Alternativ midsommar

Posted on by 0 comment

Jag vaknar av larmet halv 8, men blir kvar i sängen till 8 när jag stiger upp och fixar frukost till Bibbi. Jag plockar undan disken och lyssnar på en bok som inte är bra. Sedan blir jag tvungen att tillbringa en sammanlagd halvtimme på toaletten eftersom magen vaknat till liv. Av någon anledning fungerar inte Storytel-appen längre. Jag lyssnar på musik i stället – det kommer ju en fredagslista! – , men den nya fredagslistan har inte kommit ännu. Jag letar upp en annan lista. Jag äter frukost, lyssnar på musik och drar sedan igång städningen vid halv 10. Får hela tiden leta upp nya album eftersom ingenting är bra. När jag är färdig med badrummet är jag genomsvettig och matt och står plötsligt inte ut med att lyssna på musik. Stäng av för guds skull!! Jag vilade en stund och drack vatten. Jag vill lyssna på en bo-ho-hoook!  Om Storytel inte fungerar, så får jag väl städa under tystnad … Olidlig spänning medan jag startar appen och väljer en annan bok än den jag lyssnade på tidigare. Den fungerar!! Jag lyssnar på ”This is my life” av och med Christer Lindarw. Den var överraskande bra! När köket och hallen var städade blev det lunchpaus och idag såg jag faktiskt en film i stället för att läsa, ”Ninotchka” med Greta Garbo som jag minns som rolig och den är fortfarande rolig. Klockan 16 ställde jag in dammsugaren i städskåpet igen. Rent och fräscht. Dusch! Paus i soffan innan jag kokade pasta och stekte falukorv till middag. Alltid lika gott! Småkakor till efterrätt. Tyvärr, var jag för trött för att orka läsa till teet. Jag lyssnade färdigt på Christer Lindarw (det är en kort bok) och spelade Candy Crush och nu sitter jag här och lyssnar på fredagslistan. Alternativ midsommar. Introvert midsommar. Aj lajk it!

Frigående tant

Posted on by 2 comments

Vägning: 96,3 som innebär att ett helt hekto har försvunnit den senaste veckan. Wow. Med tanke på hur jag har mått är det ett under: choklad, glass och noll träning brukar inte vara någon hit när man ska gå ned i vikt, så jag är lättad.

Jag har gjort mig själv frigående! Stegräknaren har fått semester, likaså matdagboken. Efter 5,5 månad med detaljerade noteringar om vad, hur mycket och när jag har ätit; vilken sorts träning; antalet steg per dag och vattenkonsumtion vet jag nu varför och när det dyker upp diskrepanser. Jag behöver inte det tills vidare. Det känns bra! Jag är mindre bunden.

Idag har jag promenerat 60 minuter. Det var den kortaste rundan (som brukar ta 45 minuter…) och det gick varken fort eller lätt. Usch, vad det tog emot! Jag handlade lite på Konsum oxå.

Pär, Elin och Selma åkte till Öland idag över midsommar och några dagar till. Det är bara Bibbi och jag nu och det är välsignat tyst utom när Bibbi känner sig sällskapssjuk och vill prata. Jag har kommit in i en bokslukarperiod i och med att jag började läsa ”Det mörka tornet” av Stephen King som består av 8 böcker. De är helt underbara! Vilken berättelse! Vilken berättare! Numera läser jag medan jag sörplar i min min sopplunch eftersom det inte finns någon serie eller film jag vill se OCH när jag dricker kvällste. Jag har några sidor kvar i den tredje delen och den fjärde delen ligger i vardagsrummet och väntar. De 4 sista böckerna är beställda och på g. Det kommer en recension så småningom och det blir lite av en utmaning att skriva den…

Kompromisslös

Posted on by 0 comment

Det här med strumpor. Det här med att kompromissa. Jag har länge hållit fast vid tjocka strumpor som ger fötterna känslan av att gå på en mjuk matta. Jag fryser lätt om fötterna och jag svettas lika lätt om fötterna. Så började klimakteriet – min alldeles egna värmekälla – och tjocka strumpor blev plågsamma. Vi köpte Happy Socks till Elin och jag tyckte så mycket om dem att jag köpte till mig själv och sedan hittade jag Strumplandet. Från att ha tok-ratat tunna strumpor har jag gått till att frossa i dem och så sent som idag kom min senaste beställning i brevlådan.

