Naglar & hår

Jag klippte håret idag. Jag kallar det inte att “klippa”längre utan att ta bort hår. Mitt hår växer i volym och omfång snarare än på längden. Det handlar mer om att snagga nacken (en av mina största svettpunkter) och att tunna ur. Trots att håret inte blir eller känns tungt, som riktigt långt hår kan kännas, så upplever jag ändå en lättnad viktmässigt. Jag har många hårstrån och de växer tätt och när de tas bort är det så himla skönt att kunna känna hur luften cirkulerar runt nacken även när det är kallt ute. Jag brukade klippa mig var 8:e vecka och de 2 sista veckorna utgjorde alltid en enda lång kamp mot ett oregerligt hår tills jag för ett knappt år sedan kom på att jag kan klippa mig var 6:e vecka. Då slipper jag ju de 2 plågsamma veckorna! Duh!! Mina största snilleblixtar handlar alltid om enkla och självklara saker. Så enkla och självklara att jag blir förbannad på mig själv och på mina närmaste eftersom de inte har hjälpt mig att komma fram till de geniala förändringarna. En annan snilleblixt var när jag tröttnade på att teet i kannan alltid blev för starkt, så jag kortade ned dragningstiden. Då säger Elin att hon alltid har undrat varför jag låter teet dra så länge. MEH! Jag brukar trösta mig med att “Bättre sent än aldrig!” och “Jag skulle förmodligen inte ha varit mottaglig för just den förändringen tidigare.”.

Jag har tagit kosttillskotten Hyaluronsyra och Collagen i flera månader nu. Det är i första hand för mina fingernaglar som delar sig på tvären det vill säga in mot nageln, inte att de skivar sig. Det kan göra ont, de fastnar lätt i tyger och går sönder ännu mer och jag har varit tvungen att klippa ned dem så långt det bara är möjligt utan att klippa i själva fingertoppen och ibland skyddat dem med plåster. Jag har googlat och provat flera andra tillskott som zink och magnesium utan någon förbättring och jag minns faktiskt inte hur jag hittade de jag använder nu. Jag köper alltid från Svensk hälsokost, så jag snokade nog runt där. Kosttillskott behöver få tid på sig och jag tänkte inte så mycket på det. Jag höll inte andan och väntade så att säga. Efter ungefär 2 månader behövde jag inte längre klippa ned de naglar som varit som skörast. De växte ihop lite i taget och det behövdes inte mer än filning. De är inte helt återställda, det måste jag medge, men det går åt rätt håll och de övriga naglarna är starkare. Jag har återupptäckt nagellackning något jag gjorde varje vecka för …. ja, många år sedan. Intresse och tålamod försvann. Jag tycker om fina naglar. Inte långa, men välvårdade. Det finns en oväntad fördel och det är att lacket på sätt och vis håller ihop nageln och dessutom blir jag försiktigare eftersom jag inte vill att lacket ska förstöras och det, i sin tur, ger nageln lugn och ro att få växa ihop. Smart, eller hur? De här 2 kosttillskotten förde med sig 2 bonusar som jag inte hade räknat med och som kom så försiktigt att det tog längre än 2 månader att märka. Min hy är lenare. I flera år har jag haft en torr, småknottrig zon i pannan som varken skrubb, ansiktsmasker eller lotioner har rått på. Den har gett en ofräsch känsla trots att den inte synts. Nu är den borta! Håret är mjukare. Knäckebrödsknastret i knäna har försvunnit! Förut kunde jag inte smyga på folk ifall jag behövde gå i trappor. Jag har inte ont i vare sig knän eller höfter heller. Jag rekommenderar Hyaluronsyran och Collagenet!

Är jorden verkligen rund?

