Den 26 februari 2007 skrev jag mitt allra första blogginlägg. Det är knappt 13 år sedan. Tiden går! De senaste månaderna har det varit långt mellan inläggen och jag vet inte varför. Kanske för att det inte händer så mycket i mitt lilla liv. Kanske för att jag känner mig lugnare än på många år och det av den anledningen inte rör sig så många oroliga tankar i mitt huvud. Nu har jag bestämt mig för ett uppehåll i bloggandet. Jag vet inte hur länge eller om det blir permanent, men ni vet i alla fall varför det inte dyker upp något nytt inlägg.
Tandläkarbesök i måndags. Jag tycker att det blir jobbigare och jobbigare att gå dit. De får mig att känna mig som en småunge som äter godis oftare än bara på lördagar och som inte borstar tänderna ordentligt. Borstar du 2 gånger om dagen? Använder du tandtråd och mellanrumsborste? Sköljer du med något (underförstått flourskölj)? Och så, de senaste åren, tjatet om el-tandborste. Jag köpte faktiskt en el-tandborste för några månader sedan och det ångrar jag inte! En Oral B som ger en lika ren känsla som en hård omgång hos tandhygienisten. Tandtråd och mellanrumsborstar har jag gnott med dagligen i flera år, men det är el-tandborsten som gjorde susen för – hör och häpna – jag hade INGA hål och INGEN tandsten över huvud taget!!! Jäklar i min lilla låda vad förvånad jag blev! Gruvandet hade tagit sådana proportioner att jag tog en Lergigan innan jag gick dit och sedan tog besöket bara 15 minuter, jag fick inga anmärkningar och behövde inte betala mer än 640 kr tack vare 300 kr i bidrag. Vilken lättnad det var! Jag studsade nästan av glädje hela vägen hem. Efter lunch blev jag så trött att jag sov i soffan ett par timmar.
Igår, fredag var det dags för nästa gruvliga besök. Läkaren på psykmottagningen som jag lämnat in ett klagomål på. Pär följde med mig. Jag avslöjar direkt att det blev ett överraskande positivt besök. Det tog en hel timme (hon har en benägenhet att prata på och börja grotta i oväsentliga detaljer) och tröttade ut mig. Kontentan är att jag fick en uppriktig ursäkt. Det finns omständigheter som ledde till att det blev fel bland annat att hon inte är van vid att journalerna finns tillgängliga på nätet direkt, även utan att hon har signerat. Det är ett val som jag, som patient, har om jag vill läsa allt eller bara det som blivit signerat. Av den anledningen var formuleringen angående schizoid personlighetssyndrom alldeles för klinisk, mer anpassad för vårdpersonal. När hon utgick från det formulär som utredningen baserades på och som jag påbörjade i augusti 2018 och avslutade i höstas, så var det 6 frågor vars svar indikerade det schizoida. Jag fick gå igenom de frågorna igår och svarade helt annorlunda. I augusti 2018 mådde jag skitdåligt, jag krisade. Då använde jag fortfarande Lyrica och nu när den medicinen inte längre finns i kroppen vet jag att jag var känslomässigt avtrubbad. Egentligen var det märkligt att jag kunde svara på någon av frågorna för flera av dem är knäppt formulerade (grammatiskt helt uppåt väggarna), men inte tusan var jag i skick att fundera eller ifrågasätta som jag var på det sätt jag gjorde igår. Hon hade tagit till sig min kritik när det gällde att hon varit för snabb att bedöma mig efter endast 2 besök och särskilt med hänsyn till att jag då hade brottats med 5 olika läkare. Jag tror att den schizoida diagnosen kommer att strykas. Summa summarum är hon fortfarande min läkare, men eftersom jag har för avsikt att avsluta mina samtal med AG är jag därmed hänvisad till (den värdelösa) vårdcentralen. Jag var trött efter besöket och resten av dagen och kvällen hade jag en sinnessjuk spänningsvärk i huvudet och ögonen var torra och irriterade trots ögondroppar.
På tal om känslomässig avtrubbning och mina val av genrer när det gäller böcker och film, så har en hel genre strukits från min lista. Jag har alltid varit och är fortfarande väldigt intresserad av verklighetsbaserade berättelser, av psykologi, av historia, av vissa brottsfall. Nu vet jag att det var tack vare den känslomässiga avtrubbningen som jag har kunnat ta mig igenom gräsliga barndomar, trauman, mord och tortyr. Det kan jag inte längre. Jag mår faktiskt dåligt av det. Jag har fortfarande inte kommit igång med läsandet, men ljudböcker slukar jag. Den senaste var en verklighetsbaserad uppväxtskildring som jag inte klarade av att lyssna färdigt på. Dels för att den var tuff, men även för att den sortens böcker tenderar att bli ett uppräknande av hemskheter. Jag har inte behov eller intresse av det längre. Den psykologiska varför-förklaringen uteblir ofta och det är den jag är intresserad av.
Kan man ha för många tulpaner? Inte så länge man har vaser att ställa dem i!
