Frukt

ICA har ett sortiment med klassiska godissorter i färdiga påsar. Där finns Min Favorit Just Nu och varje gång jag har en Min Favorit Just Nu blir jag smått besatt, nästan manisk och tanken på att det snart är helg utan att jag har minst 1 påse av Min Favorit Just Nu hemma i skåpet ger mig ångest. Så idag gick jag till ICA enkom för dessa sötsaker och så passade jag på att köpa clementiner och päron oxå. 

Vägen till Salem gick förbi Circle K och upp mot vattentornet och kyrkan. Det är en enda lååååång, svagt sluttande uppförsbacke som det normalt tar ungefär en halv dag att kämpa sig uppför. Idag hade jag ork, tempo och musik och fräste uppför den backen på 2,5 normallång låt. Det var jätteskönt att vara ute och röra på sig och upplivande att gå en annan väg och få se de vanliga miljöerna från en annan vinkel. Det är faktiskt den sortens små knep man kan ta till för att hålla hjärnan alert på gamla dagar. 40 minuters tempogångande dit och 25 minuters mer behärskad promenad för då hade jag drygt 2 kg frukt i ryggsäcken som vägde tungt.

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att jag har kläder som passar de flesta märkliga väderkombinationerna.

… att det var så himla skönt att komma ut och känna att det är så här jag vill att kroppen ska må!

… den milda, grekiska yoghurten som är så makalöst god att äta. Inte smaksatt utan bara mjuk och len och fyllig.

Medicinbytet

Vår chokladgris fyller 5 år idag! Grattis, Bibbi, vår pantertant!

Trött. Trött. Trött. Ångesten gör tappra försök att slå igenom barrikaderna och till följd av den ständiga tröttheten blir sprickorna allt bredare… Jag vet att ångesten kan bli värre i samband med medicinbytet och även om all ångest är gräslig känns den inte lika hotfull i och med att jag vet varför den dyker upp och att det är under en övergående period.

Jag vaknar trött, frusen och stel. Varje morgon nu för tiden. Den redan långa startsträckan har blivit längre. Idag kom jag ur sängen vid kvart i 10 och tvivlade på att det planerade gummipasset skulle bli av. Vid halv 12 gjorde jag i ordning lunch och då kändes det bättre, då var jag vaken, fortfarande frusen, men mindre stel. Närmare 14 var jag ombytt och körde igång ett medium-pass som gick riktigt bra! Armar och skuldror fick sig en omgång. Det var skönt att få bli varm och mjuk och det är ett av de bättre sätten att fördriva en eftermiddag. Det var medan jag varvade ned, innan stretchingen som jag upptäckte att det finns en rackarns smal nisch för vallningar där de kan fylla en funktion i stället för att bara vara plågsamma. Jag har lätt att känna mig frusen och börja stelna i samband med stretchingen, men att då få en vallning passar bra; den sprider värme i hela kroppen. Vallningarna kommer väldigt tätt numera. Förmodligen har även det med medicinbytet att göra.

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att jag orkade träna.

… att jag faktiskt kan ha användning av de där satans vallningarna.

… sängen i Lilla Rummet som har fastare madrass än den i sovrummet.

 

Bin

“Binas historia” av Maja Lunde.  En roman med en titel som för tankarna till en faktabok i naturkunskap.

England på 1800-talet. William Savage kämpar med sin självbild. Efter att ha blivit förödmjukad av sin förebild och mentor blir han deprimerad och sängliggande i ett års tid. Hans familj kämpar för att få tillbaka honom till livet och till slut blir en bok om bin det som vänder allt.

USA i nutid, 2007. George är biodlare och hans familj har varit biodlare i många generationer. Sonen Tom vill egentligen inte ta över gården och bli biodlare han också och Georges fru Emma vill helst av allt sälja gården och flytta ned till värmen i Florida. Plötsligt dör det ena bisamhället efter det andra, från en dag till en annan och frågan är om de går att rädda? Vill de rädda gården?

Kina i framtiden, 2098. Tao lever i en värld där bina har dött ut helt och hållet. Hela dagarna arbetar hon med manuell pollinering av fruktträd för att människorna ska få något att äta. Vid en sällsynt ledig dag då Tao, hennes man Kuan och deras son Wei-Wen gör en utflykt händer det något med Wei-Wen. Han blir allvarligt sjuk, men de förstår inte varför och han förs bort till närmaste stora sjukhus i Beijing. Tao ger sig iväg för att få reda på vad som har hänt hennes son.

När jag tagit mig förbi den missledande titeln på boken och läst baksidestexten och sedan började läsa själva boken, så var jag fast. Biodling som sådan handlar George-kapitlen om och jag tycker det är intressant. Tao-kapitlen visar på i hur stor utsträckning dessa små kryps väl och ve påverkar hela jordens befolkning. William-kapitlen handlar mest om en osäker familjefar som hela tiden söker bekräftelse från en dryg jävel till mentor, men hans arbeten med bikupor får så småningom rötter som sträcker sig långt utanför England.

