Avjackat

Elin och Robin har åkt till hans föräldrar över påsken och jag lovade att titta till Juni. Hon är inte någon vaktkatt… Hon låg och sov på ena köksstolen när jag kom och bemödade sig inte med att hälsa förrän jag stod alldeles bredvid. “Åh, är det du som betjänar mig idag?” Mat, vatten och kattlåda och sedan gick jag igen. Det tog 40 minuter dit och 30 minuter hem via Konsum. Det har blivit varmt. Så pass varmt att jackan åkte av. För varmt för mig. Hela promenaden var ett enda blä. Trots att jag hade koll på andningen, trots flera plana sträckor och trots en större vattenflaska var det så jäkla tungt. Jag ska titta till Juni i morgon oxå, men då ska jag nog göra det lite lättare för mig och gå den kortare vägen både tur och retur.

Andning

Igår provade jag Propavan. Den hade inte samma effekt vid själva insomningen – jag kände inte av den, inga signaler om att gå till sängs – och till slut gick jag och lade mig i alla fall. Jag somnade och jag sov djupt, riktigt djupt. Vid det vanliga nattliga toalettbesöket kände jag mig tung i huvudet och lite groggy och somnade om direkt. Det kommer förmodligen att finnas tillfällen när den sortens sömn är välkommen. Pär är på Öland över påsk, så jag har frukosttjänstgöring hos Bibbi och i morse vaknade jag av mig själv 20 över 7 och hade tydligen sovit färdigt. 2 timmar senare gick jag ut och styrde stegen mot Garnudden – länge sen sist och jag vill passa på innan myggen kommer! Det gick trögt från start. Tungt. Det tog närmare 20 minuter innan jag hittade en lunk som jag kunde synkronisera med andningen. In-2-3, ut- 2-3. In-2-3, ut-2-3. In-2-3, ut-2-3. Det blev hypnotiskt en kort stund. Sedan kom backen vid tennishallen och den dåliga kondisen gav sig till känna. In-2, ut-2. In-2, ut-2. I slutet blir det snäppet brantare och då flåsade jag för livet. Garnudden runt har inga egentliga plana raksträckor, det är backe upp och backe ned, backe upp igen och backe ned igen. Olika branta, men just idag fruktansvärt tunga. Varenda en! Dålig kondis är en förklaring. Gårdagens träningspass som satt som betong i låren är en andra förklaring. Propavan är en tredje förklaring; lite tung i både huvud och kropp. MEN. Det var lik förbaskat skönt att komma ut! Skönt att gå på annat än asfalt! Ljuvligt med fågelsång & träd!! Det tog 85 långa minuter att gå den promenaden. Månne ett långsamhetsrekord?

Smärta

Idag var det då dags för läkarbesök hos psyk i Södertälje. En nybakad underläkare, SAS, tog emot mig idag. Hon fick ett plus och det var att hon verkade ha läst min journal för det senaste halvåret. Wow. Vanebildande läkemedel är aldrig bra, det förstår jag med, men jag blir likafullt oerhört trött när varje läkare vill att jag ska bli av med någon sådan. Idag var det Stilnoct. Jag har precis trappat upp Lamictal långsamt och försiktigt under 3,5 månads tid och jag har alldeles nyss börjat utfasningen av Lyrica och så ska jag ändra ytterligare. Naturligtvis kan jag inte tvingas och naturligtvis vill jag inte ta vanebildande mediciner, men ändå… Alternativet till Stilnoct blir Propavan som jag ska prova och sedan ta endast vid behov. Det återstår att se… Jag förklarade att utfasningen av Lyrica går bra, än så länge, men att jag känner av en viss ökning av ångest som jag sa är hanterbar även om den inte är behaglig. Hon skrev ut Lergigan att användas endast vid behov. Där är nog chansen större. Jag tackade ja till samtalskontakt. Faktiskt. Besöket tog 45 minuter och sög musten ur mig och jag hade sååå ont i både knä och vrister efteråt. Jag somnade i soffan efter lunchen i en helidiotisk sned ställning, men det var skönt ändå.

Jag har bett om en tid hos Fysioterapiteamet, hos JA, men det tar några veckor. Hälsporren i höger häl är inte att leka med, men jag gillar inte den i vänster häl heller. Jag ska börja göra fotövningarna jag fick från honom; musten gick ur mig när förra sommarens värmebölja inte avtog.

Hunden Selma. Nu har besvikelsen lagt sig och självförsvaret har stuckit upp sitt huvud. Hon var intensiv. Hon hade inte lärt sig att gå fot utan gick hela tiden 5 meter framför mig eller hur långt löpkopplet nu var. Min ena arm var alltid sträckt framåt. Jag hann ikapp henne när hon nosade på något och sedan drog hon iväg igen. Hon ville gosa. Mycket och klängde bokstavligen på mig och hade inte lärt sig kommandot “ned” eller “nej”. Hon var jobbig. Oerhört söt och snäll, men jobbig. Punkt.

