Kräsen?

“Falkens döttrar” av Elvira Birgitta Holm, den åttonde fristående delen i serien “Släkten”. Jag har onda aningar om att den här serien börjar krokna kvalitetsmässigt. Det är möjligt att jag minns fel, men gjordes det lika stora tidshopp i de tidigare böckerna som det görs i de senare? Jag får känslan av att författaren får i uppgift att täcka in ett visst antal år i syfte att driva både boken och serien framåt. Den förstaboken utspelade sig på 800-talet och den senaste på 1600-talet; ett århundrade per bok. I just den här boken “Falkens döttrar” hann jag till mitten innan jag tröttnade på att handlingen hela tiden hoppade flera år för att låta huvudkaraktärerna hamna i historiskt avgörande händelser (i det här fallet Nyköpings gästabud). Hafsigt och ytligt, pressat och oengagerat. Jag fick ingen som helst känsla för Ylva eller Ingrid. Den nionde delen finns redan utgiven och det känns inte självklart att jag ska läsa den. Trist.

Klippt

Fjärde gången gillt. Idag var jag hos frisören och nu känns hon så pass bekant att jag kan avslöja att hon heter Anette och salongen heter Unika. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att en annan frisör kunde vara bättre än Rosie, men Anette är det faktiskt. Kunden har inte alltid rätt. Rosie klippte snaggade mig som jag ville ha det, men jag vet nu att det inte var det bästa för mitt hår rent formmässigt. Anette har klippt fram en mycket kort frisyr som ändå inte är snaggad (utom i nacken) och formen har visat sig vara hållbar de 8 veckor som går mellan varje tillfälle; håret känns sällan panik-långt längre och jag har sluppit känslan av en heltäckande mössa. Jag har hittat en ny frisör! Gud ske lov…