Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Dax för animerad film igen och det handlar om “Epic”. Aj lajk it! Den skiljer sig från mängden och det är inte många filmer som gör det nu för tiden. Vilken underbar fantasi! Det är som jag känner för JK Rowlings “Harry Potter” – ren och skär avundsjuka. Om jag kunde släppa loss min fantasi helt och hållet – och då upplever jag ändå som att min fantasi redan är livlig – vad skulle jag inte kunna skriva då? Fantasin har inga gränser. Det är bara jag själv som sätter gränser.
Promenerade i 80 tunga och hostiga minuter. Usch! Frisk luft är alltid skönt och sol på näsan är sällan fel, men idag hjälpte inte det. Blä! Det har blåst ordentligt inatt även om jag inte har märkt nåt, men det syntes spår av det här i där i form av brutna kvistar och att julgranen i centrum lutade farligt med belysningen på tre kvart.
Ett pass med mina 3 olika gummiband. Det var skönt och det var roligt! Jag kommer att öka på en av benövningarna nästa gång. En liten förändring som gjorde stor skillnad var att jag bytte ut skorna. De gamla som jag har haft i hur många år som helst bl.a när jag tränade på SATS (och där slutade jag för…3 år sen?) slänger jag helt enkelt. De är så ostunsiga och ihoptorkade att sulan inte ger någon som helst avlastning. I stället använde jag Salomonskorna som jag köpte i somras och det blev en jäkla skillnad!
Jag tränar med balansbrädan efter varje gummipass, men det känns som om jag aldrig har stått på en sån förut. Balansen har blivit mycket sämre under de veckor jag inte kunde träna och dessutom får jag närapå kramp i vänster vad hur jag än försöker stå. Det är väl bara att kämpa på.
Månadsvägning: 104,7 kg som innebär en ökning med 1,5. Jag kommer inte med några bortförklaringar eller lama ursäkter. Siffrorna är fakta förutsatt att vågen visar rätt. Ett annat fakta är att jag äntligen är igång med träningen igen och musklerna har chockats till aktivitet och blivit större och tyngre. Jag känner tydligt att det har försvunnit runt magen och hur är det möjligt om jag samtidigt har gått upp?
Det gick upp ett Liljeholmens för mig idag. En aha-upplevelse. Jag har gjort ett par seriösa försök att gå ned i vikt, men anledningen till att jag inte kommer att försöka ännu en gång till är tanken på att även om jag når min målvikt, så tar det inte slut där. Om jag når min målvikt, så vidtar i stället kampen för att stanna kvar där och det orkar jag helt enkelt inte. Jag har kämpat med mina depressioner och ångest i så många år att jag blir kräkfärdig. Jag har försökt ta till alla möjliga metoder och knep för att bibehålla någon form av stabilitet i måendet att jag blir matt. Det finns inga resurser att lägga ned på viktminskning. Det är därför som jag aldrig har orkat hålla ut. Min övervikt har blivit över-viktig, den har tagit fokus från allt som gör att livet något så när meningsfullt för mig. Det här innebär inte att jag kommer att frossa och svälla upp tills jag inte kommer utanför dörren. Det här innebär att jag kommer att vara måttlig utan att neka mig själv.
“Gatukatten Bob” av James Bowen med Mattias Linderoth som uppläsare. Åh, vilken mysig bok! Precis som när jag läste “Gubbe och katt” blir jag så sugen på att skaffa katt, men jag vet att det går över och jag behöver bara hålla mig från att rusa till närmaste katthem och sno åt mig en. James och Bob blir oerhört populära när de rör sig på Londons gator och efter ett tag får James veta att det finns flera filmer av de 2 ute på YouTube. Naturligtvis var jag tvungen att kolla det och jag hittade en “kort dokumentär”.
Ibland kan jag tycka att människan av idag hetsar upp sig över knäppa, ovidkommande saker som t.ex. en gatumusikant med en katt, men jag kan förstå det oxå. All nyhetsmedia blåser upp och fokuserar på elände. Det enda positiva som rapporteras är om ens hemland vinner fotbolls-VM (personligen kan jag inte vara mer ointresserad, men det är det exempel jag kommer på i all hast). Det finns gränser för hur mycket man kan ta in och bearbeta och när det då dyker upp en gatumusikant med en rödorange katt på axeln, ja, då skulle jag ha väldigt svårt att låta bli att le och rusa fram och för att känna. Det behövs mer sånt, helt enkelt!
