Eftermiddagstid

Akupunkturbehandling nummer 5. Den här gången hade jag tid klockan 13 till skillnad från 9 som jag har haft hittills. Jag avskyr eftermiddagstider! Förmiddagen går bara åt till att vänta på att få gå. Särskilt när jag inte har gångavstånd. Det här gjorde mig stressad och jag fick spänningshuvudvärk och jag hade väldigt svårt att slappna av under behandlingen. Efteråt kändes det lugnare (jag skulle ju hem!), men det kändes inte alls lika bra den här gången. Samma tid nästa vecka och då har jag kanske ställt in mig bättre…

3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:

Jag är inte rädd för några känslor, negativa som positiva.

Jag har blivit ett proffs på att hålla ordning på mina mediciner.

Jag provar gärna alternativa behandlingsformer.

Platt

“Fågelfångarens son” av Richard Hobert handlar om Esmar och Johanna som desperat behöver få en son om de ska få behålla sin gård. Den svenska värdshusvärdinnan Livia hjälper dem i största hemlighet. Berättelsen är baserad på verkliga händelser på Färöarna under 1800-talet.

Richard Hobert har skrivit sin första roman. Hittills har han gjort film och jag tycker nog att han ska fortsätta med det. Handlingen är småfånig och allt känns väldigt platt utan känslan av miljöer eller karaktärer. En känsla av filmmanus i dess negativa bemärkelse.

Friskförklarad

Jag var hos Lisbeth med min tå idag och den är friskförklarad och ska bara läka färdigt. Hurra!

Jag hade tid klockan 10 och hade för avsikt att ta bussen halv 10. Än så länge kan jag endast ha sandalerna och de är inte så bekväma när det kommer till längre promenader, men jag hade tänkt att promenera hem. Jag och flera andra förhoppningsfulla resenärer stod och väntade. Och väntade. Klockan blev halv 10 och 5 över halv 10. Ingen buss i sikte. Det är sommartidtabell, så bussen går bara 2 gånger i timmen. Jag var tvungen att bestämma mig. Den skulle förmodligen inte komma över huvud taget för så kan det bli ibland och bussen klockan 10 skulle ju inte fungera. Jag bestämde mig för att gå. På 25 minuter skulle jag hinna om jag höll ett bra tempo. Det blev flåsigt och svettigt, men nog 17 har jag ork någonstans i botten. Jag anmälde mig i receptionen 1 minut i 10. Lisbeth var lite försenad, men det gjorde inget. Jag fick sitta ned, dricka vatten och svalka mig med solfjädern. Jag var inte det minsta flåsig utan återhämtade mig snabbt. Ha! Lisbeth tittade på tån, fick ta bort intorkat blod som jag inte vågat ge mig på och klippte bort lite torr och hård hud. Sedan fick jag ett plåster innehållande sårsalva och det blev ett betydligt smidigare paket runt tån. Jag hjälpte till genom att hålla isär tårna. “Det är ju så små och gulliga tår!” sa hon. Jag håller faktiskt med för Elin har precis likadana fötter som jag och de är gulliga! Jag ska träffa henne på tisdag igen, mest för min egen skull för, som jag förklarade, jag är jäkligt nervös för att det ska visa sig vara på väg tillbaka. Hon försäkrade mig att allt såg prima ut, men jag insisterade. Särskilt med tanke på att allas semestrar väntar runt hörnet. Gissa om jag kommer att noja om en nagel går sönder i fortsättningen!

Jag gick betyyyydligt långsammare på hemvägen. Jag hade ont av hälsporren och jag kände av en och annan blåsa. Det tog 35 minuter och då gick jag via Kaffestugan där jag köpte frallor, 2 Budapest och 1 Wienerbröd (för att fira lite extra för mig själv – det finns få saker som är så smarriga som pinfärska Wienerbröd!).

3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:

Jag är handlingskraftig.

Min kondition är faktiskt inte helt usel.

Jag praktiserar vanligt hyfs.

“Sära”

I bokgruppen på FB hittade jag ett tips på 2 fantasy-böcker av en författare som heter Nene Ormes. Ett ovanligt namn och jag tog för givet att hon inte var svensk, men där misstog jag mig. Böckerna “Udda verklighet” och “Särskild verklighet” kom ut för ca 7 år sedan och jag hittade dem hos Bokbörsen. Jag har inte någon bra erfarenhet av begagnade böcker, särskilt inte pocket, men det går att hitta helt nya, olästa exemplar och de här böckerna var det.

