Det var läkardax igår. Det finns ingen anledning att gå in på detaljer om själva samtalet. Resultatet blev en xtra sömntablett, Propavan. Jag har provat den tidigare, men då var den en ersättning för Zolpidem och var helt verkningslös. Nu ska jag ta den tillsammans med Zolpidem, så det är värt ett försök. Läkaren ska ringa på torsdag för att följa upp hur det har gått.
2 av mina krav på ett läkarbesök blev uppfyllda: hon lyssnade och var inte ens i närheten av att nämna min vikt. Mina övriga, som jag ser som standardkrav, uppfylldes inte. Hon var en kvart försenad, hon bad inte om ursäkt eller förklarade varför. När Pär träffar sin läkare sedan flera år, på Scaniahälsan, vet han att han inte får komma in på slaget eftersom läkaren uppdaterar sig genom att läsa hans journal. Tänk att den sortens läkare existerar! Läkaren jag träffade hade inte använt sin akademiska kvart till det. 1. Hon antydde inte ens att hon hade i formation om varför jag var där. När hon frågade och jag sbarafe att jag behö de förnya Zolpidemreceptet kontrade hon med varför jag egentligen var där. 2. Hon hade inte en susning om att jag tar Zolpidem varje kväll och inte endast “vid behov” som rekommenderat och att jag har gjort det i många år. 3. Hon gav intryck av att det var första gången jag var i kontakt med svensk sjukvård. Har vc:n inga uppgifter alls om lungutredningen?! Kunde hon inte se att det är mer än 2 år sedan jag lämnade prover? 4. Hennes svenska var knackig. När hon frågade varför jag mår sämre just nu och jag svarade “Världen.” lät hennes bekräftande som “Vädren.”. Hur kan jag veta säkert att hon begrep?! Det är inte första gången jag träffat en läkare där det har uppstått språkförbistringar och när jag söker för fysiska besvär känner jag mig inte lika utsatt, men när jag försöker få fram hur desperat, maktlös och ångestfylld jag blir av att allt går åt helvete – då BEHÖVER jag veta och KÄNNA att mitt budskap når fram. 5. Jag vill slippa känna mig uppgiven när jag går hem.
Hon blev tydligt förvånad när hon frågade om jag hade någon psykiatrisk kontakt och jag svarade nej. Hon blev lika förvånad när jag tackade nej till samtal med en kurator. Jag har levt med den här satans sjukdomen i mer än 30 år, ätit femtielva olika mediciner, provat elbehandling, gått i terapi i så många omgångar att jag vet hur samtalen är upplagda och kan svaren utantill. HUR kan 10 samtal med en kurator hjälpa mig? Ge mig de mediciner jag behöver och lämna resten till mig.
