Mitt liv i ord - Part 193

Långfredag i flygande fläng

Idag har det gått i ett. Jag vaknade av mig själv 20 i 8. Pär är på Öland, så det var jag som skulle upp och ge marsvinen frukost. Sedan rev jag ur lakanen, plockade in disken och åt frukost. 3 pappkassar med “marsvinsrens” från burstädningen, 1 kasse med pappförpackningar, 2 små kassar med plastförpackningar och 1 soppåse plus gångstavarna. Ett alternativ hade varit att gå 2 gånger. Aldrig! 30 minuters stavgång till Salem där jag hämtade paket från Cellbes (2 tunikor och 2 pyjamasbyxor). Jag fortsatte till Filmkedjan (som numera öppnar klockan 10 i stället för 11 – jäss!) där ett paket från Bokus väntade (10 böcker!). När jag försökte få ned bokpaketet och Cellbes-påsen i en och samma ryggsäck fick jag problem. Jag meckade i flera minuter innan jag fick inse att jag var besegrad, så jag gick in till Filmkedjan igen och bad om en bit snöre för att den åtminstone skulle hålla ihop tills jag kom hem.

När jag kom hem efter ytterligare 40 minuters stavgång var jag rätt mör. Marsvinen fick sina pellets, jag applicerade en ansiktsmask och medan den torkade lade jag mig med benen upp längs väggen. Skönt! En långdusch med skrubb och komplett insmörjning och sedan lunch. Nagelvård. Bäddade rent i sängen. Paus. Middag. Te och lässtund. Natta marsvinen och nu sitter jag här. 2016 års långfredag har inte känts särskilt lång.

Jag blir bättre och bättre på att våga njuta när jag mår bra, när allt går som det ska och inte tänka att det aldrig håller särskilt länge. Som nu. Min ork är tillbaka, jag slipper huvudvärk, vikten går ned, paketen trillar in på ett väldigt samordnat vis, jag njuter av att vara ensam, långdusch och rena lakan, lakrits. Här kommer dagens låtlisterepresentant in: Seinabo Sey med låten “Pretend”.

“I turned out as great as they could; knock on wood. Things are going just as they should; knock on wood.”

Läsarlycka

Jag läste ut en bok nu ikväll. Det var en perfekt bok. Mänsklig, rolig, sorglig, fantasifull, trovärdig. Det är inte en bok som är omskriven. Det var ingen som tipsade mig om den (som jag minns det). Den har varken blivit höjd till skyarna eller sågad vid fotknölarna. Allt det gör att det känns som att det var jag som upptäckte den och det ger det hela en extra guldkant.

“En nypa salt” av Maria Goodin. Meg May växer upp med Val, en mamma som inte är som andra. En mamma som älskar så jordnära saker som matlagning och trädgårdsarbete samtidigt som hon har huvudet “uppe i det blå” i en värld som är betydligt trevligare än den verkliga. Meg växer upp övertygad om att allt hennes mamma berättar är sant, men när hon blir medveten om att det bara är sagor slås hennes värld i spillror och hon reagerar genom att ta avstånd från alltihop. Vid 21 års ålder återvänder hon till Cambridge för att ta hand om sin mamma som är svårt sjuk. Plötsligt inser Meg att det är hennes sista chans att fråga mamman om sin bakgrund, men Vals uppfattning om vad som är sant och verkligt är inte den samma som Megs.

De första sidorna av berättelsen gjorde mig tveksam för jag kastades direkt in i Vals skruvade berättelser om när Meg föddes. “Åh nej”, tänkte jag. “Är det en sån där ‘hysteriskt rolig’ bok…”. Som tur var lät jag mig inte luras. Visst var Vals berättelser skruvade, men Megs fantasiföraktande sätt att återberätta dem gjorde att det aldrig flippade ur. Vilken fantasi sen! Jag blir alltid lika avundsjuk på dem som kan fabulera på det viset. Maria Goodin skulle mycket väl kunna skriva härliga barnböcker. Meg har vänt sig till vetenskapen som hon vet aldrig ljuger och som hon kan lita på. Hon befinner sig i ena änden av fantasilinjen medan Val befinner sig i den andra och det uppstår en balans, tycker jag. Världsfrånvänd är en annan beskrivning av Val och att vara världsfrånvänd är ofta ett sätt att skydda sig själv och att överleva. Meg smakar lite på det när hon får veta allt mer om sin barndom och det inte är riktigt det hon föreställde sig. Vill hon verkligen veta sanningen?