Den handlar om Udda som plågas av hallucinationer och onda drömmar. En natt drömmer hon om en kvinna som flyr för sitt liv på spårområdet vid Malmö Central. Det finns en brunn där som Udda känner att hon måste undersöka för att se om hon kan rädda kvinnan. Hon hittar en märklig undre värld med gångar och rum. När hennes vän Daniel ensam ger sig iväg till brunnen och försvinner spårlöst blir det upptakten till en jakt där Udda upptäcker en helt annan verklighet som befolkas av hamnskiftare, orakel och magiska lotsar.

I den andra boken, “Särskild verklighet” har några veckor passerat och det är dags för den årliga festivalen i Malmö. Med festivalen som bakgrund fortsätter kampen mellan det onda och det goda, men det är inget som vanliga, mondäna människor märker.

Jag tycker om de här böckerna! Nene Ormes har ett rikt språk, ett bra språk. Även om flera av varelserna är påhittade känns de ändå trovärdiga. Man får inte veta något om vare sig Uddas eller Daniels bakgrund eller uppväxt, men det känns inte nödvändigt. Det är X år sedan den andra boken släpptes antar jag att vi inte kan vänta oss en fortsättning.

Jag föredrar svensk fantasy. Om berättelsen utspelar sig i ett annat land (då menar jag ett icke påhittat land) känns redan det som fantasy för mig som inte är särskilt berest. Det är mer lockande och fantasieggande att föreställa sig andra världar befolkade av ovanliga varelser när det utspelar sig i en bekant miljö.

Det känns inte som att jag har gjort den andra boken rättvisa mer än att jag gav mig 17 på att läsa ut den och jag skummade igenom den sista fjärdedelen. Min period av läslust försvann tillsammans med koncentrationen och det har tagit flera veckor för mig att läsa ut den.

PS! I första boken heter för Elixir. I den andra boken heter den Särskild. Ingen antydning om namnbyte. Varför?

Hurra!

Dagen började med mega-ångest och en Lergigan med morgonmedicinerna, men det tog – åter igen – lång tid innan effekten kom. Jag tillbringade tiden fram till att det var dags att gå till bussen med att djupandas och att peta i mig lite yoghurt.

Det var lugnt på vårdcentralen. I receptionen fick jag svaret att jag skulle få träffa doktor Tomas. Jag brukar inte skriva ut namnen på inblandade personer utöver Pär och Elin, men idag väljer jag att göra det. Ni kommer att förstå varför. I väntrummet fortsatte jag att djupandas och fokusera på ett mönster i linoleummattan tills jag tyckte att det rörde på sig. När läkaren kom presenterade han sig, han hade ett fast handslag och såg mig i ögonen. När vi kom in på rummet sa han att han förstod att jag var där för ett nageltrång. Jag tog av plåstret och han undersökte tån i flera minuter, medan han hummade, petade och klämde. Aj! Vi pratade om precis samma saker som tum-läkaren och jag gjorde: det hjälpte inte med alsolsprit och omslag och antibiotika skulle inte ha någon som helst effekt. Han kom fram till att det var svällkött (vilket äckligt ord!!) och pratade om att skära bort det och möjligen behöva ta en bit av nageln. Det hade jag varit inställd på, men sedan kom överraskningen: han hade för avsikt att göra det där och då med lokalbedövning! Han ringde en av undersköterskorna och bad henne assistera. Hon, Lisbeth, mötte oss i ett behandlingsrum där jag fick lägga mig på en brits. Hon såg mig i ögonen, presenterade sig och var munter och trevlig. Sedan diskuterade de mitt äckliga svällkött under en förstoringslampa och enades om att nageln fick vara ifred. “Ge mig all bedövning ni har och skär bort allt utom själva tån!” sa jag. Sprutan med lokalbedövning kändes, men som jag sade till dem, jag är van vid akupunktur. Det dröjde bara ett par minuter innan tån var helt bedövad. Det gick fort och var problemfritt och sedan packade Lisbeth in tån i ett litet paket med salva, kompresser och kirurgtejp. Jag ska byta det 1 gång om dagen och återkomma till henne på fredag. Både Tomas och hon gav mig en bra prognos. Jag tackade Tomas med eftertryck och jag tackade Lisbeth med eftertryck och jag kunde inte låta bli att säga att det jag varit oroligast för var att inte få rätt sorts hjälp. Hon blev förvånad och jag förklarade det med att jag inte har så stort förtroende för vården längre. Idag fick den en gnutta upprättelse!

