Uppskrämd

Igår gjorde den sista för-säkerhets-skull-kollen av tån och den har definitivt fått grönt ljus! Jag promenerade båda vägarna i MBT-skorna! Utan att tån gjorde ont!! Vilken frihet! Det var tur att jag kunde ha vanliga skor för det regnade och regnade hela långa dagen. Det växlade mellan lätt regn och rena rama duscharna. Min jacka blev dränkt på utsidan medan den höll mig torr på insidan. Kroppen, främst benen, befann sig i ett chocktillstånd resten av dagen. I fredags promenerade jag fram och tillbaka i sandalerna och det kändes det också, men igår kändes det i lårmusklerna.

Efter operationen av tån förra tisdagen trodde jag att allt skulle landa och plana ut, att jag skulle få lite lugn och ro, men på onsdagen kände jag mig frusen, särskilt om fötterna medan kinderna hettade kokade. Det kändes som om jag tillbringat för mycket tid i solen och jag är den typen som undviker sol om jag kan. Tidigt på torsdag morgon kändes det kladdigt i ena ljumsken och troskanten var lite gulaktig. Det sved rejält. Det var en blåsa som hade spruckit. En blåsa som inte funnits dagen innan utan hade uppstått under natten och sedan spruckit. Jag rengjorde, strök på sårsalva och fäste en kompress och sedan försökte jag somna om. På förmiddagen hittade kinderna fortfarande. Väldigt obehagligt! Kunde det vara den nya ansiktskrämen från Yves Rocher? Men den innehåller ju bara jox från naturen. Kan man vara allergisk mot naturen?! Hela tiden sedan jag började med den långsamma upptrappningen av Lamictal och läkaren informerade mig om de ovanligt obehagliga biverkningar som kan uppstå om man går för fort fram, så har jag haft järnkoll. När läkaren den 5 juni ordinerade en fördubbling av morgondosen fick han försäkra mig upprepade gånger om det inte var någon fara, men jag kände mig inte lugnad. I torsdags läste jag än en gång på FASS om de vanligaste biverkningarna och sedan ringde jag psyk i Södertälje. Efter att jag beskrivit problemet bad hon att få återkomma och gav mig för säkerhets skull en telefontid följande måndag. Hon ringde upp mig en dryg halv timme senare och rekommenderade mig att åka till akuten. Jag blev förstummad. Var det så pass allvarligt?! Jag sa att jag skulle det och lade på bara för att genast ringa Pär, han hämtade mig och körde till Södertälje sjukhus. Anmälan i receptionen, vänta, inledande samtal med sköterska (mitt blodtryck låg på 160/85 – det har aldrig legat så högt!), väntan i en dryg halv timme och sedan en läkare. Summa summarum var det falskt alarm. Jag blev uppskrämd i onödan och jag kände mig dum för tänk om allt berodde på ansiktskrämen (som jag valde att inte nämna eftersom jag kände mig korkad). Pär tyckte inte att jag skulle känna mig dum, att det varit dumt att inte åka till akuten för tänk om det faktiskt hade berott på medicinen. Jag ställde undan ansiktskrämen och slutade även att använda syrentvålen och -lotionen för säkerhets skull. Jag återgick till Weledas duschtvål med lavendel (som är lugnande för både hud och själ) och smorde in mig med endast EMS-kräm som även den innehåller mycket lavendel. Först i måndags eftermiddag upplevde jag att kinderna svalnade. För att bekräfta mina misstankar så använde jag ansiktskrämen från Yves Rocher idag och kinderna känns varmare igen plus en lätt klåda på halsen. Nu vet jag – krämen åker ut!

Läkaren, AF, ringde i måndags och hon var bra att prata med. För henne nämnde jag ansiktskrämen och hon avslöjade då att hennes svärdotter fått en kraftig allergisk reaktion på en av de exklusivare ansiktskrämerna och att det inte krävs mer än en enda ingrediens som inte kommer överens med huden. Hon lyckades lugna mig angående Lamictal, att när man väl nått 200 mg/dag, vilket jag gjorde i mars, så är det möjligt att dubblera dosen på det sätt jag gjorde i juni. Jag har faktiskt fått tid hos AF den sista juli. Jag ska fråga henne hur länge hon ska arbeta kvar…

Den lugnande lavendeln.

Friskförklarad

Jag var hos Lisbeth med min tå idag och den är friskförklarad och ska bara läka färdigt. Hurra!

