Category Archives: Mina texter

#Blogg 100 del 60

Posted on by 2 comments

En övning om inlevelse och upplevelse av ett föremål. Jag valde burhyllan i köket för den har skönhet och skavanker, ljud och dofter.

En förvaringshylla från IKEA av den allra enklaste sorten i omålad furu där ådringar och kvisthål inte döljs, men den är slät och len utan flisor och hack. Den typen av hylla som ofta finns i källaren eller garaget för att fyllas med färgburkar och förvaringslådor och annat som man inte vill ha inne i bostaden. Just den här hyllan står längst in i bostaden, i dess hjärta: köket. Den används till förvaring av brickor, formar och köksassistenten, men det huvudsakliga syftet är som bostad åt fyra marsvin. På bottenvåningen bor tre av dem och på andra våningen bor det fjärde och hon har en hel våning själv. Burens dörrar utgörs av en ram med grönt hönsnät fastnitat på insidan. De övriga väggarna är också av hönsnät. Det är inte en vacker möbel att ha i ett kök, men ett kök utan marsvin är inte ett riktigt kök. Burhyllan har nog 6-7 år på nacken och är aningens racklig. Burdörrarna är inte längre helt stadiga och går nästan att vicka till en rombform. Hönsnätet är avgnagt på sina ställen som tecken på att frukostgrönsakerna inte serveras tillräckligt fort. På ett ställe hos damerna på bottenvåningen börjar det bli knepigt att hitta ett hål som är tillräckligt hållbart för vattenflaskan. Spånet som täcker burgolvet dammar förfärligt och samlas på allt som förvaras i hyllan. Formarna måste alltid diskas innan användning. Djur luktar och den odör som sprids i samband med burstädningen två gånger i veckan är inget för den kräsmagade, men den försvinner lika fort bara spånet har bytts ut. När jag sitter vid datorn står buren mitt emot. Mimmi, Bibbi och Vera kan jag inte se om jag inte reser mig eller böjer mig ned åt sidan i en dödsföraktande ställning, men jag kan höra dem. De småpratar sinsemellan eller diskuterar högljutt. Höet prasslar eller så klingar pelletsen mot matskålens kanter eller så kluckar det i vattenflaskan. Maja, som har hela andra våningen för sig själv, kan jag se så länge hon inte lägger sig ned för då försvinner hon ”under horisonten”.  En blanksvart figur som rör sig fram och tillbaka mellan sina olika krypin och matställen. Hyllan i sig är inte vacker, men innehållet är det och det är väl så man säger, att ytan inte är det viktigaste.

En kombination av bostad för små fyrbeningar och förvaring.

En kombination av bostad för små fyrbeningar och förvaring.

 

 

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 46

Posted on by 0 comment

En skrivövning om en fysisk strapats som är självupplevd.

En fysisk strapats

Elsa hade fått upp ett bra tempo med de fjädrande gångstavarna. Andningen var rytmisk och endorfinerna var på väg ut i blodomloppet och gav henne extra skjuts. Ryggen var rak. Blicken bakom solglasögonen var fästa på ett avlägset mål. Vilket flyt! Vilken lyckokänsla! Helt utan förvarning vrickas högerfoten åt vänster och sedan direkt åt höger. Hon tappar balansen och faller handlöst åt vänster, landar på vänster höft och tar emot med vänster hand. ”Inte huvudet!”, hinner hon tänka. Utåt hörs ett enda ord, om och om igen. ”Aj! Aj,aj, aj,aj, aj!” Elsa ligger kvar i några sekunder. Det är inte första gången hon stukar foten och ramlar och vet att hjärnan behöver åtminstone några sekunder att fatta vad som har hänt och känna efter om något har gått sönder. Det är en tidig tisdagsförmiddag och hon är helt ensam. Inte ens en pensionär med hund syns till. Med stor möda lyckas hon resa sig och inspekterar skadorna. Märkligt nog höll byxorna trots att hon hade glidit mot gruset och var bara loritga, men utsidan av låret var ömt. Vänster hand var ordentligt uppskrapad och gångstaven satt fortfarande fast runt handleden tack vare remmen, men handtaget hade blivit repat. Ansiktet hade klarat sig helt. Den högra foten gick knappt att stödja på. Hur sjutton skulle hon kunna ta sig hem för egen maskin? Hon hade inte hunnit mer än tio minuter på sin tänkta stavrunda, men det hade varit nedför trappor och backar och det innebar uppför desamma för att komma hem. Hon haltade framåt några steg. Det kändes omöjligt. Stavarna fungerade som ett stöd även om de var av den fjädrande sorten. Några steg till. Det gjorde fruktansvärt ont i foten och det sved i såren på handen. Tårarna började rinna. ”Ett steg i taget”, sa hon till sig själv. ”Andas och ta ett steg i taget. För varje steg kommer du ett steg närmare hem.” Tårar av smärta rann medan Elsa tog ett steg i taget och fokuserade på att andas. Ett steg i taget. Andas. Andas. Andas.

