“Anmälan om problem i vården på Psykiatricentrum Södertälje”
“Det gäller Psykiatricentrum i Södertälje. Det handlar om omsättningen av läkare. Läkare som inte stannar mer än 3 månader. Läkare som vid första besöket ALLTID insisterar på att jag ska förklara varför jag är där. LÄS MIN JOURNAL! Läkare som inte vågar tala om att besöket är det sista eftersom hen slutar utan jag får veta det när jag ringer för att få kontakt med läkaren då jag mår så dåligt att jag har panik.
Om det här ska fortsätta kräver, KRÄVER, jag, som patient, den respekten att läkaren informerar mig om att hen inte blir kvar mer än 3 månader, att vi förmodligen bara hinner träffas 2 gånger. Då får jag möjlighet att ställa in mig på det. Det handlar om respekt!
Mellan oktober 2018 och maj 2019 har jag haft 5 olika läkare. 5 olika läkare som alla (utom 1) velat att jag ska sammanfatta min sjukdomshistoria. 4 olika läkare har haft åsikter om medicineringen och ändrat hit och dit. Läkaren i december lovade skriva in i journalen att INGA ÄNDRINGAR gällande Lyrica fick göras. Nästa läkare i januari inleder besöket med att hon vill ta bort Lyrica. En läkare vill inte ändra i Lamictal-doseringen. Sedan slutar hon och jag fick tala med läkare numro 5 som direkt dubblerade morgondosen av Lamictal. Jag, som patient har ingen, INGEN möjlighet att hänga med i svängarna, att få någon uppfattning om vilka råd jag ska ta till mig.
Jag har ingen möjlighet att nämna alla 5 läkare vid namn för jag kan omöjligt minnas det. Det senaste dryga halvåret har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Namn på läkare har det inte funnits energi kvar till. Läs min journal!
Ewa Sundbäck”
Vid mitt senaste samtal med AG uppmuntrade hon mig, till och med insisterade på att jag skulle fylla i ett formulär om problem i vården. Hon sa att de vill veta, att de behöver veta. Så då gjorde jag det. Det är texten ovan som jag citerade ordagrant. Jag skrev det sent på kvällen och en aning i affekt, men jag har inte gett någon ett öknamn. Jag inte ens använt svärord, så jag tycker nog att alltihop kan godkännas. Jag kommer att lämna det till AG när vi träffas om 1 månad.
Eftersom läkarna inte kommer med någon högljudd protest mot sina arbetsvillkor eller mot hur patienterna påverkas, så måste vi göra oss hörda. Utnyttja möjligheten genom att fylla formuläret och om du känner att du inte kan formulera dig, så be en anhörig eller vän om hjälp. Strunta i de löjligt få raderna som de anser vara tillräckliga utan lägg till extra sidor – det gjorde jag!
Ett dåligt läkarbesök på fredagen för 2 veckor sedan. En första akupunkturbehandling på måndagen. På tisdagen fick jag beskedet att min läkare hade slutat. På onsdagen hade jag telefonkontakt med en annan läkare och ökade Lamictaldosen. Mådde bättre resten av veckan och under helgen och har orkat promenera igen. Ny akupunkturbehandling på måndagen. Samtal med AG på tisdagen. Frisören på onsdagen och på kvällen tog jag en Circadin och sov bort torsdagen (gårdagen). Idag var hos veterinären och fick avliva Bibbi. I den dryg vecka har jag haft huvudvärk varje dag, hela dagarna (kan bero Lamictaldosen, kan bero på spänning, kan bero på en kombination). 2 jävligt intensiva och turbulenta veckor och nu är jag knäckt. Jag har gråtit mycket idag, har huvudvärk och är så vansinnigt trött.
Idag fick Bibbi somna in. Hon var multisjuk. Sköldkörteln var förstorad, det fanns en cysta på ena äggstocken och hennes tänder såg inte heller bra ut. Det gick fort. Hon var inte i så bra form som hon gav sken av. Det är tomt och vi kommer att sakna henne.
Bibbi – min chokladfärgade hjärtegris.
