Armarna

Mulet, knappt 10 grader och småregnigt – härligt väder! Jag promenerade i 85 minuter och det var väldigt skönt. Jag kroknade mot slutet, men jag har inte haft ont efteråt eller varit särskilt trött, så kanske har jag lyckats klösa mig tillbaka till en hyfsad form igen. Jag har en benägenhet att låta armarna hänga längs sidorna när jag promenerar trots att de faktiskt kan hjälpa till med farten, särskilt i uppförsbackar. Idag lyckades jag få igång armarna riktigt ofta och andningen gick av sig själv. Najs!

Andning

Igår provade jag Propavan. Den hade inte samma effekt vid själva insomningen – jag kände inte av den, inga signaler om att gå till sängs – och till slut gick jag och lade mig i alla fall. Jag somnade och jag sov djupt, riktigt djupt. Vid det vanliga nattliga toalettbesöket kände jag mig tung i huvudet och lite groggy och somnade om direkt. Det kommer förmodligen att finnas tillfällen när den sortens sömn är välkommen. Pär är på Öland över påsk, så jag har frukosttjänstgöring hos Bibbi och i morse vaknade jag av mig själv 20 över 7 och hade tydligen sovit färdigt. 2 timmar senare gick jag ut och styrde stegen mot Garnudden – länge sen sist och jag vill passa på innan myggen kommer! Det gick trögt från start. Tungt. Det tog närmare 20 minuter innan jag hittade en lunk som jag kunde synkronisera med andningen. In-2-3, ut- 2-3. In-2-3, ut-2-3. In-2-3, ut-2-3. Det blev hypnotiskt en kort stund. Sedan kom backen vid tennishallen och den dåliga kondisen gav sig till känna. In-2, ut-2. In-2, ut-2. I slutet blir det snäppet brantare och då flåsade jag för livet. Garnudden runt har inga egentliga plana raksträckor, det är backe upp och backe ned, backe upp igen och backe ned igen. Olika branta, men just idag fruktansvärt tunga. Varenda en! Dålig kondis är en förklaring. Gårdagens träningspass som satt som betong i låren är en andra förklaring. Propavan är en tredje förklaring; lite tung i både huvud och kropp. MEN. Det var lik förbaskat skönt att komma ut! Skönt att gå på annat än asfalt! Ljuvligt med fågelsång & träd!! Det tog 85 långa minuter att gå den promenaden. Månne ett långsamhetsrekord?

Träd

Igår gick min promenad runt Flaten och längs strandpromenaden. Alltid lika skönt att gå där! Jag stängde av musiken och lyssnade på fåglarna och suset i träden. Det var 2 skäggdoppingar som kurtiserade varandra ganska högljutt. Sedan vred de sina huvuden åt höger och vänster, höger och vänster blixtsnabbt som bara fåglar kan och det verkade som att de var oroliga att någon hade sett dem. Finingar! Det finns bävrar vid Flaten! Jag har inte sett några tecken på det tidigare.

Det var inte alltför länge sedan de var där…

Det pågår – fortfarande – en trädkapningsfrenesi runt om i kommunen som jag absolut inte tycker om och som förfular omgivningarna rent otroligt. Vid Rönninge Kungsgård ligger de här travarna och de blir bara högre… Numera finns det inget ljud som ger mig sådan ångest som ljudet av en motorsåg. Det skulle vara av ett djur som plågas.

Travarna i sig är även de fula och jag blir ledsen. Ångest.

Gårdagens promenad tog 70 minuter och då var den bitvis långsam, helt stillastående varje gång jag tog en bild. Idag gick jag ut igen – fjärde promenaden den här veckan! – men det blev “bara” tur och retur Filmkedjan för att hämta det efterlängtade bokpaketet med bland annat “Kurtisanen” av Anna Laestadius-Larsson som jag verkligen ser fram emot att läsa. Igår kom äntligen den femte delen i Lövberga-serien av Göran Redin: “En ensam färd”!!

2 ståtliga vitkindade gäss.

Snöbyar

Dagen började med att jag ringde psyk i Södertälje för att förnya receptet på Lamictal. Nu är jag uppe i 6 tabletter à 25 mg per dag, så de har en strykande åtgång. Jag fick beskedet att en läkare skulle ringa upp mig vid 14. Då så!

Tvättmaskinsdoktorn dök upp strax före 9 med rätt reservdel och då var felet snabbt åtgärdat. Vi får betala ca 1600 kr varav gummiringen som behövdes kostar en dryg 100-lapp. Huvudsaken är att jag kan tvätta obehindrat! Just nu går den sista maskinen och sedan har jag tvättat ikapp. Borta är alla pappkassar med sorterad tvätt och det lilla vi har samlat på oss ligger åter igen i tvättkorgen där det är meningen att det ska samlas.

Sedan gick jag ut. Under helgen var det varmt, upp emot 17 grader, men idag hade temperaturen sjunkit till endast 4 vilket jag föredrar. Jag masade mig runt Flaten medan jag lyssnade på min lugna lista. De gånger jag hade motvind var det kalla vindar och skyarna var mörka. Flera mindre snöbyar drog förbi medan jag knatade på. En relativt backfri runda, så det kändes inte fullt så tungt, bitvis var det till och med skönt.