Jag hade varit inställd på att argumentera och tjata. Jag hade föreställt mig att jag fick tigga mig till en remiss och att jag inte hade för avsikt att gå förrän jag hade en skriftlig kopia på den. Jag hade inte räknat med att besöket skulle vara längre än 10 minuter. Ingen av dessa dystra profetior besannades. I stället fick jag 50 minuters koncentrerad uppmärksamhet med en direkt behandlingsplan och en positiv prognos. Jag kände mig bekräftad och förstådd och absolut inte att jag störde någon av dem i deras viktiga arbete eller att mitt nageltrång/svällkött var en struntsak. Det här var svensk sjukvård (på vårdcentrals-nivå) när den är som absolut bäst och jag är så glad att jag kan ge Salems vårdcentral ett mycket positivt omdöme! Tack doktor Tomas och tack Lisbeth för att ni tog hand om mig idag! Hurra!!

Sedan kan jag förstås inte låta bli att undra över cirkusen kring min tumme. Även då lyckades jag få en läkarkontakt på ett tidigt stadium, men det ledde till röntgen, besök hos handkirurgen, en biopsi på knölen, handkirurgen igen och efter att ha väntat i ytterligare 1,5 månad fick jag tid för operation där hela nageln togs bort med flera veckors läkning och återbesök. Varför kunde de inte ha gjort som de gjorde idag? Eftersom diagnosen blev exakt likadan (till och med samtalet runt den) fast det gått 9 år mellan tillfällena, så har det uppenbarligen inte gjorts storartade upptäckter angående svällkött.

Köket

Före….
Hyllsystemet Svalnäs från IKEA tillverkas av bambu som växer snabbt och därför är ett miljövänligare alternativ. Det är inte lika tungt som den ek vitrinskåpet är byggt av. Det kan vi knappt rubba. Det står där det står!
Det översta hyllplanet är 15 cm brett medan de övriga är 25 cm. Skåpen har skjutdörrar i metall och en härdad glashylla inuti. Jag älskar förvaring!!
Sett från min plats vid bordet. Snyggt och luftigt!
Vi har faktiskt 2 marsvin kvar! Bosse (till vänster) och Tilde. Bosse är tillverkad av alpacka-ull.

Tacksamhet

Akupunkturbehandling numro 4 gick alldeles utmärkt. Vi pratar en del också eftersom allt påverkar allt när det gäller den sammantagna hälsan. Tacksamhet till exempel. Jag har numera lätt att känna tacksamhet i vardagen, men det är oerhört svårt att känna tacksamhet gentemot mig själv, att känna tacksamhet för vad jag är, vem jag är eller vad jag kan och är förmögen till. Det är en betydande del av sjukdomsbilden vid depression; känslan av värdelöshet. Jag kommer att göra ett försök liknande det jag gjorde för några år sedan.

3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:

Jag är lyhörd.

Jag är omtänksam.

Jag är pålitlig.

Ett annat fönster på Frejgatan.

Eftersom jag var hos nåldamen på morgonen bad jag Pär ringa vc direkt på morgonen. Han var även i bättre form att tjata sig till en läkartid och han fick tjata. Mest för att man numera bokar tid via 1177 och tydligen inte bör ringa om det inte är absolut nödvändigt. Varför, varför får man alltid känslan av att man ringer och stör??!! Och varför har de ett telefonnummer?