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 45

Posted on by 0 comment

2 korta övningstexter från Författarkurs 3.

Jag vaknar upp i en 9-årig flickas kropp och har en plastkniv i handen.

Jag tittar på min hand som håller i en plastkniv. En vit plastkniv av den sorten man använder på utflykter när man bara har papptallrikar. Varför håller jag i den? Jag ser mig omkring i rummet. Det ligger en madrass i ena hörnet med en kudde utan örngott och en sliten filt. I taket hänger en naken glödlampa. Det finns inget annat. Inga leksaker, inga gosedjur, inte ens gardiner i fönstret. Jag går fram till dörren, men den går inte att öppna. Är jag inlåst? Jag tittar närmare på kniven och ser att eggen är repig och sliten. Sedan tittar jag på dörren. Mina ögon är i höjd med handtaget. Det finns repor där. Små hack. Jag håller upp kniven och blicken vandrar mellan den och märkena på dörren.

 

Jag hittar en gammal kista som visar sig innehålla något som är viktigt för mitt skrivande.

Det stod någonting längst in i den fallfärdiga boden. Ljuset från ficklampan nådde ända fram, men lyste inte upp tillräckligt för att jag skulle kunna se vad det var. När jag hade viftat undan spindelvävar som hängde i vägen och försäkrat mig om att ingen spindel ramlat ned innanför kragen drog jag ned tröjärmen över handen och svepte undan lite av ett tjockt lager med damm och förmultnade löv. Det var en kista. Inte så stor. Jag skulle nog kunna ta den i famnen förutsatt att den inte var tung. Det var den inte. Var den tom, tro? Jag baxade ut den i dagsljuset och upptäckte att den faktiskt inte var låst och det borde betyda att den var tom, men min nyfikenhet var väckt och när jag ställde ned den på marken lät det som om något flyttades inuti. Jag lyfte locket, tittade ned och såg ingenting. Det var kanske bara stenar som rasslade runt. Jag lyste med ficklampan och längst in i ena hörnet blänkte något till. Det var en lila glasflaska, inte ens en decimeter hög och var förseglad med den sortens kork som sitter fast i en metallhållare på själva flaskan. När jag höll upp den mot ljuset för att se om den innehöll något skimrade den i regnbågens alla färger. Medan jag tittade framträdde något inuti flaskan och det skedde så långsamt att jag först trodde att jag såg i syne, att jag hade solen i ögonen. Jag blinkade, men föremålet hade inte försvunnit utan blivit tydligare. Det var en pergamentrulle. Var det en sorts flaskpost? Jag öppnade flaskan och tippade ut rullen. Det var äkta pergament.  Som i Harry Potter, ta mig tusan! Jag rullade ut den försiktigt, nästan andäktigt och fick påminna mig själv om att andas. Två ord var skrivna med vacker kalligrafi: spärren och förminskande. Jaha. Jag vecklade ut pergamentet helt och hållet för att kolla om jag hade missat något, men det var bara de två orden.  ”Var kan jag ha användning av de här orden?”, frågade jag rakt ut i luften. Då dök det upp text på baksidan av pergamentet. ”När du skriver”.  Okej, då! Jag tog flaskan och pergamentet med mig till min skrivarlya och startade datorn. När jag hade satt mig tillrätta och letat fram det ställe där jag slutade senast höll jag pergamentet framför skärmen och sa orden högt. ”Spärren. Förminskande.” Orden glimrade till och lättade sedan från pergamentet och sögs in i datorn där de dök upp i förändrad form som en förklarande text. ”Du har fått en möjlighet att ta bort den där spärren som du tycker hindrar dig. Fantasispärren. Tänk på JK Rowling och CS Lewis. Du vet vad jag menar. Förminskande gäller Din Inre Kritiker. Han behövs, men han behöver inte vara så gapig. Lite självkritik måste du ha så att du inte får storhetsvansinne under processens gång. Lycka till!” Jag tog ett djup andetag och något gled på plats. Något som gjorde mig optimistisk och energifylld. Jag började skriva.

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 27

Posted on by 0 comment

Nope, jag vann inte SkrivarSidans novelltävling om utanförskap. Det var det fjärde försöket. En form av refusering utan motivering. Jag skulle vilja veta hur jag står mig i konkurrensen och vad jag skulle kunna förbättra, men det är väl inte praktiskt möjligt, eller? Någon som vet?