Jag hade tid klockan 10 och hade för avsikt att ta bussen halv 10. Än så länge kan jag endast ha sandalerna och de är inte så bekväma när det kommer till längre promenader, men jag hade tänkt att promenera hem. Jag och flera andra förhoppningsfulla resenärer stod och väntade. Och väntade. Klockan blev halv 10 och 5 över halv 10. Ingen buss i sikte. Det är sommartidtabell, så bussen går bara 2 gånger i timmen. Jag var tvungen att bestämma mig. Den skulle förmodligen inte komma över huvud taget för så kan det bli ibland och bussen klockan 10 skulle ju inte fungera. Jag bestämde mig för att gå. På 25 minuter skulle jag hinna om jag höll ett bra tempo. Det blev flåsigt och svettigt, men nog 17 har jag ork någonstans i botten. Jag anmälde mig i receptionen 1 minut i 10. Lisbeth var lite försenad, men det gjorde inget. Jag fick sitta ned, dricka vatten och svalka mig med solfjädern. Jag var inte det minsta flåsig utan återhämtade mig snabbt. Ha! Lisbeth tittade på tån, fick ta bort intorkat blod som jag inte vågat ge mig på och klippte bort lite torr och hård hud. Sedan fick jag ett plåster innehållande sårsalva och det blev ett betydligt smidigare paket runt tån. Jag hjälpte till genom att hålla isär tårna. “Det är ju så små och gulliga tår!” sa hon. Jag håller faktiskt med för Elin har precis likadana fötter som jag och de är gulliga! Jag ska träffa henne på tisdag igen, mest för min egen skull för, som jag förklarade, jag är jäkligt nervös för att det ska visa sig vara på väg tillbaka. Hon försäkrade mig att allt såg prima ut, men jag insisterade. Särskilt med tanke på att allas semestrar väntar runt hörnet. Gissa om jag kommer att noja om en nagel går sönder i fortsättningen!

Jag gick betyyyydligt långsammare på hemvägen. Jag hade ont av hälsporren och jag kände av en och annan blåsa. Det tog 35 minuter och då gick jag via Kaffestugan där jag köpte frallor, 2 Budapest och 1 Wienerbröd (för att fira lite extra för mig själv – det finns få saker som är så smarriga som pinfärska Wienerbröd!).

3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:

Jag är handlingskraftig.

Min kondition är faktiskt inte helt usel.

Jag praktiserar vanligt hyfs.

Hurra!

Dagen började med mega-ångest och en Lergigan med morgonmedicinerna, men det tog – åter igen – lång tid innan effekten kom. Jag tillbringade tiden fram till att det var dags att gå till bussen med att djupandas och att peta i mig lite yoghurt.

Det var lugnt på vårdcentralen. I receptionen fick jag svaret att jag skulle få träffa doktor Tomas. Jag brukar inte skriva ut namnen på inblandade personer utöver Pär och Elin, men idag väljer jag att göra det. Ni kommer att förstå varför. I väntrummet fortsatte jag att djupandas och fokusera på ett mönster i linoleummattan tills jag tyckte att det rörde på sig. När läkaren kom presenterade han sig, han hade ett fast handslag och såg mig i ögonen. När vi kom in på rummet sa han att han förstod att jag var där för ett nageltrång. Jag tog av plåstret och han undersökte tån i flera minuter, medan han hummade, petade och klämde. Aj! Vi pratade om precis samma saker som tum-läkaren och jag gjorde: det hjälpte inte med alsolsprit och omslag och antibiotika skulle inte ha någon som helst effekt. Han kom fram till att det var svällkött (vilket äckligt ord!!) och pratade om att skära bort det och möjligen behöva ta en bit av nageln. Det hade jag varit inställd på, men sedan kom överraskningen: han hade för avsikt att göra det där och då med lokalbedövning! Han ringde en av undersköterskorna och bad henne assistera. Hon, Lisbeth, mötte oss i ett behandlingsrum där jag fick lägga mig på en brits. Hon såg mig i ögonen, presenterade sig och var munter och trevlig. Sedan diskuterade de mitt äckliga svällkött under en förstoringslampa och enades om att nageln fick vara ifred. “Ge mig all bedövning ni har och skär bort allt utom själva tån!” sa jag. Sprutan med lokalbedövning kändes, men som jag sade till dem, jag är van vid akupunktur. Det dröjde bara ett par minuter innan tån var helt bedövad. Det gick fort och var problemfritt och sedan packade Lisbeth in tån i ett litet paket med salva, kompresser och kirurgtejp. Jag ska byta det 1 gång om dagen och återkomma till henne på fredag. Både Tomas och hon gav mig en bra prognos. Jag tackade Tomas med eftertryck och jag tackade Lisbeth med eftertryck och jag kunde inte låta bli att säga att det jag varit oroligast för var att inte få rätt sorts hjälp. Hon blev förvånad och jag förklarade det med att jag inte har så stort förtroende för vården längre. Idag fick den en gnutta upprättelse!

