Jag blir mer och mer leds på mediciner, så jag har börjat fasa ut, dvs. minska med målet att sluta helt, 2 av dem som jag tar mer av vana än av behov. Lergigan är egentligen ett antihistam och inte beroendeframkallande. Fungerar som ångestdämpande och mot illamående. Det är egentligen bristen på Lergigan som gör att jag slutat tvärt. I drygt 1 månad har den varit slut hos leverantörerna. Killen som arbetar på apoteket sade att den troligaste anledningen är problem med tillverkningen. I stället för att bli stressad över att inte få tag i den valde jag att sluta tvärt och utnyttja den endast vid behov. Ångesten har inte ökat nämnvärt vilket får mig att ifrågasätta effekten. Det blev som när den ena inhalatorn tog slut och jag upptäckte att jag inte behövde den. Den andra medicinen är Omeprazol (kallas även Omecat) för att dämpa magsyran. Jag har försökt tidigare. Då slutade jag tvärt och det fungerade inte. Nu fasar jag ut och hoppas det går bättre. Om jag vågar ska jag sluta med Stilnoct (kallas även Zolpiderm) som ÄR beroendeframkallande, men jag har inte “utvecklat en tolerans” d.v.s. behövt öka dosen på 10 mg en enda gång under de 5-6 år jag har använt den. Anledningen till att jag tycker att det känns läskigt är att långa perioder med dålig sömn triggar depressionen. Det vet jag av erfarenhet bl.a. från när Elin var liten. De antidepressiva medicinerna rör jag självklart inte. Samma med Levaxin (slö sköldkörtel) och Kandesarstad (högt blodtryck).