En blandad kompott av sjöfåglar. Det är inget superfoto, men det som var intressant i situationen var att de satt precis på kanten till isen som – förvånande nog – ligger kvar.

Jag fick telefonsamtalet från läkaren mot slutet av rundan. Det var en överläkare som ringde i stället för den som hade satts upp på telefontiden, men som var sjuk idag. Den här läkaren ringde kvart över 10 i stället för vid 14 som avtalat. Lurarna jag fick i födelsedagspresent, Jabra Elite 65t, är suveräna på de flesta sätt. Ljudet är fantastiskt och det är skönt att slippa sladdarna. De sitter bra även om jag får lite klåda i öronen av silikonet. Det finns en anti-brus-funktion där jag kan slippa störande ljud från omgivningen och den är väldigt användbar till exempel när jag diskar eller det blåser mycket ute, men den är inte bra eftersom eventuella bilar inte heller hörs… Jag har svarat på telefonsamtal inomhus och det har fungerat problemfritt, men idag, när jag var ute hade läkaren svårt att höra mig och då låg mobilen i jackfickan. Mottagningen blev riktigt bra först när jag höll upp mobilen i höjd med ansiktet. Ett litet minus, men jag tycker ändå inte om att tala i telefon och svarar aldrig på samtal som jag inte vet ska komma.

Ett missmod hänger över mig på grund av att jag får så ont efter varje promenad. Jag försöker verkligen att inte halta, att belasta båda benen lika mycket och det är svårt. Det slutar ofta med att jag har ont i båda knäna. Jag har inte gått upp i vikt. Inte ned heller, för den delen. Jag ligger kvar på 106-107 kg. Tyvärr. Kanske kommer jag att orka ta tag i kosten nu när det själsliga är stabilt, men jag vet inte om jag har lust…

Snö

Jag promenerade till och från Elin idag (25 min respektive 35 minuter). Massor av snö!! Det var minus 11 grader och det nöp i näsan, men det var alldeles vindstilla, så det var inte särskilt kallt. Elin och jag drack te och pratade fram och tillbaka om allt möjligt och det var, som alltid, mysigt att träffas på tu man hand. Jag passade på att hämta teet som hon var vänlig nog att köpa åt mig när hon var inne i Stockholm i förra veckan. Jag köpte tulpaner på vägen hem. Det är nu som de har sjunkit så pass i pris att jag inte behöver känna mig slösaktig när jag köper 2 buketter.

Massor av snö!! Den här trottoaren var faktiskt plogad och tilltrampad.

Rumpträning

Det ramlade ned mer snö igår och inatt. Jag gav mig iväg på en promenad 20 i 10 och jag var beredd på att få pulsa och slira. Jag gick runt Flaten och började med att gå längs Rönningevägen där trottoarerna var plogade och det var problemfritt att gå. Jag fortsatte hela vägen förbi förskolan Ängstäppan och sedan svängde jag av mot Stallet och det var fortfarande plogat. Efter det blev det till att promenera längs med vägen och där var det oplogat hela vägen fram till Dånviksvägen som plogats, men snörenset hade de låtit ligga kvar på trottoar och gångväg (det är ett jäkla sätt!!!) och det var så satans tungt och slirigt i bortåt 500 meter. En rumpträning som heter duga! Jag trodde att jag aldrig skulle komma fram! När jag nådde korsningen vid tunneln nedanför gymnasiet blev det lättare att gå, men då var jag grymt trött i benen! Jag hade huvudvärk redan när jag gav mig av hemifrån och den har stannat kvar plus att ryggen värker erbarmligt. Treo, Alvedon novum och massagebältet plus uppmjukande övningar, men ryggvärken är kvar.

Jag kallar det Stallet för att det gick hästar där, men det är några år sedan.

Faktiskt

I onsdags ökade jag Lamictal från 25 mg per dag till 50 mg. Jag tror att den fungerar, att den faktiskt höjer mitt stämningsläge, så att det närmar sig det friskare mellanläget. Det är fortfarande ostadigt, men de dagar som är bra mår jag riktigt bra. Faktiskt. Det blir oftast bara en dag i taget, men jag får uppleva hur det är att må bra. Jag får faktiskt det och det kunde jag i min vildaste fantasi inte föreställa mig den där gräsliga dagen den 18 december.

Jag promenerade idag, 50 minuter och jag kom upp i ett riktigt bra tempo. Snön från i fredags har blivit plogad och ihoptrampad, så slirigheten var borta. Det var jätteskönt! I den långa backen upp till Högbacka fick låren arbeta och jag kände att det finns en hel del muskler där. Faktiskt!

Vinterblått.

Hårt

Det är hårt nu. Utomhus alltså. Knölig is eller blank is med spridda grusskurar eller nedtrampat dito. Inget för de osäkra, ostadiga eller med behov av rullator… Det var 7 minusgrader och helt molnfri, kyligt blå himmel när jag gick ut klockan 9. Jag gick en långpromenad på 80 minuter och det var härligt! Jag blev tung i benen mot slutet, men idag hade jag de dubbade isbuggarna, så jag slapp få ont i fötter och vrister.

