Att läsa & skriva är mitt syre
Klockan halv 9 var det 14 grader i skuggan och i eftermiddags var det 24 grader. Behöver jag skriva att jag inte uppskattar det? Jag gick en pakethämtarpromenad utan jacka och med vattenflaska, solglasögon och keps. Strumporna var för varma och fötterna kokade. Men jag kan promenera igen! Det ska bli betydligt svalare imorgon.
“Kåda” av Ane Riel. Jösses, gott folk, vilken bok! Jag sträckläste den på ett par dagar och efteråt satt jag bara och höll i den, strök den över omslaget (som är urläckert!), njöt av den inbundna tyngden och suckade belåtet. Det är så jag reagerar när jag har läst En Riktigt Bra Bok.
Jag har försökt att få ihop en vettig sammanfattning av handlingen, men det går inte. Den här boken skiljer sig från mängden. Den kallas för spänningsroman och har fått ett pris inom den genren, men det håller jag inte med om för 5 öre. Den är spännande, ja, men det har ingenting att göra med sånt som jag förknippar med ordet spänning: inga poliser eller biljakter, skottlossning eller intriger. Spänningen finns i hur en människa fungerar, tankar och reaktioner, handlingar och dess konsekvenser. “Kåda” (som faktiskt är en bättre titel än originalets Tiderna skifter ) handlar om rädsla för förändringar som man lämnar en maktlös, rädsla för förluster och att man kan inleda någonting av en anledning och sedan upprätthålla det av en helt annan anledning. Läs den!
“Allt jag önskade mig” av Lucy Dillon. Jag läste hennes 4 (?) första böcker, men sedan tyckte jag att de blev för gulliga för att jag skulle vilja lägga ut pengar på dem, så då övergick jag till att lyssna i stället. “Allt jag önskade” lyssnade jag på för ett par år sedan och den hade något extra som de tidigare saknade. Det är svårt att sätta fingret på, men den var så bra att jag lade till den som inbunden i min favoritlista hos Bokus. Nu har jag köpt den och läst den som inbunden och den är fortfarande en av Lucy Dillons bästa, men tog mig inte till de höjder där jag hamnade med ljudboken. Det är det knepiga med böcker och filmer: de kan ta mig med storm, men det handlar även om i vilken sinnesstämning jag befann mig, hur jag mådde och vilken genre jag hade dille på vid det tillfället och det är ju inte säkert att de förutsättningarna stämmer den andra gången.
Det handlar om Caitlin och Patric som har beslutat sig för skilsmässa. Deras son Joel – som är så extrovert att det är plågsamt – och Nancy som bara är 4 år. Det handlar oxå om Patrics syster Eva som har förlorat sin man och nu lever ensam i ett jättehus tillsammans med sina mopsar. Hon och Patric har inte så mycket kontakt, men i och med skilsmässan blir det intensivare. Nancy slutar prata från en dag till en annan och ingen kan förstå varför. Joel blir hennes ställföreträdare, men det fungerar ju inte i längden. Till allas stora förvåning tyr sig Nancy till Eva och till mopsarna.
Lucy Dillon är en skicklig berättare. Hennes karaktärer känns mänskliga om än lite väl putsade rent utseendemässigt. Det är aldrig någon som är elak utan att ha blivit riktigt illa behandlad tidigare i sitt liv. Det är aldrig någon som skriker åt jobbiga ungar utan att få oerhört dåligt samvete efteråt eller drar iväg hemifrån utan att sakna sina barn så att ögonen tåras. Det finns inga vassa hörn eller skavanker som inte genast slipas till med ursäkter och förklaringar. Det är därför den här genre känns så platt och otillfredsställande. Nu ser jag att det jag skrivit inte är särskilt positivt med tanke på att jag har köpt boken som inbunden och att jag läser den för andra gången och det är ju där det knepiga kommer in i bilden för allt som är så välputsat och sockrat var precis det jag behövde första gången jag lyssnade på boken, men som gjorde att jag skummade flera partier när jag läste den. Jojo Moyes är en annan författare i genren och hon har lite mer bett och humor, så hennes böcker känns inte lika utslätade.