Förutom fantasin är Maria Goodins väldigt skicklig på dialoger. Det finns flyt och stuns och humor. Ett samtal mellan Meg och 3 fulla musiker är underbart! Jag såg tydligt hur Meg och musikerna stod i den sunkiga puben och försökte göra sig hörda och hur Meg hela tiden måste få de andra att inte tappa tråden. Jag skrattade högt! Den här boken tyckte jag mycket om vilket innebär att den får högsta betyg.

102014

Hos homeopaten

Vid förra besöket hos homeopaten Björn Lundberg kändes det lite snävt med tidsramarna, så när jag skulle dit idag lade jag till 15 minuter extra. Tåget blev försenat först pga. att ett trasigt tåg stod framför och det blev kö för att kunna köra förbi och sedan för att det var signalfel vid Stockholm Södra. Där försvann de extra 15 minuterna, men utan dem hade jag blivit försenad. Jag kom fram till Grevgatan med 5 minuters marginal.

Det blev ett bra besök. Jag är betydligt piggare än för 6 veckor sedan och jag har inte längre huvudvärk varje dag (inte ens varje vecka). Ryggen får äntligen lindring tack vare yoga-övningen och jag ska nog ge fastan en chans till om ett tag. D-vitaminen är i ropet just nu dels för att forskning har visat att den har större betydelse än man har gett den hittills och dels för att man kan ta betydligt högre doser utan att riskera leverskador (vitaminen är fettbaserad, så det är lever och njurar som i så fall skulle vara i farozonen). D-vitaminen som han rekommenderar innehåller 5000 ie / 125 mikrogram och det är de doser som behövs dagligen för att det ska få effekt. Att köpa vitaminerna på Apoteket är att kasta pengarna i sjön. En test från 2013 visar att d-vitamin från hälsokostaffären har den mängd som deklareras på förpackningen medan vitaminerna från Apoteket bara har 6,8 mikrogram mot de 10 mikrogram som deklareras på burken. Sedan är 10 mikrogram per dag en så låg dos att den är värdelös.

När jag nämnde att det har varit några tuffa veckor med avlivade hjärtegrisar och eländesknarkande svärföräldrar, så fick jag full sympati och förståelse och det kändes så skönt!! Som påskpresent fick jag burken med B-vitamin utan extra kostnad.

När jag kom hem lade jag direkt ut filten på golvet, satte rumpan mot väggen och svingade upp benen och låg där i 20 minuter. Härligt! Min rygg tycker såååå mycket om det.

Imorse, innan jag gav mig iväg mot Grevgatan, vägde jag mig och såg 104,4 kg och att det har försvunnit 0,6 kg den senaste veckan. Ja, jävlar om inte min metod fungerar….

Vårtecken och lakrits

En promenad runt Flaten på 70 minuter. Jag var frusen innan jag gick och det snöade lätt, så det var vinterjackan som gällde. Inga stavar idag, jag kände inte för det. Det gick bra och det var skönt med flera bra gånglåtar efter varandra. Jag har haft jävligt ont i vristerna efteråt, särskilt den vänstra.

Uggla

*Ett vårtecken, snön till trots, är att de har sopat bort gruset!*

Dagens låtlisterepresentant är en klassiker på 30 plus, “Something about you” med Level 42. Jag. Tröttnar. ALDRIG. På. Den. Här. Höj volymen!

