Sjukvård 1954

“Livet går vidare” av Karin Wahlberg. Jag har precis läst ut den andra delen om livet i och kring lasarettet i Ekstad. Det här är en underbar bok och jag tycker att det är svårare att recensera en bra bok för de positiva intrycken blir så många att de krockar på vägen ut till fingrarna och tangentbordet. I början av året läste jag den första delen, “Än finns det hopp”, och har väntat otåligt på att nästa bok skulle komma ut som pocket.

Livet går vidare i Ekstad. Doktorinnan Nancy Brandh är gravid med allt vad det innebär av sömnsvårigheter och svullna fötter. Dessutom stänger hennes man, Egon, henne ute från sitt liv och sina tankar. Ella-Kristin förbereder sitt bröllop och liv tillsammans med Carl samtidigt som Carl känner sig tveksam och rastlös när det gäller beslutet att fortsätta på Epidemin. Ulla har tillfrisknat från polion. Hon fortsätter studierna, men med en annan inriktning än den att bli sjuksköterska. Stina vill bli barnmorska och tjänstgör på mödravården och förlossningen där intrycken blir starka och väcker många funderingar. Hennes kontakt med Wilma bär på ett löfte om varaktighet och innerlighet, men det tar tid. I förra boken fick vi träffa Evelina Winnerstrand när hon besökte lasarettet och i den här boken får hon en mer framträdande roll när hon blir knivskuren utanför dörren till sitt eget hus och genomgår en stor operation med lång återhämtning.

De flesta karaktärerna är kvinnor. Både starka, självständiga, hunsade och smått naiva kvinnor i 50-talets Sverige. Könsrollerna var tydliga, med djupa rötter och svåra att ändra på om man inte var oerhört trygg i sig själv. Var det något fel på en om man inte strävade efter att gifta sig och få barn? Är man en dålig maka och mor om man inte finner hushållsarbetet tillfredsställande? Den första abortlagen kom 1938 och innebar att en graviditet kunde avbrytas av t.ex. medicinska skäl eller om den uppkommit genom våldtäkt. Däremot var det fortfarande olagligt att avbryta en graviditet för att man inte ville ha barnet eller om man ansåg att man inte hade möjligheter att ta hand om det. Då var det adoption som gällde. När Nancy Brandh blir gravid för tredje gången inom äktenskapet finns det ingen som ifrågasätter någonting. Ullas vän Gittan är bara 17 år när hon blir gravid av misstag och det hyssjas väldeliga. Helt olika förutsättningar.

En av anledningarna att jag tycker så mycket om båda böckerna om lasarettet i Ekstad är det är så intressant att jämföra sjukvården då och nu. Dagens sjukvård lämnar mycket övrigt att önska, men nu för tiden fokuserar man åtminstone på patientvård i stället för titlar eller att alla patienter ska vara tvättade och stå (givakt) vid sina sängar när läkarna går ronden. Karin Wahlberg är själv läkare och vet vad hon skriver om, men hon är även väldigt skicklig på att sätta stämningen med hjälp av miljöer och dialog. Visserligen var jag inte född 1954, men jag känner ändå igen mycket som fortfarande var aktuellt 11 år senare. Stark nostalgi! Då kan jag börja vänta på den tredje delen då.

Besegrad mur ligger kvar

Mulet, småduggigt, blåsigt och 8 plusgrader. Det behövdes ingen vinterjacka idag. Stavgång i 60 minuter. Jag valde min favoritrunda runt Flaten och det var lite nervigt. Jag hade för avsikt att se till att onsdagens besegrade mur förblev liggande och när jag kom fram till stället där jag föll pladask gick jag långsamt, men målmedvetet tills jag hade passerat. Ha! Annars var det ingen höjdare, trögt och tungt. Jag dök in på Konsum och köpte en Japp och en påse lakrits. På torget pågick julmarknaden. Den hade varit igång en knapp halvtimme, så det var inte så mycket folk, men stämningen var hög. Det behövs mer än vind och duggregn för att Rönningeborna ska banga! När jag kom hem gjorde jag 50 knäböjningar och det var tufft. Jäklar! Jag var tvungen att pausa en halvminut efter 25 stycken. Resten av dagen har jag känt mig väldigt mörbultad, inte så mycket i benen som i överkroppen.