Färger! Mönster! Glada fötter i glada strumpor!

Tufft

Posted on by 0 comment

Efter värmeslaget i fredags har jag gjort mitt bästa för att återhämta mig. Jag har hållit mig inomhus och eftersom det har varit upp emot 27 grader har jag inte känt mig lockad att gå ut. I lördax var det inget kul alls för då mådde jag småilla hela dagen. Det tog emot att dricka vatten eftersom allt vatten luktade metall och avlopp. Det blev desto mer Pepsi Max. Och choklad. Pepsi är ju inte samma sak som Coca-Cola, men jag tror inte att recepten skiljer sig åt så himla mycket. Mannen som uppfann Coca-Cola var apotekare och var ute efter något för magåkommor (det är alltså inte inbillning när magen känns lugnare av Coca-Cola), men han var inte helt nöjd med receptet och senare sålde han det för 80 dollar. Visste ni det? Samma känsla som för de som nobbade Beatles och JK Rowling. Tillbaka till ämnet! Det är inte bara värmeslaget som har fått mig ur slag. Jag har tappat farten. Riktningen. Motivationen. Det är bekvämt att kunna skylla på värmen, men jag har inte haft någon större lust att träna oavsett formen. Det här med att äta VLCD-soppan till lunch och vanlig middag… Det fungerar hyfsat, men de senaste veckorna har vi improviserat lite för mycket och det leder ofelbart till hunger och kvällstugg. När motivationen försvinner, så tappar jag lusten för att stå emot. Det känns inte som det är värt det. Jag påminner mig själv om att jag har gått ned 11 kg och att det är BRA och att jag måste – MÅSTE – hålla kvar segerkänslan som kommer med viktminskningen! Jag tjatar på mig själv, men just nu orkar jag inte lyssna.

Värmeslag?

Posted on by 0 comment

Vid 4-tiden vaknade jag av att jag mådde dåligt. Kissnödig, halsbränna, mådde illa och när jag stod upp var jag så yrslig att jag hade svårt att gå. Toalettbesöket klarades av. Halsbrännan hade förmodligen att göra med lakritsen (dålig kvalitet) som jag åt igår kväll och jag tog 1 Omeprazol med lite mjölk och så slängde jag resten av lakritsen. Sedan försökte jag sova. Huden hettade som om jag hade varit ute i solen. Jag frös och jag svettades om vartannat och samtidigt. Kroppen ville inte ligga stilla – det ryckte i den. Huvudvärk. Illamående. Jag dåsade till och från. Vid 8 var jag kissnödig igen. ”Är klockan inte mer än 8?!”, tänkte jag och lade mig igen. Kroppen hade slutat rycka, men jag frös och drog till mig Pärs täcke oxå. Jag bara låg där och fantiserade ihop hemska sjukdomsdraman: att jag skulle bli liggande i flera veckor eller att Pär skulle blir tvungen att köra mig till sjukhus och vem ska då ta hand om Bibbi när Elin och Pär åker till Öland på onsdag? Och jag som har fått sådant flyt med träningen! Jag mådde illa och ville bara dö. Det kändes precis som vintern 2011/12 när jag alltför ofta bara låg i sängen och glodde på träden och himlen. Vid 9 gick jag tillbaka till toaletten och satt där ett tag tills magen var helt tömd, men jag behövde inte kräkas. Sedan tvingade jag i mig lite youghurt-kvarg, men jag orkade knappt sitta upp utan hängde över bordet. Vad fan var det som hände? Kanske värmeslag med tanke på hur matt jag blev efter de senaste promenaderna plus att jag ju redan hade bränt mig? Eller var det borrelia från någon liten jävla fästingjävel som jag inte upptäckt? Det där konstiga märket på axeln som inte kliar som ett myggbett, men heller inte är en finne… Eller det där märket på benet som har kliat så in i h-vete? Kanske var det så enkelt som att jag åkte dit på Pärs förkylning ändå? Tillbaka till sängen och nu kändes kroppen lugnare – framför allt magen. Frossan och svettningarna avtog och försvann. Jag somnade och sov som en stock till efter 12. Lunch med Elin och döm om min förvåning när jag upptäckte att jag orkade hålla mig uppe, hade slutat må illa och att jag inte kände mig som en kokt kräfta längre. Lite skakig och huvudvärk, men inte värre än så. Vad 17 var det som hade hänt?! Jag lutar fortfarande åt ett litet värmeslag, så jag tänker hålla mig inomhus hela helgen.