Vi valde en annan veterinärklinik än den vi brukar åka till, Smådjurskliniken i Märsta (långt åt fanders – tog en dryg timme att åka dit). Det var lugnt och skönt där. Att behöva avliva ett djur är bland det jävligaste jag har varit med om även om det är att föredra jämfört med att de dör hemma. Man måste inte vara med, men jag tycker att eftersom jag fattade beslutet att Bibbi inte mådde tillräckligt bra för att leva vidare, så var jag skyldig att vara med till slutet. Hon var inte det första marsvinet vi har fått avliva och jag har suttit med varenda gång.
Nu känner jag mig färdig med det här. Jag orkar inte med den känslomässiga turbulensen mer och vi kommer inte att skaffa fler husdjur hur mysigt och roligt det än kan vara.
Det var dags för den andra behandlingen med akupunktur. Den här gången räknade jag antalet nålar: 9 stycken på ryggen och benen (när jag låg på magen) och 15 stycken på framsidan från bröstbenet och ner. AL är skicklig på att sticka för än så länge har jag inte fått några blåmärken och det har inte kommit blod när hon dragit ur nålarna. Jag kan inte låta bli att jämföra med hur det var när jag fick akupunktur hos AAA-kliniken. Den var större än vad Hälsoporten är, men det fanns bara en akupunktör (vad jag vet) och det var han som startat kliniken (han har dragit sig tillbaka nu och kliniken drivs vidare i mindre skala). Alltför ofta fick jag ta plats i ett rum med upp till 3 britsar åtskilda av tygdraperier, det var trångt för personalen och inte särskilt rofyllt att få behandling heller. Jag brukade framföra önskemål om eget rum, men det var inte ofta det kunde uppfyllas. Eftersom det bara fanns en akupunktör fick han fara runt som ett torrt skinn. Stack nålar i någon, klämde på en annan och gav råd till en tredje. Ofta kände jag mig bortglömd. Det var långt ifrån alla behandlare jag trivdes med heller och jag minns med fasa A som var så jäkla hård i nyporna att hennes massage gjorde ont och alltid lämnade blåmärken. Där fick jag ibland märken efter nålarna och blodvite och både en och två gånger hittade jag en eller två nålar som gömt sig i håret efter att ha suttit i hårbotten. Det är inte lätt att vara kritisk när man inte har något att jämföra med. Nu vet jag hur det är att få massage i en lugn och rofylld miljö där massörens hela fokus ligger på mig och jag inte får minsta blåmärke. Nu vet jag hur det är att få akupunktur i en lugn och rofylld miljö där fokus ligger på mig och jag inte får vare sig blåmärken eller blöder.
Jag bestämde redan från början att jag ville ha ett djurtema i läsrummet, på tavlor och kuddar. Jag har canvas-tavlan med sälarna och småkuddarna med zebran, giraffen och lejonhannen. Vi var på IKEA på Kristi Himmelsfärd för att, i första hand, köpa ny bänkbelysning till köket (det gjorde vi också och det blev ett otroligt lyft!), men det blev en hel del annat också. När vi närmade oss slutet och kom in på ramar och tavlor såg jag ett foto av en alpacka. Jag älskar alpackor! Den satt högt på väggen och liksom ropade på mig. Naturligtvis köpte jag den! Den ingick i en 3-pack med olika bilder och de andra 2 sitter nu bakom alpackan i ramen. Nu kan jag se den när jag sitter i fåtöljen och läser och den gör mig glad. På vägen till Hälsoporten ligger en baby-butik och i ena hörnet av skyltfönstret fick jag syn på en rosa, fluffig mjukis-alpacka. Jag stod och tittade på den länge. Habegär de luxe. Butiken hade inte öppnat, det här var förra måndagen, men jag hade inte glömt den. När jag var på väg från kliniken idag var butiken öppen och jag studsade in, sökte med blicken över hyllorna med mjuka och fluffiga tillbehör flera gånger, men såg ingen alpacka, så jag gick fram till kassan och frågade. Den som stod i fönstret var det sista exemplaret! Det är väl det som kallas för öde, eller hur? Nu är den min och den heter Sally. Förresten såg jag ett diplom på en av väggarna som förklarade att butiken minsann är kunglig hovleverantör, gud bevars. Det finns ju några små prinsar och prinsessor att förse med prylar. Jag trodde inte att någon försäljare kunde bli hoooov-leverantööööör nu för tiden. Fnys!
