plågad min. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har sett en löpare som gett intrycket av att faktiskt tycka om det han/hon håller på med. Löpsteget kan se mer eller mindre lätt ut, men det finns ingenting som tyder på att det är njutningsfyllt eller ens roligt. Jodå, jag vet att det är en träningsform som är väldigt bra för hjärtat och det är ett suveränt sätt att bränna fett, men jag vill ha ut mer av träningen. Min man springer. Min svåger springer på maratonnivå. Min svägerska och hennes barn springer. Jag vet inte vad som skulle kunna få mig att springa. Jag kan gå fort, riktigt fort om jag har bråttom, men tempot i mitt liv är i det stora sällan högre än vad som motsvarar en rask promenad. Dessutom är löpning inte det bästa för vare sig knän eller fötter. Nä, MBT-skor tillsammans med stavar is da shit när det gäller konditionsträning! Och jag lovar att jag inte ser plågad ut.

#Blogg 100 del 125

”Längtan bor i mina steg” av Klara Zimmergren, en författaruppläsning. Klara Zimmergrens göteborska var mysig att lyssna till. Hon har samma humor som jag och den sortens uppfinningsrika språk som fick mig att tänka på Fredrik Backman. Jag skrattade en del, log väldigt ofta och fick en varm känsla i kroppen och allt detta trots att hon tar upp ett laddat ämne, ofrivillig barnlöshet. Mia Skäringer upptäckte jag när jag såg ”Solsidan” och sedan fick jag veta att hon utgjorde den ena halvan av ”Mia & Klara”. Jag såg en snutt av ”Mia & Klara” på svt.play och tyckte att de var urfåniga. När någon säger att något är ”hysteriskt roligt” kan de lika gärna hissa röd flagg och jag hissar röd flagg för ”Mia & Klara”. När det gick upp för mig att Klara var ena halvan av ”M & K” blev jag besviken och ett tag tyckte inte att hon var rolig längre utan bara fånig. Det är svårt med humor medan det är lättare att vara allvarlig och att blanda ofrivillig barnlöshet med lustigheter är riskabelt och KZ gör det hyfsat. Det märks att hon har en komisk bas och det märks att barnlösheten är känslig. Kanske är det för känsligt och därför vågar hon inte lämna ut sig helt. Jag fick ingen känsla för hur tärande det förmodligen är eller hur det egentligen påverkade förhållandet med L. Ingen tidsuppfattning mer än i förbigående. Något som framgick desto tydligare var hennes kärlek till djur i allmänhet och hundar i synnerhet. Där fångade hon mig! Jag led med henne när hon fick avliva Anton och jag blev varm av glädje när de hämtade hem Frasse och jag blev grön av avund när hon berättade om reportagen för ”Djursjukhuset”. I det stora hela är boken värd att lyssna på om man vill ha omväxling till uppsjön av deckare och mysromaner.

 

#uppochhoppaijuni del 2

Mitt första träningsminne. En gymnastiklektion i lågstadiet. Tjejerna och killarna hade gymnastik tillsammans och vi hade vår vanliga fröken som lärare. Vi skulle låtsas att vi var dressyrhästar. Min tolkning var att hålla armarna böjda intill kroppen samtidigt som jag gick med så rak rygg som möjligt och drog upp ett ben i taget med sträckta vrister. Jag tog ut rörelsen ordentligt. Det här minns jag eftersom fröken tyckte att jag gjorde det så bra. Min första triumf! Några år senare i samma gympasal lyckades jag aldrig, aldrig någonsin klättra uppför repet med hjälp av armarna. Jag blev kvar nere vid den stora knuten och tyckte det var roligare att sitta och gunga. Att hoppa bock verkade fullkomligt livsfarligt. Kanske har jag blockerat det helt och hållet för jag har inget minne av att ens ha försökt springa, ta sats och skjutsa över kroppen med hjälp av händerna. Jag ryser än idag. Redskapsgymnastik var ingenting för mig. Däremot har jag alltid gillat alla bollsporter. Handboll, volleyboll (trots att jag aldrig fick till fingerställningen och alltid hade stukade fingrar), basket, innebandy, spökboll, plintboll (en variant där målisen satt uppe på en plint och laget skulle göra självmål – skitkul!), badminton, frisbee och den svenska/norrländska varianten av baseball som kallades bo-boll. Jag har alltid gillat skolgymnastiken förutom de gånger vi skulle spela fotboll, löpträna eller orientera. Trots att jag gillade lagsporterna har jag inte sökt mig till den formen av träning privat. Nu är jag en ensamvarg som kan sträcka mig till att promenera i sällskap av min man, men fler får det inte vara.