Jag hade varit inställd på att argumentera och tjata. Jag hade föreställt mig att jag fick tigga mig till en remiss och att jag inte hade för avsikt att gå förrän jag hade en skriftlig kopia på den. Jag hade inte räknat med att besöket skulle vara längre än 10 minuter. Ingen av dessa dystra profetior besannades. I stället fick jag 50 minuters koncentrerad uppmärksamhet med en direkt behandlingsplan och en positiv prognos. Jag kände mig bekräftad och förstådd och absolut inte att jag störde någon av dem i deras viktiga arbete eller att mitt nageltrång/svällkött var en struntsak. Det här var svensk sjukvård (på vårdcentrals-nivå) när den är som absolut bäst och jag är så glad att jag kan ge Salems vårdcentral ett mycket positivt omdöme! Tack doktor Tomas och tack Lisbeth för att ni tog hand om mig idag! Hurra!!

Sedan kan jag förstås inte låta bli att undra över cirkusen kring min tumme. Även då lyckades jag få en läkarkontakt på ett tidigt stadium, men det ledde till röntgen, besök hos handkirurgen, en biopsi på knölen, handkirurgen igen och efter att ha väntat i ytterligare 1,5 månad fick jag tid för operation där hela nageln togs bort med flera veckors läkning och återbesök. Varför kunde de inte ha gjort som de gjorde idag? Eftersom diagnosen blev exakt likadan (till och med samtalet runt den) fast det gått 9 år mellan tillfällena, så har det uppenbarligen inte gjorts storartade upptäckter angående svällkött.

Tacksamhet

Akupunkturbehandling numro 4 gick alldeles utmärkt. Vi pratar en del också eftersom allt påverkar allt när det gäller den sammantagna hälsan. Tacksamhet till exempel. Jag har numera lätt att känna tacksamhet i vardagen, men det är oerhört svårt att känna tacksamhet gentemot mig själv, att känna tacksamhet för vad jag är, vem jag är eller vad jag kan och är förmögen till. Det är en betydande del av sjukdomsbilden vid depression; känslan av värdelöshet. Jag kommer att göra ett försök liknande det jag gjorde för några år sedan.

3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:

Jag är lyhörd.

Jag är omtänksam.

Jag är pålitlig.

Ett annat fönster på Frejgatan.

Eftersom jag var hos nåldamen på morgonen bad jag Pär ringa vc direkt på morgonen. Han var även i bättre form att tjata sig till en läkartid och han fick tjata. Mest för att man numera bokar tid via 1177 och tydligen inte bör ringa om det inte är absolut nödvändigt. Varför, varför får man alltid känslan av att man ringer och stör??!! Och varför har de ett telefonnummer?

Midsommaraftonsdrama

Tån på vänster fot som gör ont efter att jag rev loss en bit av en trasig nagel. Jag trodde att det var en infekterad blåsa och försökte sticka hål på den. Det kom litet var, men mest blod. Det gick inte att dra loss den. Ping! Det är samma sorts utväxt som jag hade på höger tumme för 8 år sedan, ett pyogent granulom. Tack vare min gamla blogg kunde jag läsa om alla turer och att det tog 5,5 månad innan den var bortopererad och att jag nästan fick tjata mig till en läkartid. Det var då ångesten slog till och jag satt som förlamad. På grund av att den sitter på foten kommer jag att bli sittande inomhus i flera månader eftersom jag redan nu har svårt att ha skor på mig om det inte är sandaler.

Det här var på midsommarafton och vi hade bjudit in svärfar, Elin och Robin på middag, så Pär och jag hade en del att förbereda. De skulle komma klockan 17. Vid 15 tog jag en Lergigan, men effekten tog väldigt god tid på sig. Pär föreslog att jag skulle ringa 1177 och det var värt ett försök. Jag valde alternativ 1: få hjälp med att hitta en vårdkontakt. Jag fick prata med en trevlig och hjälpsam sköterska som talade mumin-svenska. Jag sa att min vårdcentral suger å det grövsta, svarade på många frågor både om själva granulomet och mina övriga sjukdomar och mediciner. Det ökade mitt hopp om att få bra hjälp. Hon föreslog Husläkarjouren i Södertälje som hade tider samma dag och jag tackade ja till en tid halv 18. Klockan var kvart över 16 när jag lade på luren bara för att direkt ringa och beställa en taxi till klockan 17. Jag praktiskt taget mötte våra gäster i dörren. Pär fick förklara allt.