Det här inlägget handlar om 3 filmer. Det är ingen filmrecension och jag kommer att skriva vad filmerna handlar om, så om du inte vill veta något är detta en …
SPOILERVARNING!
M Night Shyamalan är en absolut favorit hos mig ända sedan jag såg hans första film, “Sjätte sinnet”. Jag har alla hans filmer (utom “The visit”) och har sett allihop flera gånger. Han har gjort en trilogi som har tagit 19 år att färdigställa, förmodligen för att han har gjort en massa andra filmer emellan. Den första filmen heter “Unbreakable” med Bruce Willis och Samuel L Jackson i huvudrollerna från 2000. Den andra heter “Split” med James McAvoy i huvudrollen från 2017 och den avslutande filmen kom i år och heter “Glass” där de 3 karaktärerna möts.
“Unbreakable” handlar om Elijah (Samuel L Jackson) som föddes med en sjukdom som innebär att hans skelett är så skört att minsta slag eller törn kan leda till att det bryts. Hans främsta intresse är serier och framför allt om superhjältar. Han letar efter sin motpol det vill säga någon som inte kan gå sönder över huvud taget och när han hör talas om David Dunne (Bruce Willis) som är ensam överlevande efter en stor tågolycka tror han sig ha hittat honom. I slutet av filmen visar det sig att Elijah, i jakten på denna osårbara man, är den som har arrangerat tågolyckan och flera andra katastrofer med många hundra dödsfall.
“Split” handlar om Kevin (James McAvoy) som lider av dissociativ personlighetsstörning med 23 dokumenterade personligheter. Multipel personlighetsklyvning kallades det förut. Kevin kallar de 23 personerna för Gruppen och sedan har han Besten, en skapelse som sällan visar sig, som är stor och musklig à la en mindre version av Hulken, men som är oerhört blodtörstig som ständigt är på jakt efter unga flickor som är oskadade, som har haft det för lätt i livet, inte har stött på motstånd eller råkat ut för trauman. I “Split” har Besten med hjälp av Gruppen kidnappat 3 high school-tjejer. En av tjejerna, Casey (Anya Taylor-Joy), är annorlunda, inte lika ytlig eller lättsinnig och hon får kontakt med några ur Gruppen, särskilt Hedwig som är 9 år. I slutet av filmen är Casey den enda överlevande, men när Besten upptäcker att hon har flera ärr över hela kroppen förstår han att hon är som han, skadad och han låter henne gå.
Det som är så oerhört fascinerande och fängslande med dissociativ personlighetsstörning är att, som i Kevins fall, en person kan ha diabetes eller vara blind eller ha unika språkkunskaper utan att de övriga påverkas. En del personligheter är barn i olika åldrar, några är kvinnor. De talar olika, de rör sig på olika sätt, deras hållning skiljer sig åt. Det ligger alltid, alltid ett trauma bakom dissociativ personlighetsstörning. Det är hjärnans sätt att överleva som gör att personligheten klyvs, så att en ny och starkare individ kan ta över och beskydda. Om det sker ytterligare trauman klyvs personligheten igen och igen och när en person består av så många olika personligheter som 23 … ja, ni förstår. Skrämmande.
James McAvoy är en så skicklig skådespelare att jag ryser över hela kroppen när jag ser honom i de här filmerna! Han kan sitta i en stol och bara genom att räta upp kroppen, ändra huvudets vinkel och ett drag runt munnen syns det att nu har någon annan kommit i fokus. Han är jäkligt duktig på dialekter också. Hedwig, som är 9 år, läspar när hon talar och har ett slängigt kroppsspråk medan Patricia, en vuxen kvinna, talar brittisk engelska, har en hållning som en balettdansös och är väldigt kontrollerad (undrar hur lång tid det tog för James McAvoy att lära sig gå i högklackat?). Där finns även en konstnärligt begåvad designer och en sportfåne. Dennis är den personlighet som har tagit på sig det största ansvaret för Gruppen och som oftast är i fokus, men det är Kevin som är grundpersonligheten. Det är honom som Casey får den närmaste kontakten med.