Midsommaraftonsdrama

Tån på vänster fot som gör ont efter att jag rev loss en bit av en trasig nagel. Jag trodde att det var en infekterad blåsa och försökte sticka hål på den. Det kom litet var, men mest blod. Det gick inte att dra loss den. Ping! Det är samma sorts utväxt som jag hade på höger tumme för 8 år sedan, ett pyogent granulom. Tack vare min gamla blogg kunde jag läsa om alla turer och att det tog 5,5 månad innan den var bortopererad och att jag nästan fick tjata mig till en läkartid. Det var då ångesten slog till och jag satt som förlamad. På grund av att den sitter på foten kommer jag att bli sittande inomhus i flera månader eftersom jag redan nu har svårt att ha skor på mig om det inte är sandaler.

Det här var på midsommarafton och vi hade bjudit in svärfar, Elin och Robin på middag, så Pär och jag hade en del att förbereda. De skulle komma klockan 17. Vid 15 tog jag en Lergigan, men effekten tog väldigt god tid på sig. Pär föreslog att jag skulle ringa 1177 och det var värt ett försök. Jag valde alternativ 1: få hjälp med att hitta en vårdkontakt. Jag fick prata med en trevlig och hjälpsam sköterska som talade mumin-svenska. Jag sa att min vårdcentral suger å det grövsta, svarade på många frågor både om själva granulomet och mina övriga sjukdomar och mediciner. Det ökade mitt hopp om att få bra hjälp. Hon föreslog Husläkarjouren i Södertälje som hade tider samma dag och jag tackade ja till en tid halv 18. Klockan var kvart över 16 när jag lade på luren bara för att direkt ringa och beställa en taxi till klockan 17. Jag praktiskt taget mötte våra gäster i dörren. Pär fick förklara allt.

Något jag är oerhört trött på är dagens taxi-chaufförer. På den gamla goda tiden, innan GPS fanns, var de helt enkelt tvungna att plugga in varje adress utantill och kände därmed till alla genvägar som gjorde att de kunde undvika köer och vägbyggen (chaufförerna i London ansågs länge vara världens bästa). Den här gången fick jag en som talade knackig svenska och som TROTS gps hade svårt att hitta ut ur Rönninge. Dessutom var han på väg att köra upp på E4:an mot Stockholm och när jag hojtade till och han fick göra en trafikfarlig gir för att komma på rätt spår. Han skyllde på att han mest körde norr om Stockholm. När jag sedan fick förklara att jag inte visste var Vegagatan låg (för varför skulle det krävas av mig?!), så sa han att han väl fick följa GPS:en. Idiot.

Väntrummet låg öde. TV:n på väggen var inställd på kanal 4 och visade en (gammal?) konsert med Björn Skifs och Tommy Körberg som tjafsade godmodigt och sjöng gamla godingar. Volymen var öronbedövande, men jag hittade varken en fjärrkontroll eller knappar som jag kunde sänka den med och jag orkade inte bry mig tillräckligt för att be om hjälp. Jag satte mig så långt ifrån jag kunde.

“Ewa.” hördes en röst från dörröppningen. Jag svarade ja och reste mig. Det var en lätt grånad läkare som gav ett trött och uppgivet intryck där han hasade före mig till en undersökningsrum. Han hälsade inte och han presenterade sig inte utan frågade bara varför jag var där på hyfsad svenska. Inte “Vad kan jag hjälpa dig med?” eller “Vad har du för problem?”. Som introvert är jag oerhört känslig för hur jag blir bemött, hur folk uttrycker sig, om de möter min blick, handslag osv. AL, som ger mig akupunkturbehandlingarna, gav mig ett genomgående positivt intryck och jag fick förtroende för henne. Jag fick allt utom förtroende för den här läkaren. Jag förklarade och visade min tå och jag fick hålla benet utsträckt så gott jag kunde. Det hade underlättat om jag t.ex. fått lägga foten på hans knä. Han tittade och petade på den en gång. “Om det är ett pyogent granulom, vad gör man åt det?” frågade HAN mig. “Man opererar.” sa jag. “Det är inget för Husläkarjouren. Du får gå till vårdcentralen.” Jag fick bita ihop om en spydighet. “Kan du ge mig en remiss då?” Han skakade på huvudet. “Jaha. Dåså.” När jag gick smällde jag igen dörren efter mig. Han erbjöd mig inte ens ett nytt plåster som ersättning för det jag var tvungen att ta bort för “undersökningen”! Tillbaka på gatan började jag gråta. Jag satte mig i skuggan och lät tårarna rinna en bra stund. Det skrivs alltid om hur Sverige inte tar tillvara de förmågor som invandrat hit t.ex. läkare. Alla dessa nötter jag hela tiden träffar på då? Som inte talar ren svenska och som gör att jag, som redan är i en utsatt situation, inte kan känna mig säker på att jag når fram, att jag gör mig förstådd. När de skriver att invandrade läkare inte får arbeta som läkare, är det endast hjärnkirurger de avser?! Avskrapet hamnar på vårdcentralerna. Jag ringde efter en ny taxi och den här chauffören sa inte ett ord och det var bra för jag vet inte om jag hade kunnat svara på ett sätt. Han använde GPS:en hela vägen utan minsta problem.

