Påsk-fasa

Jag sov inte bra i natt. Halsbränna och orolig mage. Jag åt för mycket skräp igår. Dessutom precis innan jag lade mig. Jag tillbringade en del tid på toaletten när det kändes som att jag skulle kräkas. Halv 8 gick jag upp och gav Bibbi frukost, tillbringade tid på toaletten, åt lite yoghurt och sedan gick jag till Juni. Det gick långsamt. Jag hade ont över allt och det var varmt. Jag intalade mig att för varje steg kom jag närmare slutmålet och sedan skulle jag ta bussen tillbaka.

Elin och Robin bor på bottenvåningen med fönster mot baksidan som är en enda stor trädgård. Det finns en balkongdörr med möjlighet att bygga en trappa ut till baksidan. Elin brukar öppna upp en glipa för att vädra och Juni brukar sitta där och andas in frisk luft.

När jag kom dit idag fixade jag mat, vatten och kattlådan och gjorde sedan en kopp te medan jag väntade på bussen som bara går 1 gång i timmen på helgerna. Jag var lite nervös för att Juni kanske skulle försöka smita ut och jag hade vridit soffan så att den höll balkongdörren på plats. När jag satt vid köksbordet hörde jag konstiga skrapanden och jamanden. Till min oerhörda fasa såg jag att Juni tagit sig ut och ned på marken och nu gjorde fruktlösa försök att hoppa upp igen. “Nej! Nej, nej, nej, nej, nej det får inte vara sant!!” Jag gapade och skrek och sedan knuffade jag undan soffan, vräkte upp balkongdörren, satte mig på knä och hoppades nå henne när hon hoppade. Det lyckades inte. Då rusade jag ut ur lägenheten i hopp om att kunna fånga henne. Hon är svårflörtad och hade ingen lust att komma till mig. Det stod en kratta, sopborste och lövkorg invid väggen. Jag tog lövkorgen och bad en tyst bön om att kunna fånga henne under den, men hon stack iväg som en pil mot parkeringen och in under en bil där hon satt och jamade. När jag försökte få ut henne med hjälp av en gren smet hon in under en annan bil, men jag kunde inte se henne. Jag hörde bara hennes jamanden. Jag kröp omkring i gruset, kollade från olika håll, men hon syntes inte alls. Vart hade hon tagit vägen?! En kvinna kom förbi och jag frågade om bodde där eller visste något om katter. Hon svarade nekande på båda och föreslog att jag skulle locka henne med leverpastej, men jag förklarade att Juni inte gillar någonting sånt, att hon bara äter torrfoder. Juni fortsatte jama. Paniken ökade hela tiden. Vilken jävla mardröm! Jag som egentligen inte ens hade velat vara kattvakt! Vad skulle Elin och Robin säga om deras katt var borta när de kom hem? Så kom en kvinna gående över gräsmattan och frågade om jag behövde hjälp. “Har du nån erfarenhet av katter?” frågade jag och det hade hon. Det var C från ett av grannhusen. Hon tipsade om att hon kunde ta en planka som Juni kunde använda för att ta sig in. Smart! Min hjärna hade gått i baklås. Vi fortsatte att leta tillsammans och till slut förstod C att Juni hade krupit in under en stor skåpbil och lagt sig ovanpå motordelen (?). C lade sig på rygg i gruset med överkroppen till hälften under bilen och försökte locka fram Juni. Jag skyndade mig in i lägenheten igen för att försöka hitta godis att locka med, men hittade inget och det slutade med att jag tog en näve torrfoder. C kröp tillbaka in under bilen, men Juni var inte intresserad. Förmodligen var hon för rädd för att vilja ha någonting alls. Skulle en domkraft fungera? Om bilen hissades upp kanske larmet skulle gå igång och skrämma henne ännu mer. Jag gick tillbaka till lägenheten och hämtade mobilen för att kunna söka på registreringsnumret, men den stod inte skriven på en privatperson. Jag ringde 11414 för att höra med polisen. Telefonkö. Jag valde möjligheten att de skulle ringa upp mig i stället. Vid det här laget hade jag gråtit flera gånger och C hade tröstat mig och sagt att det skulle ordna sig, att vi skulle få ut henne. Jag trodde henne faktiskt inte. Det vågade jag inte. En bil svängde in på parkeringen och 2 killar klev ur. Visste de vem som ägde bilen? Nej, men den ena svarade att han var där för att hälsa på sina föräldrar som säkert kunde svara på det. Medan vi väntade ringde polisen upp mig och jag förklarade situationen och frågade om det var ok att sätta en domkraft på en bil om ägaren i fråga inte var i närheten, men det kunde hon inte svara på. Då kom killarna tillbaka och vinkade att jag skulle följa med dem. Ägaren bor i uppgången bredvid och under över alla under var han hemma! Det var en kvinna som öppnade, M, och hon höll en katt i famnen. Hon förstod sig alltså på katter. Bra! Jag förklarade allt igen och hon sa att de skulle komma ut. Under tiden hade de 2 killarna gått, så jag fick ingen möjlighet att tacka dem. M kom ut tillsammans med T och de snackade taktik med C. Jag har noll erfarenhet av både katter och bilar, jag har inte ens körkort. C förklarade att hon hade en domkraft modell stor & rejäl hemma som hon kunde hämta. Sagt och gjort. Medan vi väntade berättade T att de hade haft en katt som klättrat högt, högt upp i en lind och sedan inte vågat komma ned – en klassiker. Det hade slutat med att de sågat ned trädet. Bara tanken på att såga ned ett fullt friskt träd på grund av en katt…. T sa också att den här situationen är en mardröm eftersom det inte är första gången en katt krupit in på ett sånt ställe och dött när bilen startats. C kom tillbaka med domkraften och när hon och T fått den plats hissade de upp bilen så pass att hon kunde åla in lite längre och äntligen, äntligen kom Juni ut därifrån. Hon kom inte springande till mig för att få tröst direkt utan smet iväg och in bakom redskapsboden. Vi beredde oss på att valla in henne, men C följde efter Juni och sedan hördes ett högljutt och protesterande jamande. C kom klivande och hade Juni instoppad under sin jacka. Det var nästan så att knäna vek sig av lättnad! Jag tackade M och T mycket för hjälpen och skyndade mig in och när jag öppnade dörren förklarade C att Juni krupit in under sängen. Det var där hon alltid brukade ligga när hon precis kommit till Elin och Robin, innan hon börjat känna sig trygg. C ville inte ha någon ersättning för sin hjälp utan sa bara att jag skulle stänga balkongdörren ordentligt. Det gjorde jag. Och köksfönstret. Sedan grät jag högljutt och efter det ringde jag Elin. “Jag tänker aldrig vara kattvakt mer! Aldrig!!” Jag nästan skrek i mobilen. Teet jag hade tänkt dricka hade förstås kallnat och fick hällas ut. Eftersom Junis mat och vatten redan var fixade samlade jag ihop mina saker och gick ut till bussen. Det hade tagit 1 timme och 15 minuter från det att jag upptäckte att hon smitit ut. En av mitt livs längsta timmar. Glad jävla påsk. Typ.

