Boksmälla

Det finns ett välkänt uttryck bland oss som älskar att läsa: boksmälla. En boksmälla infinner sig när du har läst ut en bok som är något utöver det vanliga, en bok som får dig att försjunka i berättelsen timmar i sträck och som gör att du hela tiden längtar tillbaka till nästa lästillfälle. Det kan även innebära att du läser långsammare för att boken inte ska ta slut för du vet att det kommer att bli så svårt att börja läsa en annan bok… Jag lider av boksmälla nu efter att ha läst alla 4 delarna om Lövberga av Göran Redin, den ena efter den andra; “Ett fjärran krig”, “En skärva hopp”, “Ett bräckligt liv” och “En vilsen själ”. I april kommer den femte delen, “En ensam färd”.

Jag har lyssnat på de 4 första delarna 2 gånger inlästa av Anne-Li Norberg som tyvärr avled förra året. Hon har gjort en oerhört proffsig inläsning och det var en njutning att lyssna. Jag kan tänka mig 3 inläsare som kan ta vid och det är Kerstin Andersson, Anna-Maria Käll eller Katarina Ewerlöf. Hoppas innerligt att någon av dem har möjligheten att ta upp stafettpinnen!

Jag har skrivit om de här böckerna tidigare, det är jag medveten om, men nu vill jag skriva om dem som en grupp och jag vill göra det för att de ligger mig varmt om hjärtat så som inga andra böcker har gjort tidigare! De har intagit guldmedaljplatsen bland Historiska Romaner och de är svårslagna!

Navet i berättelsens hjul är den lilla gården Lövberga i Björsäters socken, Bankekinds härad i Östergötland under stormaktstiden och med det 30-åriga kriget ständigt mullrande i bakgrunden. De 3 syskonen Anders, Karin och Erik (de 2 sistnämnda är tvillingar) har sina rötter här, men de kommer att leva 3 helt olika liv.

Göran Redin är en fantastisk berättare som har fått med allt, allt, som jag vill ha av en historisk roman. Det finns gott om kalla, historiska fakta med både platser, händelser och personer. Detaljrikedomen flödar över i både miljöer och kläder, bruksföremål och vapen. Dialogerna flyter och känns trovärdiga både i sitt något uppstyltade sätt gentemot överheten och mellan vanliga “ofrälse”. Han har inte gått i den fälla som så många författare och översättare går i och som har blivit min käpphäst: när en person har en titel, så duas inte den personen utan det är “ni” eller “frun” eller “överstelöjtnanten” som gäller. Hatten av för Göran Redin! Det är den främsta anledningen till att de många dialogerna känns trovärdiga och färgar stämningen i berättelsen. Pricken över i:et är humorn. Det lilla, lågmälda humorn med många fyndiga uttryck och liknelser och det faktum att det fnissas en hel del både bland små flickor och vuxna karlar. Det gillar jag! Det finns en, men endast en detalj som jag hakar upp mig på. Anders, Karin och Erik är så oerhört präktiga. De gör aldrig fel, men blir utsatta för stora oförätter som till och med blir livshotande och det är då, men endast då som de sträcker sig så långt att de hatar. Jag har en viss förståelse för deras motståndare som upplever som gullegrisar. Det är, som sagt, en detalj och det är inget som lägger den minsta sordin över min entusiasm för de här böckerna. Varje gång någon ber om tips på historiska romaner, så vill jag ställa mig och utbrista: “Böckerna om Lövberga av Göran Redin, för bövelen!!”.

