Prydnadssaker

Jag har inte mycket till övers för prydnadssaker. Numera är de få till antalet. Det får absolut inte se plottrigt ut. På hyllan ovanför tv:n står några som betyder lite extra.

Från vänster till höger: en tekanna i ljust grön jade som jag fick av mina svärisar för flera år sedan eftersom de sett att jag dräglat över den när den stod i deras hylla. 3 skyddsänglar för oss 3 i familjen – den blå är Pär och de 2 svagt rosa är Elin och jag. Ett lyckoträd med blad i bärnsten. En kanin som Pär hade med sig i boet – vi är svaga för kaniner. En liten Ior eftersom jag känner igen mig i honom. En sköldpadda gjord av små snäckor som jag köpte på Skansen – långsamt leder oxå någonstans.

Bästis

Tur och retur Salem och apoteket. Det var tungt och slirigt och inte särskilt skönt eller roligt. 25 minuter dit och 35 minuter hem eftersom jag hämtade ett paket hos Bamses och köpte tulpaner på Konsum. Den här gången slapp jag i alla fall få ont i ryggen för det tog endast på benmusklerna. Jag har tagit fram massagebältet igen och har använt det flera gånger på både ryggen och skuldrorna.

Min nya bästis: massagebältet som jag köpte för några år sedan.

Jag tror att jag är på väg att få en så kallad frusen axel. Jag har haft ont runt vänster axelled i ungefär 1 vecka och trodde att det kanske hade att göra med att jag suttit illa, men så kom jag att tänka på att svärmor hade frusen axel i först den ena armen och sedan den andra. Jag ska boka tid hos Fysioterapiteamet för att mota Olle i grind.

Träningsbyxor

Träning med gummibanden idag. Ett andra mediumpass, men jag känner att det finns ork att ta av till nästa vecka och då kommer jag att gå upp i fullt pass igen. Jag har köpt nya träningsbyxor. Egentligen likadana som de jag har haft, men storleken mindre. De ska sitta tajt och de gör de nya – det kändes som att ta på sig strumpbyxor! Det blev ett väldigt skönt pass, men bra flyt och koncentration.

Rumpträning

Det ramlade ned mer snö igår och inatt. Jag gav mig iväg på en promenad 20 i 10 och jag var beredd på att få pulsa och slira. Jag gick runt Flaten och började med att gå längs Rönningevägen där trottoarerna var plogade och det var problemfritt att gå. Jag fortsatte hela vägen förbi förskolan Ängstäppan och sedan svängde jag av mot Stallet och det var fortfarande plogat. Efter det blev det till att promenera längs med vägen och där var det oplogat hela vägen fram till Dånviksvägen som plogats, men snörenset hade de låtit ligga kvar på trottoar och gångväg (det är ett jäkla sätt!!!) och det var så satans tungt och slirigt i bortåt 500 meter. En rumpträning som heter duga! Jag trodde att jag aldrig skulle komma fram! När jag nådde korsningen vid tunneln nedanför gymnasiet blev det lättare att gå, men då var jag grymt trött i benen! Jag hade huvudvärk redan när jag gav mig av hemifrån och den har stannat kvar plus att ryggen värker erbarmligt. Treo, Alvedon novum och massagebältet plus uppmjukande övningar, men ryggvärken är kvar.

Jag kallar det Stallet för att det gick hästar där, men det är några år sedan.

Faktiskt

I onsdags ökade jag Lamictal från 25 mg per dag till 50 mg. Jag tror att den fungerar, att den faktiskt höjer mitt stämningsläge, så att det närmar sig det friskare mellanläget. Det är fortfarande ostadigt, men de dagar som är bra mår jag riktigt bra. Faktiskt. Det blir oftast bara en dag i taget, men jag får uppleva hur det är att må bra. Jag får faktiskt det och det kunde jag i min vildaste fantasi inte föreställa mig den där gräsliga dagen den 18 december.

