Överlevnad

Det finns många dystopiska berättelser numera. Det är inte bara jag som ser dystert på mänsklighetens framtid. När “Stjärnfall” av Lars Wilderäng kom handlade många berättelser om hur det samhälle vi nu känner till kraschar när allt vad el och vatten slutar fungera och det går fort. De senaste åren har klimatförändringarna fått inta en större plats och det är väl helt naturligt. Jag är en dysterkvist och upplever den hoppfulla lågan som finns i de flesta berättelserna som naiv och tvådimensionell. Det förutsätts alltid att människan kommer att göra allt, precis allt, för att överleva och det finns ingen plats för oss tvivlare. Vi som inte vill överleva till varje pris utan att få ett drägligt liv på köpet.

Den ryske dåren som hotar allt och alla (jag vill faktiskt inte nämna honom vid namn den här gången för han har lite Voldemort över sig) har aktualiserat möjligheten att allt kan utplånas. Ryssland firade – ironiskt nog – fredens dag för ett par veckor sedan och då tog dåren tillfället i akt att fläska på med militärparader, stridsvagnar och flygplan. Alex Schulman skrev att han upplevde det som att han var med i en skräckfilm. I en av kommentarerna tipsades om en film från 1984, “Threads” som handlar om vad som händer om man blandar in kärnvapen. Den finns inte tillgänglig på något, för mig, möjligt sätt, men det finns korta avsnitt på YouTube (vad finns inte på YouTube? Imponerande!). Trailern och ett avsnitt på drygt 5 minuter fängslade mig samtidigt som det gjorde mig skräckslagen. Den är inspelad som en dokumentärfilm och är därför lite skakig och trovärdigt kaotisk, rädslan och paniken känns framför allt i det att personerna har svårt att ta in vad som händer. Den utspelar sig i en mindre stad och bomben släpps över London. Först syns svampmolnet, sedan kommer kraftiga pulser som slår ut allt vad elektricitet heter, sedan själva smällen när byggnader rasar, fönster kraschas och bilar flyger omkring. Sist kommer elden och den skonar ingen. Ingen. Under en demonstration innan bomben släpps ser man en kvinna på en scen med en megafon: “There are NO winners in a nuclear war!!!” Det finns inga vinnare i något krig, men i ett kärnvapen krig finns det definitivt inga. Allt förstörs. ALLT. Kvar finns bara strålning och död mark. Vem fan vill överleva det?! Då hjälper det inte att ha ett rejält lager med jodtabletter i medicinskåpet.

Jag såg en film idag på HBO Max. “The road” (Vägen på svenska) som bygger på Cormac MacCarthys bok med samma namn. Filmen är från 2004, så den var lite före dystopierna som handlar om klimathotet för här sveps allt iväg av jordbävningar som för med sig bränder och stormar och en allt mer rubbad väderlek. Det hade kunnat vara resultatet av kärnvapen för inget finns kvar. Inga djur, ingen gröda, vartenda träd har dött. När det startar är mannen och hans gravida fru ensamma. Ett halvår senare föds sonen. 10 år senare vill inte frun vara med längre. Hon har min fulla förståelse. Hon vill dö och inget eller ingen får henne att ändra sig. I de vanliga katastroffilmerna ger inte en förälder upp, inte så länge barnet lever. Den här filmen skiljer sig från mängden på det viset. Efter det ger sig pappan och sonen iväg söderut, mot havet och det är det filmen handlar om. Rädslan. Hopplösheten. Hungern. Desperationen. Det spelar ingen roll vilken genre en film tillhör för det måste alltid finnas en gnutta trovärdighet och den berättelsen känns trovärdig. Pappan litar inte på någon. Medan de stapplar vidare slår de inte ihop sig med likasinnade för att sedan bilda ett nytt samhälle som växer och drar med sig de stridigheter som funnits så länge människan varit mer än en till antalet. Det finns ingen trygghet i att vara fler. Berättelsen är lågmäld och långsam. Man får inte veta namn på vare sig personer, städer eller samhällen. Filmen är amerikansk och utspelar sig förmodligen i ett ödelagt USA, men det hade lika gärna kunnat vara Europa eller Afrika. Allt är så oerhört utplånat att det blir identitetslöst.

En aspekt som inte finns med i en enda av alla dystopiska berättelser som jag läst och sett och det är många för mitt pessimistiska jag tilltalas av eländet och jag får perspektiv på mina egna problem för det kan alltid bli värre, är mediciner. Jag menar inte antibiotika och smärtstillande. Jag menar antidepressiva och blodtryckssänkande, insulin och ångestdämpande (den sista borde behövas av alla!). Jag tar inga direkt livsnödvändiga mediciner mer än möjligen blodtryckssänkande, men när allt skiter sig och det inte finns mat kommer jag att gå ned massor i vikt och då behöver jag inte blodtryckssänkande. Jag har köpt en bok av Miguel Guerrero som heter “Krisberedskap för alla: en handbok för dig som inte är prepper”. Jag har inte läst den än en och en genombläddring sa mig att den är tyngre än förväntat, MEN inte heller här finns något om mediciner utöver Alvedon och plåster. Det kanske räknas som mindre betydelsefullt eftersom man kommer att ha annat att tänka på. Nå väl. När det skiter sig kommer jag inte att göra allt för att överleva, så jag kan nog vara utan antidepressiva.

Allt det här dystopiska leder mig in på varför ett människoliv anses heligt och varför i hela friden allt är bättre än att dö. Ingen av alla oss som lever på denna planet har bett om att få födas, så varför ska vi vara tacksamma för livet vi fått? Läkare svär en ed som innebär att alla liv ska räddas till varje pris och hur det fortsatta livet ser ut har ingen betydelse eftersom allt är bättre än att vara död. Jag har inställningen att kvalitet kommer före kvantitet. Alltså kommer livskvalitet före möjligheten att få leva tills jag blir 100 år eller – fasansfulla tanke! – för evigt. När jag har haft självmordstankar har jag fått höra att jag ju skulle gå miste om så mycket. Den som tycker att livet är meningslöst bryr sig föga om sånt. En läkare frågade mig om jag inte ville vara med om att få barnbarn. Jag svarade att jag inte ens varit säker på att jag ville ha barn över huvud taget och idiotförklarade honom där och då. När jag är deprimerad och upplever världen som en enda plåga, så är det ett tecken på sjukdomen som sådan, men själva tanken har funnits länge. Världen blir inte ond och livet känns inte hopplöst över en natt. De kritiska tankarna finns alltid med mig och förstärks helt enkelt när jag mår dåligt. Jag läste ett brev till Insidan på DN. för ett tag sedan från en man som skulle fylla 70 och kände att han hade levt färdigt. Det fanns omständigheter i hans liv som jag inte tar med här eftersom den springande punkten var om det var fel av honom att inte ha dåligt samvete över att han bestämt sig för självmord. Det är många som säger att han borde ha det för, åter igen, livet ska man vara tacksam för och inte slänga bort bara för att man mår dåligt. Det faktum att man kanske har familj är av underordnad betydelse för man är övertygad om att de får bättre utan en. Eftersom jag är ateist tar jag inte med den religiösas inställning till liv och död utan frågar er andra: tycker du om att leva? Fundera på det ett tag och var uppmärksam på formuleringen. Det handlar inte om ifall du är lycklig utan om du tycker om att leva i det stora hela. Känner du tacksamhet över att dina föräldrar satte dig till världen? Skulle du göra precis allt för att överleva när allt så småningom kraschar, för det kommer det att göra, eller är du egentligen rädd för döden eftersom du inte vet något om den och det inte finns någon som kan berätta? Kanske är det för att jag hunnit bli 57 år, kanske är det för att mitt liv inte varit någon dans på rosor, kanske för att jag aldrig upplevt en lång sammanhängande period av bra hälsa som jag är dyster, men allt det har snarare fört med sig att jag inte tar något för givet. Jag tänker mycket. Jag funderar och reflekterar. Gör du det?