Hårt

Det är hårt nu. Utomhus alltså. Knölig is eller blank is med spridda grusskurar eller nedtrampat dito. Inget för de osäkra, ostadiga eller med behov av rullator… Det var 7 minusgrader och helt molnfri, kyligt blå himmel när jag gick ut klockan 9. Jag gick en långpromenad på 80 minuter och det var härligt! Jag blev tung i benen mot slutet, men idag hade jag de dubbade isbuggarna, så jag slapp få ont i fötter och vrister.

Eken vid Sjövretsvägen har varit med på bild förut….



Längs Sjövretsvägen i början av november.

Promenader

Den här veckan har jag äntligen kommit iväg på flera rejäla promenader! Hela 3 stycken. En dryg timme med varierande njutning. Orken är på väg tillbaka och benstyrkan likaså. Problemet är fötterna. De där jäkla plattfotsskorna (mina odubbade Ice Bugs) är visserligen bra när det är halt och lurigt, men fötterna … mina stackars fötter! De gnäller och gnyr i flera timmar efteråt och jag stolpar runt som en ledbruten 80-åring.

Solen segar sig upp över horisonten. Litet mer för varje dag..,

Jag är ensam hemma igen. Pär åkte till Öland i fredags (förrgår) och det känns inte helt lugnt, det måste jag erkänna, men som jag sa till honom, så vill jag inte att han ska behöva gå här hemma med mig för jag är inte rolig att vara med just nu. Ångesten ligger och lurar under ytan; jag känner mig lätt orolig och har svårt att koncentrera mig. Förmodligen är det så att Paroxetin har börjat fungera vilket – ironiskt nog – innebär en sänkning av stämningsläget. En inte helt oväsentlig detalj är att jag är kaninvakt. Elin har åkt ned till Skåne för att träffa Robins föräldrar och övrig familj och jag har Mio hemma hos mig. Mio och jag har inte haft särskilt bra förutsättningar att bli bästa polare eftersom han, med rätta, har upplevt det som att mina besök alltid har lett till kloklippning och nu ska vi alltså umgås ända till onsdag kväll. Det känns oxå nervöst eftersom han har problem med tänderna vilket leder till problem med magen och ätandet. Elin var förutseende nog att ta med honom till veterinären i förra veckan för att slipa ned de tänder som växer fel, men jag är nervös i alla fall.

Mina suveräna hörlurar från Urban Ears har gått sönder. Ljudet försvann i ena luren och det var bara när jag tejpade fast kontakten i ett visst läge som det fanns ljud i båda, men idag dog de helt. Jag har beställt nya, men på grund av alla helgdagar har de inte kommit än, inte ens skickats. När jag tejpade lurarna, så gick baksidan på mobilfodralet sönder. Suck. Jag ser framför mig hur alla mina fickpengar flaxar iväg likt flyttfåglar.

Trötthet

En förhärskande trötthet råder hemma hos Pär, Bibbi och mig. En trötthet med rötterna i långvarig, gnagande ångest. Efter röntgenutflykten i onsdags har jag inte gjort nåt. I torsdags hade jag inga planer på att komma ut & iväg. I fredags hade jag såna planer och förhoppningar, men jag kunde inte vakna. Det gick inte! Jag bara somnade om hela tiden och så plötsligt var klockan kvart i 11 (i torsdags sov jag till halv 12…). Litanian kan utökas med daglig huvudvärk  och ett lätt illamående mer eller mindre hela tiden. Men idag! Idag kom jag iväg tack vare att ångesten sparkade mig i röven och ut & iväg. Jag ville bort, bort, bort, så jag gick långt, långt, långt nämligen Landet Runt de luxe som är inklusive svängen vid Sjövretsvägen. Vid 9-tiden en lördag är det inte mycket folk ute och det uppskattade jag. Jag valde ett långsamt tempo, lyssnade på musik och lät tankarna bara flyta förbi. En tanke fastnade och den handlade om mina odubbade IceBugs som jag hade på mig för att få lite omväxling. “Vanliga plattfotsskor” som jag kallar dem och att det är en större utmaning att gå med dem än med MBT för med MBT kommer hållningen utan att jag behöver tänka på det. När jag går med IceBugs måste jag aktivt använda magmusklerna för att jag inte ska gå dubbelvikt som en fällkniv mot slutet av promenaden. 90 minuter tog det och låren kändes dubbelt så stora som vanligt. Jag var grymt trött i fötterna och jag fick ont i höften. Håhåjaja.

