Jag promenerade 55 minuter igår i ett riktigt bra tempo och det var skönt! 10 minusgrader och med en liten flaska varmt vatten. Numera går jag aldrig hemifrån utan att ha vatten med. Jag handlade på Konsum och så köpte jag årets andra semla (det brukar sällan bli mer än 1) hos Kaffestugan som jag hade som efterrätt till uppvärmd chèvrepaj med päron och avokado. Idag tog jag sovmorgon efter att ha gett Bibbi frukost (Pär är på Öland). Jag sov till halv 11 och låg kvar 1 timme till. Vädret har slagit om till tö.

Efter att ha läst om biverkningarna av Activelle blev jag inte bara tveksam. Jag blev dödsförskräckt särskilt när jag läste om riskerna för stroke. Jag vill inte på några villkors vis bli ett vårdpaket! Jag står hellre ut med vallningarna. Vallningarna håller förmodligen på några år till, men resultatet av en stroke kan bli livslångt och det är så jag tänker så fort jag börjar vackla. “Tänk om jag blir sittande efter en stroke… Då kommer jag att önska att jag hade stått ut med vallningarna!” Jag vågar inte. Så enkelt är det! Frågan är om jag ska meddela läkaren.

Tveksamheter

Ett fullt pass med gummibanden och det var tufft plus att det blå gummibandet (hårt motstånd) gick av under roddövningen. En jäkla smäll faktiskt och en himla tur att ansiktet inte träffades. Jag får beställa nya. Avbrottet fick mig inte att tappa farten, men jag fick ta fram ett nytt blått band och när det är nytt är motståndet tuffare och det tog på handlederna, så den sista övningen (bicepscurls) blev jag tvungen att hoppa över.

Igår kom resultatet av mammografin och det finns inga tecken på bröstcancer, så idag ringde jag Oxbackskliniken och pratade med läkaren, RU och ställde några frågor. Han har skrivit ut Activelle och jag läste på FASS och det gjorde mig tveksam. Det handlar inte om “klassiska” biverkningar utan om rena hälsorisker… Jag vet inte om jag vågar börja med dem.

Klämmigt

Dax för mammografi. Jag har aldrig gjort det förut, men jag vet hur det går till och det är inte en lika känslig kroppsdel som hos gynekologen. Jag hade tid 5 över halv 10, men fick komma in tidigt och var färdig 5 över halv 10. Det gjorde inte särskilt ont heller utom vid 1 läge när jag fick stå vriden och inklämd för att lymfkörteln skulle komma med på bilden. Provsvaret kommer med posten om 2 veckor. Undrar om jag behöver kontakta gynekologen själv? Jag hade flyt under hela den här utflykten. Vädret var fantastiskt och SL var inte försenat och jag hade valt kläder som satt ordentligt och var mjuka och sköna. Jag hade min lila kappa vilket jag sällan känner att jag får tillfälle till och jag känner mig alltid fin i den.

Snö i december 2015.

“Tjänarinnans berättelse” (“The handmaid’s tale”) av Margaret Atwood har några år på nacken. Jag vet att jag läste den 1988/89, men jag minns egentligen ingenting. Sedan har jag försökt lyssna på den på engelska, men inläsaren var inte bra. I början av den här månaden kom äntligen en svensk inläsning, men den är med Lo Kauppi, som jag har lite svårt för. Jag gav den en chans, men gav upp efter halva boken. Den finns ju som serie hos HBO och jag började titta. Vilken fantastisk serie! Det är ytterst sällan som en serie överträffar boken, men den här gör det. Med råge! En anledning till att den svenska inläsningen av boken inte är bra är att inläsaren inte gör tillräckliga uppehåll mellan handlingens tillbakablickar och nutiden, men det blir tydligt i serien och de har lyckats få fram den otäcka känslan som regeringskuppen och de religiösa fundamentalisternas övertagande (naturligtvis är det religiösa fundamentalister!) framkallar. Den är otäck och dystopisk med stort D. Den är skrämmande eftersom kvinnor i många länder lever under de här förhållandena. Elisabeth Moss, som jag har sett i “Mad men” och kommer ihåg från ett avsnitt av “Grey’s anatomy”, är så vansinnigt bra! Hon lyckas förmedla hela känsloregistret med hjälp av ögon, mun och kroppshållning. Idag såg jag sista avsnittet i säsong 1 och det fanns en scen när det var meningen att tjänarinnorna skulle stena en annan tjänarinna till döds, men vägrade med risk för repressalier. Den scenen var stark och framkallade både ståpäls och tårar hos mig! Om du vill se en suveränt bra serie, så satsa på den!

Kvinnohälsa

Idag var det då dax för besöket på Oxbackskliniken för att få hjälp med mina vallningar. Gynekologisk undersökning av en manlig läkare – 2 fasor till priset av 1. Det gick gud ske lov fort och jag var så angelägen att få besöket avklarat att jag inte kom mig för att ställa en enda vettig fråga. Hormonbehandling finns naturligtvis, men först måste jag genomgå mammografi och det är enklast om jag ringer Bröstcentrum på Södersjukhuset vilket jag får göra i morgon. När dr RU har fått resultaten därifrån kan han skriva ut recept. Jaha. Jag får väl ringa och prata med någon där när frågorna väl behagar infinna sig i huvudet på mig …

Den här bilden tog jag förra veckan, men det var full fart på änderna idag med. De är så fina och fräna!