Mensen är riktigt spännande numera. Jag vet aldrig när den kommer, om den kommer och inte hur mycket eller hur länge. Det enda som jag vet med säkerhet är att jag får ont, mycket ondare än förut. Idag har det gjort helvetiskt ont (värkkombo flera gånger) med störtblödning. Jag har lärt mig något nytt om klimakteriet. När östrogenhalten sjunker, sjunker även serotoninhalten. Då är det inte längre så märkligt att många (de flesta?) kvinnor blir deprimerade och får ångest. När man då kommer till en läkare och beskriver att tillvaron är nattsvart och “Kan det ha att göra med klimakteriet?” och läkaren svarar nej, vad gör man då? Då kan det vara bra att veta att serotoninhalten sjunker tillsammans med det kvinnliga hormonet. Det är inte samma sak som att behandla klimakteriet som sådant med antidepressiva, men man bör behandla symptomen.

Dagens låtlisterepresentant är The Mountains med “Kings”.

Skrivövning

Lektion 5 i journalistkursen. Jag valde att skriva fritt om ett angeläget ämne. För mig är det angeläget med större öppenhet och tolerans gentemot psykiska sjukdomar och att minska rädslan för antidepressiva mediciner. Den är 1377 ord och det finns inga bilder. Ta dig tid och fokusera!

 

Jag är drogberoende. Det går även att uttrycka det som att jag är beroende av mediciner. I 28 år har jag tagit antidepressiva mediciner s.k. SSRI-preparat och det är klart att jag är beroende av dem. De är livsnödvändiga för min hälsa. Utan dem hade jag kastat mig framför tåget för många år sedan. Det känns inte bra att vara beroende av mediciner, men det är ett val jag gör. Jag fick anlaget för depression med modersmjölken och jag är inte den enda i familjen som har varit deprimerad, men när jag växte upp talade man inte om den sortens problem med hälsan utan det är något som jag har förstått som vuxen. Vi vill gärna intala oss att dagens samhälle är öppnare och tolerantare när det handlar om att må psykiskt dåligt. Visst är det bra att man inte blir stämplad som brottsling vid ett självmordsförsök eller att sjukdomen förenklas som ”nervösa besvär” eller det mer romantiska ”melankoli”, men den allmänna okunnigheten och oförståelsen är fortfarande sorgligt stor och med okunnighet och oförståelse följer rädsla.

En jämförelse

De som känner mig tycker att jag är oerhört tjatig när jag alltid drar upp jämförelsen mellan depressioner och cancer, men jag envisas eftersom jag tycker att skillnaden i bemötandet är pinsamt tydlig. Till att börja med handlar det om att psykiska sjukdomar fortfarande är skambelagda jämfört med fysiska sjukdomar. Det är inte klokt! Om du drabbas av en depression är inställningen att du ska bita ihop och rycka upp dig för ”alla blir ju deppiga till och från”. Cancer för med sig en form av respekt, kanske av den anledningen att den är skrämmande på ett mer påtagligt sätt där behandlingen leder till håravfall och viknedgång. Det ger intryck av krigföring. Man kan ju faktiskt dö av cancer, men faktum är att självmord till följd av depression tar betydligt fler liv varje år. Det är till och med fler som dör av självmord än i trafiken. Medicinering framställs alltid som ett alternativ för den som är deprimerad och inte som en nödvändighet medan den cancersjuke inte förväntas välja om han eller hon vill överleva. Rädslan för att bli beroende av antidepressiva mediciner är stor, men vad finns det för garantier att du inte blir beroende av smärtstillande i samband med cancerbehandlingen? Du kan bli beroende av Ipren och nässpray, men hindrar det dig från att ta dem när huvudvärken sätter in eller när du är så täppt att du endast kan andas genom munnen? När någon dör p.g.a. självmord till följd av depression heter det aldrig att han eller hon ”förlorade kampen mot sjukdomen” som man alltid vill uttrycka det när det handlar om cancer. Då är det underförstått att människan gav upp och ger man upp är man ynklig. Varför är kampen mot celler som löper amok mer ärofull än kampen mot bristen på serotonin?