Numera väljer jag skogsstigen till Södertälje sjukhus i stället för att gå nere (till vänster) längs kanalen. Träd…

Träd

Igår gick min promenad runt Flaten och längs strandpromenaden. Alltid lika skönt att gå där! Jag stängde av musiken och lyssnade på fåglarna och suset i träden. Det var 2 skäggdoppingar som kurtiserade varandra ganska högljutt. Sedan vred de sina huvuden åt höger och vänster, höger och vänster blixtsnabbt som bara fåglar kan och det verkade som att de var oroliga att någon hade sett dem. Finingar! Det finns bävrar vid Flaten! Jag har inte sett några tecken på det tidigare.

Det var inte alltför länge sedan de var där…

Det pågår – fortfarande – en trädkapningsfrenesi runt om i kommunen som jag absolut inte tycker om och som förfular omgivningarna rent otroligt. Vid Rönninge Kungsgård ligger de här travarna och de blir bara högre… Numera finns det inget ljud som ger mig sådan ångest som ljudet av en motorsåg. Det skulle vara av ett djur som plågas.

Travarna i sig är även de fula och jag blir ledsen. Ångest.

Gårdagens promenad tog 70 minuter och då var den bitvis långsam, helt stillastående varje gång jag tog en bild. Idag gick jag ut igen – fjärde promenaden den här veckan! – men det blev “bara” tur och retur Filmkedjan för att hämta det efterlängtade bokpaketet med bland annat “Kurtisanen” av Anna Laestadius-Larsson som jag verkligen ser fram emot att läsa. Igår kom äntligen den femte delen i Lövberga-serien av Göran Redin: “En ensam färd”!!

2 ståtliga vitkindade gäss.

Rasism

“Små stora saker” av Jodi Picoult. En berättelse inspirerad av en verklig händelse. Det handlar om rasism och fördomar.

Ruth Jefferson arbetar som sköterska på en neonatalavdelning sedan 20 år tillbaka. Hon tillhör en av de mest uppskattade medarbetarna både bland patienter och personal. Hon är färgad. Vid ett av hennes skift får hon ta hand om ett vitt par som visar sig vara vit makt-anhängare och som kräver att ingen afroamerikansk personal får ta hand om deras barn. Hennes chef kopplar bort henne. Eftersom Ruth är den enda i personalen som är färgad blir hon direkt utpekad. Senare blir hon ensam vittne till hur babyn blir blå till följd av andningssvårigheter. Den övriga personalen är upptagna på andra håll. Hur ska hon göra? Hon är förbjuden att röra barnet, men hon har svurit sköterskeeden. Barnet klarar sig inte. Ruth anklagas för mord.

Boken är skriven ur 3 personers synvinkel: Ruths som är färgad, försvarsadvokatens som är vit och barnets pappas som är stolt rasist. Den formen av berättande tillhör mina absoluta favoriter just för att en och samma situation kan upplevas så olika. Ruth möts dagligen av rasism, både dold och öppen. Försvarsadvokaten lever sitt liv omedveten om alla fördelar som hennes hudfärg automatiskt ger henne. Pappan har lärt sig hata sedan han var barn och ser ingen anledning att ändra på det. Försvarsadvokaten betonar hela tiden att rasfrågan inte hör hemma i rättssalen, att hon inte kommer att basera försvaret på det, men är det verkligen möjligt?

Det här är en av de bästa böcker jag har läst och jag är glad att jag kostade på mig att köpa den som inbunden! Jag har läst flera andra av Jodi Picoults böcker, 5 eller 6, och alla är minnesvärda och tillhör De Som Jag Kommer Att Läsa Igen (jag tänker läsa om “19 minuter” medan jag väntar på att nästa bokbeställning ska anlända). Den här boken väcker många funderingar även om jag betvivlar att jag blivit lika omskakad som de amerikanska läsarna verkar ha blivit av omdömena att döma. Har vi den här sortens rasism i Sverige? Tänk på att det är stor skillnad på rasism och fördomar. Rasism är att betrakta en annan människoras som mindervärdig. Fördomar baseras på förutfattade meningar. Bägge har okunskap och rädsla som grund. Det fanns en tid när samerna blev studerade och undersökta av frenologer och andra suspekta lärda. Då ansågs samerna tillhöra en lägre stående människoras som särbehandlades, spottades på och undveks. De senare decennierna har (nog?) stridigheterna handlat mest om jakt och markrättigheter. När jag växte upp i Kiruna märkte jag inget av motsättningarna. Kanske var jag för naiv. Vad är det för skillnad på att vara naiv och att vara fördomsfri? Naivitet är en form av tillit även om okunskap är en del, men rädslan saknas. Fördomsfullhet baseras även den på okunskap, men där är rädslan själva grogrunden.

