Varför bloggar jag? När jag startade min första blogg var det en sorts dagbok där jag skrev av mig både om hur jag mådde, det jag funderade över, böcker och filmer – ungefär som jag gör nu. Jag hade bloggvänner som jag följde och kommenterade och vice versa. Jag hade inte så många läsare och fick sällan kommentarer, men jag tyckte och tycker fortfarande om att uttrycka mig i skrift. När jag flyttade bloggen till WordPress fortsatte jag i samma stil, men i februari 2020, strax innan pandemin, tappade jag lusten. Jag skrev mest om hur dåligt jag mådde och hälsan påverkade förmågan att ta emot intryck och att reflektera. Jag valde att pausa bloggen.
Nu har jag bloggat i drygt 1 år och jag har ändrat formatet. Jag tycker fortfarande om att uttrycka mig i skrift, men jag har valt att skriva fler och kortare inlägg (dagens människa har svårt med koncentrationen). Tidigare bakade in allt i ett och samma inlägg. Mitt intresse för vad som händer i Sverige och i viss mån resten av världen påverkar inläggen. Jag utnyttjar möjligheten att inte behöva uttrycka mig politiskt korrekt. Jag kör stenhårt på svenska och undviker engelska uttryck till 99,9%.
WordPress har många avancerade funktioner som passar bättre för någon som eftersträvar en proffsig blog. Jag uttnyttjar inte dem även om WordPress förklarar att “hälsan” på bloggen kan förbättras. Det är klart att jag vill ha läsare! Fattas bara annat, men jag strävar inte efter tusentalet varje dag. Det finns en detaljerad statistik där jag kan se allt från antalet besökare till den mest använda enheten. Om jag har förstått skillnaden rätt är “besökare” såna som hittar min sida och bara tittar in, men inte läser medan “besök” (som alltid är färre) är de som faktiskt läser. Numera har båda ökat avsevärt. Jag skröt lite för Pär, men han tog ned mig på jorden och han gjorde det på ett sätt som fick mig att känna mig korkad. De flesta “besöken” är från USA och Ryssland med Sverige på tredje plats. Han förklarade det med att “Det är förmodligen botar som reagerar på sökord och uttryck.”. Duns! Jag landade hårt. Tanken har förstås slagit mig eftersom jag skriver allt på svenska och ytterst få bemödar sig med att översätta mina inlägg. Dessutom är kommentarerna få. Inga faktiskt nu när till och med de fejkade ryska har slutat komma. Mitt självförtroende är skört och jag började ifrågsätta varför jag fortsätter. Övervägde att lägga av. Dramatiskt värre. Jag tycker ju om att blogga, att skriva! Kanske finns det en och annan läsare som uppskattar mina inlägg. Av statistiken att döma är “Hjärtevärmare” uppskattat och det känns bra. Dessutom vill jag inte anpassa min blog om min lilla värld till en stor, fjäskisblog med fler bilder än text. Dagens människa behöver läsa mer även om det är på en skärm och de behöver läsa på svenska!! Jag har bestämt mig – jag fortsätter att skriva!