Introversion

Jag var hos frisören igår. Halleluja! Det var fullt pådrag med alla 5 frisörer med varsin kund. Lugn musik på låg volym, en och annan hårtork eller klippmaskin och så prat. Prat, prat, prat. Jag har haft turen att få en frisör som inte forcerar konversationen. Den allra första gången hon klippte mitt hår, för 2 år sedan, sa jag något om att sitta och tjuvlyssna på andras samtal och hon svarade att hon tyckte om det som omväxling eftersom det blir en hel del pratande under en arbetsdag och det har jag tagit fasta på. Igår var inget undantag. Jag satt tyst och hon for runt mitt huvud som Edward Scissorhands så hårstråna yrde. Det går inte att undvika att lyssna på de andra och jag ställer mig lika undrande varje gång till att någon kan ha det behovet av att prata, babbla, anförtro sig, vräka ur sig hos sin frisör. Ungefär som att prata i mobilen på tåget. Jag får insyn i hur det går för deras barn och gamla föräldrar, husbyggen och operationer, träningspass och resor – allt. Hur kan någon ha ett sånt behov av att prata?! Förr om åren när jag klippte mig hos Rosie befann jag mig i den situationen att vi pratade om nästan allt med den stora skillnaden och hon var ensam frisör i sin salong, så samtalen förblev privata och vi lärde känna varandra under 10 års tid.

Idag promenerade jag i 65 minuter. 40 minuter i ett jäkla tempo som till och med förvånade mig själv och det var jätteskönt! En triumferande känsla av att orka! De sista 20 minuterna sänkte jag farten eftersom benen började kännas tunga. Nu har jag kommit till den punkten när träningen har blivit regelbunden med stort R och ett behov eftersom den får mig att må bra, men det brukar också vara vid den här punkten som en förkylning slår till eller så ramlar jag och stukar foten. Nu gäller det att jag klamrar mig fast, att jag håller farten uppe, men ändå tar det lugnt.

Min nyckelkompis som alltid är med mig på mina promenader.

Flåsigt

I söndags gick jag en långpromenad i de nya isbuggarna även om regnet kvällen innan fått det mesta att smälta bort. Jag ansträngde mig för att hålla upp kroppen, rak rygg, skjuta fram höfterna, med hjälp av magmusklerna. Det fungerade för jag blev trött i magmusklerna efteråt och det har bara hänt när jag har använt MBT-skorna. Promenaden tog 70 minuter och det var skönt. Visserligen kändes benen tunga efteråt, men jag var inte speciellt trött, men jösses vad jag blev trött senare på dagen! Jag var så trött och gäspig att jag mådde illa och sov som en stock på natten och hela förmiddagen igår. Vilan var behövlig för igår mådde jag bra med schysst humör och vanlig ork.

Idag tränade jag ett fullt pass med gummibanden. Benövningarna blev mer än lovligt flåsiga. Jag skulle ha kunnat blåsa liv i vilken eld som helst! Koncentration, flyt och tempo utan längre pauser än planerat och det tog 1 timme och 40 minuter från början till slut – det kallar jag genomkörare! Träningsvärken kommer att bli grym…

Isvatten

När jag satt och läste i vardagsrummet igår kväll kunde jag lyssna till regnet som piskade mot fönstret. Det är ett ljud jag älskar vid alla andra tider på året. Igår betydde det bara att jag borde ta isbuggarna när jag skulle ut nästa dag och när jag gick ut idag konstaterade jag att isbuggarna var absolut nödvändiga. Det var is och vatten, vatten och is över allt. Isvatten över allt där det var tänkt att jag skulle gå. Jag styrde stegen mot Filmkedjan för att hämta de nya isbuggarna jag hade beställt och det köpet var inte onödigt för de isbuggar jag hade på fötterna läckte. De har en spricka i sulan som jag har försökt att limma, men tydligen fungerade inte det. När jag kom hem hem var hela vänsterfoten blöt. Trots isvattnet så fick jag upp ett imponerande tempo! Det tog bara 20 minuter till Filmkedjan och 20 minuter därifrån till Konsum och sedan ytterligare 10 minuter hem i långsammare tempo. Riktigt skönt!

Kan man ha för många tulpaner? Inte så länge man har vaser att ställa dem i!

Jag promenerade 55 minuter igår i ett riktigt bra tempo och det var skönt! 10 minusgrader och med en liten flaska varmt vatten. Numera går jag aldrig hemifrån utan att ha vatten med. Jag handlade på Konsum och så köpte jag årets andra semla (det brukar sällan bli mer än 1) hos Kaffestugan som jag hade som efterrätt till uppvärmd chèvrepaj med päron och avokado. Idag tog jag sovmorgon efter att ha gett Bibbi frukost (Pär är på Öland). Jag sov till halv 11 och låg kvar 1 timme till. Vädret har slagit om till tö.

