Tröskel-eländet

Låt mig presentera gårdens kändis: Cookie. En dvärgvädur som bor i en av lägenheterna på bottenvåningen och som kommer och går som den vill. Så här års finns det gott om smaskiga äpplen! Vi möttes när jag skulle iväg på min promenad.

På tal om promenaden. Jag hade åter igen blivit sittande och liggande för länge och mådde dåligt av det och det har tagit emot att gå ut. Idag fick jag piska mig upp ur sängen och sedan ut och som pricken över i blev det en gräslig 65 minuters upplevelse. Tungt, motigt, tråkigt och med för mycket kläder. Trippel-blä i kubik! Jag har befunnit mig i är i en svacka av trötthet och allmän olust, tröghet och svårt att koncentrera mig. Det har blivit mycket tv-tittande… Trädet nedan låg på sniskan över vägen. Jag visste att det var ett fullt friskt träd och det har inte varit någon sommarstorm även om det har regnat kraftigt med jämna mellanrum. Kunde det vara bävrar? Jajamänsan! Prydligt avgnagt längst ned på stammen.

Från och med idag är jag nere på 25 mg Lyrica per dag, en dos på morgonen. Det är fortfarande jobbigt. Lyrica och jag har umgåtts i ungefär 7 år och då är det inte helt enkelt att skiljas.

Om en vecka ska jag tillbaka till tatueringsstudion och komplettera Tösen och jag ska skaffa en tatuering till på vänster arm och det har jag planerat hela tiden.

Belöning?

Igår ringde IH som är enhetschef för psykiatrienheten i Södertälje. Det gällde det klagomål jag lämnat in och nu hade det nått högsta hönset. Hon tackade eftersom de ser klagomål som en möjlighet att förbättra. Hon bekräftade och beklagade. Sedan meddelade hon att jag har fått en tid om en månad hos – hör och häpna – en FAST läkare som precis har börjat!! Jag väljer att se det som en belöning och ett tecken på att det kan löna sig att säga ifrån.

Att inte höras är ingen anledning att låta bli att tala.

Idag var jag hos frissan. Jag kunde känna hur hårbotten äntligen kunde ta djupa andetag för att få i sig efterlängtat syre. Som tur är har sommaren inte varit lika plågsamt varm som förra året. Nästa gång har jag beställt tid för att även göra en enda slinga i håret. En lila! Idag köpte jag provflaskor av ett nytt schampo. Förändringens vindar blåser!

Rönnarna i Rönninge dignar av illande orangea rönnbär.

Ting

Nu har jag äntligen tagit mig över läs-muren! Det var faktiskt nervöst. Jag var rätt och slätt rädd för en ny besvikelse efter flera boknitar, men den här boken läste jag ut på 3 kvällar. “Räddaren av förlorade ting” av Ruth Hogan.

Anthony Peardew förlorade sin stora kärlek och fick aldrig möjlighet att hålla sitt löfte till henne. Händelsen påverkar honom djupt. Han börjar samla på saker han hittar, saker som andra förlorat. Han katalogiserar och skriver korta berättelser om varje föremål och har hjälp av sin assistent Laura. Laura får så småningom ärva allt inklusive ett löfte om att återlämna föremålen till sina ägare. I en parallell handling möter vi Eunice vars historia börjar i maj 1974 och som knyts samman med Lauras på ett väldigt skickligt sätt.

Jag tyckte om den här boken! Den var lätt att läsa med ett uttrycksfull och varierat språk. Karaktärerna kändes trovärdiga och jag uppskattade att det handlade om vuxna människor det vill säga såna som är över 30 (den ribban höjs ju äldre jag själv blir). Den viktiga humorn fanns med och även om boken tillhör feel-good-genren blev den inte smörig. Jag kommer att läsa den fler gånger!

Diverse

Läkaren, SF, ringde i morse som avtalat. Provsvaren angående Lamictal-dosen visar att jag ligger precis rätt, så där blir det ingen ändring.

Jag tränade ett mediumpass med gummibanden idag och det blev perfekt! Så skönt och roligt och det finns mer att ta av till nästa vecka när jag går upp i fullt program.

Tatueringen mår bra. Sårskorpan som hon kallade den har bildats och börjat lossna, men jag vill nog kalla det att tatueringen fjällar. Det är det allra yttersta lagret som lossnar och det gäller att INTE pilla för då riskerar färgen att följa med. Jag tvättar med Lactacyd 1 gång om dagen och smörjer in med tatueringssalvan 3 gånger om dagen och så kör jag med långärmat för säkerhets skull. Däremot såg jag att hon faktiskt har missat ett fält. En liten skugga vid det bruna örat, men hon kan rätta till det när tatueringen har läkt helt och det är 2 veckor från i torsdags.