Mitt svar är ja, det är den och det behöver inte ifrågasättas. Däremot tycker jag om att få veta mer om de som inte är lika övertygade som jag. Det verkar inte finnas någon som tvekar, som ligger mitt emellan, som säger att de behöver mer fakta för att kunna bestämma sig utan här är det antingen eller som gäller. Jag såg en dokumentär på Netflix, “Behind the curve” från 2017 och då var platt-jord-rörelsen 2 år gammal. I USA vill säga. Jag googlade lite, men hittade ingenting om att det finns anhängare i Europa. Den så kallade grundaren heter Mark Sargent och om jag har fattat det rätt tröskade han sig igenom varenda konspirationsteori som finns (varför?) och till slut fanns det endast den som handlade om jordens runda eller platta form kvar. Han var inte den första som fått för sig att ifrågasätta vetenskapliga fakta, så det fanns redan en del material att gå igenom. Skillnaden var att han blev så tagen av det han hittade att han gjorde en video på YouTube. Enligt honom och hans anhängare är jorden platt med nordpolen i centrum och sydpolen är en gigantisk isvägg längs med kanten. Jorden täcks av en kupol och solen, månen och planeterna befinner sig bara några hundra kilometer upp. Gravitationen förklarar de med att den platta jorden rör sig uppåt i en sådan hasighet att vi hålls på plats på grund av trycket ungefär som en supersnabb hiss som rör sig uppåt. Platt-jord-nissarna har varit tvungna att hitta på nya banor för solen och månen för att förklara dygn och årstider. De anpassar helt enkelt fakta efter sin övertygelse. Deras förklaring till satellitbilderna och jorduppgången som astronauterna tog från månen är att det är en gigantisk bluff från NASA:s sida. Satelliterna hänger i ballonger. Alla som arbetar för NASA är mutade. Visste ni att förkortningen NASA är väldigt likt det arabiska ordet “nashab” som betyder att lura (enligt en av anhängarna)? Jag trodde inte att amerikaner hade tilltro till något som är arabiskt… 2017 ordnades en internationell konferens, så det finns väl några likasinnade utanför USA och det var en kvinna som frågade Mark Sargent om de inte ska försöka få sponsorer som kan ordna en resa till, bokstavligen, jordens ände? Det var tydligen på g. DEN expeditionen vill jag se resultatet av! Det är samma frågeställning när de som var övertygade om att världen skulle gå under 2012-12-12 och sedan vaknade dagen efter utan att något hade förändrats. Vad tänkte de då? Att de tagit fel på datum? Jag funderar på ekvatorn. Den finns väl inte om jorden är platt? Hur förklarar de då att kontinenter som Sydamerika, Afrika och Australien har omvända årstider? Varför har de höst nu när påsken firas och vårvärme till jul?

Det går inte att avfärda platt-jord-anhängare som foliehattar. Det är inte så enkelt. Många är högutbildade och kan en hel del om beräkningar, teknik och experiment. De vill ha på fötterna som vilka forskare som helst. I slutet av dokumentären genomfördes ett experiment som gick ut på att bevisa att jordytan inte kröker sig. En knappt 7 km lång platt sträcka med 3 kontrollpunkter på jämna avstånd. En laserstråle på en viss höjd. Om jorden är platt träffas den sista kontrollpunkten på samma höjd som de 2 första. Filmen avslutades med att han som utförde experimentet mumlade: “Intressant…”. Han hoppade inte jämfota och skrek “Vi har rätt!!” Intressant, eller hur?

Pandemin

Jag har sett en dokumentär om pandemin. Dokument utifrån på svt.play. Den handlar om det första året, 2020. Det är bara 2 år sedan det brakade loss, men det känns som evigheter. Serien baseras på vittnen, både privatpersoner och yrkesfolk, med lite nyhetsfakta insprängt. De första som intervjuas kommer från Wuhan i Kina där allt startade. Jag måste erkänna att myndigheterna agerade blixtsnabb och effektivt. Total nedstängning i dryga 2 månader och när restriktionerna lättades och folk fick gå tillbaka till sina arbeten fanns alla möjliga metoder att hålla koll på smittspridningen. Munskydd och handsprit, förstås, men även den omdiskuterade spår-appen. I kollektivtrafiken kollades alla om de hade feber genom att en anställd stod med en termometer och mätte tempen innan man fick gå ombord på bussen. Tunnelbanan hade QR-kod som man skulle skanna och som visade var i tåget man hade rest. På bara 2 månader! Det finns inte mycket positivt att säga om diktaturer, men våra lättkränkta och integritetskrävande medborgare sätter egoistiska käppar i hjulet. Vi ska folkomrösta om i princip allt. Baksidan av demokrati. Det kinesiska paret i dokumentären var oerhört självgoda och det fanns det fog för då. Nu vet jag inte om de är så stöddiga längre.

Det fanns inslag och intervjuer från USA (svårt att låta bli med Trumpen i högform), Brasilien (med sin alldeles egna dåre), Colombia, Nairobi, Beirut, Bangladesh, Moskva, Paris, London. Till och med en by med urbefolkning i Brasilien och ett litet samhälle på Island var med. Däremot fanns inte Nya Zeeland med som genomförde den mest effektiva nedstängningen eller norra Europa med t.ex. Tyskland och inte ett pip om Sverige eller våra grannländer. Jag blev inte bara besviken utan sur. Dokumentären handlade om hur olika länder hanterade pandemin och med tanke på hur mycket skit Sverige fick ta borde vi ha varit representerade.

