Författare: Ewa

Dax att träffa dietist EI igen. Varför? Säg det. Jag var flera gånger frestad att lämna återbud. Den enda fördelen med att jag ändå gick dit var att jag kom upp i frikort för 7 månader framåt.

Vad kan en dietist hjälpa mig med? Vi har gått igenom mina matvanor och förra gången sa hon att hon skulle ”sätta sig och räkna”  (kalorier) med hjälp av den lista jag gav henne. Antingen hade hon glömt det eller inte gjort det och jag lät medvetet bli att påminna henne. Vikten har sedan förra besöket ökat med ca 1 kg och sedan minskat med samma kg dvs. status quo. Jag har gjort mindre ändringar i vad jag äter och när jag äter det, ändringar som känns bra för mig och som EI tyckte var bra. Hon hade egentligen ingenting att säga om mina matvanor och när jag förklarar hur jag tänker säger hon att jag är inne på rätt spår.

Vad kan en dietist hjälpa mig med då? Till en del kan hon fungera som terapeut. Det fick EI göra idag. Snarare sophink för jag hade behov av att häva ur mig om de senaste veckornas känslomässiga röj och om att jag känner mig ensam i min kamp mot vikten. Nej, jag har varken lust eller behov av att vara med i en grupp med människor som har samma problem som jag eftersom det så lätt blir att känslan av att inte vara ensam övergår i att man snöar in fullständigt på problemet och bara gnäller. När jag satt i den landstingshårda stolen mitt emot henne blev jag leds. Så. Satans. Leds. Gråtfärdig. Hon frågade om vi skulle boka in en ny tid om en månad, men jag sa nej tack. ”Det är ingen idé.” Jag har förstått av våra 2 möten att jag är inne på rätt spår, att jag vet vad som är bra och inte bra och att jag tränar regelbundet, så vad mer kan hon göra?

Jag vill kunna prata med Pär om det här – det är där jag behöver stöd! Även om de spydiga kommentarerna rörande mitt ätande är betydligt färre än vad de var för ett par år sedan vill jag ha bort dem helt och jag saknar uppmuntran. När jag har kommit fram till vad som är bra att äta på kvällen, så vill jag bli uppmuntrad och inte få till svar: ”Varför ska du äta något alls?”. När jag har gått ned 1 kg vill jag höra heja-rop och inte bara mötas av hans eget viktresultat. När jag vill ha chips & choklad till helgen vill jag inte få en föreläsning om hur han har slutat med allt vad godis heter och att det var det enda som behövdes för att han skulle börja gå ned i vikt.

Det är ingen idé. Jag har tappat lusten och kampviljan. Jag vill inte vara med längre.

Sedan jag pajade handen för ca 15 år sedan har jag haft problem med senan som går längs med utsidan av handen och ned mot lillfingret. Jag fick kortison vid ett tillfälle och vill minnas att det fungerade bra och jag ska nog ta upp det vid nästa läkarbesök. Genom åren har jag provat många sorters stöd för handleden med mer eller mindre effekt. För 8 år sedan hörde jag talas om Back on Track (om jag inte minns helt fel var det rallyföraren Tina Törner som använde BoT för sin rygg och tyckte att det var kanonbra) och jag köpte ett handledsskydd på hälsokosten. Då blev jag inte imponerad och kände mig lurad, men jag har alltid återvänt till det handledsskyddet när de andra inte har gjort sitt jobb. Det är enkelt att använda, det är smidigt och nu känner jag att det fungerar! Efter renoveringen har jag haft riktigt ont i handen och jag smort in med Voltaren och tagit dubbeldos flera gånger och använt bl.a. Rehbands handledsstöd utan att det har blivit särskilt mycket bättre. Tillbaka till det enkla: BoT:s handledsskydd! Härom dagen skuttade jag runt på nätet efter ett nytt stöd, men antingen är de utformade till att stödja den del av handleden som inte utgör något problem för mig och de stöd där tummen sticks in och man lindar runt och fäster med karborre kommer egentligen inte åt utsidan av handen. BoT:s handledsskydd dök upp och då fick jag en idé: varför köper jag inte ett nytt? Det jag hade var tvättat några gånger och hade lixom tappat spänsten, så jag köpte ett nytt och så köpte jag ett till foten oxå!

”Vid framställningen av polyester- eller polypropylentrådarna smälts keramiska partiklar in i trådarna. Egenskapen hos de keramiska partiklarna är att när de blivit uppvärmda av kroppsvärmen utstrålar keramiken en värme som träffar kroppen. Värmen som på detta sätt återreflekteras är en långvågig värmestrålning vilken är detsamma som långvågig infraröd strålning.”  www.backontrack.com/se/

De fungerar som mer än stöd, de hjälper till att dämpa inflammationen och det är ett fördelaktigt alternativ till värktabletter, tycker jag. Jag har inte provat lika många ankelstöd som handledsstöd och det jag köpte på Apoteket för snart 2 år sedan känns oerhört klumpigt plus att det inte stödjer där det behövs (på utsidan av vristen, runt fotknölen). BoT:s ankelskydd känns som ett bandage med den fördelen att det är enkelt att ta på och av.