Här är i alla fall min novell på temat utanförskap. Jag ville få fram att det finns flera olika sorters utanförskap i vardagen. Dagens samhälle är väldigt inriktat på att man ska passa in.

Anusjka promenerade i sakta mak längs gågatan. Båda sidor var kantade av affärer, kaféer och matställen. Juldekorationerna tävlade med den vanliga belysningen om att lysa väg för alla som julhandlade. Anusjka tänkte att det var tur att hon själv inte var stressad för att ta sig framåt innebar ett sicksackande som var tålamodsprövande. Hon var på väg hem, men behövde gå till tebutiken först. På frågan om hon ville ha sitt inköp inslaget som present svarade Anusjka nej, teet var till henne själv. Det var bara hon och katten Misja den här julen. Hon hade ingen möjlighet att fira med sin familj som bodde kvar i Odessa. ”Åh, du har ett ovanligt namn.”, påpekade expediten när hon tog emot Anusjkas kort för betalning. ”Jag kommer från Odessa”, förklarade Anusjka. ”Då ska du väl resa dit och vara med familjen över julen?” Anusjka valde att inte svara på den frågan utan avslutade betalningen, tog sitt te och lämnade butiken. Det är ett väldigt tjat om familjen hit och familjen dit så fort det närmar sig jul, men tänk om man inte vill fira jul med sin familj utan hellre firar den med sin katt och lite god mat. Slippa alla frågor om hur det är att leva i Sverige och varför hon inte är gift än och nog ska hon väl sluta arbeta när hon blir gravid.

Anusjka fortsatte gågatan fram och passerade det ena festskyltade fönstret efter det andra och stannade till vid ett fönster med festklänningar. Stela, huvudlösa skyltdockor visade upp plaggen mot en fotovägg med motiv från en fest som verkade livad med massor av lyckliga, uppklädda människor med champagneglas höjda till skål. När Anusjka försökte se sig själv i en av klänningarna och jämförde sin 100-kiloskropp med dockorna kände hon inget speciellt. Däremot visste hon att om hon fick den snyggaste klänningen att passa henne som en smäck skulle hon ändå inte passa in bland modellerna i festsällskapet eftersom hon var tjock. Man kan inte vara snygg, flirtig och sexig när man är fet. Män vill inte ha sex med en hundrakilos kvinna såvida de inte själva är asfulla.

Hon lämnade festklänningarna åt sitt öde och sicksackade sig fram till ett litet matställe för att äta en tidig middag. Hon läste menyn som satt inplastad vid sidan av entrén.  En mustig tomatsoppa med bröd skulle vara gott, så hon gick in för att få ett bord. En man i vit skjorta och svarta byxor med ett kort svart förkläde över kom fram och frågade vad han kunde stå till tjänst med. ”Bord för en”, svarade Anusjka. Lokalen var full av små bord som passade bra när man var ensam, men de flesta verkade upptagna. ”Tyvärr har vi fullt. Det är bara de stora borden för åtta gäster som är lediga och vi vill inte gärna att bara en gäst tar upp hela bordet nu när middagsruschen snart börjar. Jag beklagar.”, avslutade han. Anusjka överlade snabbt med sig själv om hon skulle insistera och påpeka att den här restaurangen diskriminerade de ensamma, men bestämde sig för att det inte var värt det.  Det fungerade inte att bli kränkt för minsta småsak. Hon kunde köpa mustig tomatsoppa färdig hos Konsum. Brödet med för den delen. Och en Aladdinask. Humöret steg igen. Som om magen svarade på hennes inre monolog kurrade den högt och hon ökade på stegen trots trängseln längs gatan. Längst ned låg en Konsumbutik där hon kunde handla. På de tre hundra meterna som låg mellan restaurangen och Konsumbutiken passerade Anusjka tre tiggare. Är de romer allihop? Hon gav aldrig pengar. Hon var inte helt säker på att inte tiggeriet var organiserat och hon ville inte känna sig blåst. Om hon gav pengar kanske hon bidrog till att tiggaren utnyttjades. Om hon inte gav verkade hon självisk, men hon var inte känslokall inför deras öde. Hon var övertygad om att det kunde drabba vem som helst, henne själv också och det var den rädslan som gjorde att hon undvek tiggarna så mycket som möjligt. Anusjka tyckte att det var fräckt att som tiggare placera sig bredvid en uttagsautomat. Det var som om de ville ge henne dåligt samvete över att hon hade pengar och att hon lika gärna kunde ta ut en hundring extra och ge bort.