En av corona-förnekarna i USA gapade om att “Ingen frisk har dött av corona!” Duh! Ingen frisk dör någonsin av en sjukdom. Det är de sjuka som gör det.

I september 2020 skrev jag en insändare till DN.se som publicerades. Jag uttryckte redan då att svensken är självisk och ovillig att avstå från någonting som skulle innebära att tillvaron på något sätt blev jobbig. Jag tyckte och tycker fortfarande att FHM har gjort ett bra arbete med hänsyn till att svensken är så ovillig att ta order. Det faktum att förskolor och skolor förblev öppna gjorde att många barn kunde komma ifrån tuffa hemförhållanden även under pandemin. Det är långt ifrån alla som har möjlighet att jobba hemifrån eller har generösa och flexibla arbetsgivare. I insändaren uppmanade jag fler till att använda munskydd och det skulle jag inte ha gjort. Jag fick kommentarer om att jag ska vara försiktig med att gå ut med medicinska råd. Ett munskydd är väl knappast ett medicinskt råd jämfört med Trumpens uppmaning att injicera blekmedel för att hålla sig frisk. Det fanns de som tyckte att jag skulle åka till Köpenhamn och se hur danskarna sjabblade med sina munskydd. Bara för att enstaka danskar inte kan använda ett munskydd på rätt sätt är det ingen idé att vi heller försöker.

Jag tycker inte om människan. Jag har inte förlorat någon av mina närmaste i covid. Ingen har heller blivit allvarligt sjuk. Inte ens min svärfar som fyller 88 år och är väldigt social. Om jag hade tyckt om människan hade jag kanske inte begränsat mitt liv i så hög grad. Det beror inte bara på att jag är introvert. Om jag hade tyckt om människan hade jag möjligen fått en vidare vy av världen och då hade kanske lite positivt slunkit in. Jag använder inte någon som helst form av sociala media. Jag avslutade mitt FB-konto för något år sedan. Jag läser DN.se en gång om dagen och till och med det lilla får mig ofta att må dåligt. Det är Pär och Elin som rapporterar från världen utanför och de är inte lika bittra eller desillusionerade som jag är. Det finns inget som pandemin har fört med sig som har fått mig att bli vänligare stämd till människan. En snabb effekt av att flygtrafiken stängdes ned när covid bröt ut var att koldioxidhalterna sjönk dramatiskt. Djurliv och natur fick en möjlighet att återhämta sig när det farligaste rovdjuret satt i karantän. Om vi hade kunnat fortsätta så hade chanserna att uppnå klimatmålen förbättrats, men icke. De sista restriktionerna hade knappt blivit offentliga innan resebyråer och passmyndigheter överfölls. “Jag måste få sol!” “Jag måste få värme!” Att så många människor har dött till följd av covid är ingen förlust för vår planet. Den är överbefolkad. Jag tror att vi förr eller senare blir tvungna att starta om rubbet. Att börja från noll.

Förhållanden

Att leva med en annan människa är inte alltid så lajbans. Inte ens när du har valt själv. Inte ens när du älskar personen. I augusti har Pär och jag levt tillsammans i 32 år år och varit gifta i 30, så om jag låter mästrande och stöddig tycker jag att jag har goda belägg för det. Det finns mycket som har påverkat min syn på hur ett bra äktenskap ska vara och en del har jag fått med mig hemifrån. Det som har påverkat mig mest är det som mina föräldrar inte gjorde: de pratade inte med varann. Det var det intrycket jag fick. Jag hörde dem aldrig göra det. Inte med mig heller. Inte om det som var angeläget. Jag är 57 år nu och det känns fortfarande inte bra att erkänna att jag inte visste något om mamma eller pappa. Jag visste att mamma kom från södra Sverige och att hon inte trivdes i Kiruna. Hon röstade socialdemokratiskt, men jag vet inte varför. Hon trodde på gud, men antydde att det var för privat att prata om. Pappa röstade på dåvarande Folkpartiet (dagens Liberala) mycket på grund av att han ägde en fastighet och en del skog och därför inte var en anhängare av skatter. Inget mer. Barn är ofta frågvisa, men det är när det uppmuntras. Mina föräldrar bjöd inte in till det. Med det i bagaget bestämde jag mig för att prata, att kommunicera med Pär och så småningom Elin. Det är ingenting som fungerade direkt. Vi har tränat på det. I början skrev jag dagbok och ibland fick Pär läsa eftersom jag tyckte att det var lättare. Med tanke på att jag aldrig varit pratsam av mig, så växte Elin upp med en babblande mamma. Enkelt småprat när hon var en baby till konkreta samtal ju äldre hon blev. Hon har vuxit upp med föräldrar som pratar med varandra och med henne. Hon har vuxit upp med föräldrar som har hållit ihop trots flera och ibland långa perioder när det varit jäkligt tufft. Det har hon tagit med sig i sina förhållanden. Även det senaste som varade i drygt 3 år och som nu är slut sedan en dryg månad.