Jackor

Kläder har blivit ett än mer aber-aktigt område sedan jag hamnade i klimakteriet och särskilt jackor. Nu behöver jag en jacka för i princip varje väderlek och temperatur i kombination med hur varm jag själv känner mig. Jag har en tunn sommarjacka som jag har haft i flera år och så har jag min chock-rosa “regnjacka” som har blivit den jag använder mest. Tidigare i höstas köpte jag en väst som har varit väldigt användbar, så pass användbar att jag nu har investerat i en jacka av samma varma, lätta, vattenavvisande material, även den från Klingel och i vinrött. Den ska jag inviga i morgon! Min Riktiga Vinterjacka Som Står Pall För Alla Väder är helt enkelt för varm och tung för mig även när jag har bara en tunn tröja under. Jag brukade älska att flytta in i den med alla användbara fickor och skyddande huva, men nu känner jag mig som en signalröd stoppad korv när jag har den på mig. Den är tidlös och av en sjusärdeles kvalitet och får vila i ett par år eller åtminstone till januari-februari då den Riktiga Vintern brukar komma, kort och intensiv. Och så har jag ju min lila ull-kappa som jag tar på mig när jag ska ut bland folk och vill se anständig ut, när jag är trött på mjukisbyxor & sportjacke-stuket.


Idag har jag då äntligen skickat iväg min mobil till doktorn och så hämtade jag ut 2 paket på ICA och 2 hos Bamses. Jag hade ett tempo i 40 minuter till Salem och lite lugnare 30 minuter hem. Jag sov bra i natt, 7 timmar i sträck, men har varit trött (somnade när jag försökte läsa) och med ångesten som petade mig i ryggen hela tiden som för att få min uppmärksamhet: “Du? Hallå? Kom igen nu! Du? Du där, tjockis? Inte trodde du väl att jag var på väg bort bara för att jag tog det lugnt igår? Tji fick du, fetto!”


TRISS

Idag är jag tacksam för … 

… att jag fick den sista sms-aviseringen på väg till ICA och besparades ännu en vända dit om ett par dagar.

… “Jessica Jones” på Netflix.

… att det blir 4:e kvällen i rad som jag inte kvälls-tuggar.

 

Medicinbytet

Vår chokladgris fyller 5 år idag! Grattis, Bibbi, vår pantertant!

Trött. Trött. Trött. Ångesten gör tappra försök att slå igenom barrikaderna och till följd av den ständiga tröttheten blir sprickorna allt bredare… Jag vet att ångesten kan bli värre i samband med medicinbytet och även om all ångest är gräslig känns den inte lika hotfull i och med att jag vet varför den dyker upp och att det är under en övergående period.

Jag vaknar trött, frusen och stel. Varje morgon nu för tiden. Den redan långa startsträckan har blivit längre. Idag kom jag ur sängen vid kvart i 10 och tvivlade på att det planerade gummipasset skulle bli av. Vid halv 12 gjorde jag i ordning lunch och då kändes det bättre, då var jag vaken, fortfarande frusen, men mindre stel. Närmare 14 var jag ombytt och körde igång ett medium-pass som gick riktigt bra! Armar och skuldror fick sig en omgång. Det var skönt att få bli varm och mjuk och det är ett av de bättre sätten att fördriva en eftermiddag. Det var medan jag varvade ned, innan stretchingen som jag upptäckte att det finns en rackarns smal nisch för vallningar där de kan fylla en funktion i stället för att bara vara plågsamma. Jag har lätt att känna mig frusen och börja stelna i samband med stretchingen, men att då få en vallning passar bra; den sprider värme i hela kroppen. Vallningarna kommer väldigt tätt numera. Förmodligen har även det med medicinbytet att göra.

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att jag orkade träna.

… att jag faktiskt kan ha användning av de där satans vallningarna.

… sängen i Lilla Rummet som har fastare madrass än den i sovrummet.

 

Marginaler

Det finns inga marginaler för avvikelser över huvud taget. Det har varit en dålig vecka. Ett styrketräningspass och en enda promenad. Torsdag till och med idag har varit dåliga matdagar med godis som pricken över i. De här avvikelserna känns av direkt : jag får ont i ryggen av allt sittande, jag känner mig uppblåst av felaktigt ätande, jag får ångest och till och med vallningarna blir värre när jag inte tränar som jag brukar. Jag känner mig ledsen över att tummen värker på ett sätt som signalerar IÖB (Icke Övergående Besvär). Jag har varit trött hela veckan och känt mig småsnuvig med huvudvärk och kill i halsen.  I morgon är det måndag och i och med det, inte bara en ny dag, utan en ny vecka. Kanske går det bättre då?

