Utmaningar

Nu har jag snöat in på realityserier med tävlingsinslag. Det började med Rupaul. Sedan var det en modetjosan som bara var halvintressant eftersom mitt modeintresse inklusive anorexiamodellerna inte är särskilt stort. En make up-dito där man fick se allt från trist modemake-up till otroligt fantasifulla masker. Den senaste veckan har jag plöjt igenom 3 säsonger av “Blown away” om glasblåsning och DEN gillade jag!! Särskilt efter glasutställningen på Millesgården i höstas. Jag lärde mig mycket och nu när jag tittar på bilderna jag tog av konstverken, så är den tekniska delen mindre mystisk. Tanken på att jobba i en glashytta vid ugnar som är 1100 grader varma är orimlig för mig. 200 graders ugnsvärme är tillräckligt för att få mig att backa. Idag började jag se “School of chocolate”. Alla serier finns på Netflix. Den här har ett annat och bättre upplägg. I stället för utslagning i varje avsnitt och sedan 2 finalister är det här en skola med 10 deltagare där den som slutar med det högsta betyget vinner. De får göra bakelser på ett tema, men även chokladskulpturer parvis eller i lag. Läraren tipsar och hjälper till i stället för att smyga runt med rynkaf panna och däga “Hm…”. Jag har sett 4 av 8 avsnitt och har faktiskt inte drabbats av chokladsug och det överraskade mig, men jag har heller ingen favorit och det är jag lite förvånad över.

Samtliga serier handlar om sätt att uttrycka sig konstnärligt och förutom bedömningar av det rent tekniska som sömmar, appliceringar och kombination av smaker går det egentligen inte att tävla om vem som har tolkat en uppgift bäst. Eftersom det personliga inte kan mätas på samma sätt som snabbhet eller styrka är hela upplägget i princip, omöjligt. “Ditt utförande är för bokstavligt och saknar utrymme för tolkningar.” “Om jag inte hade läst beskrivningen hade jag inte förstått konstverket.” Hopplöst! “Vi vill se mer av DIG.” “Tagga ned lite och kör inte på 110% hela tiden. Suck. I choklad-serien finns det mer svängrum och färre åsikter och det är ett stort plus. Personligen saknar jag tävlingsimstinkt och jag ser de här programmen för att lära mig mer, få reda på yrkestrix och att få tappa hakan.

Kroppspositivism

Jag har lyssnat på “Kroppskompassen” av och med Kajjan Andersson. Frasen “Det här är en bok som alla borde läsa!” börjar bli urvattnad, men jag vill faktiskt utbrista det om den här boken. Den är lika nödvändig som “Kampen mot kroppen”, men den är lite argare. Jag kan nästan höra alla svordomar och idiotförklaringar som behövde redigeras bort innan publiceringen. Inläsningen är okej. Ämnet är angeläget för både författaren och mig, men det blir jobbigt när hon försöker betona i princip allt. Jag kommer att köpa den och läsa den med ett post it-block och en penna redo!

Grund

Jag har tröttnat på att sitta inomhus och dagens väder med kalla vindar och endast 9 grader hjälpte mig att komma iväg. 50 minuter. Det var småtungt i början, men jag har tydligen en grundkondition kvar och jag blev inte trött efteråt. Jäss!

Status

Varför ser man inte självmord som att man förlorat kampen mot depressionen? Att dö av cancer är alltid att förlora en kamp. Har depression lägre status än cancer? Hur rankas då läkarassisterat självmord vid sjukdomar som ALS? Just ALS ju obotligt, men depression kan vara dödlig och fler människor dör till följd av självmord än i trafiken.