I media 

I tv-serien ”Desperate housewives” får Lynnette cancer och det blir stor dramatik. Väninnor och familjemedlemmar blir engagerade och hjälper till med precis allt. Det här pågår i ett flertal avsnitt. Hennes läkare kommer hem till henne för att meddela att hon är friskförklarad och hon faller på knä ute i trädgården och gråter av tacksamhet.  När hennes man, senare i serien, blir deprimerad efter att deras sladdbarn fötts, en form av manlig förlossningsdepression, söker läkarhjälp och blir rekommenderad antidepressiv medicin får Lynette spel. För det första förlöjligar hon hans sjukdom. För det andra tillåter hon inte att han tar mediciner.”Inser du hur farliga de medicinerna är?”. När han vill prova medicinsk marijuana byter hon ut den mot oregano. Ingen av väninnorna blir indragna, det är knappt att någon i deras egen familj vet om att han är sjuk och allt klaras av i ett enda avsnitt. Det nämns aldrig mer. The end.

Beroende eller inte är ett val

När du har huvudvärk gör du ett val om du ska ta hjälp av värktabletter eller inte. Din första tanke är förmodligen inte att du kan bli beroende. Du vill slippa ha ont för att kunna fungera som du är van vid. Det skulle kunna bli så att huvudvärken återkommer och vanlig Alvedon inte biter och då ökar du dosen, kanske kombinerar du den med en annan sorts värktablett. En mindre nogräknad läkare skriver ut starkare doningar som definitivt är beroendeframkallande, men det struntar du i eftersom det är så skönt när värken försvinner. Om du skulle drabbas av depression väntar du ut den för ”alla blir ju deppiga till och från”. När en vän råder dig att söka hjälp, för det finns mediciner som kan få dig att må bra igen, att fungera som du är van vid, slår du ifrån dig. ”Jag vill inte bli beroende av mediciner! Skulle du vilja leva som en avtrubbad zombie?” Du väljer mellan att fortsätta vara deprimerad eller risken att bli beroende. Risken att du blir beroende av SSRI-preparat är egentligen inte större än att bli beroende av värktabletter. Med hjälp av en läkare trappar du upp doseringen tills du når en nivå som får effekt och när du känner att du mår bra igen, att du är stabil och klarar dig utan krycka, så trappas medicinen ut långsamt.

Känslomässigt avtrubbad

För ett par år sedan befann jag mig i en situation där mina mediciner inte verkade hjälpa. Jag mådde sämre och sämre och hade självmordstankar. Det var jag själv som tog upp el-behandling som en desperat åtgärd. ECT, Electrical Chock Treatment kändes för mig lika skrämmande som mediciner gör för de flesta andra och beslutsprocessen var svår, men till slut valde jag att ta chansen. Jag grät hela vägen till sjukhuset. Bokstavligen. Jag gick igenom sex behandlingar (de rekommenderar tolv) över en period av knappt tre veckor, men när jag inte mådde ett dugg bättre efter halva tiden och dessutom kände mig avtrubbad av att sövas med narkos vid varje behandling satte jag stopp. Jag var besviken. Hösten och vintern som följde är bland de värsta jag har varit med om. Det var ångesten som var värst. En ständig knut i magen som gjorde att jag hade svårt att äta. Sömnen rubbades och jag blev rädd för att vara ensam hemma. Jag som i vanliga fall älskar att vara ensam flera dagar i sträck började oroa mig för hur jag skulle klara mig när min man åkte till Öland som han alltid gör på sommaren. Jag kunde inte koncentrera mig tillräckligt för att läsa och det är något jag har svårt att leva utan. Jag mådde så psykiskt dåligt att det gjorde fysiskt ont. Det enda som egentligen fungerade var fysisk aktivitet. Jag promenerade varje dag och jag tog på mig de flesta uppgifterna hemma bara för att ha något att göra. Den här krisen sammanföll med och förstärktes av ett byte av både mediciner och läkare. Så småningom fick de nya medicinerna effekt och jag kände igen mig själv igen, men det tog tid. Nedåtgången började i juli, botten nåddes i november – december och jag kände mig stabil igen först i maj året efter. Det här vill jag aldrig vara med om igen! Utan medicinerna fick alla känslor fritt spelrum, men ångest, depression och rädsla gav inte de positiva känslorna en chans, så jag är mycket hellre lite känslomässigt avtrubbad än att gå igenom den skärselden igen. Om jag hade begått självmord under det året hade det berott på att jag inte orkade vänta på att må bättre och inte på att jag var feg som valde den lätta vägen. Det hade verkligen handlat om att jag förlorat kampen mot sjukdomen.

