Ordbrodös

“Ordbrodösen” av Anna Arvidsson. Alba är uppvuxen i en släkt där kvinnorna har en särskild förmåga, en kraft. Nu fyller hon 18 år och kommer själv att bli en av dem. Om hon klarar inträdesprovet vill säga, men det gör hon inte och det finns en anledning till det. Med hjälp av en släkting och hennes dotter i Stockholm börjar hon nysta i varför hon inte fick bli en ordbrodös.

Det här är en sån bok där jag blir avundsjuk över att författaren hade fantasi nog att väva in kvinnornas kraft i något så vardagligt som det skrivna ordet och hon har oxå tänkt igenom hur den kan användas och – naturligtvis – missbrukas, men även hur den skulle kunna fungera i vårt datoriserade samhälle. Den är välskriven och det är väl inte så konstigt med tanke på att hon skriver om det skrivna ordets dolda kraft, men det är ungefär allt jag uppskattar med boken. Anledningen till att det inte blir mer är att den är skriven för unga vuxna och som med de flesta andra böcker i den genren saknar den ett djup som brukar finnas i böcker som riktar sig till “gamla” vuxna. Oftast i alla fall.

Disco!

En 70 minuters promenad i en riktigt bra rask lunk med farthållare. Jag lyssnade på musik, men det blev inte förrän mot slutet som det kom en gånglåt. När jag kom hem gjorde jag fotövningarna för första gången på länge, men det gick trögt och jag hade riktigt ont i foten efter promenaden. Numera har jag ont i hela området runt hålfoten och inte alls i hälen.

Den del i hålfoten som jag kallar “fotblad”.

En upphottad version av “Strangers in the night” med herr Humperdinck. Riktig 70-tals disco!

En av anledningarna till att jag röstar på Rönningepartiet i kommunfullmäktigevalet.

Introversion

Igår förtidsröstade Pär och jag på Murgrönan i Salem. Sedan fortsatte han hem till sin pappa och jag stavgångade hemåt. Det gick alldeles utmärkt även om det tog tid innan orken hann ikapp avsikterna, så att säga, men tempot blev riktigt bra.

Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden. Hyfsat fullt. Ett av gummibanden var nytt och trots att det hae märkningen medium, så var det stenhårt och omöjligt att jobba med. Det kändes hårdare än vad de hårda banden brukar göra när de är nya! Det är av märket Casall och jag är van vid Abilica och tillverkarna har väl inte samma inställning till vad som anses vara medium… Jag skippade en av övningarna på grund av bandet och använde det vanliga (blåa) hårda bandet till de orangea övningarna. Allt som allt gick det kanonbra även om benövningarna blev både tunga och flåsiga. Jag ska beställa orangea band från Abilica i stället till nästa pass.

I torsdags började nedtrappningen av Venlafaxin och jag märker redan att magen uppskattar det. Den är åter igång på det sätt den ska vara och det är en enorm lättnad! En annan biverkning som har lindrats är yrseln och det märkte jag tydligt av medan jag tränade.

För 2 år sedan gjorde jag ett gästframträdande på föreningsstämman. Jag har fått höra efteråt av flera att jag gjorde intryck och det beror nog på att jag så sällan är med eller yttrar mig. Jag tycker det hela är fånigt och kan inte låta bli att undra hur sällan det sägs något av vikt på stämmorna om jag kunde ge ensån genklang… Intrycket de fick av mig var felaktigt: de har fått för sig att jag är extrovert, att jag vill vara med i styrelsen eller diverse smågrupper. Huvaligen! I fredags handlade Pär och jag på Konsum och mötte en av grannarna. En äldre dam med vacklande hälsa, men med stark vilja. “Jag har fått en tokig idé”, sa hon till oss och vi lyssnade. Jag tog för givet att det gällde gård & grönska, men hon frågade mig om jag inte skulle vilja starta en promenadgrupp för alla gamlingar som bara sitter hemma. Whaaat… Mitt introverta jag gallskrek och sprang hem medan mitt hyfsade jag sa nej, jag föredrar att promenera själv. “En halvtimme ett par gånger i veckan?” envisades hon. Aldrig i helvete, tänkte jag för mig själv. För att komma undan gick jag med på att fundera på saken. Varför respekterade hon inte mitt nej? Varför tog hon för givet att jag behövde trugas? Varför behöver hon någon som får ut henne på promenader?! Hon kan väl samla ihop alla russin själv. Nu får hon tro att jag funderar och om hon frågar mig igen får jag helt enkelt upprepa att nej, jag föredrar att promenera själv. 

 

Remiss

Jag ska trappa ned Venlafaxin och sedan sluta med den. MR skickar en remiss till psyk i Södertälje eftersom de vet mer om den sortens mediciner och för att göra en utredning. Det känns bra, men risken finns att jag hamnar i ett läge där jag blir utan antidepressiva. Jag sa att det inte gör så mycket för det viktiga är att hålla ångesten stången och det har jag Lyrica till. Provsvaren visade att jag hade för mycket Levaxin i systemet och det bromsar upp min redan slöa sköldkörtel, så jag ska faktiskt minska dosen där. Det var fjärde besöket hos MR och jag kan inte påminna mig att jag har träffat en och samma läkare så regelbundet sedan EW slutade. Jag gillar honom. Han är bra att tala med. Nästa besök blir i slutet av oktober och då ska jag lämna prover för samtliga värden. Det blir då i stället för det planerade besöket hos JP i december och JP är jag ju inte så förtjust i….