Behöver jag beskriva hur jag mådde när jag kom hem? Genomsvettig, smutsig, trött, huvudvärk och rödgråtna ögon. Tårarna låg på lut. Jag tog värktabletter och 1 Lergigan. Sedan satte jag mig i soffan och sms:ade en kort, men mer sammanhängande redogörelse till Elin. Efter det blev jag sittande. Jag djupandades och kände mig helt färdig. Med mycket möda och stort besvär duschade jag och gjorde sen lunch. Halvvägs in i andra avsnittet av Downton stängde jag av allt, lade mig ned i soffan och somnade. Jag sov i 2 timmar. Varken Elin eller Robin anklagar mig för det som hände, men mitt självförtroende när det gäller djur har fått sig en törn, en knäck som kommer att ta tid att återställa. Först orkade jag inte vara hundvakt och sedan gick kattvaktandet åt helvete. Jag älskar marsvin!! De kan bli sjuka och de kan dö, men de smiter inte, de fräser inte åt en, de skäller inte, de kräver inte flera promenader om dagen.

Avjackat

Elin och Robin har åkt till hans föräldrar över påsken och jag lovade att titta till Juni. Hon är inte någon vaktkatt… Hon låg och sov på ena köksstolen när jag kom och bemödade sig inte med att hälsa förrän jag stod alldeles bredvid. “Åh, är det du som betjänar mig idag?” Mat, vatten och kattlåda och sedan gick jag igen. Det tog 40 minuter dit och 30 minuter hem via Konsum. Det har blivit varmt. Så pass varmt att jackan åkte av. För varmt för mig. Hela promenaden var ett enda blä. Trots att jag hade koll på andningen, trots flera plana sträckor och trots en större vattenflaska var det så jäkla tungt. Jag ska titta till Juni i morgon oxå, men då ska jag nog göra det lite lättare för mig och gå den kortare vägen både tur och retur.