Söndag för 2 veckor sedan, dagen innan vi började med köket, brast det för mig. En dryg veckas stress & press kulminerade i att jag vrålade rakt i ansiktet på Robin. Många små faktorer som sög mental ork ur mig som vampyrer. En viktig aspekt var att jag hade dragit ned på Lyrican för att se om yrseln blir lindrigare. Den första etappen gick smärtfritt, så jag drog ned ytterligare. Big mistake. Pär var bortrest och det innebar att jag inte kunde dela Det Vardagliga Slitet med honom: handla, städa buren, diska, tvätta, frukostera marsvinen. Elin bodde hemma och det betydde att jag inte fick mitt livsnödvändiga behov av ensamhet tillgodosett. Anledningen till att Elin bodde hemma var Ellie, en oskyldig kanin som får finna sig i att bli forslad mellan olika ställen hela somrarna. Ellies ojämförliga behov av att gräva i buren var en oväntad stressfaktor. Inte bara ljudet utan oxå för att det förde med sig att hon ofta fyllde vattenskålen med spån så att vattnet måste bytas i ett och att hon behövde hö ofta, ofta. En natt tillbringade hon vägg i vägg med mig och då sov jag inte mycket… Marsvinen, Selma och Ellie fick vara ute i skift – ett pussel. Robin sov över 2 nätter och även om jag inte märkte av honom så mycket, så visste jag att han fanns där. Det är knappt att jag orkar med familjen, så att lägga till en störig kanin och en pojkvän är att utmana ödet. Jag städade på fredagen, tvättade och började plocka undan prylar inför renoveringen på lördagen. Pär kom hem på lördag eftermiddag. På söndag förmiddag kom svägerskan med son och hämtade hem Ellie samt fikade. Jag storstädade marsvinsburen. Pär fixade 3-rätters middag för oss, Elin och Robin. Vid 19-tiden hade vi ätit precis ätit färdigt och Robin och jag hade en diskussion om huruvida hundägaren har hela ansvaret för hur hunden beter sig. Delade meningar rådde, men vi grälade inte. Robin har inget ljummet mellanläge. Det har inte jag heller. Liv eller död. Allt eller inget. Han var intensiv, nästan hetsig. Kraschen kom när jag kände att jag inte fick åsiktsmässig luft. Han var på på på. Då dängde jag båda handlflatorna i bordet och vrålade (det är ingen överdrift, jag vrrrrålade): LÄGG AV! LÄGG AV!! HÅLL KÄFTEN! JAG FÅR JU ALDRIG TALA TILL PUNKT MED DIG! ALDRIG!! Robin ryggade tillbaka och sa bara: ”Jaha…”. Pär försökte hyssja på mig, men det var som bensin på en eld och jag knuffade nästan ned honom från stolen. Superstyrka. Jag fortsatte vråla samma saker. Då reste sig Robin, drog med sig Elin och sa att ”Nu går jag härifrån.”. Pär hakade på. GÖR DET OCH KOM ALDRIG TILLBAKA!! blev min slutkläm. Sedan gick jag ut. Passade på att smälla igen ytterdörren så att hela huset vibrerade. Jag satt nere i centrum. Lyssnade på min bok. Grät. Skämdes på samma gång som jag oxå hade blivit rädd. När långvarig stress kulminerar i en ångestattack finns det en sorts urkraft som är enorm. Det är jävligt skönt att få vråla på det där viset. Det var någonting som jag hade tryckt tillbaka länge och som snappade upp att nu har den här människan inte lika mycket medicinskydd som vanligt så nu kan krafterna släppas loss. Mooahahaha! Jag har bett Elin, Robin och Pär om ursäkt. Jag har förklarat varför det blev så där och att det inte kommer att bli så igen. Hoppas jag.

Nu kommer den. Den stora tröttheten. Det är ingen idé att kämpa emot eller försöka forcera. Det bästa är att ge efter tills kroppen har fått vila färdigt. Renoveringens baksmälla. Jag sitter i mitt fina, fina kök och är så trött och leds att jag har svårt att ens avsluta en enda mening. Igår sov jag till halv 11 och sedan sov jag middag i soffan. Idag gick jag upp klockan 9 endast för att jag var såååå kissnödig. Somnade i soffan före lunch och halvsov en stund före middagen. (Paus när hjärnan saktar ned och nästan stannar.) Den här gången är baksmällan värd sitt pris för jag är oerhört nöjd med resultatet och min egen insats. Nu ska jag bara vila färdigt…