Kontakt

När Elin var liten hade vi en stödfamilj som hon var hos någon helg i månaden som avlastning. En av de helgerna hyrde vi film. På den tiden var det VHS. Det var då jag såg “Kontakt” för första gången. Den helgen såg jag den 2 gånger i rad. Filmen fångade mig direkt, den gick under huden och där finns den fortfarande. Sedan dess har jag köpt den som DVD och sett den några gånger och nu har jag köpt den på Blu-ray och jag såg den igår. Denna film …. jag kan scener och repliker utantill, ansiktsuttryck och betoningar, men jag har inte tröttnat. Den ger mig gåshud.

SPOILERVARNING!!!

Den handlar om forskaren och doktorn Ellie Arroway spelad av Jodie Foster som är övertygad om att det finns intelligent liv där ute i universum. Hon arbetar med projekt SETI (Search for Extra Terastrial Intelligence) vid VLA-anläggningen (Very Large Array) i New Mexico. Hon lyssnar efter signaler, avvikelser, mönster i det konstanta bruset från rymden och en kväll fångar hon upp en regelbunden, pulserande signal. Inbäddat i signalen visar sig data som tolkas ritningen till en maskin, ett jättebygge med möjlighet att skicka en människa ut i det outforskade. I bakgrunden finns Joss Palmer spelad av Matthew McConaughey. Han är präst. Mellan Ellie och honom uppstår den klassiska kontroversen: vetenskap mot (religiös) tro.

Jag är ateist och förnekar både existensen av en allvetande gud och att en sådan gud skulle ha skapat världen vi lever i och sedan två sina händer genom att säga att människan fick en fri vilja. Däremot är jag andlig eftersom jag är övertygad om att det finns mer än vi kan se eller ta på eller bevisa för den delen. Ellie Arroway är 110% vetenskapskvinna och tror inte på något som inte kan bevisas. I filmen används argumentet att eftersom 95% av världens befolkning tror på Gud/en gud bör den som väljs ut till att färdas med maskinen vara troende eftersom den personen ska representera mänskligheten. Varför? Tror de att den allsmäktige guden sitter där ute i universum och väntar? Att det finns en risk att han ska avslöjas precis som trollkarlen i Oz? Ellie anser att någon som talar det universella språket, matematik, ska väljas och jag håller med henne. Det spelar ingen roll var i världen du befinner dig, vilket språk du talar, vad du tror på eller inte tror på – matematiken är exakt den samma med sina regler och sant eller falskt.

När Ellie återvänder och ska förklara för en kommitté hur det kommer sig att hon hävdar att hon var borta i flera timmar när filminspelningarna tydligt visar att kapseln hon reste med föll rakt igenom utan att försvinna ur bild, så kan hon inte göra det. Hon kan bara beskriva det som att hon hade en upplevelse. Det är precis så Joss Palmer beskriver det när han insåg att Gud finns. Han tror på Ellie. Det som kommer att elda på den här kontroversen mellan vetenskap och tro är att ingendera sidan kan tänka sig att det finns den minsta gnutta möjlighet att den andra kan ha rätt eller ens en poäng. Varför kan 95% procent av världens befolkning hävda att det finns en gud utan att de kan bevisa det och i samma andetag förneka intelligent liv på någon annan planet bara för att det inte finns bevis. Än.

Om det bara finns vi i universum, så är det ett fruktansvärt slöseri med utrymme, eller hur?

PS! Filmen bygger på boken med samma namn skriven av Carl Sagan. Jag försökte läsa den, men den var oerhört tråkig och seg för egentligen spänner handlingen över många, många år när många länder blir inblandade i byggandet av maskinen. Den gör sig bättre som film och den är inte särskilt kort med sina 2 timmar och 26 minuter.

Tösen

Jag var så fruktansvärt nervös att det var på gränsen till ångest och jag övervägde att backa ur även om det hade inneburit en avgift. Det var inte smärtan jag oroade mig för eller att jag skulle ångra mig eller att den inte skulle bli så bra. Jag oroade mig för bemötandet. Gammal tant som vill ha en tatuering. Här var vi någon som inte vet någonting om hur det här går till. Himlande med ögonen och skratt i smyg. När jag var på konsultationen för några veckor sedan, då jag blev så besviken var det lite av allt det där som hängde i luften, men nu hade jag bett om att L skulle ta hand om tatueringen och hon var trevlig, lätt att prata med, fick mig inte att känna mig dum eller naiv. Efter det gick det fort. Hon skrev ut bilden jag bifogat i mejlet, kalkerade av den på film som hon sedan förde över på min överarm ungefär som de där fusktatueringarna som fanns när jag var liten. Jag fick ligga ned eftersom “man är mer avslappnad då” och sedan satte hon igång. Jag har alltid hört att det ska göra ont, riktigt jäkla ont, men icke. Naturligtvis kändes det – det är ju en nål som hackar in färgen i huden – men det var absolut uthärdligt. En baggis faktiskt. Det tog 25 minuter från början till slut och den blev så bra, så bra!! Nu har jag Tösen med mig resten av mitt liv och jag ångrar mig inte det minsta! Jag valde att göra det här vid precis rätt tidpunkt i mitt liv och det känns rätt. Det kostade 1000 kr. Nu har jag äntligen en tatuering och det är dessutom en bild som jag själv har designat. Hur häftigt är inte det?