Första gången jag såg “Split” tyckte jag att den flippade ur en aning mot slutet när Besten slutligen gjorde entré och tuggade i sig 2 av tjejerna, men jag tittade på extramaterialet där M Night Shyamalan intervjuades och han förklarade att om den mänskliga hjärnan är kapabel att bilda avskilda fack för diabetes eller blindhet eller språkliga kunskaper finns det då några begränsningar? Kanske finns möjligheten att skaffa sig superkrafter som styrka eller att klättra längs väggar och tak som en fluga?
I den tredje filmen “Glass” har det gått 19 år sedan David Dunne överlevde tågolyckan. Han driver numera ett företag tillsammans med sin son (samma skådespelare som i “Unbreakable” – det gillar jag!). Varje kväll går han “en promenad” för att pejla eventuella skurkaktiviteter och det är på en av de rundorna han får kontakt med Hedwig som leder honom till Besten som har 4 oskadade tjejer fastkedjade i en övergiven fabrikslokal. Efter ett strid som ingen vanlig dödlig skulle överleva hamnar båda två samma psykiatriska klinik där Elijah sitter inspärrad sedan många år tillbaka. David Dunne, Elijah och Kevin har alla en svaghet som läkaren på kliniken utnyttjar för att hålla dem i schack. Lite i taget avslöjas att läkaren tillhör en organisation som inte accepterar övermänniskor, superhjältar utan fångar in dem och intalar dem att de är vanliga och att deras förmågor är inbillade. (Trångsynta jävla kärring, säger jag!) Nu lyckas de i alla fall ta sig ut, men det slutar i en strid där alla 3 dödas. Tro det eller ej. De dör, alla 3. Casey är med och det är faktiskt hennes fel att Besten, som är odödlig, kliver tillbaka till förmån för Kevin, som i högsta grad är dödlig och han blir skjuten. Jag satt och lipade av både sorg och ilska. I den här filmen är det James McAvoy som är den starkast lysande stjärnan. Jäklarrrrrrr vad han är BRA!!
Nu har jag beställd bluray-utgåvan av alla 3 filmerna för att sträcktitta på dem plus allt extramaterial i form av intervjuer!
PS! En kul detalj är att M Night Shyamalan alltid har en större eller mindre roll i alla sina filmer. I stil med Hitchcock som brukade glida förbi i någon scen.
En lång promenad på 80 minuter. Det var skönt, men jag blev sååå trött mot slutet och låren kändes stumma. Det var ändå ingenting mot hur mörbultad jag kände mig efteråt…. Höger hälsporre påminner gärna om att den inte har gett upp än, men det har inte jag heller. Jag gör fotövningarna ett par gånger i veckan och jag kommer att öka till 3 gånger. Efter 4 månader får jag fortfarande ont bakom vänster knä som jag vred till i februari. Det, däremot, känns tröstlöst. Jag har köpt ett linne, Peoria, från Cellbes av märket Zhenzi som är danskt och riktar in sig på stora storlekar (eller kläder för kurviga kvinnor som de gärna uttrycker det, men modellerna är ytterst sällan kurviga – kan någon förklara det?). Jag har det till träning och det är det bästa linnet någonsin! Det sitter perfekt över bysten med breda axelband, vidd i kroppen och med ett underbart fall. Jag köpte ett mörkblått och ville gärna köpa ett till (kostar dryga 300 kr…). De övriga färgerna är slutsålda och det orangea verkar aldrig komma in i lager, så jag köpte ett mörkblått till. Tyvärr, finns det ingen bra bild som jag kan låna/kopiera.
Ett gult stråk med knallblå himmel – de svenska färgerna!