Hennes sambo har oxå vuxit upp med föräldrar som har hållit ihop genom flera kriser, men de valde en helt annan taktik. Mamman är extrovert extra allt medan pappan är introvert extra allt. Så länge hon är med i rummet hålls samtalet igång och när hon går faller det platt. När hon är missnöjd med någonting använder hon utestängningsmetoden. Hon talar inte om vad som är fel eller varför och när det sedan har gått över talar hon inte om varför. Pappan är tystlåten och passiv när det gäller det mesta. Hur 17 har de lyckats förbli gifta i över 30 år?! Det är det här som Elins sambo tog med sig i deras förhållande.

Vi gillade honom från början. Han är gullig och väluppfostrad, generös och rolig. Han och Pär har mycket gemensamt genom intresset för programmering och teknik. Han hade flyttat hemifrån sedan flera år och bott långt från sina föräldrar och det tycker jag är viktigt med tanke på hur Elins tidigare pojkvänner har betett sig. Navelsträngen var klippt. Sambon har en lindrigare variant av Aspberger och det gör att han upplevs som fyrkantig med ett stort behov av rutiner. Han snappar inte alltid upp ironi och underförstådda sociala regler, men det har aldrig varit något problem. Han är lätt att umgås med. Det som har varit knepigt är att han är glutenintolerant. Nu har jag lärt mig att det finns gluten i nästan allt från gelégodisar till teriayaki-sås. Det är på den nivån att när han beställer glutenfri pizza kan de inte dela den med en pizzakniv som använts till vanliga pizzor. Vi har ofta fått fråga vad han kan äta när vi bjudit dem på middag. Man lär så länge man lever.

När Elin och han träffades bodde han i andra hand i en etta inte större än en rejäl garderob och till en hyra som skulle ha kunnat få lägenhetsägaren åtalad. Han flyttade in hos Elin. Det var när han kom in på utbildningen i programmering som det började knaka. Något som påverkar Pärs och mina åsikter om det hela är att vi inte har haft tillgång till båda sidorna av myntet, så att säga. Sambon är privat av sig och har aldrig tyckt att de ska ventilera sina problem med andra, varken med hans föräldrar eller oss. Det har lett till att vi har tagit Elins parti till 100% för hon har vänt sig till oss. Hon är van vid att kommunicera, hon behöver det. När han flyttade till Hässleholm i juli 2020 dröjde det inte länge innan han började pressa henne till att flytta dit eftersom han inte tyckte om eller trodde på distansförhållanden. Han gav henne 6 månader att bestämma sig. När Elin, Pär och jag var på Öland den julen tillbringade hon en hel del tid med att tjafsa med honom i telefon. Sommaren 2021 tillbringade Elin semestern hos honom och de fick möjlighet att umgås en längre sammanhängande period än de enstaka helger som de fick under första 6 månaderna av året. Till slut fick sambon som han ville för det är så jag ser det. Han har inte gett så mycket tillbaka. Hon sa upp sig, fixade nytt jobb, packade ihop och flyttade till honom. Vi kom efter med ett lass. De förlovade sig. Sedan klippte hon banden till Rönninge helt genom att sälja sin Lilla Pärla, sin första lägenhet som hon trivts så bra i. Kan ni föreställa er hur trött hon var efter så många förändringar? Dessutom var förskolan hon bytte till ett skitställe och hon blev tvungen att byta jobb igen. Hon ville att de skulle leta efter en ny lägenhet som kunde vara deras från början i stället för att hon har “flyttat in” hos homom (och han inte var pigg på inredningsförändringar), men han hade inget intresse av det. Han började klaga på att hon alltid var trött. Han ville “ha mer glädje i sitt liv”. Han ville ha tillbaka pirret som funnits i början. Han visade sig vara handlingsförlamad på samma sätt som sin pappa. Han behöver att Elin ger direkta order om att städa eller tvätta eller en sån skitsak som att lägga en kastrull som det kokats ris i i blöt. Han surar på samma sätt som hans mamma gör. Han har visat att han kan vara elak. När han hade gjort kaffe frågade Elin om hon kunde få en mugg. “Det finns i köket. Du kan hämta själv nu när vi gjort slut.” Läget just nu är att hon sover på en madrass i köket tillsammans med Siri. Siri brukar vara instängd där på nätterna eftersom hon har en tendens att röja när andra vill sova. Det är inte trevligt för henne att komma hem efter en arbetsdag med stojiga blöjnissar och mötas av matrester och odiskat porslin i det som numera är hennes sovrum. Pär och jag var i Hässleholm helgen när Elin fyllde år och vi passade på att fira min födelsedag oxå. På fredagskvällen åt vi middag på Casablanca tillsammans med hans föräldrar. Maten var av hög kvalitet som varje gång vi har varit där, men hans mamma är som ett svart hål som drar till sig energi och tömmer mitt batteri på nolltid. Väldigt trevlig, men tröttande. På lördagen åkte vi till Emporia i Malmö som visade sig vara förlagan till Mall of Scandinavia i Solna. Vi hade en väldigt trevlig dag och avslutade den hemma hos Elin och sambon med hämtmat från Wok House. Nästa dag åkte vi hem och så fick vi veta att de hade gjort slut. Häpp. Det var väl ingen överraskning direkt, men det som störde mig och som gjorde mig förbannad i stället för ledsen var att de visat upp en fasad på hans initiativ eftersom vi ju visste hur de hade det. Jag kände mig lurad. Det är tråkigt att han inte har större förtroende för oss än så. Vi var inte där för att bli underhållna. Vi var där för att Elin fyllde år och för att vi ville vara där.

