Jag är feminist och jag är på gränsen till att bli manshatare. Män står för så gott som allr våld i samhället vare sig det gäller inom hemmet eller på fotbollsmatcher. Män har fortfarande högre löner än kvinnor och eftersom det fortfarande är en manlig majoritet i företagsledningar, styrelser och inom politiken som inte vill gå miste om alla sina fördelar lär det fortsätta så här. Det är fortfarande den s.k. manliga blicken som dominerar inom film och tv och därför förblir kvinnan ett objekt (se den amerikanska dokumentären “Bodyparts” på svt.play). Kvinnliga våldtäktsoffer har en minimal chans att vinna i rätten även när det finns ett starkt bevismaterial. Rättegången kallas med rätta för “Den andra våldtäkten”. Kvinnohatet i sociala medier är skrämmande. Trots att vi har hunnit till 2023 är en bestämd och självsäker kvinna en ragata. En kvinna som säger ifrån är en surfitta. En kvinna som inte säger ifrån är en hora. “En kvinna är rädd att mannen ska döda henne. Mannen är rädd att kvinnan ska skratta åt honom.” Kvinnan anses fortfarande vara till för mannen att ta när han vill. En kvinnas liv är aldrig i så stor fara som efter ett uppbrott från ett förhållande. Det är män som är pedofiler. Det är män som styr trafficking. Det skulle inte finnas prostitution om inte männen efterfrågade det. Kvinnor får inte lika bra vård som männen t.ex. vid hjärtinfarkter där kvinnans symptom skiljer sig från mannens. Jag känner inga homosexuella män, men av det jag har snappat upp har de en helt annan respekt för kvinnor. Heterosexuella mäns egon och självkänsla hotas av bögarna som anses vara feminina och eftersom de redan känner sig hotade av kvinnor…. Den som är i minoritet och hotad blir ofta aggressiv.
Anledningen till det här inlägget är drömmen jag hade inatt. Det var jag och 2 killkompisar. 3 män hade varsin hund som de plågade. 2 av hundarna hade dött. Jag vet inte hur jag fick veta det, men jag blev galen av förtvivlan och raseri. Jag fick tag i en stor sten som jag slog i huvudet på en av männen. Jag slog om och om igen tills han var död. De 2 andra männen stod bara och såg på. De försökte inte fly. Stenen gick sönder, så att det blev en skarp egg med ett yxliknande skaft. Jag högg huvudet av man nr 2 med 2 hugg. På den tredje behövde jag bara 1 hugg. Mina 2 kompisar stod och såg på utan andra kommentarer än “Wow.”. Sedan sa en av dem att den tredje hunden fortfarande levde. Jag sjönk ned bredvid den. Den var bortom räddning. Jag skar halsen av den med en kniv och viskade att jag hoppades att den skulle slippa ha ont. “Jag önskar jag kunde krama dig!” På drömmars plötsliga och ologiska vis kom den tassande. Den var fullt frisk och oskadad och jag fick lägga armarna om den och krama, krama, krama. Vet du vad den gjorde då? Den skrockade! Kanske betydde det: “Där fick de!”?
Stämningen från drömmen hängde kvar ett bra tag efter att jag hade vaknat. Jag är medveten om att jag bär på undertryckt ilska, att jag har våld inom mig som jag skulle använda mig av om jag blev tillräckligt pressad, men det ska mycket till. Ilskan har med förtvivlan att göra. Dessa jävla män som kan fortsätta att vara svin trots regler, me-too och lagstiftningar. Är det så konstigt om jag får lust att ta till just det våld de anser sig ha monopol på?
