Andning

Igår provade jag Propavan. Den hade inte samma effekt vid själva insomningen – jag kände inte av den, inga signaler om att gå till sängs – och till slut gick jag och lade mig i alla fall. Jag somnade och jag sov djupt, riktigt djupt. Vid det vanliga nattliga toalettbesöket kände jag mig tung i huvudet och lite groggy och somnade om direkt. Det kommer förmodligen att finnas tillfällen när den sortens sömn är välkommen. Pär är på Öland över påsk, så jag har frukosttjänstgöring hos Bibbi och i morse vaknade jag av mig själv 20 över 7 och hade tydligen sovit färdigt. 2 timmar senare gick jag ut och styrde stegen mot Garnudden – länge sen sist och jag vill passa på innan myggen kommer! Det gick trögt från start. Tungt. Det tog närmare 20 minuter innan jag hittade en lunk som jag kunde synkronisera med andningen. In-2-3, ut- 2-3. In-2-3, ut-2-3. In-2-3, ut-2-3. Det blev hypnotiskt en kort stund. Sedan kom backen vid tennishallen och den dåliga kondisen gav sig till känna. In-2, ut-2. In-2, ut-2. I slutet blir det snäppet brantare och då flåsade jag för livet. Garnudden runt har inga egentliga plana raksträckor, det är backe upp och backe ned, backe upp igen och backe ned igen. Olika branta, men just idag fruktansvärt tunga. Varenda en! Dålig kondis är en förklaring. Gårdagens träningspass som satt som betong i låren är en andra förklaring. Propavan är en tredje förklaring; lite tung i både huvud och kropp. MEN. Det var lik förbaskat skönt att komma ut! Skönt att gå på annat än asfalt! Ljuvligt med fågelsång & träd!! Det tog 85 långa minuter att gå den promenaden. Månne ett långsamhetsrekord?

Smärta

Idag var det då dags för läkarbesök hos psyk i Södertälje. En nybakad underläkare, SAS, tog emot mig idag. Hon fick ett plus och det var att hon verkade ha läst min journal för det senaste halvåret. Wow. Vanebildande läkemedel är aldrig bra, det förstår jag med, men jag blir likafullt oerhört trött när varje läkare vill att jag ska bli av med någon sådan. Idag var det Stilnoct. Jag har precis trappat upp Lamictal långsamt och försiktigt under 3,5 månads tid och jag har alldeles nyss börjat utfasningen av Lyrica och så ska jag ändra ytterligare. Naturligtvis kan jag inte tvingas och naturligtvis vill jag inte ta vanebildande mediciner, men ändå… Alternativet till Stilnoct blir Propavan som jag ska prova och sedan ta endast vid behov. Det återstår att se… Jag förklarade att utfasningen av Lyrica går bra, än så länge, men att jag känner av en viss ökning av ångest som jag sa är hanterbar även om den inte är behaglig. Hon skrev ut Lergigan att användas endast vid behov. Där är nog chansen större. Jag tackade ja till samtalskontakt. Faktiskt. Besöket tog 45 minuter och sög musten ur mig och jag hade sååå ont i både knä och vrister efteråt. Jag somnade i soffan efter lunchen i en helidiotisk sned ställning, men det var skönt ändå.

Jag har bett om en tid hos Fysioterapiteamet, hos JA, men det tar några veckor. Hälsporren i höger häl är inte att leka med, men jag gillar inte den i vänster häl heller. Jag ska börja göra fotövningarna jag fick från honom; musten gick ur mig när förra sommarens värmebölja inte avtog.

Hunden Selma. Nu har besvikelsen lagt sig och självförsvaret har stuckit upp sitt huvud. Hon var intensiv. Hon hade inte lärt sig att gå fot utan gick hela tiden 5 meter framför mig eller hur långt löpkopplet nu var. Min ena arm var alltid sträckt framåt. Jag hann ikapp henne när hon nosade på något och sedan drog hon iväg igen. Hon ville gosa. Mycket och klängde bokstavligen på mig och hade inte lärt sig kommandot “ned” eller “nej”. Hon var jobbig. Oerhört söt och snäll, men jobbig. Punkt.

Numera väljer jag skogsstigen till Södertälje sjukhus i stället för att gå nere (till vänster) längs kanalen. Träd…