Jag promenerade idag, 50 minuter och jag kom upp i ett riktigt bra tempo. Snön från i fredags har blivit plogad och ihoptrampad, så slirigheten var borta. Det var jätteskönt! I den långa backen upp till Högbacka fick låren arbeta och jag kände att det finns en hel del muskler där. Faktiskt!

Vinterblått.

Bedövningsbaggis

Tandläkaren. Byte av lagning. Maximal bedövning, tack! Hon är skicklig, tandläkare LK och suverän på att lägga bedövning. Den satt där den behövdes utan att hela kinden eller tungan blev bedövad och alltihop hade släppt efter bara 2 timmar. Jag promenerade båda vägarna, 25 minuter x 2 och det snöade ymnigt. Fluff-snö! Så himla mysigt och fint! Snöfallet började någon gång i natt, så de hade inte hunnit ploga och det var slirigt och ganska tungt, men skönt. Vinter!!

Klämmigt

Dax för mammografi. Jag har aldrig gjort det förut, men jag vet hur det går till och det är inte en lika känslig kroppsdel som hos gynekologen. Jag hade tid 5 över halv 10, men fick komma in tidigt och var färdig 5 över halv 10. Det gjorde inte särskilt ont heller utom vid 1 läge när jag fick stå vriden och inklämd för att lymfkörteln skulle komma med på bilden. Provsvaret kommer med posten om 2 veckor. Undrar om jag behöver kontakta gynekologen själv? Jag hade flyt under hela den här utflykten. Vädret var fantastiskt och SL var inte försenat och jag hade valt kläder som satt ordentligt och var mjuka och sköna. Jag hade min lila kappa vilket jag sällan känner att jag får tillfälle till och jag känner mig alltid fin i den.

Snö i december 2015.

“Tjänarinnans berättelse” (“The handmaid’s tale”) av Margaret Atwood har några år på nacken. Jag vet att jag läste den 1988/89, men jag minns egentligen ingenting. Sedan har jag försökt lyssna på den på engelska, men inläsaren var inte bra. I början av den här månaden kom äntligen en svensk inläsning, men den är med Lo Kauppi, som jag har lite svårt för. Jag gav den en chans, men gav upp efter halva boken. Den finns ju som serie hos HBO och jag började titta. Vilken fantastisk serie! Det är ytterst sällan som en serie överträffar boken, men den här gör det. Med råge! En anledning till att den svenska inläsningen av boken inte är bra är att inläsaren inte gör tillräckliga uppehåll mellan handlingens tillbakablickar och nutiden, men det blir tydligt i serien och de har lyckats få fram den otäcka känslan som regeringskuppen och de religiösa fundamentalisternas övertagande (naturligtvis är det religiösa fundamentalister!) framkallar. Den är otäck och dystopisk med stort D. Den är skrämmande eftersom kvinnor i många länder lever under de här förhållandena. Elisabeth Moss, som jag har sett i “Mad men” och kommer ihåg från ett avsnitt av “Grey’s anatomy”, är så vansinnigt bra! Hon lyckas förmedla hela känsloregistret med hjälp av ögon, mun och kroppshållning. Idag såg jag sista avsnittet i säsong 1 och det fanns en scen när det var meningen att tjänarinnorna skulle stena en annan tjänarinna till döds, men vägrade med risk för repressalier. Den scenen var stark och framkallade både ståpäls och tårar hos mig! Om du vill se en suveränt bra serie, så satsa på den!