Maja Lunde kan berätta! Hennes karaktärer känns levande och trovärdiga (även om jag inte är överförtjust i den självupptagne William Savage…). Beskrivningarna av framtidens Kina som ödelagt och kärvt är skrämmande och då har de det ändå mycket bättre än vad vi i Europa kommer att få. Beskrivningen av en nutida biodlare i USA känns trovärdig, George lever och andas sin gård, han blöder och svettas sin gård, så när sonen inte vill ta över blir det naturligtvis ett hårt slag. Jag kommer att läsa den här boken igen!

Triss

Idag är jag tacksam för …

… att jag kom iväg på en kortare promenad – ute för första gången sedan i torsdags!

… den mugg med svart vinbärste som jag drack efter promenaden – perfekt balans mellan styrka och sötma och så gott!

… att jag fick väldigt bra hjälp när jag ringde Tele2 angående min mobil som nog kommer att behöva läggas in för att ta reda på varför det skrapar så förbaskat i lurarna.

Triss

Idag är jag tacksam för …

… att jag inte har märkt av någon ökad ångest sedan jag inledde medicinbytet för 5 dagar sedan.

… att jag fick sova länge.

… handledsstöden från Back on track.

Triss

Idag är jag tacksam för …

… min smarta uppdelning av städningen på 2 dagar.

… att jag fick se en bra film, “Ant-man & the wasp”.

… Bokbörsen.

 

Triss

Idag är jag tacksam för …

… att Pär kom hem från München ordentligt.

… att Pär har fått ett nytt jobb.

… att Pär mår allt bättre.

Tidsluckor

Vissa dagar verkar så långa. Jag menar inte sega eller tråkiga utan snarare fyllda av luckor. Tidsluckor, men inte minnesluckor. Jag kan se tillbaka på dagen till exempel idag och uppleva det som att “Var det verkligen i förmiddags, alltså förmiddags idag, alltså före lunchen idag, torsdag, som jag var på apoteket och på Ica?! Det känns ju så länge sen!” Mina rutiner och vanor sitter i ryggmärgen så att jag inte får någon uppfattning av att tiden går, men det är inte en negativ känsla för mig. Jag upplever inte att ännu en dag är till ända utan att Något Utöver Det Vanliga har inträffat. Jag älskar min vardag! Däremot är tidsluckorna lite kusliga…

Jag steg upp halv 8 och gav Bibbi frukost och sedan gav jag mig själv frukost, klädde på mig, morgonpysslade och gick sedan, via tennishallen (tennisbacken var gräslig idag!) till Salem och apoteket för att hämta ut min andra nya medicin och Stilnoct. Sedan hämta 2 paket och så in på Ica där jag köpte mjölk och godis. 35 minuters promenad dit som inte utgjorde någon direkt njutning och 25 minuters promenad hem som var snäppet värre. Jag var trött i fötterna och fick ont i både knäna och ryggen.

Medan jag satt i fåtöljen i Lilla rummet och suckade av lättnad över att slippa stå upp och att få dricka en mugg te, så ringde min läkare, MR som avtalat. Han hade resultatet av tum-röntgen och det visade faktiskt tydliga tecken på artros vid tumbasen – en minskning av det nödvändiga brosket. Jag hade rätt alltså. Nu skulle jag kunna kontakta en arbetsterapeut dvs. sjukgymnast och få tips om övningar för att minska smärtan och stöd för tummen. Tummen i fråga har mått alldeles utmärkt de senaste veckorna… MR ska ju dra vidare i sin läkarutbildning och jag har sagt rent ut att jag inte är särskilt förtjust i min nuvarande ordinarie läkare, JP och MR ska se om han kan flytta över mig till den läkare som har handlett honom medan han varit på vårdcentralen. Najs!

Medan jag åt lunch såg jag “Pitch Perfect 3” och den var så dålig att det var pinsamt. Dålig på det sätt som porrfilmer är dåliga: man bygger upp en allt annat än trovärdig handling runt det som det egentligen handlar om nämligen sex eller i “Pitch Perfects” fall, a capella-sång. Skämskudden togs fram eller rättare sagt:  jag snabbspolade. Efter den besvikelsen hade jag inget motstånd kvar att hantera vare sig ryggvärk eller trötthet, så jag tog 2 Alvedon och lade mig i Lilla Rummet och sov i nästan 2 timmar. Ljuvligt!

TRISS

Idag är jag tacksam för …

… att eftermiddagsluren blev så skön.

… att jag inte är eller känner mig tvungen att läsa ut en dålig bok.

… att det går allt bättre att dra ned på det förbannade sockret.

 

Triss

Idag är jag tacksam för …

… ögondroppar i storpack.

… tunikor från Cellbes.

…  att vallningarna har varit hanterliga.