Jag gick raka vägen in i sovrummet, stängde dörren och stortjöt. Pär försökte trösta. Jag bytte till pyjamas, lade mig på sängen och det dröjde inte länge innan jag sov. Pär väckte mig när gästerna hade gått hem och jag åt lite innan jag tog mina mediciner och 1 Lergigan till och gick och lade mig.

Midsommardagen, igår, började inte bra, men gud vare tack för hushållspyssel som ångestdämpande! Pär och jag planerade i detalj för de nya hyllorna till köket, vi gjorde matsedel för veckan som kommer och en lista på det som behövde handlas från Coop on-line.

Idag har vi varit på IKEA igen och införskaffat hyllsystemet. Pär pysslar med det just nu medan jag skriver det här. Jag rycker in om det behövs.

Blandat

Måndag. Jag fick den tredje behandlingen med akupunktur. Jag hade tid redan klockan 8 och eftersom jag har en hopplöst lång startsträcka på morgonen fick jag stiga upp klockan 5. Kroppen var i chock, men tröttheten gjorde att jag veeeerkligen kunde slappna av. Det går åt rätt håll. Vallningarna minskar i antal och intensitet.

De gamla husen i Stockholm (Frejgatan) har ofta väldigt vackra fönster.

Tisdag. Träning med gummibanden. Ett lätt pass, men det var jobbigt, inte roligt och jag hade så ont knät. På måndagen hade jag sandaler och det straffar sig i form av smärta i knät.

Det är svalt och skönt på morgnarna här inne. Jag tycker om att ligga där och titta på hur hasseln rör sig i vinden medan jag lyssnar på en bok. Morgonfrid.

Onsdag. Idag. Tur och retur Salem. Ett paket från Apoteket, misstänkt litet eftersom vi beställde tandborstar och lite annat och det visade sig, mycket riktigt, endast innehålla Pärs mediciner. Jag glömde att Apoteket alltid delar upp det i 2 leveranser. Det är så irriterande! Jag hoppas att det övriga får plats i brevlådan… Jag hade ganska stort flyt också för precis när jag hämtat det paketet kom ett sms om att paketet från Yves Rocher fanns att hämta. Jäss! Det gick långsamt hela vägen hem. Plågsamt. Ont i knät och ont i en tå som jag rivit sönder nageln på. Jämmer och elände.

Jag kunde inte låta bli att köpa hela setet med syrendoft inklusive eau de toilette.

Med den förra beställningen från Yves Rocher fick jag ett prov på en ansiktskräm som var helt underbar för min märkliga och känsliga blandhy. När jag var inne på deras sida gjorde jag deras test för att få reda på vilka produkter som skulle passa mig bäst. Eftersom mina ärliga svar på frågorna avslöjade att min hud har förlorat sin spänst samt har tydliga rynkor – helt naturligt för en 54-åring! – blev resultatet att jag bör använda ANTI-rynkkrämer, kräm MOT åldrande och kräm för att STRAMA UPP den oelastiska huden. Vad trött jag blir! Inställningen till (kvinnligt) åldrande är så snäv och negativ trots att vi hunnit en bra bit in på 2000-talet.

Jag köpte en ansiktskräm i samma serie som provet och en återfuktande ansiktsmask. Här ska fuktas och inte bekämpas!
Min sim heter Bibbi Bölja och det absolut roligaste hon vet är VR-spel. Hon blir faktiskt tyngdlös i sitt sci-fi-äventyr. Hon strävar på i sin karriär inom vetenskap och vill bli uppfödare av cyborgs. Jag GILLAR Sims 3!!