Klockan 5 i morse vaknade jag av att jag behövde gå på toaletten och jag passade på att ge Bibbi frukost (Pär är på Öland). Då var det 17 grader. Jag tänkte sova mer och flyttade in i läsrummet, men jag kunde inte sova. Jag kunde inte bli av med tanken på hur skönt det skulle vara att gå ut vid den tiden: svalt, folktomt och morgonkvitter. Till slut steg jag upp, klädde mig i promenadkläder och åt lite yoghurt och när klockan var 5 över 6 klev jag ut genom dörren. Det var behagligt svalt med långa skuggor och tyst, så tyst. Jag gick runt Flaten och mötte någon enstaka person på väg till arbetet, 1 hundrastare och 1 kvinna som också lockats ut att promenera i svalkan.
Klockan 06.25 nere vid stigen runt sjön.
Det tog 65 minuter och jag hade ett riktigt bra tempo, men jösses vad jag blev mörbultad efteråt! Jag fick så ont i fötterna och knäna att jag faktiskt tog en värkkombo. Sedan blev jag trött. Kroppen kom på att jag hade lurat ut den okristligt tidigt och gick ut i strejk. Jag gick och lade mig och slumrade till och från i en dryg timme. Framför allt var det skönt att få sträcka ut sig, att få vila kroppen. Det är några grader svalare idag än igår då vid hade +28 och det fläktar friskt – gud ske lov! Vallningarna är fortsatt färre i antalet och lindrigare när de väl kommer. Nu påminner de mer om de värmepåslag jag hade i början av klimakteriet. Hur 17 kan akupunkturen fungera?! Det är en så fantastisk känsla att slippa paniken och hopplösheten som varje vallning förde med sig, att få vara hyfsat torr och fräsch och det gör att jag kan hantera den rent vädermässiga värmen bättre. Just idag är jag dock trött och det påverkar mitt mående direkt och negativt.
Om jag någon gång ser en leende joggare, skall jag överväga saken.
Joan Rivers
Igår hade jag mer energi och gnodde omkring med det ena och det andra. Bland annat rensade jag garderoben. Det var mest strumpor och t-shirts som fick stryka på foten. Jag har en degraderings-skala för mina t-shirts. När de är nya använder jag dem som de är tänkta att användas. Om de tappar formen efter tvätt (vilket händer väl lite för ofta för att det ska vara ok) brukar de få fortsätta som sovtröjor. Efter det degraderas de till träningströjor. Den här gången hade jag 2 tröjor som var rymliga och sköna att träna i, men med lite för långa ärmar, så jag klippte av dem. Häpp! Vid den här rensningen var jag inte fullt så skoningslös som jag brukar vara för det har hänt att jag har ångrat mig. Faktiskt. Det blev en liten hög med bra-att-ha-plagg som jag har delade känslor för, men … ja, man vet aldrig.
En dag för sent, men vad då? Sverige är fantastiskt alla dagar om året!
Det har varit mycket negativt den senaste tiden, så därför vill jag börja det här inlägget med att berätta att AKUPUNKTUR FUNGERAR! Efter endast en behandling för vallningar har antalet minskat rent fantastiskt – det är knappt jag tror det själv! Varför fungerar det? Det kan bero på att nålarna ser till att kroppens signalsystem drar igång produktionen av betaendorfin i hjärnan (en variant av det endorfin som bildas i hjärnan när man tränar).
Läkaren, MP, hos psyk i Södertälje ringde i morse som avtalat. Han gick med på att öka doseringen av Lamictal till 200 mg på morgonen – en dubblering – och fortsätta med 100 mg på kvällen. Han ville inte fingra på doseringen av Paroxetin utan det får nästa läkare göra. Vem det nu blir. När det nu blir… Jag gillade inte honom heller. Han signalerade otålighet genom att godkänna förnyande av både Stilnoct och Circadin utan att tveka en sekund. “Eftersom det snart blir sommaruppehåll och semestrar…” drog jag till med. Jodå, lite har jag lärt mig genom åren.