Andning

Igår provade jag Propavan. Den hade inte samma effekt vid själva insomningen – jag kände inte av den, inga signaler om att gå till sängs – och till slut gick jag och lade mig i alla fall. Jag somnade och jag sov djupt, riktigt djupt. Vid det vanliga nattliga toalettbesöket kände jag mig tung i huvudet och lite groggy och somnade om direkt. Det kommer förmodligen att finnas tillfällen när den sortens sömn är välkommen. Pär är på Öland över påsk, så jag har frukosttjänstgöring hos Bibbi och i morse vaknade jag av mig själv 20 över 7 och hade tydligen sovit färdigt. 2 timmar senare gick jag ut och styrde stegen mot Garnudden – länge sen sist och jag vill passa på innan myggen kommer! Det gick trögt från start. Tungt. Det tog närmare 20 minuter innan jag hittade en lunk som jag kunde synkronisera med andningen. In-2-3, ut- 2-3. In-2-3, ut-2-3. In-2-3, ut-2-3. Det blev hypnotiskt en kort stund. Sedan kom backen vid tennishallen och den dåliga kondisen gav sig till känna. In-2, ut-2. In-2, ut-2. I slutet blir det snäppet brantare och då flåsade jag för livet. Garnudden runt har inga egentliga plana raksträckor, det är backe upp och backe ned, backe upp igen och backe ned igen. Olika branta, men just idag fruktansvärt tunga. Varenda en! Dålig kondis är en förklaring. Gårdagens träningspass som satt som betong i låren är en andra förklaring. Propavan är en tredje förklaring; lite tung i både huvud och kropp. MEN. Det var lik förbaskat skönt att komma ut! Skönt att gå på annat än asfalt! Ljuvligt med fågelsång & träd!! Det tog 85 långa minuter att gå den promenaden. Månne ett långsamhetsrekord?

Smärta

Idag var det då dags för läkarbesök hos psyk i Södertälje. En nybakad underläkare, SAS, tog emot mig idag. Hon fick ett plus och det var att hon verkade ha läst min journal för det senaste halvåret. Wow. Vanebildande läkemedel är aldrig bra, det förstår jag med, men jag blir likafullt oerhört trött när varje läkare vill att jag ska bli av med någon sådan. Idag var det Stilnoct. Jag har precis trappat upp Lamictal långsamt och försiktigt under 3,5 månads tid och jag har alldeles nyss börjat utfasningen av Lyrica och så ska jag ändra ytterligare. Naturligtvis kan jag inte tvingas och naturligtvis vill jag inte ta vanebildande mediciner, men ändå… Alternativet till Stilnoct blir Propavan som jag ska prova och sedan ta endast vid behov. Det återstår att se… Jag förklarade att utfasningen av Lyrica går bra, än så länge, men att jag känner av en viss ökning av ångest som jag sa är hanterbar även om den inte är behaglig. Hon skrev ut Lergigan att användas endast vid behov. Där är nog chansen större. Jag tackade ja till samtalskontakt. Faktiskt. Besöket tog 45 minuter och sög musten ur mig och jag hade sååå ont i både knä och vrister efteråt. Jag somnade i soffan efter lunchen i en helidiotisk sned ställning, men det var skönt ändå.

Jag har bett om en tid hos Fysioterapiteamet, hos JA, men det tar några veckor. Hälsporren i höger häl är inte att leka med, men jag gillar inte den i vänster häl heller. Jag ska börja göra fotövningarna jag fick från honom; musten gick ur mig när förra sommarens värmebölja inte avtog.

Hunden Selma. Nu har besvikelsen lagt sig och självförsvaret har stuckit upp sitt huvud. Hon var intensiv. Hon hade inte lärt sig att gå fot utan gick hela tiden 5 meter framför mig eller hur långt löpkopplet nu var. Min ena arm var alltid sträckt framåt. Jag hann ikapp henne när hon nosade på något och sedan drog hon iväg igen. Hon ville gosa. Mycket och klängde bokstavligen på mig och hade inte lärt sig kommandot “ned” eller “nej”. Hon var jobbig. Oerhört söt och snäll, men jobbig. Punkt.

Numera väljer jag skogsstigen till Södertälje sjukhus i stället för att gå nere (till vänster) längs kanalen. Träd…

Träd

Igår gick min promenad runt Flaten och längs strandpromenaden. Alltid lika skönt att gå där! Jag stängde av musiken och lyssnade på fåglarna och suset i träden. Det var 2 skäggdoppingar som kurtiserade varandra ganska högljutt. Sedan vred de sina huvuden åt höger och vänster, höger och vänster blixtsnabbt som bara fåglar kan och det verkade som att de var oroliga att någon hade sett dem. Finingar! Det finns bävrar vid Flaten! Jag har inte sett några tecken på det tidigare.

