Efter 6 besök hos naprapaten känner jag att det händer något i kroppen. Det kommer smygande, så pass försiktigt att jag inte märker det förrän jag kommer på att något saknas. Förstår ni vad jag menar? Jag är van vid att vakna med ångest och att det handlar mer om att överleva dagen än att uppleva den. Det känns inte så längre. Jag skuttar fortfarande inte ur sängen med ett leende på läpparna eller känner tacksamhet över att jag får leva ännu en dag, men det går åt rätt håll. Jag har vant mig vid att vara trött och att behöva sova middag varje dag, men nu orkar jag mer t.ex som det var igår. Naprapaten, handla, städa buren, tvätta, tvätta, tvätta utan att jag blev trött eller fick ont. På tal om att ha ont, så har huvudvärken minskat ytterligare – homeopaten fixade starten till förbättringen – och ryggen går smärtfriare tider till mötes. Svanskotenålningen hjälpte fantastiskt bra! Smaken har kommit tillbaka! Jag har upplevt det som minskad aptit när det i själva verket har handlat om att inget är gott trots att jag har varit hungrig. Nu är allt gott, men jag känner inte att jag måste äta mer utan jag njuter mer. Koncentrationen har blivit bättre och det märker jag mest när jag lyckas läsa Titanic-boken på engelska. Det här är fascinerande! Jag kom på att jag naturligtvis ska ta upp min onda hand oxå. Duh!
Jag är väldigt nöjd med mina knallblåa Crocs-tofflor. Jag är så nöjd att jag har köpt ett par till. Ett par vanliga skor som jag nog kan ha även om det regnar och som inte har snörning, är lätta att ta på och som passar till det mesta. Jag hämtade de idag och det blev en promenad på 25 + 30 minuter i ett tvärmulet och fuktigt väder. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska behålla skorna. De är ganska sköna och sitter bra och har en fantastisk dämpning under hälen, men de har ingen stadga. Jag får nog gå runt i dem lite till här hemma.