Rättvisa kommer aldrig att uppnås förrän de som inte berörs blir lika uppbragta som de som berörs. Benjamin Franklin

Allt som ses i vitögat kan inte förändras. Men ingenting kan förändras förrän det ses i vitögat. James Baldwin

Respit

Igår var det tisdag och på tisdagar tränar jag med gummibanden, men just igår blev det inte så. Medan jag åt lunch kände jag att jag helt enkelt inte skulle orka genomföra ens ett extra lätt pass. Jag var så trött! Efter lunch gick jag och lade mig, i pyjamas, under täcke och filt och sov hela eftermiddagen – 2,5 timme. Sedan kändes det bättre, men då var ju ingen större idé att byta om till vanliga kläder. Hehe.

Vädret svänger så jag får pisksnärtskador. I slutet av förra månaden var det 18 grader vissa dagar och sedan bara 5. I förra veckan var det runt 15 grader och nu är det nollgradigt och snöbyar! Det känns som jag har fått en respit från värmen som jag inte trivs med och från det aggressiva pollenet. Aj lajk it! Jag promenerade 50 minuter idag i nya MBT-kängor med stadig skaft runt vristen och de känns så bra! Det märks att jag inte har gått i MBT-skor på flera månader, så det är småjobbigt för benen; baksidan av låren och höfterna är plötsligt med i matchen på ett helt annat sätt. Idag hade jag täckjacka, mössa och handskar och det var skönt att komma ut. Knäet känns fortfarande av – efter nästan 2 månader – mest i slutet av promenaderna och efteråt, men jag haltar inte.

Den här bilden är väl en klassiker vid det här laget…

Dubbel-recension

“Det goda folket” av Hannah Kent. För drygt 3 år sedan läste jag “En mörderska bland oss” (Burial Rites i original)av samma författare och tyckte den var riktigt bra. “En mörderska…” är baserad på verkliga händelser, medan “Det goda folket” är inspirerad av verkliga händelser. Det gör den varken mindre bra eller spännande eftersom det jag tycker är intressantast är de trovärdigt beskrivna levnadsförhållandena och personerna, myterna och traditionerna. Bitvis upplevde jag den som oerhört eländig, nästan deprimerande och berördes illa vid flera tillfällen, men värst av det faktum att de gick barfota året runt. Tänk att gå barfota om vintern… Mina fötter kändes kalla och såriga bara jag läste om det. Det är alltid lika svårt att förstå att människor kunde vara så oupplysta, skrockfulla och lättskrämda. Då ska man komma ihåg att långt ifrån alla kunde läsa eller skriva, att böcker definitivt inte var tillgängliga för andra än präster och lärare och att information och upplysningar tog tid att färdas. Det som fanns tillgängligt var berättelser, skrönor och skvaller.

“Romanerna om Patrick Melrose” av Edward St Aubyn. En romansvit (den här versionen innehåller 3 böcker) som höjts till skyarna och som även blivit serie hos HBO. Vilken smörja! Det är synd om lille Patrick, det håller jag med om, omgiven av självupptagna, drogande och sadistiska vuxna, men jag hade ingen lust att fortsätta läsa om hans drogupplevelser som vuxen. Språket var bra. Punkt.

Låg

Förra veckans resultat: 0 promenader och 1 styrkepass. Kommentarer? En stor suck. Tröttheten och missmodigheten trycker ned mig. Den astmatiska ansträngningshostan har kommit igång som den brukar göra på våren. Numera känner jag igen den och sätter in Pulmicort direkt. Jag kikade närmare på Lamictals biverkningar och förutom de vanligare som utgörs av trötthet, huvudvärk och yrsel hittade jag så kallad tremor – jag har känt mig oförklarligt skakig i benen emellanåt – fumlighet och värk i lederna. Så fort jag får ont i höfter, knän och vrister drar övervikts-tjat-mostern automatiskt igång i huvudet, men det behöver alltså inte vara den enda orsaken. I lördags putsade jag fönster. 7 fönster plus en mindre ruta i dörren. Det behövdes verkligen och än så länge handlar det inte så mycket om pollen som höstens och vinterns lort. Jag blev trött efteråt och fick grymt ont i alla tänkbara leder, värst var nog handlederna. Missmodigheten slog till och den hängde kvar större delen av gårdagen. Idag kom jag äntligen iväg tur och retur Salem. Det gick inte fort och motvinden var december-isande nordlig, men lik förbaskat skönt att jag kom över tröskeln! Något som har höjt mitt humör de senaste 3 kvällarna är den suveräna boken “Små stora saker” av Jodi Picoult som jag slukar och som jag kommer att recensera snart. Att försjunka i en bok är bland det härligaste som finns!

Utfasning

Igår var en stor dag för då inleddes utfasningen av Lyrica. Jag har ätit den medicinen i ca 8 år och under det senaste året har den blivit narkotikaklassad med stor varning för vanebildning. Nu känner jag mig äntligen tillräckligt stabil för att börja vänja av kroppen och det är en utfasning som kommer att sträcka sig över ca 3 månader. Det känns bra att börja rena kroppen!

Idag tränade jag ett fullt pass med gummibanden och det var väl ingen höjdare. Benövningarna kändes väldigt tunga och armövningarna orkade jag inte köra fullt ut.