Eken vid Sjövretsvägen har varit med på bild förut….



Längs Sjövretsvägen i början av november.

Promenader

Den här veckan har jag äntligen kommit iväg på flera rejäla promenader! Hela 3 stycken. En dryg timme med varierande njutning. Orken är på väg tillbaka och benstyrkan likaså. Problemet är fötterna. De där jäkla plattfotsskorna (mina odubbade Ice Bugs) är visserligen bra när det är halt och lurigt, men fötterna … mina stackars fötter! De gnäller och gnyr i flera timmar efteråt och jag stolpar runt som en ledbruten 80-åring.

Solen segar sig upp över horisonten. Litet mer för varje dag..,

Jag är ensam hemma igen. Pär åkte till Öland i fredags (förrgår) och det känns inte helt lugnt, det måste jag erkänna, men som jag sa till honom, så vill jag inte att han ska behöva gå här hemma med mig för jag är inte rolig att vara med just nu. Ångesten ligger och lurar under ytan; jag känner mig lätt orolig och har svårt att koncentrera mig. Förmodligen är det så att Paroxetin har börjat fungera vilket – ironiskt nog – innebär en sänkning av stämningsläget. En inte helt oväsentlig detalj är att jag är kaninvakt. Elin har åkt ned till Skåne för att träffa Robins föräldrar och övrig familj och jag har Mio hemma hos mig. Mio och jag har inte haft särskilt bra förutsättningar att bli bästa polare eftersom han, med rätta, har upplevt det som att mina besök alltid har lett till kloklippning och nu ska vi alltså umgås ända till onsdag kväll. Det känns oxå nervöst eftersom han har problem med tänderna vilket leder till problem med magen och ätandet. Elin var förutseende nog att ta med honom till veterinären i förra veckan för att slipa ned de tänder som växer fel, men jag är nervös i alla fall.

Mina suveräna hörlurar från Urban Ears har gått sönder. Ljudet försvann i ena luren och det var bara när jag tejpade fast kontakten i ett visst läge som det fanns ljud i båda, men idag dog de helt. Jag har beställt nya, men på grund av alla helgdagar har de inte kommit än, inte ens skickats. När jag tejpade lurarna, så gick baksidan på mobilfodralet sönder. Suck. Jag ser framför mig hur alla mina fickpengar flaxar iväg likt flyttfåglar.

Trötthet

En förhärskande trötthet råder hemma hos Pär, Bibbi och mig. En trötthet med rötterna i långvarig, gnagande ångest. Efter röntgenutflykten i onsdags har jag inte gjort nåt. I torsdags hade jag inga planer på att komma ut & iväg. I fredags hade jag såna planer och förhoppningar, men jag kunde inte vakna. Det gick inte! Jag bara somnade om hela tiden och så plötsligt var klockan kvart i 11 (i torsdags sov jag till halv 12…). Litanian kan utökas med daglig huvudvärk  och ett lätt illamående mer eller mindre hela tiden. Men idag! Idag kom jag iväg tack vare att ångesten sparkade mig i röven och ut & iväg. Jag ville bort, bort, bort, så jag gick långt, långt, långt nämligen Landet Runt de luxe som är inklusive svängen vid Sjövretsvägen. Vid 9-tiden en lördag är det inte mycket folk ute och det uppskattade jag. Jag valde ett långsamt tempo, lyssnade på musik och lät tankarna bara flyta förbi. En tanke fastnade och den handlade om mina odubbade IceBugs som jag hade på mig för att få lite omväxling. “Vanliga plattfotsskor” som jag kallar dem och att det är en större utmaning att gå med dem än med MBT för med MBT kommer hållningen utan att jag behöver tänka på det. När jag går med IceBugs måste jag aktivt använda magmusklerna för att jag inte ska gå dubbelvikt som en fällkniv mot slutet av promenaden. 90 minuter tog det och låren kändes dubbelt så stora som vanligt. Jag var grymt trött i fötterna och jag fick ont i höften. Håhåjaja.

Längs Sjövretsvägen.

Jag tog inte min vanliga 2-timmars-lunch med Netflix utan åt lite yoghurt och müsli innan jag gick och lade mig i sängen igen. Pyjamasklädd och med öronproppar. Avskärmad. I tystnad. I fred. Jag låg där och fokuserade på andningen och kände hur tröttheten kom smygande, men precis när den ska till att göra mig sällskap, så rusar en jävla vallning in i stället och förstör allt av avslappning som finns. Jag låg i sängen i över 2 timmar, men jag sov inte så mycket. Höften värkte och till slut kunde jag inte ligga kvar.

Ångesten som har krävt en extra Lyrica på 50 mg kunde jag hålla i schack genom att läsa. Det kan bli så för mig och idag utnyttjade jag det. “Över näktergalens golv” av Lian Hearn, en pocket som jag har haft i 14 år och aldrig läst och som har gulnat och som inte finns att köpa längre utom hos Bokbörsen. Att läsa kan oxå fungera som avskärmande, tystande och göra att jag lämnas i fred.