Det är värt ett försök

Nu kan jag säga att jag till och med har provat el-behandling och för mig betyder det att jag har provat allt när det gäller vad som får mig att slippa djupa depressioner. Det mesta är värt ett försök. Allt från Johannesört för milda depressioner (deppighet) till el-behandling. Fysisk aktivitet, rutiner, mediciner och regelbunden sömn är det som garanterat fungerar för mig. Det klarar jag mig inte utan. Det vet jag nu. Att läsa och att skriva, närhet till djur och natur är också nödvändigt. En annan sak som hjälper är att prata om det. Jag bloggar om mina erfarenheter och jag smyger inte med min sjukdom. Det är mitt bidrag till större öppenhet och tolerans.

 

 

 

 

Läkarbesök med stort L

Idag var det dax att träffa min nya läkare som jag tar för givet att jag ska få behålla. Mot slutet sa han åtminstone att nästa besök skulle bli hos honom. Läkarbesök med stort L. För 1 vecka sedan skrev jag ett brev till honom med det jag ville ta upp och jag hade med mig en egen kopia vilket inte var helt fel eftersom han inte kunde hitta brevet…

Läkare JP som jag var hos för 1,5 år sedan med anledning av min stukade fot. Vad förväntar jag mig av ett läkarbesök? Jag måste ställa mig själv den frågan i syfte att tagga ned mina förväntningar eftersom jag alltför ofta blir besviken. Jag har inget svar på frågan. Ett mirakel? En läkare som säger att jag gör allt någon kan begära? Ett erkännande för att jag har hyfsad koll på kost & motion utan att för den skull vara utbildad? En läkare som lyssnar på mig och sedan deklarerar att han vet precis hur jag ska göra för att må riktigt bra, riktigt länge?

JP får godkänt av mig.  Han får ett minus för att han inte hade förberett sig eftersom han inte ens visste att jag hade lämnat prover och därför ville ha provsvaren. Och så brevet. Blodtrycket var bra, lungorna och hjärtat lät som de skulle och eftersom han inte sa något om övriga värden (förutom blodsocker och kolesterol) tolkar jag det som att de var bra inklusive sköldkörteln. Blodsockret ska ligga under 6 för att man ska räknas som frisk. Mellan 6 och 7 räknas som förstadium till diabetes (det jag kallar för diabetesvarning och som jag fick slängt i ansiktet i början av året). Över 7 är det samma som diabetes. Den här gången låg jag på 6 och det har jag gjort sedan i somras vad jag vet. Kolesterolen är fortsatt hög. Det onda kolesterolet har övertaget, men han sa att värdet på det goda kolesterolet var så pass bra att det blev en jämvikt. Det finns inte mycket att göra annat än att hålla koll på värdena. Nu vet jag i alla fall att Betaglucare är rena nyset, men det är aldrig fel att försöka.

Stilnoct-tjatet. JP sa inte att de är beroendeframkallande utan uttryckte det som att de är avsedda för korttidsbehandling av sömnproblem och frågade om jag fortfarande känner effekt av dem. Han blev förvånad när jag svarade ja. När jag bad honom skriva ut fler uttag än 4 med förklaringen att det krävs ett läkarbesök för att kunna förnya receptet höll han med. Han höll med! Han kommer att skicka en remiss till en av kuratorerna eftersom jag känner att jag behöver någon att prata med.

Sammantaget varken bu eller bä. Ungefär som mitt kolesterolvärdet där det positiva jämnade ut det negativa.

Det finns ett stresshormon som heter kortisol, men det vet väl ni redan? Påslag av kortisol under långa perioder är inte bra för hjärta eller blodtryck. Visste ni att kroppen skickar ut kortisol i systemet för att vi ska vakna på morgonen? Av den anledningen är det inte smart att kolla blodtrycket det första man gör när man har slagit upp sina blå. Trots att blodtrycket sänks medan man sover (när allt fungerar som det ska), så höjs det i samband med att vi vaknar. Intressant!

Stavgång 20 minuter plus 35 minuter och det var jätteskönt! Dessutom halvtidsvägde jag mig och såg att ännu 1 kg har försvunnit. Ha!

Dagens låtlisterepresentant är Duran Duran. De här gossarna lyssnade jag på jämt under 80-talet, men sedan bytte de stil och jag släppte dem. Den här låten, “Pressure off” är riktigt bra och Simon LeBons röst har inte förändrats nämnvärt.

Skrivövning: att göra en nyhet av ett minne

Vilket minne skulle jag kunna göra en nyhet av? Det dök upp en massa elände och det gillade jag inte. Jag vill ju ha flera positiva nyheter! Jag grävde lite till och då hittade jag den dagen när jag fick beskedet att jag hade fått stadigvarande sjukersättning och det var positivt, så det hette duga.

Ett positivt besked

Fredagen den 24 februari 2012 ringde Elin Fröjdman ett telefonsamtal som gladde både henne själv och den hon ringde. Elin Fröjdman handlägger sjukförsäkringsärenden hos Försäkringskassan. Villkoren för långtidssjukskrivna har blivit hårdare sedan regeringen skärpte kraven på både Försäkringskassan och de sjuka.

”Både jag själv och mina kollegor arbetar under en oerhörd press.”, säger Elin Fröjdman. ”Vi blir utskällda och hotade eller får ta emot samtal från förtvivlade människor som är för sjuka för att arbeta, men samtidigt är för friska för att få sjukersättning.”

Anledningen till de skärpta villkoren är ett försök att komma åt bidragsfusket.

”Som med så mycket annat är det de skötsamma som kommer i kläm för majoriteten fuskar inte medan de som fuskar gör det ordentligt.”

Därför ville Elin Fröjdman ringa direkt när hon fick klart för sig att hon skulle få lämna ett positivt besked. Delad glädje är dubbel glädje. Klockan var fyra på fredagseftermiddagen när hon slog numret till Ewa Sundbäck och kunde ge henne beskedet att hon hade fått sin ansökan om stadigvarande sjukersättning beviljad. Vi har pratat med Ewa Sundbäck på telefon och hon var fortfarande överväldigad av beskedet och sa att det innebär en enorm lättnad för både henne och hennes familj.

”Jag har varit helt sjukskriven i tolv år och sprungit hos olika läkare för att förlänga sjukskrivningen lite i taget. Eftersom jag lider av en icke fysisk sjukdom har jag ofta blivit misstrodd av både min arbetsgivare och Försäkringskassan. Det här innebär att jag kan slappna av och förmodligen förbättra min hälsa i långa loppet.”

Ewa Sundbäck säger att hon verkligen uppskattade att Elin Fröjdman berättade att hon velat lämna beskedet före helgen. Det visar på den sortens mänsklighet som man inte förknippar med Försäkringskassan. På frågan om hur hon ska fira svarar hon: ”Jag tänker köpa en hallonröd tekanna från Höganäs för en sådan har jag velat ha länge!”.

Tacksamhet ger en känsla av lyx

Stavgång 40 minuter + 40 minuter i strålande höstsol. En omväg till Salem och en annan omväg hem. Det var en himmelsvid skillnad på dagens runda jämfört med fredagens. Ingen värk, rätt kläder, ryggsäcksremmarna jävlades inte, orken fanns och tempot var bra. Jag hade nya MBT-skor, mer höst och vinter med Gore Tex och de är kraftigare och härligt stadiga vilket förmodligen var en stor anledning till att jag slapp få ont. Kombinationen MBT-skor och Bungy Pump-stavar är den ultimata träningsformen och nu har jag fått det på hjärnan. Därför har jag hoppat över gummibanden och därför fick jag nästan panik när jag upptäckte att jag behövde skor som håller fötterna torra, men att mina vinterkängor förmodligen inte är bra för hälsporren som jag har fått känningar av igen (i båda hälarna). MBT är lösningen. Nu klarar jag mig hela hösten och större delen av vintern som den blir snöfattig.

De nya MBT-skorna.
De nya MBT-skorna.
En adress som lockar mig. Rent namnmässigt.
En adress som lockar mig. Rent namnmässigt.

Jag tror på att lära sig att känna tacksamhet och jag praktiserar det. Det är när du lär dig tacksamhet som du blir lycklig och inte tvärtom. Egentligen vill jag byta ut ordet “lycklig” mot “frid”. Begreppet lycka har blivit så starkt förknippat med ett sinnestillstånd som alla anser sig ha rätt till. Det har blivit ett mål att sträva mot, men det är tvärtom något man upplever ibland. Det är som Charlotte i “Sex and the City” säger när hon får frågan om hon är lycklig: “Jag är inte lycklig hela tiden, men någon gång varje dag.”. Det är det du ska sträva efter! När du lär dig att känna tacksamhet för de små sakerna, det vardagliga, så kommer du att uppleva lycka eller frid. Medan jag ångade på med stavarna kände jag att jag kunde få ihop en hel lista.