Både igår och idag fick jag det stora nöjet att fixa så att Mio fick sin mat eftersom Elin har haft långa dagar i skolan. Inga problem där förutom att han inte tyckte att jag fick ta mig friheter och klia honom på pannan bara för att jag föräras med mattilldelning. Jag använde apostlahästarna båda dagarna. Igår gick jag den kortare vägen dit (25 minuter) och den längre hem (40 minuter). Det var skönt och visst fick jag ont i hälen, men det går över när jag vilar. Idag gjorde jag tvärtom: långa vägen dit på 35 minuter och kort vägen hem på 25 minuter, men på hemvägen gick det väldigt tungt. Hälen gapade och skrek, men även höfterna protesterade fast jag vet inte om det var för att de är otränade eller om det handlade om smärta.
“Hello Kitty måste dö” av Angela S Choi. Jag läste 50 sidor och sedan tröttnade jag på den medvetet provocerande och bajs-fixerade stilen. Förmodligen är jag för gammal för att kunna uppskatta den uttrycksformen.
Det här är en bokrecension som avslöjar handlingen och slutet!
“Kvinna utan minne” av Petter Lidbeck med Cecilia Nilsson som uppläsare. Mia öppnar ögonen och finner att hon sitter mitt emot en man hon inte känner igen och med 3 barn hon inte heller känner igen. Från ett ögonblick till ett annat har hon förlorat minnet.
Den här intrigen är inte ny på något sätt, men den skiljer sig ändå från genomsnittet. I de flesta fall har personen som drabbas av minnesförlusten ändrat personlighet och oftast har hon eller han blivit trevligare. Mia däremot har blivit smärtsamt ärlig. Hon försöker komma underfund med vem hon är genom att gå igenom mail och sin Facebook-sida, men upptäcker att hon inte tycker om den människa hon framställs som; äckelpräktig moraltant. Hon tycker inte om de 2 döttrarna som hon upplever som påfrestande och tillgjorda. Den tonårige sonen, däremot, känner hon sympati med. Han är så fumlig, osäker och plågad och passar inte in i den övriga familjen. Sin man, Erik, står hon numera knappt ut med och hon frågar sig om och om igen varför hon föll för honom.
Handlingen sträcker sig över knappt 2 månader. Mia känner allt större främlingskap och även om hon inte har glömt sina yrkeskunskaper som lärare har känslan av att tillhöra en gemenskap gått förlorad. När den ena läkarundersökningen efter den andra visar negativt resultat och psykologen inte vill tro på att hon inte fejkar alltihop, när hennes mamma gaddar ihop sig med hennes man och ständigt upprepar att Mia borde vara tacksam som har Erik till man, när hennes döttrar kväver henne i sin kärlek och hennes bästa väninna visar sig vara helt blåst, ja, då bestämmer hon sig för att göra slut på allt.
Alla – läkaren, psykologen, mamman, Erik, chefen – ställer samma fråga: “Du vill väl bli frisk? Du vill väl bli dig själv igen?”. Vill hon det? Hon varken känner igen sig i eller tycker om “sitt vanliga jag”, inte heller sin familj eller vänner. De letar bara efter fysiska, medicinska orsaker till minnesförlusten, medan jag funderar på om den inte kan vara utlöst av stress eller depression. En variant av utbrändhet. Mia har blivit oerhört cynisk och empatilös; det är på sätt och vis enklare än att försöka anpassa sig till andra. Hennes tankebanor ger tydliga vibbar av djup depression, så att hon väljer självmord kommer inte som en överraskning. Det är just det som jag tycker är det bästa med boken för alla andra böcker med det här upplägget slutar med att alla pusselbitar faller på plats och att huvudpersonen antingen faller in i sitt liv med livsviktiga erfarenheter eller börjar på nytt.
I torsdags promenerade jag till Elin där jag pausade 1 timme och drack te och kliade lite på Mio och sedan promenerade jag hem igen. Det var tungt, men ganska skönt. Jag fick ont i hälen efteråt, men det var hanterbart. Idag däremot gick det så satans tungt från första steget tills att jag vacklade in genom dörren. Blä, blä, BLÄ-HÄ! Jag hade ont mot slutet och har haft jävligt ont efteråt plus att jag har sträckt ljumsken (?!) och haltar värre än någonsin.
När Elin adopterade Mio från Djurens Chans fick hon information om att han är drygt 2 år, tycker om att vara med och att de fixade kastrering innan hon hämtade honom samt att anledningen till att Mio kommit till dem angavs vara “platsbrits”. Personen som lämnar ett djur hos Djurens Chans behöver inte vara mer specifik än så och det bör man vara medveten om när man överväger att adoptera ett djur. De kräver inget friskhetsintyg och du kan inte lämna tillbaka djuret om det visar sig vara sjukt. Sug på den! Det står i kontraktet, så se till att läsa det finstilta, som det heter.