Jag använde marsvinet på min temugg som förlaga, förenklade den och så målade jag dit Tösens bruna kind.
Ta-daa! Den är lite röd och irriterad för det handlar ju faktiskt om ett slags sår, men det försvinner snart.

Åska

Jag hade samtal med AG idag. Hon tyckte att jag skulle gå tillbaka till att ta Paroxetin på kvällen samtidigt med Stilnoct eftersom det ju faktiskt fungerade för mig. Då gör jag det! Det känns som ett bra beslut, särskilt som det innebär att jag inte behöver ändra mina kvällsrutiner. När medicingnället var avklarat fortsatte vi med basutredningen och det var inga problem. Jag tyckte faktiskt att det var skönt att inte prata om mig.

Vi hade ett magnifikt åskväder i eftermiddags! Regnet vräkte ned så att det uppstod den sortens dimma som förekommer vid vattenfall. Det blåste. Det blixtrade och åskan var precis ovanför oss. Jag satt i vardagsrummet som på första parkett och njöt.

Alternativ

Vilken usel natt!! Jag tog 1/2 Stilnoct klockan 22 och när jag gick och lade mig kvart i midnatt kände jag ingenting av den. Jag lyssnade på en bok i 45 minuter, men var fortfarande vaken. Toaletten. Försökte somna. Toaletten igen vid 3, men när klockan närmade sig 4 utan tillstymmelse till trötthet tog jag den andra halvan av tabletten och sedan fick jag sova några timmar. Det var motigt att ta mig ur sängen och klockan hann bli 10. Slutsats: 1/2 tablett (5 mg) fungerar inte. Om 10 mg ska fortsätta knocka mig måste jag lägga om mina rutiner och det gillar jag inte!

Jag lyckades träna med gummibanden idag och det var skönt! Det blev ett mediumpass även denna gång och jag ändrade den sista övningen (bicepscurl) genom att byta till det gula bandet som har handtag. Betydligt enklare och med bättre effekt; jämnare balans i utförandet.

Det finns alternativ till hormonbehandling mot vallningarna, men jag har fått snoka upp dem själv. Akupunktur till att börja med. Rödklöver tog jag 2 x 2 kapslar per dag i 3 veckor, men ger upp det. Någonstans i det bakre minnet hittade jag jättenattljusolja och det fanns hos Svensk Hälsokost och det vill jag prova. Nypon mot ledbesvär har jag tagit i någon månad och det fungerar! Knäckebrödsknastret i knäna har minskat betydligt och jag får inte lika ont efter promenader eller styrketräning. Jag har beställt en laddning till.

“So am I” med Ava Max gillar jag och den har en bra text som jag känner igen mig i.

Do you ever feel like a misfit? / Everything inside you is dark and twisted. / Oh, but it’s ok to be different. / ‘Cause baby, so am I. / Do you ever feel like an outcast? / You don’t have to fit into the format. / Oh, but it’s ok to be different. / ‘Cause baby, so am I.

Blä!

Jag är så trött! Sedan medicinändringen i tisdags har jag inte känt mig ordentligt vaken. Jag har orkat med det jag brukar göra här hemma, men ingen styrketräning, inga promenader mer än till vc i torsdags för att lämna blodprovet.

Jag tar numera Paroxetin på morgonen och läkaren hade rätt när det gällde det för Stilnoct har en kraftigare effekt utan den. (Läkaren som föreslog Paroxetin sa att jag skulle ta den på kvällen för den kunde hjälpa till med sömnen och han var medveten om att jag tar Stilnoct…) I tisdags, onsdags, torsdags och fredags tog jag Stilnoct klocan 23 i stället för halv 22 och lade mig en halv timme senare. Jag sov inte mycket bättre än tidigare, men på morgonen orkade jag inte upp utan lade mig igen efter att jag tagit morgonmedicinerna och sov i några timmar till. Igår tog jag Stilnoct klockan 22, lade mig 45 minuter senare och somnade direkt, sov i ett svep till halv 7 när jag behövde gå på toaletten och sov sedan till halv 10. Jag är fortfarande trött. Ikväll tänker jag bara ta 1/2 tablett. Det jag inte begriper är varför sömntabletten plötsligt slår ut mig?! Jag har tagit den i 5-6 år nu och aldrig ökat doseringen och kanske att jag kände mig trög i början, men det här … Jag mår skitdåligt av att inte orka, av att inte ha lust med någonting och det efter 5 dagar! Finns det inget jäkla läge mellan att sova dåligt och aldrig känna mig vaken?! JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ MEDICINER!