Längs Sjövretsvägen.

Jag tog inte min vanliga 2-timmars-lunch med Netflix utan åt lite yoghurt och müsli innan jag gick och lade mig i sängen igen. Pyjamasklädd och med öronproppar. Avskärmad. I tystnad. I fred. Jag låg där och fokuserade på andningen och kände hur tröttheten kom smygande, men precis när den ska till att göra mig sällskap, så rusar en jävla vallning in i stället och förstör allt av avslappning som finns. Jag låg i sängen i över 2 timmar, men jag sov inte så mycket. Höften värkte och till slut kunde jag inte ligga kvar.

Ångesten som har krävt en extra Lyrica på 50 mg kunde jag hålla i schack genom att läsa. Det kan bli så för mig och idag utnyttjade jag det. “Över näktergalens golv” av Lian Hearn, en pocket som jag har haft i 14 år och aldrig läst och som har gulnat och som inte finns att köpa längre utom hos Bokbörsen. Att läsa kan oxå fungera som avskärmande, tystande och göra att jag lämnas i fred.

Lyxliv

Igår hämtade jag paket, 4 stycken, varav 2 visade sig vara större och otympligare än jag väntat mig, så ryggsäcken blev knökfull och Konsum-kassen – av tyg som jag alltid har med mig som en reserv för just såna här situationer – blev oxå knökfull. Kassen har snäppet för långa handtag för att den ska vara riktigt bekväm att bära i och mot slutet av promenaden var det tungt. Dessutom kom kroppen och framför allt fötterna på att det var 5:e dagen i rad som de fick jobba och klagade högljutt. Jag stapplade sista biten. Det var inte möjligt att stretcha lårmusklerna på grund av smärtan i tummen: jag kunde inte gripa tag om foten.

Halv 8. Morgondimma och frost.

I ett av paketen låg 2 par fårskinnstofflor. 1 par till Pär och 1 par till mig, mörkblå till honom och röda till mig. Jag har varit sugen på fårskinnstofflor i många år, men samtidigt som jag lätt blir kall om fötterna kan jag lika lätt blir varm om dem, för varm, äckelvarm, panikvarm, så jag har tvekat. När jag provade dem, när jag stack mina stackars utarbetade fötter i dem var det som att de blev omslutna av bomull – mjuk, varm, lätt bomull – som nästan viskade att, så ja, vi ska ta hand om er nu, det ska bli så bra så… Jag har haft på mig dem hela tiden sedan dess, utom när jag sov i natt. Varför har ingen påpekat det självklara för mig? Fårskinn är ett naturligt material som andas och därför hålls fötterna varma utan att de blir för varma eller äckelvarma eller panikvarma. Fötterna lever lyxliv just nu och det förtjänar de!

Härlig, varmröd färg.

Det här är fördelen som tofflorna har framför raggisarna: jag kan fortfarande hasa runt här hemma, men jag får fäste och blir därför inte lika trött i fötterna.

Idag har jag donat på övervåningen. Monterat ihop fler Ivar-hyllor, dammtorkat, plockat i ordning, städat lite grann, krupit runt och trixat med förlängningssladdar till lampor och äntligen, äntligen ställt matbordet med stolar på plats igen efter ca 8 månaders renovering. Sommaren med värmebölja och Svärmors bortgång kom emellan. Vi har plockat undan mängder som dels har kasserats och dels packats i kartonger och ställts på vinden. Det blir fler hyllor med färre prylar, så det kommer att se mindre oordnat och fullpackat ut. Det drar ihop sig till återinvigning av övervåningen!

