… hanteringen av tjocka människor.”
Fetmaepidemin utgör numera en hotbild (min anmärkning som förord till inlägget).
Endast genom att försöka förstå de krafter som ligger bakom en hotbild kan vi få en ärlig debatt om vår människosyn, våra värderingar av andra och vår hantering av mänskliga variationer. Just nu, när en ständigt växande bantningsmarknad dränker allmänheten med hotbilder om faran med tjockhet, samtidigt som faran inte är vetenskapligt belagd, måste hotbilden granskas. Det måste den, eftersom hotbilder ger vissa människor rätten att göra saker mot andra människor.
“… när argument verkligen får effekt, tycks det bero mer på hur ofta de upprepas än deras faktiska innehåll.” /Paul Feyerabend, 1975
Idén att tjockhet skulle vara uttryck för ett epidemiskt utbrott kom faktiskt från — CDC, The Centers for Disease Control and Prevention. Idén spreds internationellt via en Powerpointpresentation 1997 (Oliver 2006). Mannen som presenterade epidemin var nyanställd vid CDC, USA. Den ambitiöse mannen ansåg att tjockhet var ett betydligt större hot mot mänskligheten än vad media och forskare hittills hade uppmärksammat. I sin bildpresentation visade han upp ett USA framställt som en levande organism där tjockheten spridit sig som en infektion från stat till stat, för att under decennier slutligen ha invaderat hela landet. — Samma myndighet som alltså lanserade tjockhet som epidemi definierade alltså också att även tjockhet kan betraktas som en epidemi. De bara bestämde sig för det helt enkelt.
Världshälsoorganisationen (WHO) kom till slutsatsen att fetmaepidemin beror på genetiska, miljömässiga, sociala, beteendemässiga, näringsmässiga, kulturella och samhälleliga faktorer samt livsstilsfaktorer (WHO 2014). Därmed lyckades de inkludera allt som har att göra med att vara människa som möjliga orsaker till fetmaepidemin. Precis allt. Man kan faktiskt undra vad som orsakar smala människors så kallade ohälsa med den logiken. Ja, de har minst lika mycket ohälsa som tjocka.
Susanne Brandheim