Anusjka köpte tomatsoppa, bröd, en Aladdinask och en förpackning med Sheba till Misja. Medan hon promenerade hemåt tänkte hon att det var personalens julfest den här kvällen och att hon valt att inte vara med den här gången heller. Hon hörde dåligt på höger öra och när det var många människor omkring henne som pratade och skrattade blev det svårt att hänga med och känna sig delaktig. Hon trivdes bra med sitt arbete som revisor och med sina kollegor, men hon ville inte dela sin fritid med dem. En naturlig följd blev att hon kunde känna sig utanför när kollegorna pratade om festen dagen efter, men hon tog det med ro. Hon hade aldrig varit typen som känner att hon måste vara med på allt som händer.

När hon kom hem möttes hon av en kelen Misja som slingrade sig runt hennes ben och jamade uppfordrande. Anusjka gick direkt ut i köket, öppnade förpackningen med kattmat och lade upp den i Misjas skål. Sedan kollade hon posten. Ännu ett utskick från Ellos om att de hade massor av fina erbjudanden för kläder till julens alla fester. ”Julens alla fester. Hörde du det, Misja?” Hon skulle bara gå på en fest, sin egen och då gällde mjukiskläder och gosiga sockor medan Misja fick komma som han var. Hon slängde Ellosutskicket i soporna, oöppnat. Anusjka värmde tomatsoppan och kokade lite skruvpasta att ha i samt värmde brödet i rosten. Ett stort glas mjölk till det och Aladdinchoklad som efterrätt. Perfekt! Hon bar in allt till vardagsrummet där Misja redan låg på sin plats i soffan och satte ”Julnötter” i DVD-spelaren. Adventsstjärnan i fönstret var tänd och en bordsljulgran lyste på skänken. Hon tände några blockljus och sjönk ned i soffan. Nu var hon i sin egen bubbla där hon och hennes katt hörde hemma. Nu var det världen utanför bubblan som var utanför.

blogg100-logotype-300x256

Klockan

Posted on by 0 comment

Mitt bidrag till Skrivas novelltävling.

”Hon blev med barn för att straffa mig!”

Det var svårt att undgå att höra hans upprörda stämma. Affären var inte stor eller full av kunder. Selma såg att han lämnade in ett väggur av ek med silverdetaljer.

”Sälj eländet eller ge bort det bara jag slipper se det igen.” Han vände om och lämnade affären utan att ha fått ett prisförslag. Selma gick fram till disken och bad att få se på klockan. Den var stilren och silvret bröt av fint mot den mörka ytan.

”Jag är intresserad av den här klockan.”, sa hon till expediten. ”Jag kunde inte låta bli att höra vad mannen sa angående priset, men jag är villig att betala 500 för den. ”

”500 får det bli. Varför krångla till det?”

 

När Selma hade fått upp klockan där hon ville ha den gjorde hon en kanna te och tog med den till vardagsrummet där hon satte sig för att läsa. Tick-tack, tick-tack, tick-tack. Den tickade inte högt och ljudet var rofyllt. Varje föremål som haft en tidigare ägare bar på en historia och hon undrade vad den här klockan skulle ha att berätta. Hon försjönk i sin bok och drack flera muggar te. Timmarna gick när det plötsligt var något som hade förändrats. Klockan hade stannat. Hade hon satt i klena batterier? Selma tog ur batterierna och satte sedan tillbaka dem och klockan började ticka igen.

”Tror du verkligen att jag blev med barn för att få ha kvar dig?”

Selma ryckte till. Rösten var hög och upprörd och den var där vardagsrummet.

”Du blev med barn för att straffa mig, ja! Även om du inte vill få mig att stanna, så kommer vi att ha ett barn gemensamt för resten av våra liv och för mig känns det som ett straff för jag vill inte ha barn och det vet du!”

Två figurer framträdde ur ingenting och blev allt tydligare och Selma kände igen mannen som han som lämnat in klockan som hon hade köpt.

”Men nu är jag med barn och vi måste lösa det på något sätt!”

”Hur vet jag att barnet är mitt?”, frågade han. ”Om du nu älskar och respekterar mig borde du ha tagit hänsyn till det faktum att jag faktiskt inte vill ha barn. Det har du vetat från början. Du äter väl piller?”

”Ja, jag äter piller och jag har ätit piller oavbrutet medan vi har träffats, men inte ens piller är hundra procent säkra. Om du försöker antyda att jag har varit otrogen så jävlar…”

Selma stod som fastfrusen nedanför klockan och lyssnade på grälet. Hon fick intrycket av att de inte kunde se henne, men varför kunde hon se dem? Hade det med klockan att göra? Mannen gick fram till en vägg och plockade ned just den klockan som han sedan inte ville veta av.