Elin har haft Mio i knappt 4 månader och de har varit hos veterinären 10 gånger. Han har blivit sövd 3 gånger (1 kastrering, 2 tandslipningar). Förutom att det har kostat mellan 1000 och 4000 kr/besök, så är det tidskrävande för det finns ingen veterinär på gångavstånd direkt. Elin och även Pär och jag har släppt Evidensia Roslagstull efter det dåliga bemötandet vid Selmas död. Elin var hos Animalen i Södertälje en gång för att slipa ned Mios tänder, men de gjorde ett så dåligt jobb att hon fick åka in akut till en annan veterinär i Märsta som ligger helt åt fanders från oss räknat och saknar kommunala färdmöjligheter. Den veterinär som tog emot dem där är en sån där människa som man vill ta med hem och hålla inlåst för att inte förlora (hon arbetade hos Roslagstull för många år sedan, innan de gick upp i Evidensia och hon brukar vara med i tv hos Hasse Aro. Jag har för mig att vi träffade henne på den tiden vi hade Tinke & Tösen.). Mio är en framavlad dvärghermelin och målet med aveln har varit att få fram en kort trubbig nos eftersom en sån är bedårande, men antalet tänder är det samma och de får inte plats i en mun som hänger ihop med en kort, trubbig nos, så Mios tänder sitter trångt och snett vilket gör att han har väldigt svårt att tugga hö och hö utgör 80% av en gnagares kost – det är höet som hjälper till att hålla tänderna i trim eftersom de växer kontinuerligt. Han har haft problem med magen oxå vilket gjorde att han gick ned i vikt. Med hjälp av mediciner, extra mycket pellets och lite bladsallad och oerhört mycket tålamod och kärlek från Elin har han blivit frisk. Tänderna är som de är, men han ska inte behöv slipa ned dem mer än 2 gånger per år.
Summa summarum: Mios tandproblem kan omöjligt ha uppstått sedan Elin adopterade honom, men om det stått i informationen att hon gjort bäst i att räkna med frekventa veterinärbesök, så hade hon inte valt honom. Veterinärbesök är dyra och de är tidskrävande både när det gäller resor fram och tillbaka och själva besöken och lägg sedan till kostnader för mediciner och all tid som det tar att stödmata och dosera. Elin har haft den enorma turen att ha en pappa som har ställt upp med att köra varje gång även när det inneburit att han tagit ledigt från arbetet och som har kunnat ta utgifterna tills hon själv fått ihop pengarna. Hur många kan säga det?
“Ormen i Essex” av Sarah Perry. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här boken. Den var tillräckligt bra och lockande för att jag skulle läsa ut den. Ändå är det något jag saknar. Huvudpersonen Cora Seaborne har blivit änka, men sörjer inte eftersom äktenskapet var allt utom lyckligt. Hon tar med sig sin egocentriske son Francis och hyr ett hus i Aldwinter i Essex där det ryktas om att ett stort sjöodjur lurar i vassen. Dr Luke Garrett behandlade hennes man när han blev sjuk och blev sedan en nära vän till Cora efter mannens död. Martha är Coras bästa vän och följer henne över allt även när hon lämnar London för att bosätta sig i Essex (deras vänskap gav mig konstiga vibbar – den var för ensidig). I Aldwinter bor prästen William Ransome med familj och han och Cora finner varandra direkt, men eftersom det här utspelar sig på sent 1800-tal medför det komplikationer.
Det är en trist recension! Endast en uppräkning av de viktigaste personerna, men bättre en så klarar jag inte för jag fick ingen känsla för någon av dem. Det finns ingen tydlig premiss. Nä, det här är inte en bok jag skulle tipsa någon om att läsa.
Dillet kommer och dillet går, en fix idé som aldrig består, men som är väldigt intensiv så länge den huserar i mitt huvud. Det senaste dillet är ljusslingor dvs. dekorativ inomhusbelysning. Jag snokade runt på nätet och hittade de jag letade efter hos Designonline.se – Irislights.
Min Wrendale-samling har fått tillökning i form av en burk för köksredskapen. Jag älskar det där smågalna utseendet!