Elva dagar sedan jag skrev senast! Det händer inte så mycket i mitt lilla liv. Jag tränar och promenerar och målar, målar, målar. Läsningen fungerar inte alls och jag förstår faktiskt inte varför. Det känns konstigt, något saknas. Kanske kommer läslusten tillbaka den dag jag tröttnar på att måla. Igår var jag en sväng till Fjollträsk (ett välkänt öknamn för Stockholm som särskilt norrlänningar använder och jag är norrlänning i grunden) för att fylla på te-förrådet. Jag hade för lite kläder på mig och blev tagen på sängen av att det blåste iskallt. Resten av dagen frös jag och nu har jag börjat hosta och är småtäppt i näsan. Håhå jaja. Jag köpte te till Elin också och promenerade förbi hos henne idag för att lämna över det. Det var skönt ute, ett par minusgrader, men vindstilla. De senaste veckorna har jag haft ont i ryggen igen. Jag får ont efter promenader oavsett vilka skor jag använder och jag får ont efter styrketräning. En kombination med 2 Alvedon och 1 Ibuprofen brukar hjälpa. Jag ska börja använda massagebältet. Igår slog det mig att det kan handla om spänningsvärk. Nästa fredag ska jag träffa min psyk-läkare och prata om mitt klagomål gällande hennes diagnos och jag började gruva mig redan vid nyår. Det är en sak att komma med klagomål och en annan sak att stå till svars för det, men jag känner att jag måste göra det. Jag är inte en tjurig barnunge, trots allt. I morgon ska jag träffa AG för första gången på flera veckor och jag har för avsikt att avsluta. Jag behöver inte samtalen längre. De har fyllt sin funktion.
ABBA. Vad finns det att säga? Jag växte upp med deras fantastiska musik, deras pinsamma videor och gräsliga scenkläder. Jag har mimat framför spegeln i hur många timmar som helst och jag var alltid Anni-Frid. Jag föredrar hennes lite mörkare röst och så har jag alltid varit lite motvalls eftersom alla andra ville vara Agnetha. Det behövs inte mycket för att musikminnena ska väckas till liv t.ex. en av deras låtar i en tv-serie. Häromdagen gjorde jag en lista med mina favoriter och jag lyssnade på den när jag promenerade idag och upptäckte att “Take a chance on me” är väldigt bra att gå till! Prova!
Finns det olika sorters propaganda? Pär och jag pratar ofta om hur och varför samhällsklimatet har blivit så hårt och kallt, varför partier som socialdemokraterna och vänsterpartiet anses urmodiga medan partier som moderaterna och sverigedemokraterna blir allt starkare. Hur har det blivit så illa att svenska medborgare måste tigga för att få mat och husrum? Jag väljer att inte nämna de utländska tiggarna eftersom jag måste dra en gräns någonstans, för min egen skull, och den går där. Varför söker allt färre till polisutbildningen? Varför värdesätts inte yrken inom vård om om sorg högre? Jag blir allt mer övertygad om att det är medias fel, det är media som ska ställas till svars för det negativa och hårda sammhällsklimatet. Deras snedvridna och ensidigt negativa rapportering och vad som händer gör att vi trycks ned, tappar sugen och intresset. Vi blir bittra, besvikna och rädda. Maktlöshet och hjälplöshet förvandlas till ilska och ett behov av att hitta syndabockar. Om du föreställer dig en vanlig barnfamilj med heltidsarbetande föräldrar och barn på dagis och i skolan. De kommer hem vid 17-18 och ska fixa middag, tvätta, läxläsning och allt det andra som hör vardagen till. När de sedan kollar nyheterna för att de tycker att de vill hålla sig ajour med vad som händer, så dängs de i huvudet med USA:s genom tiderna mest korkade president som är så nära att starta världskrig, flyktingkatastrofer, klimatkrasch, människor som inte får vård i tid, poliser och ambulanssjukvårdare som blir attackerade i förorterna, pedofiler och våldtäktsmän och så vidare och så vidare. Familjen går och lägger sig för natten och sedan börjar nästa dag. Det finns varken utrymme eller ork till att hitta nyanserad information. I min Samsung-mobil finns en nyhetstjänst som heter Upday och som är Samsungs egen och som inte går att avinstallera eller negligera. Det kommer push-meddelanden flera gånger om dagen och jag försöker att inte läsa dem (det är bara rubriken som syns), men jag matas ofrivilligt med elände och hemskheter. Är det så märkligt att vi inte orkar känna sympati med de som har det sämre? Är det så konstigt om vi vänder oss till det parti som säger sig ha lösningen på problemet? Media använder en form av propaganda det vill säga vinklad, sållad information. FLER POSITIVA NYHETER INNAN VI GÅR UNDER!!!
Tisdagens styrketräning gav mig träningsvärk de luxe i låren. Sinnessjuk träningsvärk. Värktabletts-träningsvärk. Den höll i sig i 4 dagar! Pinsamt är bara förnamnet… Det är först idag, söndag, som jag kan röra mig utan att pusta eller kvida.