”Vad tänker du göra med klockan?” Kvinnan lät med ens orolig. ”Det är ju vår klocka…” Hon betonade vår. ”Du? ”Nu lät hon bedjande. ”Prata med mig.” Hans grepp om klockan var varsamt, men fast. Det märktes att den hade en speciell betydelse.

”Minns du när vi berättade våra jobbigaste minnen för varandra?”, frågade han. ”Den där eftermiddagen när snön vräkte ned och bäddade in oss i en kokong.” Hon nickade. ”Vi hade köpt den här klockan och efter alla bekännelser och tårar bestämde vi att den skulle symbolisera en nystart för oss.”

Hon stod nära honom nu. ”Du berättade att du inte vill ha barn på grund av din sjukdom, men att ditt ex hade blivit med barn i alla fall och det barnet var inte friskt och hade inte levt länge och därför vill du inte gå igenom det en gång till, men det behöver inte bli så.”

Selma hade inte rört sig ur fläcken trots att det hade varit svårt att höra delar av samtalet när de sänkte rösterna, men nu vågade hon ta några steg framåt. Mannen höll i klockan och kvinnan hade lagt sin arm runt hans rygg och ena handen över hans.

”Det behöver inte bli så…”, upprepade hon och då var det som om mannen vaknade till och ryckte åt sig klockan. ”Jag vågar inte!”, sa han. ”Jag vill inte! Vi kan inte fortsätta träffas. Jag går nu!” Han tog klockan med sig och försvann. Selma tittade på kvinnan som såg fruktansvärt sorgsen ut. Sedan försvann hon lite i taget och var borta. Selma var åter ensam med klockan som mannen hade varit så angelägen att bli av med.

Category: Mina texter | Tags: ,

Benmuskler

Posted on by 0 comment

Mitt andra inlägg som gästbloggare för SkrivarSidan finns att läsa här!

Den 7:e promenaden blev 80 minuter. Den kändes hyfsad. Nu känns det ordentligt i benmusklerna.

Snö 2

 

Category: Hälsan, Mina texter | Tags:

Godkänd

Posted on by 0 comment

Det första inlägget i min karriär som gästbloggare är godkänt och publicerat! Finns att läsa här. Ikväll ska jag börja fila på nästa inlägg som kommer att bli en recension.

Category: Mina texter | Tags:

Gästblogg

Posted on by 0 comment

Jag jobbar på med min ”författarplattform” för att synas och har anmält mig till att gästblogga hos SkrivarSidan på prov i 1 månad. Jag kommer inte att skriva om skrivande utan om böcker och läsande och där har jag hur många uppslag som helst. Det första inlägget ska vara klart på söndag. Spänki!

Category: Mina texter

Jag önskar…

Posted on by 0 comment

…att jag klarade av att skriva för hand något som är längre än en handlingslista. En urgammal belastningsskada på högerhanden gör att jag får ont efter kanske 10 minuter. Det är en av anledningarna till att jag har lagt tecknandet på hyllan. Jag tycker om att skriva för hand, det har jag alltid gjort och jag brukade ha en jäkligt snygg handstil. En period var det bara kalligrafi som gällde och jag minns när jag satt och plitade svägerskans bröllopsinbjudningar för hand med stålpenna och flytande tusch. Strålande tider, härliga tider! Min passion för pennor, papper, skrivböcker och block har inte försvunnit, men jag köper inte lika mycket som jag skulle vilja för vad ska jag ha det till? I julklapp fick jag en lyxig anteckningsbok och en skön penna av Elin som jag tänkte ha att skriva i när en idé dimper ned i huvet på mig och jag har plitat litet i den, men det är svårt. Handen har ingen lust att samarbeta med mindre än att jag sitter vid ett bord med ordentligt underlag och stöd för hela underarmen och det förtar lixom hela grejen med att ha en lyxig anteckningsbok och en skön penna där jag kan plita ned idéer som dimper ned i huvet på mig. Att ha den här datorn är en lyx som jag inte vill vara utan, men den har sina begränsningar och det är – när allt kommer omkring – inte samma känsla som papper och penna. Jag sörjer.

Category: Mina texter

Jag är publicerad!

Posted on by 0 comment

Skrivarsidan tipsade om Novell.nu när man vill bli läst fast man aldrig har blivit publicerad av ett förlag. Jag skickade in ”Christoffers sko” och ”Ellas elefant” och nu finns båda att läsa där. Vem som helst har möjlighet att läsa mina noveller. Najs!

Category: Mina texter | Tags: