Ett pågående projekt

Hälsan, den hälsan. Ofta känns både hälsan och kroppen som ett ok som jag släpar på. Under de 2 års tid som jag inte har bloggat har inget hänt när det kommer till min fetma. Jag väger fortfarande över 100 kg och det känns inte som om jag kommer att bli lättare. Vissa dagar skiter jag i det, andra dagar vill jag bara ge upp. Den farligaste ät-fällan för mig är och förblir kvällstugget. De senaste månaderna har jag bestämt att inte äta något efter klockan 21 söndag – torsdag och det har gått överraskande bra! Jag tycker om känslan av att inte vara proppmätt när jag lägger mig och det känns alltid bra när jag vaknar dagen efter och minns att jag undvikit kvällstugget ännu en gång. Jag noterar i almanackan de kvällar jag lyckas, men även de kvällar jag inte lyckas och då skriver jag vad jag åt oxå. Nu har det hänt något mycket intressant som gör att jag känner mig lite vilsen. Godis, chips och kakor är inte längre gott. Godis, chips och kakor är inte längre gott. De fredagar och lördagar som jag har vikt för att kunna äta sånt och därför köpt hem diverse smaskens, så har det inte varit gott och jag har slängt det mesta. Det faktum att jag har haft helgen att se fram emot och planerat vad jag ska välja är så inarbetat i mitt sätt att tänka att jag blir stående rådvill och undrar vad jag ska tugga på då. Fascinerande. Det är ett av de största problemen när man ska lägga om livsstil för man är tvungen att omprogrammera hela hjärnan och det, mina vänner, är inget som görs från en dag till en annan. Det gör oxå att jag alltid är skeptisk när någon går ned 20 kilo på ett halvt år. Har hjärnan verkligen registrerat förändringarna? Är det verkligen möjligt att inte falla tillbaka i invanda fällor?

Ingen jag känner har blivit allvarligt sjuk i Covid-19, men flera av oss har haft någon släng av den. Den 10 mars 2020 blev både Pär och jag sängliggande i ett par dagar. Det var min födelsedag, så jag är säker på datumet. Havererade magar, huvudvärk, sinnessjuk trötthet och feber upp emot 38-39 grader. Innan dess var det en herrans massa år sedan jag hade feber och ofta när jag har trott att har det visar termometern inte mer än 37 grader. I ungefär 1 år efter kunde jag få enstaka feberdagar när termometern visade 38 grader och jag kände mig allmänt mosig. Det finns de som överlevt perioder på intensiven och fått långvariga, kanske permanenta men. Jag var sjuk i några dagar och kroppen har känts annorlunda sedan dess. Min ork som aldrig har varit på elitnivå har minskat ett snäpp. Feberdagarna har försvunnit och nu handlar det mer om enstaka förkylningsdagar med huvudvärk, nästäppa och allmän ruggighet. Något har rubbats. Jag känner det. Jag har levt med den här kroppen i 57 år, så jag vet. Tidigare orkade jag promenera 2 dagar på raken och sedan 1 dags vila. Nu blir det 1 promenad och sen 1 dags vila. Både Pär, Elin och jag har trippel-vaccinerats. Värktabletter är en sak till som jag har känt mig tvungen att hålla koll på. Det hade blivit slentrianmässigt inmundigande av värktabletter, både Treo, Alvedon och Ipren. Minsta huvudvärk och jag grep tag i Treo-röret. Jag har gjort samma sak som med kvällstugget att jag noterar i almanackan de dagar jag inte tar något smärtstillande och varför de dagar jag gör det. Fördelen är att de får större effekt när jag väl behöver dem. Det är inte så ovanligt att man får huvudvärk av att ta för mycket smärtstillande. Jag minns en insändare i DN på deras Insidan som undrade vad hon kunde göra för att slippa en ständig huvudvärk. Hon gjorde allt rätt, men hon hade fått Naproxen på recept och den vanligaste biverkningen är – just det! – huvudvärk. Makalöst klantigt av hennes läkare.

Visste ni…

… att det tar 5 år för en cigarettfimp att brytas ned? FEM ÅR. Om ni tänker er att en rökare slängde ifrån sig en fimp i mars 2017, så är det först i år som den är helt borta. Det är en sån sak som får mig att vilja suga tag i den rökare som släpper en fimp ifrån sig och trycka upp människan mot väggen och väsa “Du är en miljöförstörare!”. Närmiljöförstörare. Som en slemmig prick över ett nikotinosande i förstör de närluften för mig och så stinker de. Jag funderar ofta på hur någon med minsta fungerande hjärna och förmåga att ta till sig fakta börjar röka?! Dessutom säger ju alla samma sak: det smakar för jäkligt första gången och illamåendet kommer som ett brev på posten, så varför fortsätta??!!