Övervakningskameror

Under det senaste halvåret har jag läst om planer på eller önskemål om övervakningskameror vid återvinningsstationer och i vårt centrum, Rönninge samt i Salem. På SL finns de redan. Jag är för övervakningskameror som sådana, men problemet är vilken nytta de kan göra. De fungerar inte i avskräckande syfte och varför skulle dem det när det räcker att ta på sig en keps och dra en huva över för att inte bli igenkänd. I Salem har man problem med ungdomar som rånar andra ungdomar och här i Rönninge är det ungdomsgäng som lever rövare på kvällarna och hindrar oss andra från att känna oss. Jag behöver aldrig ta mig till Salem för annat än tandläkare och vårdcentral. Under min blogg-fria period har det hänt mycket i Rönninge centrum och det har blivit bra! Många bostäder med affärslokaler på bottenplanet vilket har fört med sig att vi har ett eget fristående apotek, en Synsamoptiker (Ajöss, Specsavers i Tumba!) och väldigt god mat hos Misora Sushi (jag hade ätit sushi en enda gång tidigare). På torget finns nu många bänkar både med och utan bord. När de planerade det nya bygget var ett av de tyngre argumenten att om det blev mer liv i centrum skulle tryggheten öka, men det verkar inte har blivit så. Nu vill Rönningepartiet sätta upp övervakningskameror (det är ju valår). Sätt upp kameror och se till att de inte sabbas, men det största problemet är vem som har möjlighet att studera dessa övervakningsfilmer? Vilka åtgärder finns ifall någon faktiskt blir identifierad? Övervakningskamerorna i SL:s pendeltåg får inte mig att känna mig tryggare för hur kan de hjälpa mig om jag blir attackerad? SL höjer hela tiden priserna på biljetterna och då tycker jag att en del av de pengarna borde gå till tågvärdar. Då skulle jag känna mig trygg!

Absurditeter

Jag har lärt mig ett nytt ord idag. Mood manager. Det är en titel på en person som ska höja stämningen på arbetsplatsen för att det ska bli mer lockande att gå till arbetet så här efter pandemins hemmajobbande. Den här personen ska skicka “peppande mejlutskick” varje vecka (det blir ungefär 48 mejl på ett år som, antar jag, inte ska bli vare sig tjatiga eller alltför klyschiga), “styra upp” fikarasterna, ordna spontana grillstunder och vuxenlekar (jag väljer att kalla det så eftersom det gränsar till det infantila). Det här finns att läsa i dagens DN. Det framgår inte av artikeln, men eftersom det är så jäkla dumt måste det komma från USA. I personens uppgifter ingår även att “styra upp” födelsedagar och pensionsavgångar och som introvert undrar jag genast om det kommer att tas någon hänsyn till de som inte vill uppmärksammas eller kommer man att pressas till det, att bli kallad tråkig eftersom man föredrar att fira sånt hemma med några få utvalda? “För mig är en fika inte bara en fika, det är en del av ett större kulturskapande arbete.” säger denna mood manager. Känn ingen press… Den som bara vill ta en kopp kaffe och småprata med några kolleger utan att det blir till ett arrangerat möte göre sig ej besvär eller blir de tvungna att stänga in sig i sina arbetsrum? Förresten, glöm det för det finns ju bara öppna kontorslandskap numera. Kommer det att finnas en mood manager på arbetsplatser där man inte arbetar på kontor? Industri, skola, sjukvård. Jag har svårt att tro att sjuksköterskor eller barnmorskor föredrar en mood manager framför höjda löner och anständiga arbetsvillkor. “Om det står mellan att ge till exempel lärare en dag i veckan ledigt från vissa arbetsuppgifter för att hinna ifatt eller att anställa en mood manager för att öka trivseln, tror jag att man ska tänka efter vad man väljer.” säger Eva Hoff, docent vid Lunds universitet. “Forskning visar på att lekfullhet ökar den upplevda kreativiteten och produktivitet.” När jag läste det här reagerade jag på ordet “upplevda”. Det är inte det samma som att kreativitet och produktivitet faktiskt ökar. Ett alternativ skulle vara om de som tror på det här får anmäla sig till mejlutskicken och alla skojiga påhitt och att alla andra får vara ifred.