Det var inte alltför länge sedan de var där…

Det pågår – fortfarande – en trädkapningsfrenesi runt om i kommunen som jag absolut inte tycker om och som förfular omgivningarna rent otroligt. Vid Rönninge Kungsgård ligger de här travarna och de blir bara högre… Numera finns det inget ljud som ger mig sådan ångest som ljudet av en motorsåg. Det skulle vara av ett djur som plågas.

Travarna i sig är även de fula och jag blir ledsen. Ångest.

Gårdagens promenad tog 70 minuter och då var den bitvis långsam, helt stillastående varje gång jag tog en bild. Idag gick jag ut igen – fjärde promenaden den här veckan! – men det blev “bara” tur och retur Filmkedjan för att hämta det efterlängtade bokpaketet med bland annat “Kurtisanen” av Anna Laestadius-Larsson som jag verkligen ser fram emot att läsa. Igår kom äntligen den femte delen i Lövberga-serien av Göran Redin: “En ensam färd”!!

2 ståtliga vitkindade gäss.

Rasism

“Små stora saker” av Jodi Picoult. En berättelse inspirerad av en verklig händelse. Det handlar om rasism och fördomar.

Ruth Jefferson arbetar som sköterska på en neonatalavdelning sedan 20 år tillbaka. Hon tillhör en av de mest uppskattade medarbetarna både bland patienter och personal. Hon är färgad. Vid ett av hennes skift får hon ta hand om ett vitt par som visar sig vara vit makt-anhängare och som kräver att ingen afroamerikansk personal får ta hand om deras barn. Hennes chef kopplar bort henne. Eftersom Ruth är den enda i personalen som är färgad blir hon direkt utpekad. Senare blir hon ensam vittne till hur babyn blir blå till följd av andningssvårigheter. Den övriga personalen är upptagna på andra håll. Hur ska hon göra? Hon är förbjuden att röra barnet, men hon har svurit sköterskeeden. Barnet klarar sig inte. Ruth anklagas för mord.

Boken är skriven ur 3 personers synvinkel: Ruths som är färgad, försvarsadvokatens som är vit och barnets pappas som är stolt rasist. Den formen av berättande tillhör mina absoluta favoriter just för att en och samma situation kan upplevas så olika. Ruth möts dagligen av rasism, både dold och öppen. Försvarsadvokaten lever sitt liv omedveten om alla fördelar som hennes hudfärg automatiskt ger henne. Pappan har lärt sig hata sedan han var barn och ser ingen anledning att ändra på det. Försvarsadvokaten betonar hela tiden att rasfrågan inte hör hemma i rättssalen, att hon inte kommer att basera försvaret på det, men är det verkligen möjligt?

Det här är en av de bästa böcker jag har läst och jag är glad att jag kostade på mig att köpa den som inbunden! Jag har läst flera andra av Jodi Picoults böcker, 5 eller 6, och alla är minnesvärda och tillhör De Som Jag Kommer Att Läsa Igen (jag tänker läsa om “19 minuter” medan jag väntar på att nästa bokbeställning ska anlända). Den här boken väcker många funderingar även om jag betvivlar att jag blivit lika omskakad som de amerikanska läsarna verkar ha blivit av omdömena att döma. Har vi den här sortens rasism i Sverige? Tänk på att det är stor skillnad på rasism och fördomar. Rasism är att betrakta en annan människoras som mindervärdig. Fördomar baseras på förutfattade meningar. Bägge har okunskap och rädsla som grund. Det fanns en tid när samerna blev studerade och undersökta av frenologer och andra suspekta lärda. Då ansågs samerna tillhöra en lägre stående människoras som särbehandlades, spottades på och undveks. De senare decennierna har (nog?) stridigheterna handlat mest om jakt och markrättigheter. När jag växte upp i Kiruna märkte jag inget av motsättningarna. Kanske var jag för naiv. Vad är det för skillnad på att vara naiv och att vara fördomsfri? Naivitet är en form av tillit även om okunskap är en del, men rädslan saknas. Fördomsfullhet baseras även den på okunskap, men där är rädslan själva grogrunden.