Trots allt känslomässigt stök trivs dem i varandras sällskap, så en kort period hade de det riktigt bra tills Elin kom hem från jobbet och berättade att en kollega sagt – på skämt! – att hon kände en kille som var singel nu när Elin oxå var det. Sambon blev så jävla sur att han inte pratade med henne på flera dagar. Varför? Förväntar han sig att hon ska vänta på att han ska upptäcka att det här med att vara särbo faktiskt är en bra idé? Det är ännu en alternativ som han absolut inte kan tänka sig. Att komma hem efter en arbetsdag ska vara vilsamt, det ska vara en möjlighet att andas och slappna av. Det är 16 dagar kvar tills hon får nycklarna till nya lägenheten. Både hon och vi är otroligt otåliga. Imorgon, skärtorsdag, åker hon till Öland tillsammans med Siri. Där finns hennes pappa, kaminen och en möjlighet att sova så mycket hon behöver. Hon kommer hit nästa vecka när Pär fyller år och veckan efter det åker vi ned och hjälper henne att flytta. Sambon kommer inte att vara närvarande. Han har sagt till mig att han tycker om att jag är ärlig och rak, men jag tror inte att han skulle uppskatta den sidan hos mig om vi träffades.

Film är inte bäst på bio

Det är måååååånga år sedan jag gick på bio. Jag tror att det var tillsammans med Elin och vi såg den sista filmen i Twilight-sagan på Filmstaden vid Hötorget. På den tiden köpte vi alltid bio-godiset på Caramella som låg och fortfarande ligger på Slöjdgatan snett mitt emot Filmstaden. Deras utbud och kvalitet var svårslaget medan Filmstadens var fisigt och dyrt särskilt som ingen av oss är någon popcorn-fantast. Redan då var biljettpriserna löjligt höga, men låg åtminstone under 100-lappen. Idag får man pröjsa 149 kronor för en biljett. Om du vill ha en stor popcorn och läsk till får du lägga till 104. 253 spänn för ett enda besök och då finns det inga garantier för att filmen är bra. Jag läste det i DN.se idag. Det är en kinaman från en kommunistisk diktatur som äger större delen av Svensk Filmindustri nu. Han har så mycket pengar att han förmodligen kan försörja hela sitt land, men vill ha mer bland annat genom att höja bio-priset. Hur många barnfamiljer har råd att gå på bio med dem priserna? Det finns en anledning till att streaming-tjänster som Netflix tar över marknaden och jag ser inga problem med det. Bio är överskattat. Volymen är så hög att det är på smärtgränsen. De skryter alltid med att ljudsystemet är världens bästa, men i så fall borde de kunna dra ned volymen. Folk är ohyfsade. Punkt. När jag ser film hemma har jag min bekväma soffa och jag kan mumsa på vad jag vill. Ingen knölig jacka eller väska som ska få plats. Ingen påfrestande reklam. Jag kan pausa om jag behöver gå på toaletten och jag kan avbryta om filmen är dålig. Vi har platt-TV och soundbar. Vi betalar mindre per månad än vad ett enda biobesök kostar, så varför skulle jag vilja gå på bio?

