Henry David Thoreu skrev “Walden” efter att ha tillbringat 2 år i vildmarken. Han byggde en liten stuga och satt där och filosoferade. Boken räknas till klassikerna och nu finns den som ljudbok med Gerard Hoberstorfer som inläsare. Den kom ut i mitten av 1800-talet och kan nog räknas som en tidig samhällskritisk “mindfulness”.
Jag lyssnade 4,5 timme av 14,5 innan jag gav upp. Hur kunde han veta hur han skulle göra för att bygga en stuga från absoluta grunden där han till och med behövde välja vilket träd som passade bäst som virke? Han gjorde inte ett enda misstag och gjorde, i stort sett, allt själv?! Självsäker och självtillräcklig. Torr och humorbefriad i avsaknad av självdistans.
Han benämner ursprungsbefolkningen som “vildar” och araber som “moraliskt underlägsna”. De är tidstypiska rasistiska uttryck, men när jag tänker på att ordet “negerkung” från Pippi-böckerna, som även det var tidstypiskt, ströks, så osar det dubbelmoral. Astrid Lindgren var väl inte lika fin som herr Thoreu.
Språket i “Walden” är balsam för en språkpolis öron och inläsningen likaså, men jag förstår inte varför boken tillhör de jag “bör ha läst”. Det var när HDT kom in på just bra och dålig litteratur och vad skillnaderna består i som mina öron stängde av. På 1850-talet var läskunnigheten långt ifrån så självklar som den är idag och tillgången till böcker begränsades till de som studerat eller var välbärgade. Han själv studerade på Harvard i ämnen som klassiker, filosofu och naturvetenskap. För honom var klassiker de samma som “Odyséen” och “Illiaden” och helst på originalspråket, grekiska. Det var det enda sättet att få själsligt och intellektuellt utbyte av att läsa. Den vanliga människans tillgång till och utbyte av de föjetonger som publicerades i dagstidningar var, enligt honom, förkastligt. Behöver jag säga vad jag tänker om den sortens snobberi?
“Walden” bygger på hans erfarenheter av att utmana sig själv – hatten av för det! – , men gav intrycket av att han suttit i en bekvöm länstol framför brasan och dikterat alltihop. För mycket tänkande och för lite berättarlust.
