Blä!

Posted on by 0 comment

Vägning: 100,3 kg vilket innebär en uppgång med 0,7 kg. Det känns surt för jag trivdes verkligen att inte väga en tiondels ton…

Det blev en – nästan – plågsam tur och retur till Apoteket för att hämta ut Elins antibiotika. Hon hade en jobbig natt och jag försökte hjälpa henne, så ingen av oss sov särskilt mycket. Jag somnade nästan medan jag åt frukost. De nya MBT-skorna är stunsiga och stadiga, men sömmen i hälen gav mig en blåsa på vardera fot. När jag kom till Bamses för att hämta ett paket fungerade inte datorerna och trots att det inte handlar om ett stort postkontor fanns ingen möjlighet att leta manuellt. Suck. För att muntra upp Elin gick jag till Kaffestugan och köpte ett mörkt matbröd med valnöt och frukt (som var väldigt gott!) och en påse med småkakor. Jag somnade nästan i soffan före lunch, så efter lunch sov jag middag i sängen. Pär har åkt till Öland för en långhelg inklusive distansarbete. Selma mår bra och Elin är piggare.

Category: Hälsan | Tags: , , , , ,

Ångest, koltrast & online-läkare

Posted on by 0 comment

Den här dagen är snart slut och det är en välsignelse! Jag var medveten om att jag utmanade ödet när jag skrev så mycket positivt i torsdags och skiten började ramla in redan dagen efter när Selma vägrade äta. Elin och Pär åkte till vetten på lördagen och fick mediciner. Efter det har vi fångat in, hållit, medicinerat och stödmatat tvångsmatat Selma flera gånger om dagen. Det är oftast jag som har hållit och igår kväll blev hon så leds att hon stampade i golvet, så fort jag kom i närheten. Jag klandrar henne inte…

Elins förkylning blir värre och vår vårdcentral är inte till någon hjälp. På den öppna mottagningen får man visserligen träffa en läkare, men max ett besvär i taget. Hon var där igår eftersom hon hade lock för ena örat plus värk. Det visade sig vara en rejäl vaxpropp som vi bekämpar med Revaxör. Det fanns inte utrymme för hennes hosta eller eventuell bihåleinflammation. Läkaren tyckte att hon skulle ta Revaxör 4 kvällar i rad och sedan skölja ur eländet hos en sköterska. 200 kr i sjön. Jag hjälper henne och efter dagens behandling kunde jag bokstavligen dra ut en del av den upplösta proppen med en pincett. Nu ikväll övertalade jag henne att prova Min doktor och hon kommer att få svar via mail senare ikväll. 250 kr som går på högkostnadskortet. Det är värt ett försök!

Vi veckohandlar på Coop online och det fungerar oftast bra. Den senaste tiden har det dock skitit sig och jag har fått sms om att jag måste lägga in beställningen igen och välja en annan dag. Det har varit måndagsleveransen som inte har fungerat, så då valde jag tisdag förmiddag i stället mellan 11 och 13 och så har jag tränat på eftermiddagen. Det har varit försenat båda gångerna och idag fick jag än en gång sms om att de är försenade och då blev jag tvärleds. Jag sket i träningen för jag skulle inte kunna koncentrera mig om jag samtidigt skulle vänta på leveransen. När det kom till kritan var de inte försenade, men då hade jag redan ställt in mig på att inte träna och så var jag trött och förkyld. Efter lunchen kom ångesten. Jag var frestad att promenera, men valde 1 extra Lyrica och läsning i stället. Medan jag läser hör jag att Elin gråter. Hon har varit sjuk i 2 veckor och det blir inte bättre. Täppt, huvudvärk, feber – hon fick panik hon med och tog Lyrica.

Det finns, trots allt, litet postivitet idag för Pär mår prima och var på ett strålande humör när han kom hem från arbetet. Selma mår bättre och har inte behövt stödmatas idag. Jag har läst ut ännu en bok och satt i vardagsrummet och lyssnade på koltrastens kvällsserenad. Och så ljuset – nu är det ljust till halv 21! Omställningen till sommartid är ett satans påfund, men jag älskar de allt ljusare kvällarna.