Efter att ha läst om biverkningarna av Activelle blev jag inte bara tveksam. Jag blev dödsförskräckt särskilt när jag läste om riskerna för stroke. Jag vill inte på några villkors vis bli ett vårdpaket! Jag står hellre ut med vallningarna. Vallningarna håller förmodligen på några år till, men resultatet av en stroke kan bli livslångt och det är så jag tänker så fort jag börjar vackla. “Tänk om jag blir sittande efter en stroke… Då kommer jag att önska att jag hade stått ut med vallningarna!” Jag vågar inte. Så enkelt är det! Frågan är om jag ska meddela läkaren.

Tveksamheter

Ett fullt pass med gummibanden och det var tufft plus att det blå gummibandet (hårt motstånd) gick av under roddövningen. En jäkla smäll faktiskt och en himla tur att ansiktet inte träffades. Jag får beställa nya. Avbrottet fick mig inte att tappa farten, men jag fick ta fram ett nytt blått band och när det är nytt är motståndet tuffare och det tog på handlederna, så den sista övningen (bicepscurls) blev jag tvungen att hoppa över.

Igår kom resultatet av mammografin och det finns inga tecken på bröstcancer, så idag ringde jag Oxbackskliniken och pratade med läkaren, RU och ställde några frågor. Han har skrivit ut Activelle och jag läste på FASS och det gjorde mig tveksam. Det handlar inte om “klassiska” biverkningar utan om rena hälsorisker… Jag vet inte om jag vågar börja med dem.

Snö

Jag promenerade till och från Elin idag (25 min respektive 35 minuter). Massor av snö!! Det var minus 11 grader och det nöp i näsan, men det var alldeles vindstilla, så det var inte särskilt kallt. Elin och jag drack te och pratade fram och tillbaka om allt möjligt och det var, som alltid, mysigt att träffas på tu man hand. Jag passade på att hämta teet som hon var vänlig nog att köpa åt mig när hon var inne i Stockholm i förra veckan. Jag köpte tulpaner på vägen hem. Det är nu som de har sjunkit så pass i pris att jag inte behöver känna mig slösaktig när jag köper 2 buketter.

Massor av snö!! Den här trottoaren var faktiskt plogad och tilltrampad.

Prydnadssaker

Jag har inte mycket till övers för prydnadssaker. Numera är de få till antalet. Det får absolut inte se plottrigt ut. På hyllan ovanför tv:n står några som betyder lite extra.

Från vänster till höger: en tekanna i ljust grön jade som jag fick av mina svärisar för flera år sedan eftersom de sett att jag dräglat över den när den stod i deras hylla. 3 skyddsänglar för oss 3 i familjen – den blå är Pär och de 2 svagt rosa är Elin och jag. Ett lyckoträd med blad i bärnsten. En kanin som Pär hade med sig i boet – vi är svaga för kaniner. En liten Ior eftersom jag känner igen mig i honom. En sköldpadda gjord av små snäckor som jag köpte på Skansen – långsamt leder oxå någonstans.

Bästis

Tur och retur Salem och apoteket. Det var tungt och slirigt och inte särskilt skönt eller roligt. 25 minuter dit och 35 minuter hem eftersom jag hämtade ett paket hos Bamses och köpte tulpaner på Konsum. Den här gången slapp jag i alla fall få ont i ryggen för det tog endast på benmusklerna. Jag har tagit fram massagebältet igen och har använt det flera gånger på både ryggen och skuldrorna.

Min nya bästis: massagebältet som jag köpte för några år sedan.

Jag tror att jag är på väg att få en så kallad frusen axel. Jag har haft ont runt vänster axelled i ungefär 1 vecka och trodde att det kanske hade att göra med att jag suttit illa, men så kom jag att tänka på att svärmor hade frusen axel i först den ena armen och sedan den andra. Jag ska boka tid hos Fysioterapiteamet för att mota Olle i grind.