Något jag är oerhört trött på är dagens taxi-chaufförer. På den gamla goda tiden, innan GPS fanns, var de helt enkelt tvungna att plugga in varje adress utantill och kände därmed till alla genvägar som gjorde att de kunde undvika köer och vägbyggen (chaufförerna i London ansågs länge vara världens bästa). Den här gången fick jag en som talade knackig svenska och som TROTS gps hade svårt att hitta ut ur Rönninge. Dessutom var han på väg att köra upp på E4:an mot Stockholm och när jag hojtade till och han fick göra en trafikfarlig gir för att komma på rätt spår. Han skyllde på att han mest körde norr om Stockholm. När jag sedan fick förklara att jag inte visste var Vegagatan låg (för varför skulle det krävas av mig?!), så sa han att han väl fick följa GPS:en. Idiot.

Väntrummet låg öde. TV:n på väggen var inställd på kanal 4 och visade en (gammal?) konsert med Björn Skifs och Tommy Körberg som tjafsade godmodigt och sjöng gamla godingar. Volymen var öronbedövande, men jag hittade varken en fjärrkontroll eller knappar som jag kunde sänka den med och jag orkade inte bry mig tillräckligt för att be om hjälp. Jag satte mig så långt ifrån jag kunde.

“Ewa.” hördes en röst från dörröppningen. Jag svarade ja och reste mig. Det var en lätt grånad läkare som gav ett trött och uppgivet intryck där han hasade före mig till en undersökningsrum. Han hälsade inte och han presenterade sig inte utan frågade bara varför jag var där på hyfsad svenska. Inte “Vad kan jag hjälpa dig med?” eller “Vad har du för problem?”. Som introvert är jag oerhört känslig för hur jag blir bemött, hur folk uttrycker sig, om de möter min blick, handslag osv. AL, som ger mig akupunkturbehandlingarna, gav mig ett genomgående positivt intryck och jag fick förtroende för henne. Jag fick allt utom förtroende för den här läkaren. Jag förklarade och visade min tå och jag fick hålla benet utsträckt så gott jag kunde. Det hade underlättat om jag t.ex. fått lägga foten på hans knä. Han tittade och petade på den en gång. “Om det är ett pyogent granulom, vad gör man åt det?” frågade HAN mig. “Man opererar.” sa jag. “Det är inget för Husläkarjouren. Du får gå till vårdcentralen.” Jag fick bita ihop om en spydighet. “Kan du ge mig en remiss då?” Han skakade på huvudet. “Jaha. Dåså.” När jag gick smällde jag igen dörren efter mig. Han erbjöd mig inte ens ett nytt plåster som ersättning för det jag var tvungen att ta bort för “undersökningen”! Tillbaka på gatan började jag gråta. Jag satte mig i skuggan och lät tårarna rinna en bra stund. Det skrivs alltid om hur Sverige inte tar tillvara de förmågor som invandrat hit t.ex. läkare. Alla dessa nötter jag hela tiden träffar på då? Som inte talar ren svenska och som gör att jag, som redan är i en utsatt situation, inte kan känna mig säker på att jag når fram, att jag gör mig förstådd. När de skriver att invandrade läkare inte får arbeta som läkare, är det endast hjärnkirurger de avser?! Avskrapet hamnar på vårdcentralerna. Jag ringde efter en ny taxi och den här chauffören sa inte ett ord och det var bra för jag vet inte om jag hade kunnat svara på ett sätt. Han använde GPS:en hela vägen utan minsta problem.

Jag gick raka vägen in i sovrummet, stängde dörren och stortjöt. Pär försökte trösta. Jag bytte till pyjamas, lade mig på sängen och det dröjde inte länge innan jag sov. Pär väckte mig när gästerna hade gått hem och jag åt lite innan jag tog mina mediciner och 1 Lergigan till och gick och lade mig.

Midsommardagen, igår, började inte bra, men gud vare tack för hushållspyssel som ångestdämpande! Pär och jag planerade i detalj för de nya hyllorna till köket, vi gjorde matsedel för veckan som kommer och en lista på det som behövde handlas från Coop on-line.

Idag har vi varit på IKEA igen och införskaffat hyllsystemet. Pär pysslar med det just nu medan jag skriver det här. Jag rycker in om det behövs.