* Vädret som har varit väldigt samarbetsvilligt i flera veckor.

* Min favoritårstid.

* Jag har möjlighet att investera i bra kläder och träningsutrustning.

* De nya skorna som visade sig vara mycket sköna.

* Ingen värk.

* För en gångs skull har jag sluppit hosta efter att förkylningen har gått över.

* Jag har fått en bra läkare.

* Jag har fått vara ensam i några dagar.

* Jag har gått ned i vikt.

* Marsvinen mår prima.

* Jag har en bokbeställning på g.

* Boken jag började läsa igår verkar väldigt bra.

* I morgon kan jag ta sovmorgon.

* Det verkar som den efterhängsna tröttheten ger med sig för jag har inte lurat i soffan på flera dagar.

* Det är väldigt mysigt med den röda soffklädseln.

* Jag har börjat se “Grey’s anatomy” från början och den håller fortfarande.

* Den varma, varma duschen efter dagens träning.

Dagens låtlisterepresentant är Pr0files och låten har den passande titeln “Luxury”.

Fantastiska färger!
Fantastiska färger!

 

 

Det känns lättare

80 minuter stavgång. Det var jäkligt skönt och det gick bra, men herrejösses vad jag blev trött! Det blev flera snytpauser (ja, jag är fortfarande förkyld) och mot slutet blev det armarna-känns-som-spagetti-pauser och den sista biten från centrum hade jag knappt styrfart. Det var länge sedan jag gick en längre runda med stavarna och de nya har dessutom ett större motstånd, 6 kg jämfört med 4 kg i de gamla, så naturligtvis tar det på armarna. Det nästan bästa med dagens runda var att jag inte fick ont i någon av fötterna efteråt. Jag är glatt överraskad och lättad! Ingen Voltaren-salva, inga värktabletter.

Det har varit en väldigt behaglig lördag. Efter stavgången tog jag en spa-dusch med ansiktsmask, kroppsskrubb och rejäl insmörjning med Essex. Som efterrätt på lunchen åt jag en kanelbulle (kanelbullens dag i morrn, gott folk!). Den var inte så färsk som jag föredrar och ändå åt jag hela och den var stor. Jag blev proppmätt. *rap* Jag lackade tånaglarna och läste medan lagren torkade och sen tog jag en tupplur i soffan och väcktes när middagen var färdig. Jag – en lyxhustru! Den vanliga te & lässtunden och nu datorn. Tillvaron känns i det stora hela lättare och då menar jag inte bara att 1,8 kg har försvunnit utan att jag slapp ha ont i fötterna och att jag – fanfardax – har fått en läkartid hos en svensk läkare som jag har träffat förut och som jag vet har arbetat på vc:n i flera år. Det känns som att vinna en högvinst!

Flaten byter sakta men säkert till höstskrud.
Flaten byter sakta men säkert till höstskrud.

 

 

 

Hos sjukgymnasten

Doktor OB tipsade om balansövningar för att få ordning på yrseln och jag bokade tid hos sjukgymnasten som jag träffade idag. Det är inte den sortens yrsel som kommer av att en nerv sitter i kläm. Yrseln har inte att göra med blodtrycket. En möjlighet är biverkning från någon av alla mina mediciner. En trolig orsak är kristallerna inuti örat. De har spökat flera gånger förut, men det har aldrig varit så långvarigt som nu (ca 2 år). Den känns oftast när jag reser mig från liggande (riktigt snurrande som gör att jag har svårt att fästa blicken), men även om jag böjer mig framåt och det har hänt att det snurrat till när jag har suttit stilla. Sjukgymnast AR gjorde sitt bästa för att framkalla yrseln och därmed kunna koppla den till nånting specifikt, men det är som med tvättmaskinen som slutar krångla när reparatören har kommit. Jag fick prova balansen i några övningar som hon sen skrev ut åt mig bl.a. utfallen som jag har i styrketräningen och som jag kan göra knepigare genom att vrida överkroppen. Jag valde att själv höra av mig till henne om jag skulle behöva i stället för att boka en ny tid. Om yrseln har att göra med någon av medicinerna, så är det inte så mycket jag kan göra, men det är alltid bra att veta. Antar jag.

