“Pestens tid” av Stephen King kom på svenska 1978 och då var den “bara” dryga 800 sidor. 10 år senare gavs den ut på nytt och hade utökats med de 400 sidor som inte fick vara med i den första utgåvan. Jag har läst den första versionen och tycker nog att 800 sidor räcker fint även om jag ibland fick känslan av att “ha missat något”; ett hopp i handlingen som inte förklarades med en sammanfattning eller tillbakablick från karaktärerna. Kan det ha att göra med de 400 sidor som inte kom med?
En superinfluensa slår ut större delen av mänskligheten på bara ett par veckor. De överlevande får märkliga drömmar där antingen Den Goda Sidans Mor Abagail eller Den Onda Sidans Randall Flagg har huvudrollen. Människorna samlas runt de här två som järnfilspån runt magnetpoler och samhällen tar form; de snälla i Boulder, Colorado och skurkarna i Las Vegas. Det drar ihop sig till slutstrid…
Det här är en av Stephen Kings mest uppskattade böcker och räknas väl till de moderna klassikerna. Jag har försökt att läsa den för många år sedan, men gav upp ganska snart. Serien har jag sett, men minns inte mer än att den var dålig. Nu har jag alltså läst den mest för att jag är inne i en King-period och den var helt ok, men inte mer. Överskattad. Jag tycker det kändes gubbig. Inte på något sexistiskt eller ojämlikt sätt utan av den enkla anledningen att det inte finns fler än 3 kvinnor som har någon betydelse för handlingen. Stephen King har skrivit många skildringar av starka kvinnor och det är därför den här känns gubbig. Upplösningen på striden mellan De Goda och De Onda känns slarvig efter att ha byggt upp spänningen så länge och med så många karaktärer. Nä, det här är inte en bok jag rekommenderar för Stephen King är oerhört produktiv, så det finns de som är mycket mer läsvärda.