 

Svackan

När jag promenerade i torsdags fick jag ett mindre skavsår på ena hälen från en innersöm i skon. Jag täckte sömmen med vävtejp och för att mota Olle i grind gjorde jag likadant i den andra skon. När jag promenerade idag fick jag ett värre skavsår på just den andra hälen på grund av tejpen. *himlar med ögonen och suckar djupt* Hela promenaden var en katastrof: trött, motigt, tungt, ont över allt. Det tog hela 70 minuter för mig att ta mig runt Flaten vilket är 15 minuter längre än vanligt. Om  inte till och med 20 minuter…. Vid ett tillfälle var jag oerhört frestad att sätta mig på vägkanten, slänga skorna i sjön och be Pär komma och hämta mig (han kom hem i fredax). Det var oxå medan jag promenerade som jag kom underfund med att Svackan har kommit. Svackan som infinner sig när jag börjar med en ny medicin. Jag får oxå kort-korta ångestattacker och får psykbryt över småsaker t.ex. att Pär inte ställer sin perkolator i diskstället när han har sköljt ur den utan på diskbänken så att det blir söligt och jävligt. Bara för att ni ska få ett grepp om nivån på det hela. Det var oxå medan jag promenerade som jag kände mig så jävla leds. Varför kämpa? Varför inte bara ligga kvar i sängen? Idag var det vikt-ångest som drev mig ut genom dörren, men jag har promenerat 5 gånger den här veckan plus att jag har städat 2 förmiddagar. Det har varit ohemula temperaturer och jag har vallningar 75 gånger om dagen. Jag är yrslig, konstig i magen, har ingen matlust och spiken i ryggen känns av dagligen nu, men det är för varmt för att jag ska orka stå och gnida in tigerbalsam, så jag tar en värkkombo i stället. PSH: piss, skit & helvete.

Sömnlimbo

Känslig. Det är vad jag är. Känslig för sömnstörningar. Eftersom jag sov middag igår var jag beredd på att kanske inte somna så fort jag lade mig ned för natten och det gjorde jag inte heller. Allt oftare märker jag att jag fastnar i ett läge som inte är vare sig vaket eller sovande. Om jag har tur glider jag vidare och somnar ordentligt (det gjorde jag i natt även om det blev för få timmar) eller så blir jag kvar i det där sömnlimbot (som när jag försökte sova middag idag) och känner mig inte ett dugg utvilad när jag väl vaknar igen. I morse gav jag Bibbi frukost vid 6 och gick sedan tillbaka till sängen och sov till kvart över 7 när larmet gick igång för andra gången. 20 över 8 kom jag iväg på en lång promenad, Ut På Landet som tog 80 minuter och som blev för mycket med tanke på värmen även om det var riktigt skönt större delen av sträckan och jag kom in i en stadig, meditativ lunk. Jag har varit så trött i fötterna efteråt och de verkar inte kunna sluta småkoka och så har jag en liten spik i ryggen. Vallningarna är för jävliga. Jag fick ju fotstärkande övningar av JA och de har jag jobbat hårt med och ökat på med 1 extra repetition för varje vecka; jag började med 5 tåhävningar och är nu uppe i 15 och 11 sidtöjningar med gummiband. De hjälper! Det är därför det har varit motiverande att fortsätta. Just idag hoppar jag över dem. Jag är för trött och svettig och har för ont.

Den här larvade runt på ytterväggen tillsammans med en polare. Den var inte tillräckligt snabb för att slippa undan kameran. Hehe.

VarmtVarmareHETT

Igår hade vi 32 grader och jag var död. Jag sov till 10, rann ur sängen och hasade runt utan att orka göra någonting. Vallningarna är grädde på moset och orsaken bakom en stor del av mina panikkänslor just nu. Jag tycker egentligen inte om att ha vidöppet precis överallt när jag är ensam hemma eftersom jag vill känna att jag har uppsikt, men igår nåddes gränsen, så jag öppnade även på övervåningen bara för att få luften att cirkulera. Vid 16 kröp jag iväg och lade mig på hallgolvet och så småningom somnade jag där. När jag läste på kvällen somnade jag igen! De senaste kvällarna har jag tagit en sen, men snabb dusch precis innan jag lägger mig och det har känts skönt. Vissa dagar blir det 2 duschar, men av hänsyn till vattenbrist stänger jag av duschen helt medan jag tvålar in mig eller tvättar håret. Idag såg jag en björk som hade blivit helt gul och såg väldigt torr och hängig ut. Inatt sov jag dåligt och var redan vaken när mobillarmet drog igång kvart över 7. Jag promenerade idag igen. Långsamt. Det är för varmt även före klockan 9, men jag behöver röra mig. Styrketräningen gick fetbort igår. Vardagsrummet och sovrummet går knappt att vistas i och jag tillbringar tiden i Lilla rummet, köket och på hallgolvet.

En liten uppdatering om Svärmor: hon är fortfarande med oss och kommer att flyttas med flyg till Nya Karolinska i morgon. Svärfar följer med på flyget. I och med flytten får han närmare till sjukhuset och kan kanske vila ut hemma i lägenheten emellanåt.