Träning

Jag tränade idag och körde ett fullt program och det händer inte ofta numera. Det är kanske psykologiskt att varje gång jag verkligen är igång med promenader och ett gummi-pass i veckan, så skiter det sig. Är det inte förkylning, så är det extrem trötthet eller humördipp. Undrar om jag saboterar för mig själv? Undermedvetet. Varför?

Träningsmässigt är det promenader och gummiband som gäller. I höstas köpte jag nya gummiband med handtag och i samband med det gjorde jag om hela programmet. Det behövdes förnyas och det var kul! Jag behöll de flesta övningarna, men anpassade dem till de nya gummibanden. Några övningar är nya tack vare att det följde med en “dörrstopp” som gör att jag kan trä banden igenom en ögla som är fäst i en “dörrstopp” och sedan hakar jag fast den i den övre kanten av dörren och stänger. Tyngdpunkten har alltid varit på överkroppen och armarna för benen får ändå sitt tack vare MBT-skorna. Det nya programmet har fler övningar för ryggen. Jag har 4 nivåer på programmet: extra lätt, lätt, medium och fullt. Varje gång det har blivit ett uppehåll i träningen backar jag 1 eller 2 nivåer för att inte avskräcka mig själv. Det är därför det så sällan blir ett fullt program. Nu gäller det att lyckas med ett fullt program även nästa vecka!

Ett handskrivet brev

Igår fick Pär och jag ett handskrivet brev adresserat till “Familjen Sundbäck”, levererat av Postnord och med ett frimärke på. Hur ofta händer det?! Jag blev väldigt nyfiken! Pär öppnade det, ögnade snabbt igenom det och släppte det som om det bitit honom. Brevet kom från Jehovas vittnen. Det var skrivet på ett vanligt randat ark i C5-format och på båda sidorna. När jag höll upp det mot ljuset fick jag intrycket att det faktiskt var handskrivet. Det handlade om att Jehovas vittnen har fått en web-sida som kan läsas på 1052 olika språk. Imponerande! Skribenten hoppades att vi ville besöka sidan och få möjlighet att ta del av allt bibeln kan lära oss om bl.a. Jesus död och uppståndelse (påsken är i faggorna). Det låg även en tunn broschyr i kuvertet. Jag har inte besökt deras sida eftersom jag inte är varken nyfiken eller intresserad, men jag funderar över 2 saker. Brevet är skrivet i jag-form, men undertecknat med Jehova Rikets sal i Tumba. Varför får vi ett fysiskt handskrivet brev med tips om en web-sida? De måste ha hittat oss i nåt register och sedan suttit ned, skrivit, förseglat, satt på frimärke samt lagt det i en brevlåda. En hängivenhet som är sällsynt idag. Kanske ökar chansen att mottagaren läser brevet i pur förvåning – som jag – i stället för att markera ett mail som skräppost om Jehova eller Jesus eller bibeln finns med i rubriken.

En skeptiker och en teknikdåre

I morgon åker Pär till Öland igen. Den här gången i första hand för att fira påsk med Elin som kommer dit på torsdag. Jag stannar hemma. Jag trivs fortfarande inte där även om jag har tillbringat 2 jular där (2020 och 2021) tillsammans med mina favoritpersoner, Elin och Pär. När Corona var i full sving 2020, så ställdes naturligtvis det vanliga julfirandet hos svärfar in och då föreslog Elin och Pär att vi skulle åka till Öland. Tvärmörkt och långt från alla virusar. Jag tvekade länge och jag hade ångest i ett par veckor innan. Merparten av mina Ölandsminnen är förknippade med Elins första år när jag mådde otroligt dåligt större delen av tiden och stekheta sommardagar när alla i Vårat Gäng var där samtidigt, 9 personer varav 3 barn. Gemensamma utflykter och, oftast, 3 gemensamma måltider om dagen. Nu när jag vet att jag är introvert ryser jag av fasa vid bara tanken och jag förstår inte att jag pallade över huvud taget, men då fanns det inte på kartan att jag inte skulle med. Julen 2020 blev väldigt, väldigt mysig! Jag konfronterade mina ångestminnen och överlevde. Vi 3 och Siri. Julen 2021 blev oxå lyckad. När vi kommer dit i december är stugan helt utkyld och det tar tid att få upp värmen i elementen. Det finns en kamin som Elin och Pär eldar i non stop och som jag inte tycker om. Som värmekälla är den en fis i rymden eftersom man är tvungen att sitta nära och ändå blir bara framsidan varm. Röklukten som sätter sig i precis allt! Min väska stod i en stängd garderob i ena sovrummet med stängd dörr och ändå luktar den av rök när jag tar fram den flera månader senare! Sen är det ju inte världens miljövänligaste uppvärmning heller. Varje gång Pär kommer hem från Öland följer rökoset med som en oinbjuden gäst.

