Regnterapi

Posted on by 0 comment

Det har regnat större delen av dagen. Jag promenerade till apoteket (20 minuter, rask) och hämtade ut alla mina recept innan den kostnadsfria tiden går ut. Sedan gick jag hem igen (25 minuter, långsam). Den här gången var jag mentalt förberedd på fukt & svett. Jag hade med mig vatten, som vanligt, men även min ”svettduk” och medan farmaceuten gjorde i ordning medicinerna fokuserade jag på djupandning (in genom näsan hela vägen ned i magen och uuuuuuut genom munnen) när jag kände hur en vallning var på g. Jag drack vatten och torkade ansiktet med svettduken. Det fungerade. Jag fick ingen panik trots att tröjan, under jackan, satt som klistrad mot kroppen.Jag började lyssna på en bok som jag hade svårt att koncentrera mig på och till slut stängde jag av den, stoppade lurarna i jackfickan och lyssnade på regnet i stället. Sommarregn är ett av de härligaste ljud som finns! Det stilla susandet som avbryts när dropparna träffar löven. Ljuset var väldigt vilsamt för ögonen och luften var härlig. På hemvägen sänkte jag farten, tog in all grönska och den härliga frånvaron av tvåbeningar. Regnterapi.

 

Känner mig sjuk

Posted on by 0 comment

Jag tvingade iväg mig själv på en promenad runt Flaten (65 minuter) och det var ingen höjdare. Trött och varm, vallningar och med för mycket kläder (skulle ha tagit linnet…). Efteråt kände jag mig sjuk. Inte bara trött eller mörbultad utan sjuk. Svimfärdig, törstig, yr och nästan illamående. Så har det varit efter de senaste promenaderna. Varför?! Jag har ingen förkylningskänsla i kroppen. Jag äter B- och D-vitamin, aloe vera och magnesium. Jag har inte ändrat något i kosten eller i medicineringen. Depression och ångest finns fortfarande i bakgrunden, men jag tror inte att de är huvudskurkar i det här dramat. Jag sover dåligt. Stilnoct i all ära, men den hjälper mig inte att sova hela natten. Ett toalettbesök varje natt och sedan för varmt, för kallt, för varmt, för kallt… Det är nog dax att beställa en hälsoundersökning hos Werlab.

Nu har bygget gjort ett skutt framåt. Väggar med fönster börjar komma på plats.

”Det mörka tornet”

Posted on by 2 comments

Igår läste jag den sista meningen i berättelsen om Roland Deschain och ”Det mörka tornet” av Stephen King. Det här är ingen recension. Det går inte att recensera de här böckerna. De innehåller för mycket och de ger för många intryck. Stephen Kings berättarkonst får mig att tappa hakan, som vanligt, och hans gränslösa fantasi får det att svindla och det är ju hela poängen med fantasi – den är gränslös! Det är klart att en berättelse måste hänga ihop, ha ett mått av logik och förankring, men utöver det … Stephen King började skriva den första delen 1970. Efter 4 delar blev det ett uppehåll bl.a. för att han blev illa tilltygad när han blev påkörd 1999. Sedan kom de avslutande 3 delarna och efter det ytterligare en, ”Vinden genom nyckelhålet” eftersom han kände att det fanns en berättelse kvar; en berättelse i berättelsen (den delen passar in mellan fjärde och femte delen rent kronologiskt). Det tog 34 år och han säger själv att han inte har arbetat lika hårt med någonting annat som med ”Det mörka tornet”. Är det möjligt att inleda och avsluta en så här lång berättelse med en och samma mening? För Stephen King är det det.

”Mannen i svart flydde genom öknen, och revolvermannen följde efter.”

 

Vägning och stavgång

Posted on by 0 comment

Vägning: 98,0 kg som innebär en minskning med 0,4 kg.

Stavgång 60 minuter och det gick bra i början, men när jag hade 1/4 del blev både armar och lår stumma samtidigt och resten blev en plåga. Efteråt blev jag trött, fick ont, rejäla vallningar och illamående och efter en kort tupplur i sängen var jag frusen.

Tigerbalsam är fenomenalt! Jag har masserat in över hela nedre delen av ryggen och känt hur både värme och svalka har spridit sig och hur värken har avtagit. Fungerar lika bra på handen även om effekten inte är lika dramatisk.

Jag lämnade återbud till KB-terapeuten. Kvällstugget är fortfarande ett problem, men i förhållande till ångesten, vallningarna och de tunga tankarna är det en fis i rymden. Jag orkar inte förklara allt det här för en ny människa.

Stavgång

Posted on by 0 comment

Stavgång i 60 minuter. Det gick väldigt bra. Överkroppen är med i matchen igen.