Vad vore livet utan lakrits? Urtrist och smaklöst! Det finns lakrits och lakrits. Det ska vara salt lakrits. Haribo har salta piastrar – det är riktig lakrits. Djungelvrål är bara låtsaslakrits med salt på. Det är svårt att hitta bra lakrits, så när jag hittade Lakritsroten kändes det som att komma till himlen. Jag scrollade och klickade och dreglade länge innan jag gjorde en beställning som jag hämtade idag. Det var mycket… Lite för mycket, så Elin fick påsen med laktrits-hallon-fudge.

Anspänning och utvärdering

Stavgång i 70 minuter och det gick väl hyfsat. Jag fick aldrig det riktiga flytet. Rädslan för att ramla sitter i och jag undrar om jag någonsin blir av med den igen. Jag vågar inte köra på för fullt, ta ut rörelserna ordentligt och njuta av farten. Ibland trampar jag på en ojämnhet och vristen vickar till, inte mycket, men det räcker för att jag ska få en fallande känsla i magen och med fasa minnas hur det är att ramla handlöst och sedan vara mörbultad i veckor, till och med år. Det förtar nöjet… Kanske är det därför jag spänner mig och ofta får ont i ryggen efteråt – som idag – och i axlar och nacke.

Snödroppar

Dagens låtlisterepresentant är Club 8 med låten “Skin”. Skööööön!

Jag fastar för sjätte söndagen i rad och det är väl en tillräckligt lång provtid för att kunna säga att jag inte känner av några fördelar. Fastan har inte hjälpt mig med vikten heller. Typiskt. Jag upplever det inte som att jag blir piggare och jag tycker inte längre att det är någon lättnad att slippa äta. Förra veckans fasta avbröt jag eftersom jag mådde så dåligt av helgens bråk.

Tajmingen påverkar uppfattningen av boken

“Som ett brev på posten” av Birgitta Bergin med Anna-Maria Käll som uppläsare. Jag är en känslomänniska, en introvert född i fiskarnas tecken och tajming betyder mycket för mig och den här boken var helt rätt för mig just nu.

Elsa och Thore är båda 81 år när de träffas i ett bridge-sällskap och blir blixtförälskade. Deras respektive dog flera år tidigare och båda saknar den närhet som ett långt äktenskap innebär. De känner att de inte har tid att vänta. Elsa och Thore har vuxna barn och även vuxna barnbarn och de är knökfulla med åsikter om föräldrarnas förhållande.

Det är ett upplägg som är nog så enkelt, men som visar sig ta upp flera känsliga ämnen och fördomar. Man får följa berättelsen ur flera personers perspektiv och ett tag tyckte jag att det blev för många, det blev spretigt och plottrigt, men det visade sig fungera. Alla karaktärer är mycket mänskliga utom möjligen Elsa och Thore som jag upplevde som lite väl präktiga i allt från utseende (“bra gener”) till karaktär. Det är ett åldersfixerat samhälle vi lever i vilket bekräftas av de vuxna barnens upprepande av “… är ju 81 år!!”. Känslor och sex är förbehållet de unga som inte har skrynklig hud eller stela leder. Olika former av beroende finns med: sex, spel, alkohol och bekräftelse. En girighet och en tro på pengars makt som känns helt främmande för mig; att ta för givet att arvet efter föräldrarna ska få en på fötter. Och sedan min käpphäst: att människor inte pratar med varandra. Att kommunicera är det samma som att respektera varandra.

Anna-Maria Käll gör en mycket bra uppläsning! Den här sortens böcker passar henne, tycker jag. Hennes snälla röst gör sig bra till berättelser med mänskliga karaktärer och mycket dialog.

Jag vann ett pris!

