I Katarina Wennstams bok “En riktig våldtäktsman” skriver hon om hur fördomarna har cementerats inte bara mot offret utan även mot våldtäktsmannen. Män framställs som om de alltid, alltid, är redo och villiga att ha sex. De säger aldrig nej. Eftersom även män är människor med allt det innebär, så är det knappast sant.
Det här har fått mig att fundera och som det brukar bli när jag har fått mig en tankeställare ser jag annorlunda på böcker och filmer som jag lyssnar på respektive ser igen nu senast i Stieg Larssons “Milleniumtrilogi”. Det finns en röd tråd genom alla böckerna, som vid det här laget har hunnit bli 7, och det är män som hatar kvinnor. Mikael Blomquist är den definitiva motsatsen. Han älskar kvinnor. Alla kvinnor i alla former och åldrar och kvinnorna faller som furor för honom. De vill ha honom och de tar ofta första steget och det är där fördomen kommer in eftersom herr Blomquist aldrig, aldrig säger nej. Till och med när kvinnan står på tröskeln oinbjuden, på uselt humör och mer eller mindre överfaller honom är han redo och sugen för han är en man och opåverkad av humör, trötthet eller huvevärk. Finns det såna män? Skulle inte tro det.
