De psykosomatiska stressymtom som jag brukar få är spänningsvärk i huvudet, men för första gången har jag varit med om att det satte sig i ryggen. Sedan fredagens städning, under hela lördagen med kulminering på kvällen, under hela söndagen och även igår har jag haft så satans ont i nedre delen av ryggen att det har varit värkkombon (Ipren + Alvedon) som har gällt ett par gånger per dag. Jag hade ont när jag satt, när jag låg och så fort jag gick omkring. Faktum var att jag ett tag var orolig för att något var permanent fel inuti i ryggen. Det är 5 år sedan jag ramlade i trappan, men sedan jag började med regelbunden styrketräning och promenader har smärtan varit allt mer sällsynt tills nu. Idag, däremot, efter att det stress- och ångestframkallande besöket hos diabetessköterskan är över har smärtan släppt. Poff! Inget mysterium, tycker jag. Psykosomatiskt så det tjoar om det.
“Lunch i sälle av Man of Steel.” skrev jag i ett sms till Pär och syftade på filmen. “Men jag är ju här???” svarade han. Naaaw! Filmen var 2 timmar och 17 minuter och som så ofta är med den här sortens film var ungefär 1 timme sevärd. Resten är bara slagsmål, strider, explosioner och ett förstörelsekalas av guds nåde. Stålmannen ger skurken en snyting så skurken far, inte bara in i väggen utan genom hela jäkla byggnaden. Bra så! Då vet jag att Stålmannen är superduperstark och att skurken är av samma kaliber eftersom han överlevde. Däremot behöver jag inte se samma sak 25 gånger till med den enda variationen att Stålmannen eller skurken åker tvärs igenom fler än en byggnad för varje snyting. Det fanns 2 bra saker med den här Stålmannenversionen: Henry Cavill (som jag har sett i “The Tudors”) som är jäkligt snygg och att filmen handlade om tiden innan Clark Kent började som reporter på Daily Planet, så det var inget fumlande med glasögon av och på hela tiden.