Rättvisa kommer aldrig att uppnås förrän de som inte berörs blir lika uppbragta som de som berörs. Benjamin Franklin

Allt som ses i vitögat kan inte förändras. Men ingenting kan förändras förrän det ses i vitögat. James Baldwin

Respit

Igår var det tisdag och på tisdagar tränar jag med gummibanden, men just igår blev det inte så. Medan jag åt lunch kände jag att jag helt enkelt inte skulle orka genomföra ens ett extra lätt pass. Jag var så trött! Efter lunch gick jag och lade mig, i pyjamas, under täcke och filt och sov hela eftermiddagen – 2,5 timme. Sedan kändes det bättre, men då var ju ingen större idé att byta om till vanliga kläder. Hehe.

Vädret svänger så jag får pisksnärtskador. I slutet av förra månaden var det 18 grader vissa dagar och sedan bara 5. I förra veckan var det runt 15 grader och nu är det nollgradigt och snöbyar! Det känns som jag har fått en respit från värmen som jag inte trivs med och från det aggressiva pollenet. Aj lajk it! Jag promenerade 50 minuter idag i nya MBT-kängor med stadig skaft runt vristen och de känns så bra! Det märks att jag inte har gått i MBT-skor på flera månader, så det är småjobbigt för benen; baksidan av låren och höfterna är plötsligt med i matchen på ett helt annat sätt. Idag hade jag täckjacka, mössa och handskar och det var skönt att komma ut. Knäet känns fortfarande av – efter nästan 2 månader – mest i slutet av promenaderna och efteråt, men jag haltar inte.

Den här bilden är väl en klassiker vid det här laget…

Dubbel-recension

“Det goda folket” av Hannah Kent. För drygt 3 år sedan läste jag “En mörderska bland oss” (Burial Rites i original)av samma författare och tyckte den var riktigt bra. “En mörderska…” är baserad på verkliga händelser, medan “Det goda folket” är inspirerad av verkliga händelser. Det gör den varken mindre bra eller spännande eftersom det jag tycker är intressantast är de trovärdigt beskrivna levnadsförhållandena och personerna, myterna och traditionerna. Bitvis upplevde jag den som oerhört eländig, nästan deprimerande och berördes illa vid flera tillfällen, men värst av det faktum att de gick barfota året runt. Tänk att gå barfota om vintern… Mina fötter kändes kalla och såriga bara jag läste om det. Det är alltid lika svårt att förstå att människor kunde vara så oupplysta, skrockfulla och lättskrämda. Då ska man komma ihåg att långt ifrån alla kunde läsa eller skriva, att böcker definitivt inte var tillgängliga för andra än präster och lärare och att information och upplysningar tog tid att färdas. Det som fanns tillgängligt var berättelser, skrönor och skvaller.

“Romanerna om Patrick Melrose” av Edward St Aubyn. En romansvit (den här versionen innehåller 3 böcker) som höjts till skyarna och som även blivit serie hos HBO. Vilken smörja! Det är synd om lille Patrick, det håller jag med om, omgiven av självupptagna, drogande och sadistiska vuxna, men jag hade ingen lust att fortsätta läsa om hans drogupplevelser som vuxen. Språket var bra. Punkt.

Låg

Förra veckans resultat: 0 promenader och 1 styrkepass. Kommentarer? En stor suck. Tröttheten och missmodigheten trycker ned mig. Den astmatiska ansträngningshostan har kommit igång som den brukar göra på våren. Numera känner jag igen den och sätter in Pulmicort direkt. Jag kikade närmare på Lamictals biverkningar och förutom de vanligare som utgörs av trötthet, huvudvärk och yrsel hittade jag så kallad tremor – jag har känt mig oförklarligt skakig i benen emellanåt – fumlighet och värk i lederna. Så fort jag får ont i höfter, knän och vrister drar övervikts-tjat-mostern automatiskt igång i huvudet, men det behöver alltså inte vara den enda orsaken. I lördags putsade jag fönster. 7 fönster plus en mindre ruta i dörren. Det behövdes verkligen och än så länge handlar det inte så mycket om pollen som höstens och vinterns lort. Jag blev trött efteråt och fick grymt ont i alla tänkbara leder, värst var nog handlederna. Missmodigheten slog till och den hängde kvar större delen av gårdagen. Idag kom jag äntligen iväg tur och retur Salem. Det gick inte fort och motvinden var december-isande nordlig, men lik förbaskat skönt att jag kom över tröskeln! Något som har höjt mitt humör de senaste 3 kvällarna är den suveräna boken “Små stora saker” av Jodi Picoult som jag slukar och som jag kommer att recensera snart. Att försjunka i en bok är bland det härligaste som finns!