Träning

Igår vaknade jag klockan 5 eftersom jag var kissnödig och sedan kunde jag inte somna om. Det är inte första gången det blev så. Jag har fått ändra tiden för min kvällsmedicin inklusive Stilnoct för att kroppen inte ska inbilla sig att den har sovit färdigt redan klockan 5 för jag har så svårt för de där svintidiga timmarna särskilt så här års. De gånger jag har lyckats somna om närmare 7 har jag sedan varit så trött när mobilen väckt mig vid 8 att jag inte har orkat stiga upp, än mindre komma iväg på någon promenad, men igår gjorde jag inte så utan steg faktiskt upp före 7 och åt frukost i lugn och ro, drack te och väntade på dagsljuset. Kvart i 9 gick jag ut och då var det 10 minusgrader och det nöp ordentligt i kinder och näsa. Det blev ännu en långpromenad på 70 minuter, men det var inte lika skönt som i söndags och jag fick så ont i hela kroppen efteråt – det sliter att halka runt och trippa runt ojämnheter. Resten av dagen var jag äckeltrött och hade jag varit 3 år hade jag gnisslat och gråtit högt.

Inatt sov jag tungt och idag vaknade jag vid halv 9, men låg kvar i sängen en dryg timme till. På dagens schema fanns ett pass med gummibanden, men när det drog ihop sig tog det emot rejält. Jag var så trött och jag hade ingen lust. “Vad 17 ska jag göra hela eftermiddagen då?” Jag tränade med gummibanden. Det var tungt och flåsigt, men jag orkade igenom hela passet och det känns rejält i överkroppen. Det tog emot. Det var tungt, men det var likafullt skönt!

Kvinnor

“Skönhetens väg” av Martha Hall Kelly. Författaren blev oerhört intresserad av Caroline Ferriday som gjorde stora insatser för utsatta kvinnor från Ravensbrüks koncentrationsläger efter andra världskriget slut. Martha Hall Kelly reste runt i 10 år för att samla material till den här boken, allt för att den skulle bli sanningsenlig och trovärdig och den är trovärdig.

Caroline Ferriday arbetar på det franska konsulatet i New York när hon träffar den franske skådespelaren Paul Rodierre. Han skulle komma att få en stor betydelse för henne. Kasia bor i Polen och vill inget hellre än att bli spion och hon får sin önskan uppfylld, men det slutar i katastrof när hon blir gripen tillsammans med sin mor, syster och en vän. De förs till Ravensbrück. Herta Oberheuser är utbildad till läkare, men har svårt att få ett arbete och känner sig, till sist, nödsakad att acceptera en tjänst i ett koncentrationsläger.

Berättelsen är, som sagt, trovärdig och bitvis gräslig, men mitt i alltihop finns den där lilla gnistan av humor som är så viktig både i verkligheten och i en berättelse. Personerna känns absolut äkta och mänskliga även om det var svårt att känna annat än avsky för Herta eftersom hon var så uttalat nazistisk. Alla kämpar för överlevnad, men under helt olika förutsättningar. Martha Hall Kelly är en skicklig berättare! Den här boken är drygt 500 sidor (ett halvt tusen!!), men det tog inte särskilt många dagar att läsa ut den och jag är en långsam läsare. Utan att avslöja för mycket var Caroline Ferridays insatser efter kriget det som var verkligt intressant för, med risk att verka kallsinnig, det finns inte så mycket övrigt i boken som är nytt. Jag har läst många skildringar av kvinnors förhållanden under andra världskriget och särskilt “Molnfri bombnatt” av Vibeke Olsson och “Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson har påverkat mig starkt och efter de 2 böckerna känns mycket som upprepningar.

Hårt

Det är hårt nu. Utomhus alltså. Knölig is eller blank is med spridda grusskurar eller nedtrampat dito. Inget för de osäkra, ostadiga eller med behov av rullator… Det var 7 minusgrader och helt molnfri, kyligt blå himmel när jag gick ut klockan 9. Jag gick en långpromenad på 80 minuter och det var härligt! Jag blev tung i benen mot slutet, men idag hade jag de dubbade isbuggarna, så jag slapp få ont i fötter och vrister.

Eken vid Sjövretsvägen har varit med på bild förut….



Längs Sjövretsvägen i början av november.