När vi var där i julas var Elin dårförkyld. Hon hade en bokad tågbiljett tillbaka till Hässleholm, men det var ingen lysande idé att hon skulle åka tåg med feber och snorig näsa, så vi lade om planerna och körde henne hem den 27 december. Vi bodde på Statt som vi brukar göra. Tisdag den 28:e åkte vi hemåt redan vid 8. Det var i alla fall våra planer. Bilen startade inte. En Volkswagen iD4. Det är just där och då som vi fick 2 valmöjligheter: ringa verkstaden och få en hyrbil för att ta oss hem eller försöka få bilen att starta. Pär valde det senare. Jag är överlag teknikskeptisk medan han är tekniknyfiken en teknikdåre. För att förenkla anledningen till att bilen inte startade hävdade den att sladden satt kopplad till en laddare. Efter kanske 10 minuter av svärande och tryckande på skärmen gick bilen igång och vi kom iväg. Frid och fröjd. Vi kom fram till en Cirkle K, jag minns inte vilken och laddade batteriet. När det var klart var klockan halv 10. Bilen startade inte. Samma felmeddelande. Pär fick igång den efter ännu en omgång svärande och tryckande på skärmen. Vi fortsatte och planerade nästa laddstopp till Cirkle K i Mantorp. 2 timmar senare kommer vi fram till korsningen vid motorvägen i Mantorp. Man måste köra över den för att komma till avfarten upp till Circle K. Pär saktar in för att lämna företräde och sedan lägger bilen av igen. Där blir vi stående. Trafiken rör sig på motorvägen. Några bilar bakom oss får köra förbi. Den här gången blir Pär riktigt förbannad. Jag känner mig hjälplös och förblir tyst. Plötsligt vaknar motorn igen och vi rullar kanske 50 meter innan den stannar igen. Nu står vi mitt i en korsning på en 2-filig motorväg. Pär sitter hukad över ratten och försöker samma manövrar som tidigare utan att något händer. När jag tittar åt vänster, över hans rygg, ser jag en Scania-lastbil komma. Den kommer närmare och närmare. Fronten på en sådan hytt är dryga 2 meter. “Vi kommer att dö.” var min första tanke. Sedan “Om vi blir påkörda vill jag inte överleva om Pär inte gör det.”. Vi har pratat mycket om det här efteråt och han blev litet skakad när jag förklarade hur jag upplevde det eftersom han inte sett lastbilen komma. Chauffören lyckades stanna med god marginal. Jag klev ur och vevade med båda armarna. Han klev ur och frågade om han kunde hjälpa, men eftersom det är en elbil är det inte många som kan hjälpa. Den hade låst sig fullständigt. Det gick inte att lossa handbromsen för att få möjlighet att skjuta på. Chauffören kunde manövrera förbi oss. Vi hade fastnat i en ena filen vilket innebar att vi åtminstone inte stoppade upp trafiken i södergående. Pär hade gått en bit bort för att ringa om hjälp. Jag vankade omkring och gjorde mig synlig för att ingen annan skulle fastna. Ytterligare 2 stannade och frågade om de kunde hjälpa. Pär fick kontakt och blev lovad en bärgningsbil inom en halv timme. Vi plockade med oss det nödvändigaste och började gå mot Cirkle K. Då stannade ännu en bil och frågade om de kunde hjälpa till och vi fick skjuts den sista biten till macken. Det var en mulen dag med iskalla vindar och småsnö i luften. Efter ett toalettbesök började väntan på bärgningsbilen. Vid det här laget hade jag slutit mig. Jag kände mig stum. Jag frös inte. Jag var inte arg. Jag var inte hungrig eller törstig. Jag kände mig bara värdelös. Pär ringde flera samtal och gick sedan tillbaka till korsningen för att vara där när bärgningen kom. Det fanns fortfarande corona-restriktioner och macken är liten, så jag höll mig utomhus och vankade runt. Klockan hade passerat 13 när bärgningsbilen dumpade vår på parkeringen. Nästa steg var att få den till Linköping där närmaste verkstad fanns. Medan vi väntade på den transporten satt Pär i bilen och jag gick för mig själv i utkanten av långtradarparkeringen. Bärgningsbil 2 tog oss till Engströms, Volkswagens filial. Klockan var ca 14.15. Vi hade tydligen tur när vi fick tag i en hyrbil dagarna för nyårshelgen. Deras sista. 45 minuter senare kunde vi tömma bilen på alla ägodelar och lyfta över dem till en dieseldriven, automatväxlad Volkswagen Passat och sedan. Åkte. Vi. Hem. Vi kom hem klockan 18, 3 timmar senare än beräknat, uppskakade och slutkörda. Jag packade upp, duschade, tog mitt täcke och mina kuddar och flyttade in i läsrummet. Jag lade mig strax efter 19 och sov skitdåligt.

