När jag var på väg att lägga mig strax efter midnatt gick jag en sväng mot balkongdörren och tittade ut över innergården. Det var mörkt och stilla. Endast tanten var vaken. Då kom ett av “våra” rådjur traskande. De är så fina! Den gick över en av de snötäckta stenhällarna och på nedvägen syntes det att det haltade. Vänster bakben skakade och gick knappt att stödja på. Pälsen över flanken var tufsig. Jag kunde se allt det här tack vare gatlyktan. Mitt hjärta började dunka. Vad skulle jag göra?! Jag kunde inte gå ut för då skulle jag bara skrämma stackaren ytterligare. Google! Med fumliga fingrar sökte jag på “rådjur skadat”. Rådet blev att ringa 114 14, så jag gjorde det. Efter 2 vidarekopplingar fick jag tala med en manlig polis och jag gav nog en något rörig förklaring för jag fivk förtydliga mig några gånger. Han sa att rådjuret förmodlingen blivit påkört och att han skulle se vad han kunde göra. Vi lade på. Jag såg rådjuret stappla iväg runt huset och gick in i läsrummet där jag kunde följa hur det tog sig uppför sluttningen och sedan försvann. Av någon anledning förväntade jag mig att något slags fordon skulle komma med någon som kunde hjälpa till. Jag vankade av och an mellan rummen. Tiden släpade sig fram. Varför kom ingen?! Det hade gått kanske en kvart när mobilen ringde. Det var polisen jag hade pratat med. Det fanns en jägare i området som skulle se vad som kunde göras. Jag tackade för hjälpen och lade på. Klockan var nästan 1. Jag var säker på att det skulle bli en sömnlös natt eftersom sömntåget inte bara hade gått utan blivit inställt, men jag somnade ganska fort. Däremot vaknade jag och var ledsen. Det är jag fortfarande. Tårarna rinner medan jag skriver. Jag gjorde vad jag kunde, men det tröstar mig lika lite som de gånger det bästa för mitt sjuka marsvin var att få somna in.
