Jag har lyssnat på “Ett liv värt att leva” av Christian Rück, inläst av Kristofer Kamiyasu. Det är en av de ojämnaste böcker jag har lyssnat på. Han skriver om självmord eller suicid som man numera tydligen ska säga (ungefär som fetma har ändrats till obes). Det är är en bok inom kategorin personlig utveckling och kräver förmodligen inte objektivitet på samma sätt som en faktabok gör och jag tycker att den blir ensidig. Författaren är läkare inom psykiatri, så det är naturligt att han inte anser att självmord löser några problem. Han är även emot dödshjälp (eutanasi är ett mindre direkt ord). Han tar upp en motsättning som råder i samhället: självmord är fel, dödshjälp är acceptabelt. Då handlar det om dödshjälp för svårt sjuka t.ex. ALS och cancer där det definitivt är helt kört.
Varför finns det inte dödshjälp för oss som lider av depression? Därför att depressionen i sig inte är dödlig. De som begår självmord när de är deprimerade anses inte ha haft något val, men man har ALLTID ett val. Vid självmord färgas omständigheterna av sjukdomen, men det handlar likafullt om att välja mellan att fortsätta må skit eller att slippa må skit. Handlar självmord per automatik om att inte vilja leva? Kan det inte handla om att ha gett upp hoppet om att få må bra en längre sammanhängande period än 1 vecka? Kan det inte handla om att tröttna på att prova mediciner inklusive biverkningar i form av viktuppgång som i sin tur gör att livskvaliteten försämras? Hur många terapeuter orkar man öppna sig för innan det känns resultatlöst? Nu är jag inne på kronisk depression (dystymi) och den varianten tar han inte upp i boken. Varför finns inte möjligheten till dödshjälp för oss? Dödshjälp som en garanti för att dö på ett säkert och värdigt sätt. Dödshjälp som en möjlighet för anhöriga att acceptera och slippa skuldbelägga sig själva efteråt.
Författaren tar upp olika metoder att förhindra upprepade självmordsförsök, men samtliga metoder kräver stora resurser inom vården och alla vet att allmänvården i Sverige har försämrats och att psykiatrivården ligger jävligt illa till. Även om man överlever 1 självmordsförsök finns det ingen garanti för att man får ordentlig hjälp efteråt som hindrar en från fler försök. Man förutsätter att alla som klarar sig är glada för det, att de ångrar att de försökte, men är det verkligen så?