 

MBT och bävrar

Posted on by 0 comment

Igår väcktes jag av mobillarmet klockan 8, stängde av det och slöt ögonen i några minuter till. När jag vaknade var klockan 20 över 10. Hoppsan. Typ. Jag tolkade det som att jag behövde sova mer än jag behövde promenera särskilt som 1 timme försvann pga. sommartiden. Jag kände av förkylningen oxå. Idag kom jag iväg på en mindre behaglig, stolpig, trög och osmidig promenad runt Flaten. Jag dödförklarade MBT-skorna för de är snedtrampade (hur nu det har gått till) och kärnan är kaputt och silvertejpen har svårt att hålla sig på plats och så fick jag ont i vrister, knän och rygg. Som tur är kom de nya idag och de känns stadigare och stunsigare.

De har starka tänder, de däringa bävrarna…

Lugnt & längre

Posted on by 0 comment

Det finns en förkylning i min kropp som har en viss sänkande effekt på både orken och humöret (Elin är riktigt dålig), så när jag gick ut idag ställde jag in mig på ett lugn tempo och inga stavar. Jag ville se hur det går vid Heliodal, så jag passerade Lustigknopp och gick sedan över Sandbäcksvägen och in vid De Mäktiga Ekarna för att komma ut vid vägarbetet. De har flyttat utgrävningen en bit och det var möjligt att promenera där utan att behöva göra dödsföraktande hopp över diken. Det tråkiga är att de har fällt en hel del träd… Jag fortsatte att gå och bestämde mig för att gå långt för jag hade ingen lust att gå hem nu när jag fick vara för mig själv, andas frisk luft och få sol på näsan. Ned mot Flaten, upp till Stallet och förbi Nytorpsskolan och sedan via Circle K och till Konsum. Det tog 90 minuter, men var ändå inte längre än 5,7 km. Efteråt blev jag trött och fick ont i knäna och vristerna och tog en tupplur i soffan efter lunch.

Att få må bra

Posted on by 0 comment

Jag stavgångade till Salem och skickade MBT-skorna i retur (136 pix för att jag ville ha ett kvitto i stället för snålvarianten för att ha koll på att de kommer dit de ska). Det tog 30 minuter dit och 40 minuter hem och jag blev så infernaliskt trött i armarna igen. Jag bar stavarna nästan halva sträcka hem och tyckte att den extra svängen kändes dubbelt så lång som vanligt och jag blev förvånad över att det inte handlade om mer än 40 minuter. Bitvis var det väldigt skönt och jag fick in ett bra flyt.

Dagens låtlisterepresentant blir Sia med den väldigt passande ”Never give up” för det är så det känns nu när jag vet att jag kommer att gå ned i vikt och att all träning definitivt har gett mig mer ork.

Den senaste månaden har jag upplevt en sällsam lyx av att få må bra. Morgonångesten har bara visat sitt fula tryne vid enstaka tillfällen. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska, men vet nu att det känns bättre bara jag kommer upp och igång och det är sällan jag sover längre än till halv 9. Att få vakna med en kropp som väger allt mindre … jag saknar ord! Jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte gör allt jag kan för det är precis det jag har gjort sedan den 2 januari. Jag blir väldigt uppmuntrad av Pärs och Elins stöd och heja-rop och jag känner mig inte fullt så värdelös längre. Jag mår så bra av den frid som råder här hemma; att det går bra för Elin i skolan och ute på praktiken, att Pär trivs med sitt arbete och att han står ut med att vi inte äter middag tillsammans mer än 1 gång i veckan. Det faktum att läslåsningen har släppt och jag känner samma läsglädje som tidigare är en enorm lättnad. Te & lässtunden är återigen dagens höjdpunkt. Tidigare orkade jag med 3, möjligen 4, träningspass i veckan och jag hade ofta ont efter promenaderna. Nu blir det oftast 6 pass varje vecka och jag blir otålig när jag blir förhindrad (då räknar jag inte med vilodagar) och jag får nästan aldrig ont efteråt. Sedan jag bytte ut Itrim-baren som kvällsmål mot en liten charktallrik har jag inte haft några problem med kvällstuggande. Jag har hittat både en massör och frisör på kila-ned-avstånd.