Storytel har en podd där de pratar om böcker och om att läsa/lyssna. I den senaste podden, nr 26 pratade de om fin och ful litteratur och ville veta vad vi som lyssnar tyckte. Det fanns en möjlighet att vinna ett par Storytel-orangea hörlurar. Min uppfattning om vad som är fin och ful litteratur har varit tydlig länge och jag skrev så här:

“…har bara en sak att säga om finlitteratur och fullitteratur: det finns bara åsikter. Det finns ingen fakta som säger att en bok är bättre / finare än en annan. Hur 17 kan forskare uttala sig om vad som är bra och dålig litteratur?! Det finns knep för att bygga upp en skickligt berättad historia, men om den sedan hör hemma i nobelhyllan eller i kiosken, avgörs av läsaren. Samma sak med Melodifestivalen och Oscarsgalan: åsikter, åsikter, åsikter. Läs, bara läs! Stephen King är på väg att få upprättelse. Han är snart i finsalongerna av någon anledning. Han är en av de absolut skickligaste berättarna, tycker jag (åter igen – en åsikt), men har rynkats på näsan åt hittills. Vem bestämmer det? Det finns bara en sorts litteratur och det är de böcker jag läser och tycker om. Basta!”

De tyckte om det och jag vann hörlurarna!

Outgiven, men läst

Den 29 februari så jag ett FB-inlägg från Bokus där de efterlyste 5 frivilliga till att läsa en bok som är översatt till svenska, men som inte har kommit ut än (den släpps i övermorgon). Jag läste vad en handlade om, blev intresserad, anmälde mig och fick ett manus hemskickat. Mitt uppdrag var att läsa den och lägga upp en recension på Bokus sida och då skulle jag få ett inbundet exemplar av boken gratis. Det var en riktigt bra bok och jag läste den ut den på 6 dagar. “Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Här är min recension och den är något längre än den som Bokus fick eftersom jag var tvungen att korta ned den innan jag kunde publicera den.

Det är inte ofta jag läser böcker av italienska författare, men nu har jag läst ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Det är den första boken av fyra i ”Neapelkvartetten”. Elena Ferrante är en pseudonym och hon debuterade 1992 och räknas till en av Italiens viktigaste författare.

Handlingen utspelar sig i Neapel på 1950-talet där Elena och Lila växer upp i arbetarkvarteren. De är olika i allt från kroppsbyggnad och hårfärg till läggning och självförtroende. Det enda de verkligen har gemensamt är att intelligensen. Elena är en student med stort S och lever för skola och utbildning. Lila är självlärd och kunde läsa och skriva innan hon började första klass. Flickorna blir vänner, nära vänner. Det uppstår ett visst mått av tävling när det kommer till skolan och när Elena får möjlighet att gå vidare med studierna, men inte Lila, så uppstår ett vägskäl som påverkar vänskapen. Maffiabossen Caracci har den outtalade makten i området. När han blir mördad tar sonen Stefano vid där han slutade. Stefano förälskar sig i Lila och lyckas med att få igenom ett giftermål genom att stötta hennes fars skomakarverksamhet ekonomiskt.

Elena är romantisk och naiv och vill gärna tro att kärleken är som i romanerna. Hon längtar efter en pojkvän, efter att bli förälskad. Hennes tvivel, grubbel och osäkerhet känner jag igen från min egen tonårstid. Det är inte ett behagligt igenkännande och det är förmodligen därför som jag blev irriterad på Elena och tyckte att hon skulle sluta tänka så mycket. Lila har en helt annan självsäkerhet och verkar inte bry sig om vad någon annan tycker och det är kanske de som gör att de unga männen blir förälskade i henne. I början av deras vänskap är Elena helt okritisk i sin beundran av Lila och följer henne på ett hundaktigt sätt. Det blir en ständig jakt där Lila hela tiden ligger ett steg före.

Den italienska arbetarklassens vedermödor under efterkrigstiden är inte helt olika den svenska, men medan det svenska folkhemmet låg i stargroparna fanns inga sådana planer i Neapel. När boken slutar under 1960-talets första år hade varken Elenas eller Lilas familj rinnande varmvatten i sina bostäder. Den tidens värderingar var desamma som i Sverige. En ung kvinna skulle i första hand sträva efter att bli gift och skaffa familj. Det var där hennes främsta värde fanns, så när Lila gifter sig som sextonåring har hon nått målet även om det kanske inte var det hon personligen strävade mot. Elenas känslor är blandade inför att hennes bästa vän ska gifta sig. Naturligtvis vill även hon skaffa familj, men hon vill studera så länge som möjligt. Frågan är vad hennes studier kan leda till? Är det värt att fortsätta?