Stöttepelare

Stavgång idag för att hämta ett paket med nya färgpennor. Bra tempo till Salem – 20 minuter. Jag började hemresan i samma anda, men efter 10 minuter kändes det som att gå in i en vägg. Orken bara försvann; armar och ben kändes tunga och stumma. Jag fick sänka farten avsevärt och resten av vägen kändes tung.

En annan del av kroppen som oxå känns tung är magen och då menar jag insidan av magen. Jag har aldrig varit med om att få såna återkommande tvärstopp och det beror på Venlafaxin. Min mage fungerar vanligtvis en gång om dagen (ofta 2 gånger) och jag känner alltid en viss “aktivitet”: det “rör” sig därinne, cirkulerar, bubblar och signalerar när det är dax att gå på toaletten, men nu – nada, nothing, dött. Det är med hjälp av Microlax som jag får igång den, men så kan jag inte hålla på någon längre tid. I morgon ska jag till läkaren och trots att jag börjar må bättre tänker jag insistera på att byta medicin. Min kropp har 2 stöttepelare som helt enkelt måste fungera: magen och ryggen.

Tränar

Igår tog det bara 20 minuter till Salem och då orkade jag hålla tempot  uppe trots att merparten av sträckan består av uppförsbackar. Hemåt, nedåt, tog det längre tid. Kände mig rätt mörbultad efteråt…

Idag körde jag ett fullt gummipass och det var småtungt, men skönt. Jag har ökat på bendelen och låren kändes smått skakiga efteråt. Ryggövningarna var himmelska den här gången!

 

Hälsohets

“Epidemin” av Åsa Ericsdotter. En partiledare får en idé om ett friskare Sverige och svenska folket tror på den så till den milda grad att partiledaren blir statsminister och får obegränsade resurser att genomföra den. Det finns några motsträviga som inte vill rätta sig i ledet, men de blir tvungna att fly fältet.

Det handlar om hälsohets på hög nivå där de överviktiga invånarna till en början uppmuntras att förändra sina feta liv till smala liv. Sedan övergår uppmuntran till uppmaningar som övergår till diskriminering och slutar med förföljelse. På 4 år har Sverige och dess statsminister blivit ett föregångsland, men som med så mycket annat är sanningen kvar bakom kulisserna.

Eftersom jag själv är fet upplever jag den här handlingen som otäck eftersom den, på sätt och vis, känns fullt möjlig (utom möjligen Den Slutliga Lösningen). Det är redan en realitet att överviktiga behandlas annorlunda vid t.ex. anställningar och det är redan en realitet att vissa föräldrar håller stenkoll på att deras barn och de själva inte får i sig onödiga kalorier. Bitvis är det spännande och otäckt, men den når inte fram till mig. Med risk för att be om en Stephen King-tjock tegelsten till bok och hans ofta överdrivna personbeskrivningar, så skulle den här må bra av att fyllas ut med djupare  diton (t.ex. varför är statsministern som han är och hur ser hans politiska bana ut). Det är knappt att man som läsare får någon uppfattning om åldern på de inblandade. Uttrycket FMK (fettmuskelkvot) som författaren använder i stället för det vanliga BMI ger mig en viss uppfattning om vad som räknas som övervikt, men det vore inte fel att utöka med antal kilo oxå. Parallellerna till judeförföljelsen under andra världskriget är tydliga, ibland övertydliga. Jag läste ut den, men kommer inte att läsa om den för mina förväntningar var för högt ställda och blev inte infriade.

Efteråt

Vi överlevde gårdagen. Det var en fin begravning i Skogskapellet på Skogskyrkogården. Eftersom det var en kyrklig begravning gällde den kyrkliga liturgin med en präst, bibelprat och psalmsång. Ateisten i mig har svårt för det och när det blev för högtidligt stängde jag av. Det spelar ingen roll hur väl prästen talade om Svärmor eller vilka detaljer ur hennes långa liv hon tog med, så fort hon tog med gud, kändes det allt annat än avslappnat eller naturligt. Det gör aldrig det. Det var ett tillfälle som gick rakt in i hjärtat på mig och som fick ögonen att tåras. När prästen beskrev hur Svärmor hade fått ge efter för sjukdom och avslutade med att hon “… behöver inte sin kropp mer.” Det nådde hela vägen in. Det är en knapp månad sedan hon dog, men jag har inte gråtit förrän igår. En människa som jag tyckte mycket om och som jag kände i 28 år har dött, men jag har känt mig fullständigt, totalt (välsignat?) avtrubbad. Det handlar om medicinskt framkallad avtrubbning och inte känslolöshet, men det har inte känts bra.