En känsla av uppgivenhet. Yrseln kan bero på mediciner eller kristaller eller spänningar från muskelfästen i nacken. Att jag har svårt att gå ned i vikt kan ha att göra med hur jag äter eller så är det klimakteriet eller hypotyreosen eller så är det en kombination av alltihop vilket förmodligen är det troligaste. Jag skulle vilja komma till en läkare och säga “Här gör det ont.” och få svaret “Då gör vi så här!” och sen är det fixat. *djup suck*

Avgifterna har höjts och de har höjts ordentligt. Dietisten och sjukgymnasten kostar numera 200 kr och det är en höjning med 100%! Det blev en promenad på 20 minuter dit och 40 minuter hem med ett stopp på Konsum. Jag köpte en ask hallon för 30 kr från tjejen ute på torget och de var suveränt goda och det är svårt att sluta äta. Jag har satt i mig hälften redan…

Rena, rama godiset.
Rena, rama godiset.
Fint besök den här soliga eftermiddagen.
Fint besök den här soliga eftermiddagen.

 

Stavgång och ökad dos

Det var tvärmulet och 16 grader när jag var ute med stavarna och det var mer perfekt (jag vet att det inte går att komparera perfekt) väder än i söndags för jag slapp ryggsäcken med vattenflaskan. Samma runda, men 5 minuter snabbare – 70 minuter. Det var skönt och jag hade ett jämnt och bra tempo även i backarna. Stavarna har den fördelen att jag kan staka uppför backarna och det ger en helt annan ork. När jag kom hem satt jag på balkongen och svalnade i en halv timme med fötterna i högläge. Sämre kan man ha det!

Vinterbleka fötter som kommer att förbli bleka, men jag tänker piffa upp tånaglarna med nagellack som ironiskt nog heter "Winterred".
Vinterbleka fötter som kommer att förbli bleka, men jag tänker piffa upp tånaglarna med nagellack som ironiskt nog heter “Winterred”.

 

 

 

 

 

 

 

 

Stavandet gjorde mig trött och jag somnade sittande i soffhörnet som så ofta förr. Jag väcktes av att mobilen ringde och det var läkare OB med anledning av provsvaren. Beskedet var det vanliga: alla prover såg bra ut. TSH-värdet var lite förhöjt och jag ska prova att öka dosen till 1,5 tablett Levaxin à 75 mikrogram 4 dagar i veckan mot nuvarande 2 dagar i veckan. Förhoppningsvis får det bukt med tröttheten. Just nu mår jag bra och känner mig nöjd med att börja där. I väntan på en tid hos dietisten skriver jag mat- och träningsdagbok.

Den sista etappen av dagens stavgång. Jag hade precis passerat en busshållplats där en äldre herre väntade på bussen när jag fick syn på henne ett par hundra meter längre fram. En person som promenerade raskt, med högre tempo än jag. Samma sida av vägen, samma trottoar. Jag styrde in mig på ytterkanten i syfte att slippa krocka. Hon fortsatte rakt fram i samma tempo och jag såg att hon var fokuserad på sin mobil. Vi närmade oss varandra. Jag höll mig på kanten. Hon gick i mitten av trottoaren med näsan i mobilen. Inte en enda gång hade hon höjt blicken. (Om det var så att hon sms:ade i det tempot blir jag faktiskt impad.) När det var ca 5 meter mellan oss vinglade hon till och kom över på min halva av trottoaren. Samtidigt hörde jag bussen komma bakifrån på min vänstra sida. Jag kunde ha hojtat till för att få hennes uppmärksamhet, men i stället valde jag att vifta till med högra staven eftersom hennes blick ändå var riktad nedåt. Hon reagerade med ett glatt: “Oj!” och steppade åt sidan. “Oj på dig själv”, tänkte jag och blängde på henne. Bussen passerade. Om jag hade varit en elak människa ute efter att jävlas hade jag stannat och hållit ut staven och hoppats att hon snubblade över den och stukade foten och handen och fick ett gigantiskt blåmärke på låret och att det skulle dröja minst 2 år innan hon kunde gå och samtidigt sms:a igen, men jag tror på karma och vill inte drabbas av värre jävelskap i livet än hittills.