På vägen hem från Salem fick jag syn på en hare som skuttade fram och tillbaka längs en väg. Sedan kom en till! De hoppade om varann, kors och tvärs för att sedan sätta sig platt ned på några meters avstånd från varandra och bara glo på varandra. ”Ni kan ju inte stanna mitt i vägen!!” Sedan såg jag en bil längre upp i kurvan. ”Flytta på er!!” Bilen närmade sig och jag visste inte om jag skulle gå eller stå kvar och kanske bli vittne till en massaker. Bilen kom allt närmare. ”Härregud … skutta iväg då!!” Då upptäckte tydligen föraren hararna och sänkte farten tills den stannade helt och först då fick haruslingarna fart och satte iväg mot tryggare nejder. Jag kunde andas igen och fortsatte att gå. Egentligen ville jag springa fram till föraren och tacka för att han/hon sänkte farten. Vardagsspänning i Rönninge!

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Snopet x 2

Posted on by 0 comment

Återbesök hos tandläkaren. Jag var inställd på 1 timmes gapande, maximal bedövning, byte av fyllning och 2000 kr som pricken över i. Döm om min förvåning när DV nöjde sig med att knacka, röntga och kolla kindmusklerna (jag antar att hon kollade efter onödig anspänning) och meddela att hon inte tog betalt för besöket. Eftersom jag inte längre har ont (det har inte värkt i tanden sedan i lördags) ville hon inte riskera att riva upp det som verkar fungera, men jag ska hålla koll och sedan komma tillbaka i mitten av maj. Häpp! Snopet även om jag var lättad.

På vägen hem hämtade jag de nya MBT-skorna. Döm om min förvåning – för andra gången idag – när de visade sig vara hårda och obekväma. Det är en modell utan innersömmar för känsliga fötter och det lät ju perfekt för mina skavsårstokiga fötter, men dels var de lite för stora, de var hårda (helt i skinn) och fula. De får gå i retur. Jag väljer att returnera dem och samtidigt göra en ny beställning (Footway-modellen) i stället för att vänta på att returen ska registreras hos MBT och därefter skickas de jag vill byta till. Jag beställde ett par av samma modell som jag har nu, men i annan färg. Snopet.

Delmål

Posted on by 0 comment

Det första delmålet, under 100 kg, nådde jag idag. Vägningen visade 99,6 kg vilket innebär en minskning med 0,9 kg den senaste veckan. Jäss! Det betyder att mitt nya kvällsmål fungerar bättre än Itrims barer. Det har känts i kroppen som den har fått en skjtus framåt efter att ha stått stilla på 100,5 kg i 2 veckor. Kläderna – byxor och bh – sitter lösare och jag känner mig smalare. Magen blir mindre och det har försvunnit stoppning från midjan och uppåt. Nu har jag hållit på i 2,5 månad och jag häpnar över att det fungerar, att det går stadigt nedåt. Jag har gått ned 8,1 kg! Delmålet är nått, så nu blir det nya MBT-skor och faktum är att jag beställde de i torsdags efter att ha fått skavsår från silvertejpen som jag är tvungen att ha pga. hårda sömmar i hälarna på skorna.

Jag tränade med gummibanden idag och det var småtungt och si så där med koncentrationen. Jag var trött och så fick jag byta ett gummiband eftersom det gamla var trasigt. Efteråt fick jag ont i knäna. Det är en förkylning på gång som jag bekämpar med ett kompakt inre motstånd.

Dagens låtlisterepresentant blir Betsy med ”Lost & found”. Hennes röst påminner mycket om Chers.