Eftersom jag var först ut på läkarens telefonlista och samtalet var snabbt avklarat bestämde jag mig för att promenera efter frukost. ÄNTLIGEN tog jag mig över den där oproportioneligt höga tröskeln!! 50 minuter som gick trögt och var tungt, men var en förbaskad lättnad! Det var 21 grader när jag gick klockan halv 10 och det var en helt annan värme i luften. Vindarna var svala och inte längre kalla. Förutom akunpunkturen har vi förberett oss för värmeböljorna genom att köpa en bordsfläkt och en pelarfläkt, båda från Clas Ohlson. Pelarfläkten är effektiv! Den förfular inte rummet och den låter inte alltför mycket. På lägsta effekten susar den. Det går att ställa in den så att den svänger fram och tillbaka eller står stilla. Den kostade inte mer än 399 och jag kan verkligen rekommendera den!
Pelarfläkt från Clas Ohlson.
När jag mår riktigt dåligt som jag har gjort den senaste tiden klarar jag inte av att lyssna på musik. Faktiskt. Inte ens lugn musik. Allt stressar mig. Idag har jag haft en bra dag och lyssnade jag på en av mina egna listor medan jag promenerade och sedan fortsatte jag med New Music Friday Sweden där jag hittade ovanligt många bra låtar bland annat en med Lena Philipsson – det var länge sedan. Jag har alltid gillat henne! Hennes röst har bärkraft och hon har alltid gett intryck av att ha integritet. Nu kände jag däremot inte igen hennes röst. Jag trodde det var en kille som sjöng! Låten heter “Maria Magdalena” och är riktigt skön.
Inatt fick jag sova 8 sammanhängande timmar och det känns som en oerhörd lyx! Men efter duschen ramlade hopplösheten över mig igen lika äcklig som svetten efter en vallning och jag ringde psyk i Södertälje för att få en telefontid hos min (värdelösa) läkare för att ändra doseringen av både Paroxetin och Lamictal för något måste kunna göras. Jag fick beskedet att hon har slutat. Min rektion var en kombination av gap och skrik tillsammans med tårar. Hur fan är det möjligt?! De har en läkaromsättning som är vettlös och bortom all kritik. Jag kan faktiskt förstå att läkaren valde att inte tala om det här för mig i fredags och att förmodligen fler läkare väljer att göra så för vi patienter måste ju få protestera på något sätt och att då vara instängd i ett rum med en sjuk och missnöjd patient kan nog snabbt bli en hotfull situation. Jag fick numret till AG som skrev upp mig på en telefontid hos MP i morgon halv 9.
Vid 3 tillfällen i vintras bokade och avbokade jag tid för akupunktur för vallningarna. Avbokningarna berodde på att jag var i så uselt skick att jag inte hade orkat ta mig hela vägen till Odenplan. Visserligen mår jag allt annat än bra nu heller, men idag tog jag mig dit trots att jag var så trött att det susade i huvudet. Natten till igår sov jag ordentligt i flera oavbrutna timmar med hjälp av Circadin. Jag tog en igår kväll också, men jag kunde inte somna. Jag låg vaken till 3 innan jag lyckades slumra till och fick sova 2 timmar och sedan måste jag på toaletten. Efter det var det bara 1 timme kvar innan jag skulle stiga upp. Jag hade gett mig fan på att jag skulle dit – inga ursäkter! Hälsoporten på Frejgatan i närheten av Odenplan är lätt att ta sig till nu när det går att åka pendeltåg hela vägen och sedan en promenad på 5 minuter. Det var AL som behandlade mig. Vi pratade lite först och hon förklarade att beroende på hur snabbt min kropp svarade på behandlingen fick jag räkna med 5-10 besök och det var jag inställd på. Hon började med att “nåla mig” på ryggen och så fick jag ligga i kanske 10 minuter. Sedan gjorde hon likadant på framsidan. Jag gillade henne. Hon hade ett fast handslag – det är en pålitlig signal – till skillnad från läkaren i Södertälje som räcker fram sina slappa fingrar när hon hälsar. Jag ska få nästa behandling om 1 vecka.
Ångest, ångest, ångest. Trots Lergigan, trots att jag sov en stund på eftermiddagen. Är oerhört lätt irriterad och makalöst leds.
