Nollpunkten

Nu har jag börjat fungera igen. Nollpunkten är nådd och jag startar om. När botten har nåtts finns det möjlighet att sparka ifrån och röra sig uppåt. Åtminstone när fötterna inte längre sitter fast i dyn. Mardrömmen är över. 

Jag har sovit 2 nätter med 8 timmars oavbruten, helande sömn. När jag vaknade av mobillarmet halv 8 idag, tog jag mina mediciner, men kände att jag inte klarade av mörkret utanför, så jag kröp tillbaka i sängen och sov till halv 12. Sedan kunde jag äta lite, klä på mig och gå ned till Konsum för stödhandling och så hämtade jag ett paket hos Bamses. De gånger jag har lyckats ta mig hemifrån har det alltid varit vansinnigt skönt att komma ut. Ut i dagsljuset! Ut bland människor som bevisar att livet faktiskt inte har stannat av helt och hållet. Till och med i tisdags morse, på väg till läkaren, kunde jag uppskatta att få komma ut trots att klockan inte var mer än kvart över 7 med kolmörker, minusgrader och mycket snö – det var vackert – och människor på väg till sina arbeten pratade med varandra, var vakna och i rörelse. Jag har känt mig oerhört isolerad de senaste veckorna… Ensam med ångest, frossbrytningar, matthet och illamående. Nu börjar jag fungera igen.

När jag vaknar drabbas jag inte längre av förlamande ångest som gör att jag bokstavligen inte kan ta mig ur sängen. När jag har duschat behöver jag inte sitta ned i 5 minuter för att inte svimma och jag behöver inte linda in mig i alla handdukar jag har för att slippa frysa. Nu behöver jag inte sova med lampan tänd och jag känner inte att det är nödvändigt att tända varenda lampa även dagtid för att hålla ångesten i schack. Nu kan jag sitta i fåtöljen i lilla rummet, lyssna på en bok och spela på mobilen – jag har faktiskt inte klarat av det de senaste veckorna! Det gick så långt att jag inte ens klarade av att vara i det rummet för att jag förknippade det med isolering, ångest och svettningar. Det är oerhört svårt att förstå att ångest kan färga allt svart. Det är svårt för mig själv, så jag förstår om det är obegripligt för någon som inte varit med. 

Jag inbillade mig att jag var duktig på djupandning, att jag behärskade det så pass att jag skulle kunna använda det i krissituationer. Så fel jag hade… I tisdags morse var jag så låst i ångest och ytlig andning att jag var alldeles yr i huvudet och knappt kunde gå. Jag försökte att djupandas och klarade 2 eller 3 andetag, men inte mer. Varje gång jag försökte slappna av för att kunna andas med magen i stället fick jag panik eftersom det kändes som jag skulle gå sönder, som om jag skulle falla i bitar. När jag kom in till läkaren den morgonen såg han att jag inte mådde bra och han sa det och när han sa det släppte allt och jag började gråta. I hans rum vågade jag slappna av. Han kunde plocka ihop mig om det skulle behövas. Idag är tredje dagen med 3×50 mg Lyrica och andningen har flyttat ned från bröstkorgen till magen -avslappnad, lugn och full av livsnödvändigt syre. I morgon kommer jag att öka till 3×100 mg Lyrica och sedan ligga kvar där tills den nya medicinen har fått ordentlig effekt och allt har stabiliserat sig. Jag kommer inte att skynda på processen. Jag njuter av lugnet. Jag njuter av att fungera igen. I morgon kanske jag till och med kan börja läsa igen!

Den här fick jag av min svägerska och svåger. Hjärtevärmare!