Bokens karaktärer känns tydligare än miljöerna. Italienska stereotyper med macho, muskler och högljudda känsloyttringar. Författaren har förmodligen inte avsett att framställa karaktärerna på det viset; det är min svenska standarduppfattning av italienare. Inget ljummet mitt emellan. Våldet är vardag och de gemytliga middagarna där stora, hjärtliga familjer samlas saknas helt. Elena Ferrante är en skicklig berättare. Det flyter och lockar till läsning med en bra balans mellan dialog och text. I början av boken finns ett persongalleri och det var inte helt fel för jag har alltid haft dåligt minne för namn och här finns det flera likartade namn som bitvis gjorde mig förvirrad. Jag tycker att boken var bra och jag ser fram emot att få läsa om Elena och, framför allt, Lila som vuxna. Däremot tyckte jag inte om sättet som boken slutade på. Det gav mig en känsla av kapitelslut i stället för en avslutning på barndoms- och tonåren.

Stavgång och hus

75 minuters stavgång och idag blev jag inte trött i armarna förrän alldeles mot slutet! Det gick bra och det var skönt, men vilken skillnad på väderleken mot i onsdags. Idag var det varmt i solen så vida det var lä, det gick an att ha vinden i ryggen medan motvinden var svinkall.

Dagens låtlisterepresentant är Mr Little Jeans (var får de namnen ifrån?!) med låten “Waking up”. Det känns som om jag har vaknat nu när orken är tillbaka och jag inte har huvudvärk varje dag.

Det här är inte en stuga i skogen dit jag kan fly när jag känner mig folkilsken, men det är så gulligt att det är ett alternativ. — *Det här är inte en stuga i skogen dit jag kan fly när jag känner mig folkilsken, men det är så gulligt att det är ett tänkbart alternativ.*

Citronfjäril och vatten

Upp vid halv 9 och ut 1 timme senare. Stavgång i 70 minuter och idag gick det betydligt lättare även om jag blev klen i armarna mot slutet och inte hade mer än styrfart uppför den sista backen plus trapporna. Mina vrister har blivit bortskämda i vinter när jag har haft vinterskor med skaft som har gett stöd. Övergången till MBT gör att de får jobba betydligt hårdare och jag blir både trött och får ont. 6 plusgrader och sol på en illande blå himmel – det var härligt! När jag kom in på gården fick jag se en citronfjäril och när citronfjärilen är den första fjärilen betyder det att sommaren blir varm.

citronfjäril

Dagens låtlisterepresentant är Sia med låten “Sweet design”. En bra stavgångslåt!

En av anledningarna till att jag trivs så bra i Rönninge är närheten till vatten. Jag har alltid trivts i och i närheten av vatten. Jag tycker om att simma och jag tycker om den fuktmättade luften som finns vid vatten. Vatten är en förutsättning för allt liv. Det är den bästa törstsläckaren och jag kan göra te av det. Delfiner och uttrar är mina favoriter och de är vattendjur. Jag är född i fiskarnas tecken – mer vatten. Jag tycker om vattnets alla former: is, snö, regn, dimma. Utan vatten finns inte regnbågen. Det är ett kraftfullt element och oerhört tålmodigt; en mikroskopisk spricka och det tar sig igenom och det kan urholka en sten om det får hålla på tillräckligt länge. Att kunna få så mycket vatten jag behöver genom att öppna en kran är en oerhörd lyx. Varmt vatten att duscha i eller kallt vatten som är friskt och drickbart och just Rönninge har ovanligt gott vatten.

*Flaten i mitten av mars. Det ligger en tunn isskorpa där man fortfarande kan se var skridskobanorna plogats fram.*