Sara Meidel har skrivit en självbiografisk bok, “Ut ur min kropp”, som handlar om hennes anorexi. Jag har inte för avsikt att läsa boken utan nöjer mig med intervjun i DN. Det jag tog till mig är det faktum att hon fortfarande kämpar mot sjukdomen. Boken handlar inte om hur hennes kamp slutar med att hon blir frisk och därmed besegrar sjukdomen. Det tycker jag är betydligt intressantare och visar på en form av styrka, uthållighet och acceptans som de flesta berättelserna i den här underkategorin av självbiografier saknar. De böcker där vi får följa kampen mot cancer, mobbing, depressioner och övervikt är otaliga. Jag vill på inget sätt förminska de livsödena, men de har gemensamt att det slutar lyckligt och att författaren får resa runt Sverige med inspirerande föreläsningar. Sara Meidels bok kallas bl.a. för en handledning i anorexi och det tror jag beror på just det att hon fortfarande är sjuk. Om hon hade blivit frisk hade den setts som en kamp med lyckligt slut. Punkt. Nu har vi lärt oss något. “Tack för att du delar med dig!” “Bra kämpat!” “Du är så otroligt stark!” Samma 3 glada tillrop förtjänar hon ännu mer just för att hon fortsätter att kämpa och för att hon, förhoppningsvis, accepterat att hon kommer att få leva med sjukdomen. Kanske är det bara vi med andra kroniska sjukdomar som ser hennes beundransvärda styrka eftersom att valsa runt i sjukvårdsapparaten och prova den ena metoden efter den andra utan att bli frisk, att acceptera att sjukdomen har kommit för att stanna utan att vara dödlig – det, mina vänner, är bland det svåraste som finns.