Vilket var då felet på bilen? Inte var det motorproblem i alla fall. Programfel. Mjukvarukollaps. Den hade från start haft problem att “tillgodogöra sig” programvaruuppdateringar. Min teknik-skeptisism har fått så mycket vatten på sin kvarn….

1. En elbil är inte en vanlig bil vilket innebär att när/om den lägger av kan ingen hjälpa dig. Varken bensindunkar, dragkrokar eller laddkablar fungerar.

2. En elbil har ingen instrumentbräda med knappar och rattar utan en pekskärm. Om du vill ställa in värmen eller välja radiokanal måste du dutta dig fram och om du, som Pär, har taskig blodcirkulation i fingrarna som gör att känsligheten minskar behöver du snarare dunka på skärmen.

3. Efter det vi råkade ut för har jag fått Pär att skriva under på att fixa varenda liten nödvändig inställning när det gäller allt från stolsvärme till färdplan innan han ens rullar ut från carporten. Att ha en pekskärm i bilen är det mest trafikfarliga som teknikdårarna har hittat på!!!

4. Att utveckla en bil som är som en dator på hjul är sinnessjukt och gör att en stor del av befolkningen inte har en chans att lära sig hur den fungerar. Man ska inte behöva vara en teknikdåre eller högutbildad programmerare för att kunna köra sin bil eller förstå vad som är fel.

Det finns 3 positiva saker med vår elbil: den är tystgående, den är miljövänlig och den har väldigt bekväma säten för långa färder.

Vi fick tillbaka bilen efter ungefär 2 veckor, så Pär fick köra till Linköping och hämta den och lämna tillbaka hyrbilen. Det dröjde längre än så innan jag satte mig i den igen. Vi åkte till Hässleholm i början av mars för att fira Elins och min födelsedag. Det innebar att jag fick möjlighet att se den där korsningen igen, men utan att bilen stannade. Det gick problemfritt båda vägarna.

Konsten att samtala

Nu när Elin bor i Hässleholm blir det en del bilåkande. Vi har elbil numera och därför behövs bilen laddas mellan en halv till 1 timme vid 2 tillfällen. Det tar ungefär 7 timmar att åka till Hässleholm. De senaste gångerna vi har bilat har vi inte haft vare sig musik, radio eller ljudbok. Vi har vilat i tystnaden (och med en elbil är det verkligen tyst; vi sssssusar fram). Vi sitter i egna tankar och tack vare att vi känner varandra så bra vid det här laget blir det inte ett dugg konstigt att någon av oss slänger fram något helt slumpmässigt. Det kan handla om en rovfågel som sitter på staketet vid vägbanan eller om dåren Putin. Det kan handla om böcker eller Lego-byggande (Pär har just nu dille på Star Wars-modeller). Barnuppfostran eller förhållanden. Kläder eller planerna på att köpa nya sängar. Allt och ingenting. Inga frågor är för dumma. Alla åsikter kan framföras. Alla känslor är tillåtna. Vi samtalar helt enkelt. Det är en konst som är på utdöende. När en familj med till exempel 2 vuxna och 2 barn är på bilfärd sitter ofta ungarna med näsan i någon form av skärm för gud förbjude att de skulle behöva ha tråkigt. Den som inte kör sitter med näsan i mobilen. De gånger något sägs är det kopplat till det som dykt upp skärmarna att. Tystnaden är inte vilsam eller ett tecken på funderingar. Det är möjligt att jag är kategorisk, men det står jag för. Det skrivs spaltmeter om vilka effekter mycket skärmtid har. Hemma hos Pär och mig råder mobilförbud medan vi äter. Tyvärr, har Pär en armbandsklocka som är kopplad till mobilen, så även om han sätter mobilen i flygläge burrar klockan till när något meddelande har kommit och han kan inte låta bli att slänga ett öga på skärmen. En reflex. Något jag tycker är viktigt med mobilfria måltider är att kunna spåna, att kunna diskutera utan att genast googla fram fakta. Det är oxå ett sätt att hålla igång språket och förmågan att kunna uttrycka sig. Grundbulten i alla former av relationer är kommunikation och att samtala. Vi ska ha en middag när Pär fyller år om några veckor. Nu när corona är över kan vi bjuda in de närmaste och då tänker jag kräva att mobilerna läggs undan. Så det så!