Förutom styrketräningen har jag lyckats promenera 3 gånger! Träningsvärk är egentligen ingen anledning att låta bli att träna, men onsdagens promenad blev ingen njutning. Tur och retur Salem med en längre runda hem och jag tappade fart mer och mer tills jag stolpade fram. Blä! I torsdags vilade jag benen och hela kroppen och nöjde mig med att stolpa och hasa runt här hemma. Natten till fredag var det plötsligt minusgrader och fredagens promenad blev halkig. Jag tog MBT-skorna eftersom det såg torrt ut, men det handlade om lömsk svart-is. I en av nedförsbackarna blev jag stående mitt i vägbanan och koncentrerade mig på att inte glida för att sedan hasa försiktigt ut i diket. Jag är livrädd för att halka! Svanskotan och sönderstukade fotleder kvider vid tanken… Jag kom hem i ett stycke, men det tar på krafterna att spänna sig. MBT-skorna har en Vibram-sula som ska vara absolut halkfri, men det är rena rama nyset! MBT funkar bara på torrt underlag eller möjligen i regn, men inte annars. Igår var det minusgrader och mer frost och då tog jag odubbade Ice-bugs och i dem halkar jag aldrig. Den promenaden var skön!
Jag lovade mig själv att komma igång med styrketräningen igen så snart alla helger var över. Nu är alla helger över och jag hade ingen lust alls. Ryggen var i stort behov av det – jag har ätit värktabletter ganska ofta de senaste veckorna vilket är en varningssignal – och det skulle inte vara fel att bli ordentligt varm och stretcha hela kroppen. Jag hade ingen lust i alla fall. Då ställde jag mig själv frågan vad 17 jag hade tänkt göra hela eftermiddagen? Sitta, sitta, sitta och bli allt stelare? Och så det ständiga argumentet att jag ju kan avbryta och det inte fungerar. Jag körde ett lätt pass och det gick hyfsat och det var skönt för ryggen med övningarna och stretchingen. En tröskel är övervunnen!
Intervallpromenaden jag gick i söndags tog på krafterna. Jag blev makalöst trött i benen efteråt, hade till och med lite ont. Det berodde mer på skorna – mina odubbade isbuggar – än på själva ansträngningen. Alla skor som inte är MBT kallar jag för plattfotsskor och gången blir där efter; tung och klumpig. Idag promenerade jag intervaller igen med MBT och det känns inte alls lika stelt efteråt. Jag kortade ned den snabba delen från 15 till 10 minuter och det blev 3 snabba, 3 långsamma och normaltempo i slutet. Väldigt skönt!
Raffaello: en liten vit mandel längst in i en vit kräm omges av tunt kex och vit choklad rullad i kokosflingor. Herre jösses så goda!!
Jag har 3 jackor och 3 par skor för att klara vintern här i Rönninge, söder om Stockholm. En jacka med huva som tål vatten och vind när det är mer än 5 plusgrader. En täckjacka som jag använder när det är runt noll och nedåt. En rejäl vinterjacka med huva som jag använder vid riktiga minusgrader det vill säga 10 minus och nedåt. Den jackan har jag inte använt på 1 år för vallningarna är tillräckligt värmande… MBT-skorna har jag när det är barmark. De dubbfria isbuggarna använder jag när det är lite snö, men inte halt. De dubbade isbuggarna använder jag när det inte är annat än is ute.
Idag hade jag täckjackan och de dubbfria isbuggarna. Det låg ett tunt snötäcke på marken och noll grader. Det blev 75 minuter där 40 minuter bestod av intervaller: snabbt i 15 minuter, långsamt i 5 minuter, snabbt i 15 minuter och långsamt i 5 minuter. Efter det stumnade låren, så jag körde normalt tempo den sista halvtimmen. Det verkar kanske inte speciellt ansträngande, men betänk att jag släpar runt på drygt 100 kg…
British Rose. Jag fick ett litet set med Body Shops British Rose i julklapp av Elin; duschtvål, body butter och handkräm. Den doftar underbart!!
Det har blivit en hel del promenerande de senaste veckorna! Till och med stavgång. Ingen styrketräning alls (det får bli nästa år, hehe). Det har känts och känns mer lockande att komma ut i friska luften. Elins sambo är hos föräldrarna i Skåne och tog Juni med sig och Elin har tillbringat några dagar hos oss. Det har varit mysigt. Efter risgrynsgröten på julaftons morgon bytte vi julklappar och senare åkte Pär och Elin till svärfar. Jag stannade hemma. Igår åkte de till Öland och det är extra skönt att vara ensam i några dagar efter intensivt umgänge. Jag sov till 13! Idag gick jag en långsam promenad på 55 minuter via Konsum. Jag sms:ade Elin: “Vilket ös det inte är i Rönninge idag…” Dött är en bra synonym.
Äntligen är det dags för vintersolståndet! En av få dagar som är värd att uppmärksammas och firas! Nu vänder det. Nu kommer ljuset tillbaka och redan i morgon, den 23 december är solen uppe en hel minut längre. Vi firar genom att äta julbord med Elin hemma hos oss.