Väderomslag och virusar

Posted on by 0 comment

5 km promenad idag igen via Konsum. Inga stavar. Idag fick jag ta vinterjackan igen. Suck. Den sitter lösare runt magen nu och även när jag spänner ut magen allt vad jag kan, så stramar den inte som den gjorde i början av året. Jag gillar det! Dagens promenad var skön och jag hade ett bra tempo, men jag fick ont i knäna och vristerna efteråt och det har förmodligen med väderomslaget att göra. Elin är förkyld, Pär är nästan förkyld och jag är rädd att jag oxå åker dit. Det kan förklara både tröttheten efteråt och värken i knän och vrister. Väderomslag och virusar.

Dagens låtlisterepresentant blir Bearson, Natalola med ”One step at a time”. Det är det det handlar om: ett steg i taget. En dag i taget. 1 kilo i taget.

Jag krymper

Posted on by 0 comment

… och så var det kallt igen. Det nöp faktiskt i kinderna när jag promenerade idag. Inga stavar. Det var skönt och jag gjorde mitt bästa för att pressa mig pulsmässigt. Jag blev tvärtrött mot slutet. Igår vilade jag. Kroppen hade ingen lust att röra sig utanför lägenheten och jag hade ont i vristerna. Efter dagens promenad blev jag oerhört trött och kände mig mörbultad på det där sättet som jag alltid gjorde tidigare och det kändes inget vidare… Ont i vristerna idag med och det kan bero på omslag i vädret och att jag har blivit kall. Det är jäkligt knepigt att veta hur mycket jag behöver ta på mig när temperaturen kan svänga med flera grader från det att jag går hemifrån och tills att jag är tillbaka.

Veckovägningen närmar sig och i vanlig ordning känns det som att jag har gått upp flera kilo, men faktum är ju att jag krymper litet i taget. Igår upptäckte jag att bh:n inte satt så bra som den brukar, men att jag kunde rätta till det genom att flytta in knäppningen ett snäpp. Ha!

En mental notering: i fredags och igår har jag ätit 4 stycken Kina wafers (såååå goda), 2/3 påse chips och en hel del Ferrarisar. Det var gott i början, men känslan av att få formen av en tunna är inte behaglig och det är inte värt det. Kom ihåg det när godissuget anfaller!

Category: Hälsan, Vikten | Tags: , , ,

Den andra delen

Posted on by 0 comment

Jag har läst ut en till bok! Fanfarer och hurra-rop! ”La peregrina” av Cecilia Samartin som är en fristående fortsättning på ”Señor Peregrino”. Det är 1,5 år sedan jag läste den första delen och trots att jag tyckte att den var mycket bra minns jag inga detaljer, men medan jag läste den andra delen mindes jag mer och mer. ”Jaaaa…just det!”

Señor Peregrino eller Antonio som han egentligen heter, har lämnat sjukhuset tillsammans med Jamilet, han hävdar att hon är hans barnbarn och har testamenterat allt han äger till henne. Hans fru, syster B eller Jenny som hon egentligen heter, är rejält omskakad. Jamilet vill veta mer om Rosa, Antonios stora kärlek, som hon känner ett starkt band till och startar en efterforskning. Samtidigt som vi följer Jamilets sökande får vi veta Rosas historia och mot slutet vävs allt samman.

Den andra delen var minst lika bra som den första! Cecilia Samartin är en skicklig berättare och handlingen flyter på i ett jämnt tempo, den ena kapitlet efter det andra. Jamilets moster Carmen är en karaktär som onekligen sätter fart på det mesta. Det finns en scen långt fram i handlingen där hon klär sig och sminkar sig. Hennes självförtroende är det inget fel på och enligt henne själv ser hon fantastisk ut, men sedan får man se henne med Antonios ögon och … ja, han har en annan uppfattning om jag uttrycker det så. Det är skickligt! Naturligtvis kommer jag att läsa den tredje och avslutande delen.