Insikter

“The other Bennet sister” av Janice Hadlow inläst av Kristin Atherton. Det är en helt fristående bok utan koppling till Jane Austen, men författaren har lyckats med att behålla berättarstilen, språket och dialogerna. I Jane Austens bok “Stolthet och fördom” står de 2 äldsta systrarna i fokus. De 2 yngsta är gapiga och ytliga. Mellan de grupperingarna finns Mary Bennet. Oattraktiv, inbunden, allvarlig och humorbefriad. Det är henne boken handlar om.

Att vara kvinna i 1800-talets England innebar att inte äga något, att inte ha några lagliga rättigheter. De fick inte ärva eller tjäna egna pengar. Deras utseende var deras huvudsakliga kapital, men om deras hemgift inte var något att hurra för blev det genast svårare. När jag började läsa Jane Austen och se filmatiseringarna skakade jag på huvudet åt den hysteriska jakten efter att få en rik man, men sedan dess har mitt intresse för historia och framför allt kvinnors villkor blivit allt starkare och nu inser jag att det var långt ifrån löjligt. Det handlade om överlevnad, om att inte bli föraktad eller anses som en börda. Dagens utseendefixering och jakt på status är inte det minsta annorlunda. Skillnaden är att kvinnor av idag har möjlighet att försörja sig själva. De som höjer Jane Austen till skyarna (jag hör inte till dem) säger ofta att det var hennes träffsäkra och ironiska sätt att skildra den sortens liv som var hennes största styrka. Den ironin är väl dold enligt mig. Tragiken och löjet är tydligare.

Tillbaka till Mary Bennet. Den första delen av boken skildrar hennes uppväxt på Longborn. Föräldrarnas äktenskap var dåligt och pappan drog sig undan alla högljudda, ytliga och hjärdöda kvinnor och tillbringade hela dagarna i sitt bibliotek. Mamman höjde 4 av 5 döttrar till skyarna medan hon, mer eller mindre, mobbade Mary. Pappan å sin sida såg henne inte över huvud taget. Jag känner igen mig i Mary och hennes sökande efter en egen identitet. Eftersom ingen tycker att hon duger som hon är börjar hon hålla med dem. Hon speglar sig i andra och försöker kopiera dem för att bli omtyckt, men det fungerar inte. Första delen slutar där Jane och Lizzy firar dubbelbröllop.

Den andra delen börjar 2 år senare när mr Bennet plötsligt dör. Utan en manlig arvinge går Longborn över till en av hans kusiner. Mrs Bennet och Mary blir utkastade utan mycket mer än kläderna de har på sig. De får bo hos Jane som gifte sig med den förmögne mr Bingley (mesigare kvinna och karl får man leta efter!). Tyvärr bor Bingleys ragata till syster oxå där och hon är en lika driven mobbare som Marys mamma. Mary tar sin tillflykt till Lizzie som gifte sig med mr Darcy. Där är familjelyckan kvävande och har inget utrymme för Mary. Hon åker vidare till väninnan Charlotte som gifte sig med mr Collins som är den kusin som ärvde Longborn – Marys barndomshem. Det fungerar inte heller. Sista utvägen är morbrodern som bor i London och där finner hon sig tillrätta. (Personligen tycker jag att familjelyckan och harmonin är så sockersöt att jag får tandvärk). Här blir jag plötsligt tvärtrött på alltihop och irriterar mig på precis allt. Det är andra gången jag lyssnar på boken och jag minns att jag tyckte att den var bra, men inte varför. Janice Hadlows meningar är kortare än Jane Austens som har så många bisatser att jag glömmer bort början och måste läsa om. Däremot använder hon sig av superlativer på samma sätt som JA. Antingen är allt lika eländigt som en regnig kväll i Dickens London eller lika underbart som när nannyn dansar på berget i Sound if music. Helgon eller satmaror och svinpälsar. Jag har läst alla böcker av JA (tror jag) och lyssnat på ett par. Då tyckte jag om dem allihop, men när jag försökte läsa dem igen gav jag upp. Meningarna ääääär sååååå lååååånga och omständliga att det verkar som att hon gett sig den på att slå rekord i antal ord i en mening, men jag tror att Proust vann den titeln. Jag har inte tålamod med det ständiga ursäktandet och ödmjukandet och ihopknipandet om känslorna som alltid slutar med en förlösande kärleksförklaring. Jag gillar raka rör. “Jag gillar dig skarpt. Gillar du mig?” Är jag oromantisk? Det kan jag ta. Det som fick mig att en gång för alla lägga JA:s böcker bland de jag inte kommer att läsa om var när jag insåg att hon skrev feel-good. Feel-good är en genre jag undviker med en frenesi som gränsar till fobi. Jag läste för många sådana när jag var ung, men då kallades de för kiosklitteratur och de har sabbat mycket för mig med sina alla-får-det-de-förtjänar-slut vare sig man är god eller ond. Jag avslutar det här inlägget med att tala om att jag inte kommer att lyssna färdigt på boken om Mary Bennet. Det är knappa 5 timmar kvar av 20.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.