Som en smäck

Posted on by 0 comment

Vägning: 96,4 kg som innebär att jag har gått upp 1 kg den senaste veckan. Det går ned och det går upp och det går – förhoppningsvis – ned igen. Det har inte varit någon bra matvecka. Jag har frossat i Snickersglassar och igår kväll hade jag en mindre matsmälta. Jaja, shit happens. Den här gången har jag ingen energi att få panik och påminna mig själv om ”Aldrig mer 100!”. Jag promenerade till Salem och hämtade ett paket från Ellos med underkläder och en ny pyjamas; alltihop i en storlek mindre än tidigare och alltihop satt som en smäck – en lyxig känsla.

Category: Hälsan, Vikten | Tags: , , , , ,

Siesta

Posted on by 0 comment

Idag har det varit 25 grader som mest och det stämmer med SMHI:s prognos, så när jag gick ut i morse var jag bättre förberedd än i måndags: linne, prasselbyxorna och vatten. Det blev kanonobra! Himla skönt! Svalt och skönt i skuggan och inte för varmt i solen och jag kom upp i ett riktigt bra tempo. Det stod många bilar parkerade längs gatorna vid Rönninge skola och det brukar det inte göra och så här i mitten av juni kan det bara betyda skolavslutning. Ganska sent, eller?

Gullregn! Gyllengult mot en sommarblå himmel – de svenska färgerna dagen till ära.

Efter lunch blev jag trött och kände att huvudvärken lurade. Jag hade inte lust att göra något – det var för varmt. Vad gör man då? Jo, man går och lägger sig i ett nästan mörklagt sovrum och med fönstret på vid gavel. Siesta! Jag sov inte så mycket, men det var skönt att bara ligga där.

Jag lyssnade faktiskt på musik medan jag promenerade, men de låtar som var riktigt bra har jag redan haft med i bloggen. Det blir en favorit i repris för just idag fick den här låten fart på endorfinerna: ”Life itself” med Glass Animals.

Category: Hälsan, Musik, Rönninge | Tags: , ,

Monsterfri avslutning

Posted on by 0 comment

”Sista vakten” av Stephen King, den avslutande delen i trilogin om Bill Hodges. Den första delen är ”Mr Mercedes” som följdes av ”Den som finner”.

Brady Hartsfield körde rakt in i en folkmassa. Många dödades eller fick men för livet. Han försökte göra om det vid en konsert, men då satte Bill Hodges och hans medhjälpare Holly och Jerome stopp för det och Brady Hartsfield hamnade på sjukhus med en allvarlig hjärnskada. Åren går och Bill Hodges besöker Brady med jämna mellanrum. Han känner på sig att Brady finns kvar därinne, att han är kontaktbar  och han vill ställa honom till svars för det han gjort. Det har gått 6 år sedan Brady körde in i folkmassan och i den tredje delen begår flera av hans offer självmord. Polisen avskriver fallen som tydliga självmord, men Bill och Holly tycker att det verkar skumt och börjar gräva…

”Sista vaken” var precis lika bra som de andra böckerna och den har ett bra slut, tycker jag. Jag tycker mycket om både Bill och Holly även om Bill ägnar sig för mycket åt tyst lidande. Jerome är oxå bra, men han är inte med lika mycket den här gången. Det blir en aning övernaturligt, men det är fortfarande monsterfritt. Aj lajk it!