Huvudvärk

Jag har en lång startsträcka på morgonen. Minst 1 timme. I morse lyckades jag vakna 20 i 9 som var en hel timme senare än jag hade tänkt mig och det gjorde att det kändes som om jag försovit mig. Planerna var att gå till apoteket och hämta ut mediciner till både Pär och mig själv, men nu var jag frestad att strunta i det och fortsätta sova. Det blev 2 piskor som fick mig ur sängen (det finns inga morötter att locka mig nu för tiden…): tänk om jag är ännu tröttare i morgon? och så var det den oerhört lockande Mc Donalds-maten som Pär skulle ha med sig som lunch och som helt enkelt krävde en promenad som motprestation. Klatsch! Klatsch! Upp och på med kläderna, toalettbestyr, lite yoghurt till frukost, ingen tandborstning och sedan iväg. Startsträckan blev 40 minuter och jag kände mig knappt vaken när jag vinglade iväg mot Salem. Det blev en 25 minuter lång Golgata-vandring där jag svettades och kroppen kändes stum och tung. Ett väderomslag de luxe medförde vansinniga morgontemperaturer på 13 plusgrader och jag hade ljumma vindar i ryggen hela vägen och såg fram emot hemvägen då jag skulle få dem i ansiktet i stället. Hemvägen blev bättre, jag hade fått dricka vatten och den tog oxå 25 minuter, så sammanlagt 50 minuters promenad backe upp och backe ned gjorde att jag kunde avnjuta en Mc Donalds-lunch och jäklar i min lilla låda vad gott det var!!! Utom jordgubbsshaken som var äckelsöt. Jag kan inte minnas den senaste gången, innan idag, som åt mat från Donken….

Det finns flera fina ekar uppe vid Skogsängsskolan.

Efter lunchen hade jag huvudvärk och tog 2 Treo som skrapade bort det översta. Det jävliga blev kvar – spänningsvärken – och den försvann inte trots att jag låg och vilade i 1 timme, gjorde uppmjukande rörelser, smorde in tinningar och nacke med tigerbalsam. Efter middagen kröp jag till korset och drämde till med en värkkombo och tillsammans med 2 timmars läsning (1793 av Niklas Natt och Dag – vilken bok!!) finns bara en liten rest kvar som jag tänker satsa på att sova bort. Jag har mått konstigt idag med huvudvärken, som sagt, och med hjärtklappning (Venlafaxinets fel) och vallningar lika jobbiga som de i somras. Det förvånar mig inte om väderomslaget är orsaken. 14 plusgrader klockan 21 i oktober är skitväder i mina ögon.

Jag tar med en låtlisterepresentant idag som finns med på min lugna Spotify-lista som jag låg och lyssnade på medan jag vilade. “New friend” med lemin.

Middagxlur

Jag grävde fram mina vinterkängor från MBT, de med den gosiga pälsen i skaften, men inte så mycket på grund av att fötterna behöver värmas som att jag vill få stöd av skaften. Det kändes bra när jag drog iväg på en långtur, 85 minuter, Ut På Landet. Det var skönt och inte lika mördande tungt som i fredags, men ont fick jag. Jag känner mig alltid så pass mörbultad att jag har tagit för vana att ta en värkkombo när jag kommer hem. Idag blev jag tvärtrött oxå och sov i 2 timmar på eftermiddagen och det är det absolut bästa sättet att tillbringa en eftermiddag!

Det här lövet bara låg där på asfalten och lixom ropade: “Hallå?! Kolla in mina färger och hur läckert dropparna glittrar. Du måste fota!” Så då gjorde jag det.

Väskgenen

75 minuters promenad runt Garnudden och det var tungt större delen av sträckan, men i gengäld fick jag promenera ostörd. Inte en själ förutom några som arbetade med att förbättra grillplatsen vid lilla badplatsen.

Kompletteringar av utegymmet för rörelsehindrade och muskelsvaga (enligt information på kommunens sida).