Efteråt samlades vi hemma hos Svärfar där vi åt förrätt och varmrätt och Svägerskans hemgjorda schwarzwald-tårta. Tröttheten kom i vågor och jag orkade inte engagera mig i samtalen. Stämningen var inte dyster på något vis och vi skrattade en hel del. Eftersom det var en väldigt speciell och prövande dag för alla, så bet jag ihop och tvingade mig själv att stanna kvar. Vi hade kommit tillbaka till Svärfars lägenhet vid 16 och klockan var nästan 21 innan vi slutligen bröt upp.

Jag vet att jag har sovit i natt, men det känns inte så. Tröttheten ligger som ett cementlock ovanpå huvudet. Optimisten i mig hoppades att jag skulle komma iväg på en promenad på förmiddagen. Hahaha! Ja, jäklar…. I morgon däremot – det skulle vara skönt att få komma ut.

Greta Garbo ligger begravd på Skogskyrkogården. Pär och jag var där en allhelgona-afton för x antal år sedan.

Förberedelser

Igår var jag hos frissan och blev av med “…2 kg hår” som Anette uttryckte det. Sedan förra klippningen i juni och särskilt sedan håret började växa ut igen har jag vantrivts med det rent otroligt. Jag har varit väldigt frestad att ta Pärs hårklippningsmaskin och raka av rubbet. S, som ryckte in när Anette hade gipsad arm , lyckades förstöra den fina form som Anette lyckats arbeta fram; en form som höll även när håret vuxit ut. Där S kommer ifrån är det sällsynt att kvinnor har kort hår och det tror jag låg bakom hennes sätt att kapa av mitt hår – snaggat, men formfattigt som det ofta ser ut på snaggade män. Anette, däremot, är svensk och hon är själv riktigt kortklippt och har därmed en helt annan känsla för korta frisyrer hos kvinnor. Igår var jag inte i form, hade ingen ork eller lust att prata och när jag försökte förklara hur jag upplevde den förlorade formen nådde jag inte fram och då slöt jag mig och det blev som det blev. Jag bryr mig inte lika mycket längre (även när jag mår bra). Mitt hår är grått och torrt och inte särskilt roligt att ha att göra med längre och jag är leds på att alltid se likadan ut efter ett frisörbesök… Det viktigaste är att nacken är snaggad, så att hårbotten får tillgång till syre och egentligen skulle jag kunna spara pengar om jag övergick till att klippa mig själv med en hårklippningsmaskin.

I morse, kvart i 9, fick jag massage av Bitte, men det blev inte den förlösning jag hoppats på. Det fanns några punkter vid axlarna och skulderbladen som var hårda, men i övrigt kändes jag inte särskilt stel, som hon uttrycker det. Någonting lossnade i alla fall för yrseln blev värre och jag fick gå långsamt hemåt. Klockan var 10 när jag kom hem och Bibbi ville ha sina pellets och när hon fått dem och allt var tyst igen lade jag mig i läsrummet och sov till efter 12. Överraskande nog har jag haft en spik i ryggen efter massagen, men en värkkombo hjälpte.

I morgon är det dax för begravningen. Den hänger över oss som en våt, mögelstinkande yllefilt . Jag förbereder mig på det sätt jag kan. Kläderna är bestämda (och godkända av Svärfar), skorna insmorda och putsade och allt jag anser att jag behöver ha med mig ligger framme tillsammans med den väska jag ska ha. Ikväll tänker jag ta en extra Lyrica tillsammans med Stilnocten och sova i läsrummet. På så sätt stör jag inte Pär med mina snarkningar och jag får sova ifred ifall det visar sig att han bara ligger och vrider sig.

Livstecken

Jag lever. Eller överlever. Förra tisdagen satte jag upp mig på MR:s telefontid på torsdagen. Jag trodde att jag gjorde det. Den här gången var jag beredd på att tiden gällde halv 15 och framåt, men när han inte hade ringt klockan 19, så slutade jag vänta. Det värsta är att jag inte blev vare sig förvånad eller besviken trots att jag hade en hel del att prata med honom om när det gäller den nya medicinen (förstoppning de luxe, trötthet, orkeslöshet, mer avtrubbad än vanligt, yrsel och kortare anfall av illamående). Jaja…. Jag har en tid hos honom den 30:e och jag överlever väl tills dess.

Det blev ett pass gummibanden idag, ett medelpass igen som kändes positivt tungt. Koncentrationen var bättre den här gången.

Jag har hittat en app med avslappnande ljud, Sleepo. Bland det härligaste som finns att lyssna på är regn och åska. Och fågelsång. Och vindens sus. Och vågor. Eller en knastrande brasa. Eller en porlande bäck. Alla de ljuden finns i appen och den kan kombineras på vilket sätt jag vill. Ljudkvaliteten är mycket bra och den är lätt att använda. Igår kväll kombinerade jag regn med åska och satte timern på 20 minuter och så – häpp! – kunde jag somna till mina favoritljud!