Sjöblöt

Posted on by 0 comment

Ett medium-pass med gummibanden. Det var flåsigt och vissa övningar var riktigt tunga, men det var skönt och det finns ork kvar att öka på till ett fullt pass nästa gång. Jag blev så svettig! Över hela kroppen – sjöblöt. Jag brukar svettas mycket i nacken och ryggen, men idag svettades jag över hela rackarns kroppen. Kanske var det en vallning inblandad oxå.

Det blir en låtlisterepresentant idag: ”Movement” med Club 8. ”I’m still walking!”

Värmepanik och kassa batterier

Posted on by 0 comment

När jag gick iväg för en Flaten-runda var klockan 10 i 10, det var molnigt (hade precis regnat) och 14 plusgrader. Jag tog en special-t-shirt (en sån där som torkar snabbt) under jackan, mjukisbyxor och keps. Svalt i skuggan, varmt i solen, svala vindar och småfuktigt – egentligen hopplöst att få ihop rätt klädsel. Kroppen kändes en aning mindre tjurig än igår, men det gick inte fort och det var inte behagligt för 5 öre. Värmepaniken kom och gick. Det var fåfänga som fick mig att behålla jackan på. Jag kände mig plufsig och den knallrosa t-shirten satt lite för trångt för att vara trivsam, men när jag kom fram till Konsum kände jag att jag inte stod ut mer, plufsig eller ej och slet av jackan. Halleluja! Armarna var blöta av svett eftersom fodret i jackan inte funkar med kortärmat. T-shirten klibbade fast längs ryggen. Fötterna sjöd av värme och insidan av mjukisbyxorna var blöt av svett. Jag hade inget vatten med mig eftersom det ju inte var mer än 14 grader, men det var ett misstag. Jag handlade mina blockljus och gick hem. Så fort jag kom innanför dörren hemma, slet jag av mig strumpor och byxor och hällde i mig vatten. Fullt utvecklad värmepanik! Svimfärdig, matt och illamående. Jag satte mig i soffan med vattenflaskan i närheten för att fylla i tränings- och matdagboken och upptäckte att stegräknaren hade dött. Trots att appen i mobilen visade att batteriet i räknaren var fullt fanns där inga livstecken vilket innebar att min mödosamma promenad inte hade registrerats. Mina värmepåslag påminner allt mer om regelrätta vallningar och de kommer oftare numera. Jag svettades, mådde illa, var maximalt irriterad på skit-batterierna från Kjell & Compani eller har stegräknare dött på riktigt – panik! Jag lade mig på golvet för att utnyttja den svala luften som kom in från den öppna balkongen. Andas. Andas. Andas… Ta det lugnt. Du behöver inte göra något egentligen. Slappna av. Vad beträffar stegräknaren – jag vet att jag promenerade i 1 timme och egentligen behöver jag inte veta antalet steg för de blir ungefär de samma varje gång. Vattenkonsumtionen kan jag skriva in manuellt. Vikt och kost behöver jag inte stegräknaren till. Det finns ingen som helst anledning till panik – jag är inte – jag upprepar – inte beroende av en liten stegräknare! Jag låg på golvet i 15-20 minuter tills jag var helt sval och tog mig sedan upp på fötter med mycket möda och stort besvär. Vid lunchen tog jag 2 Treo mot huvudvärk, drack min VLCD-kyckling-soppa och 5 muminmuggar med te medan jag försjönk i Stephen Kings oemotståndliga och märkliga värld i ”Det mörka tornet”. Jag fick liv stegräknaren när jag bytt batteri, men det är inte mer än 3 veckor sedan förra bytet. Skitkvalitet!

Alldeles i närheten av Rönninge Kungsgård ligger ett litet spa. Det är det röda huset som syns genom grönskan. Jag vet inte om jag lyckats få fram det härliga ljuset – spelet mellan ljus och skugga – som fick mig att ta bilden.