Jag fick en idé om att jag behövde väst som en sorts övergång från bara ärmar via tröja till jacka. Jag hittade en hos Klingel och invigde den idag. Den fungerar bra!

Väskgenen har gett sig till känna efter att ha varit vilande i hela 2 år dvs. enligt mitt konto hos Zalando – den enda nätbutiken som har ett utbud värt att nämnas – har jag inte köpt en enda väska sedan 2016. Det faktum att lådan under min säng är överfull av väskor var inget jag hade lust att ta hänsyn till. Hehe. Jag gjorde som jag brukade: letade upp ett flertal av den sort jag var ute efter, sållade, tänkte efter, mätte och jämförde. Slutresultatet blev en liten ryggsäck och en liten axelremsväska från mina 2 favoritdesigners: Anna Field respektive Tom Tailor.

Lädret är otrolig mjukt och smidigt!

Cognacsbrunt och blått. Den är så himla fin!!

 

 

Disco!

En 70 minuters promenad i en riktigt bra rask lunk med farthållare. Jag lyssnade på musik, men det blev inte förrän mot slutet som det kom en gånglåt. När jag kom hem gjorde jag fotövningarna för första gången på länge, men det gick trögt och jag hade riktigt ont i foten efter promenaden. Numera har jag ont i hela området runt hålfoten och inte alls i hälen.

Den del i hålfoten som jag kallar “fotblad”.

En upphottad version av “Strangers in the night” med herr Humperdinck. Riktig 70-tals disco!

En av anledningarna till att jag röstar på Rönningepartiet i kommunfullmäktigevalet.

Fördel

70 minuters promenad efter gårdagens göra-absolut-ingenting-vila som var välbehövlig. Jag var ute tidigt igen och skuggorna var behagligt långa och sammanhängande. Solen är grym nu – den är så vansinnigt het! Jag blev tvungen att ta en paus vid den sommarlovstomma Nytorpsskolan och lutade mig mot en stenmur som låg i skuggan, klunkade vatten. Det var en skön promenad trots att fötterna, i vanlig ordning, kokade. Jag var in på Konsum och köpte helggodis och nya krukor till orkidéerna. Nu har även vi totalt eldningsförbud och Konsum tar sitt ansvar genom att ta bort allt grillkol och dylikt ur sortimentet och till skillnad från ICA gör de heller inte reklam för grillning. Den totala frånvaron av osande grillar är väl den enda fördelen med den här värmeböljan och torkan.

Parfym

Klockan 08.35: 25 grader i skuggan. Efter en bra natt (jag duschade sent igår kväll igen och jag tror att det påverkar sömnen till det bättre) och lite frukost bestämde jag mig för att gå runt Garnudden. Det är ett tag sedan. En vardagsmorgon är det inte många som rör sig där ute, men en vardagsmorgon mitt i Semestern och mitt i en värmebölja, ja, då är det desto fler. De tänker som jag: att det är vid den tiden det går att vara utomhus. Det var några andra där oxå: myggen. Jag fick 5 myggbett på de 80 minuter jag var ute. Parfymen för mig den här våren och sommaren heter Eau de Salubrin. En pikant doft med mycket skärpa som kan ha en avskräckande effekt på omgivningen. Hehe. Fördelen med Garnudden är alla träd och all växtlighet som ger en mer eller mindre sammanhängande skugga. Jag gick mitt vanliga varv som börjar i slutet eftersom det finns en otäck backe som jag föredrar att gå nedför. Det började hemskt. Det var så varmt! Jag kände mig matt, nästan svimfärdig och den här gången var mina funderingar på att be Pär hämta mig seiösa. Det är som att lägga ett pussel där det saknas en bit mitt i som jag försöker trycka dit, vrider och vänder på och så plötsligt hamnar den rätt och glider på plats. Idag tog det lång tid innan jag fick till det, men det blev väldigt behagligt till slut, så länge jag befann mig i skuggan bland träden.

Det syns på träden att löven drar mot gult. På marken låg det lika många löv som det vanligtvis gör i slutet av september…