Category: Hälsan | Tags:

Promenad

Posted on by 0 comment

Promenad på 50 minuter inklusive Konsum som jag börjar bli lätt leds på. Pär väntas hem på lördag och då får han ta över handlingen.

Category: Hälsan | Tags: ,

Stavgång

Posted on by 0 comment

70 minuter stavgång runt Garnudden. Riktigt skönt och 3 nya myggbett.

 

Category: Hälsan | Tags: ,

Promenad

Posted on by 0 comment

Promenerade i 60 minuter, ganska långsamt. Helt ok.

Category: Hälsan | Tags:

5 hg

Posted on by 0 comment

Vägning: 98,4 som innebär att 0,5 kg har försvunnit den senaste veckan.

Category: Vikten | Tags: , ,

Utmattande kaos

Posted on by 0 comment

Jag såg att jag inte har skrivit sedan i tisdags, men det har inte hänt något. Jag promenerade i onsdags och det gick bra om jag minns rätt. Tigerbalsamet har haft effekt. Särskilt när jag har smort in på kvällen och knäet har fått vila över natten. Det är förmodligen på grund av hur jag sitter när jag läser, så nu gör jag mitt bästa för att variera ställningarna.

Det är kaos i mitt huvud och jag blir så fruktansvärt fysiskt utmattad av det. I morgon är det vägning igen och jag fasar för om jag har gått upp i vikt och passerat 98 kg kommer jag att få riktig satans panik. JAG ÄR SÅ VANSINNIGT LEDS!!! Jag har ingen lust längre. Ingen ork. Ingen motivation. Det är fasan som knuffar mig framåt en dag i taget. Tankestriden står mellan att ge fasen i allt och bara äta MEN om jag ger vika för alla impulser och går upp till 107 kg igen kommer jag att ta livet av mig. Det är den fasan som hela tiden kämpar för att jag inte ska ge efter. Det är den fasan som gallskriker att jag måste komma ihåg den positiva känslan viktminskningen faktiskt har fört med sig. Fasan är en Fet Kärring som väger 109 kg. Hon står bredbent med utsträckta armar och vrålar att det är säkrast för mig att jag kommer ihåg hur det kändes att väga 109 kg – ett drygt tiondels ton – och att jag ska titta på henne och se hur äckligt fet hon är. ”Kom ihåg mig, kom ihåg allt det här fettet när du bara vill frossa i kakor och chips!! Det är så jävla lätt att dra på sig och så satans svårt att bli av med! Är det värt det? ÄR DET DET??!!” 

Jag har ingen lust att träna. Att promenera gör bara att jag får ont i ryggen och hälsporrarna. Kanske har skorna pajat igen. Gummipassen har varit deprimerande tunga och jag har fått ont i ryggen efteråt. Varför ska jag hålla på? Jag har tappat sugen förut och det har inte skrämt mig för jag har känt att det varit tillfälligt, men den här gången … Terapeuten som jag ska träffa om 2 veckor får kanske hjälpa mig med betydligt tuffare problem än kvällstugg. 1000 spänn. Det tar emot och jag har övervägt att avboka, men Pär och jag enades om att jag ska gå på ett första samtal, så får vi se. KBT är ju ändå en tidsbegränsad terapiform till skillnad från psykoanalys.

Sommaren 2017 är sommaren när vallningarna började. Jag trodde faktiskt att jag skulle slippa lindrigt undan med bara värmepåslag. En vallning börjar alltid runt midjan. En värme ungefär som man kan känna när man rodnar som  sprider sig upp och över ryggen, bröstkorgen och överarmarna. Jag brukar inte göra något utan bara vänta på att den ska avta. Möjligen att jag djupandas. Välbehaget som infinner sig när vallningen har slutat är lika stort som när magknip går över. Vissa dagar är vallningarna fler och intensivare och även om svetten inte bokstavligen rinner så känner jag mig ofräsch. Vädret hittills har varit på min sida eftersom jag har kunnat ha bara linne utomhus när jag har promenerat, men den här veckan har det varit riktigt ostadigt. Häftiga regnskurar som ger hög luftfuktighet och bara tanken på att ha en jacka på har faktiskt gett mig ångest. Jag kan känna hur jag bli svettig och sedan kommer en vallning plus att det är fuktigt ute och jackan klibbar fast vid armarna och ryggen och till slut är jag så varm att jag får panik och sliter av mig kläderna så fort jag kommit innanför dörren. Det känns lika lockande som att ta bort tandsten. Jag mår inte bra av att inte träna. Jag får ont i ryggen av allt sittande och så får jag panik förstås. ”Jag måste gå ned i vikt! Aldrig mer 98 eller 99 och definitivt inte 100!!” Den Feta Kärringen gapar och hetsar. Men jag orkar inte. Vill inte. Kan inte. Tunga tankar.