Ett fungerande recept

“En sång från havet” av Katherine Webb. Hon har hittat ett fungerande recept för att berätta en historia och hennes tredje bok följer det receptet och än så länge fungerar det. Liane Moriarty (“Öppnas i händelse av min död”) försökte med samma knep, men lyckades inte lika bra enligt mig.

I nutid har vi Zach som är en hängiven beundrare av konstnären Charles Aubrey. Han arbetar på en biografi om honom och i hopp om att hitta en ny vinkling åker han till byn där Aubrey tillbringade flera somrar på 1930-talet. I den här byn bor Dimity “Mitzy” Hatcher som var 16 år den första sommaren som familjen Aubrey kom till byn. Hon finns på flera av Aubrey porträtt och Zach bestämmer sig för att kontakta henne.

Det handlar om att längta efter ett annat liv. Det handlar om besatthet. Det är dramatiskt och ofta tycker jag synd om Mitzy, men ännu oftare upplever jag henne som patetisk. Det blir lite väl dramatiskt emellanåt med starka känslokast, tycker jag. Passionerat och romantiskt för den som tycker om det. Det är inte min favorit av Katherine Webbs böcker, men visst är den bra, mycket bra.

 

Skärpning!

Vägning: 98,3 kg som innebär att jag har gått UPP 1,1 kg!! Det tänker jag inte finna mig i! Jag har fått mersmak på viktminskning och nu när jag vet hur det känns att bli av med kilona, så känns de dubbelt så tunga när de kommer tillbaka. Nu blir det skärpning och nolltolerans mot kvällsmål som får tas till endast i absoluta nödfall. Jag hade en oöppnad påse med salta fiskar från Lakritsroten som jag hade tänkt ha till helgen, men den öppnade jag och tömde i soppåsen fortare än en gris blinkar och innan jag hann tänka efter. Aldrig mer 99 kg och aldrig, ALDRIG mer 100 kg!!

Beslutet om skärpning hjälpte till att få iväg mig på en promenad runt Flaten plus att jag behövde handla på Konsum. Det var ganska skönt, men hostigt. Jag stannade till på andra sidan sjön och tittade på herr och fru And som gled fram genom vattnet för att sedan flaxa till och upp på bryggan där de ruskade bort vattnet. Då kom en sothöna. Den tog sig upp på bryggan, började tjafsa med fru And och skrämde tillbaka henne ned i vattnet för att sedan hoppa i på andra sidan bryggan och simma iväg. Meh! “Vad skulle det där vara bra för?!”, frågade jag. Herr And verkade lite konfys och hoppade i efter frun som vid det laget hade simmat runt bryggan utom synhåll. Hon flaxade upp på bryggan igen medan frågetecknen snurrade runt huvudet på hennes man. Sedan fick han syn på henne och gjorde henne sällskap. Då kände jag att jag kunde gå därifrån utan att vara orolig för mobbande sothöns.

Inge’ kul och ingen rubrik

Det är inge’ kul! Det är den förhärskande känslan just nu. Det fungerar inte så bra med ätandet. Handflate-metoden har inte hakat fast i hjärnan än, inte blivit en vana och jag har inte den rätta orken att lägga upp en taktik för att få det att kännas bättre. Pär åker till Gotska Sandön imorgon och jag har 4 middagar för bara mig som helst inte ska flippa ut i i någon riktning. Om jag inte var så förbålt trött hade jag kunnat se det som ett tillfälle att bevisa för mig själv att jag kan ännu mer – för jag vet redan att jag kan – när jag väl vill. För att lugna Pär och Monica: jag har inte för avsikt att ge upp – aldrig! Jag är bara trött av att koncentrera mig dagarna i ända sedan den 2 januari. Igår blev en riktig skitdag på kostfronten, ett bottennapp. Frukosten och lunch-soppan utgjorde inga problem, men middagen… Det var tänkt att Pär skulle göra kycklingfilé i sötsur chilisås med ris till (mitt förslag). Filén var tinad och klar att smörjas med sås och så in i ugnen. Jag satt i vardagsrummet när jag lade märke till att matlagningsljuden inte stämde överens med det vi skulle äta. En gjutjärnspanna på spisen – pang! – fräsande av något som steks i nämnda panna. Sedan röjde han i frysen och då frågade jag: “Du gör väl inte kycklingwok IGEN?!” (vi åt det förra veckan och det var inte gott den gången heller). “Jovisst”, svarar han glatt. Jag var mentalt inställd på sötsur chilikyckling med ris och var ganska grinig vid middagen och det värsta var att jag inte blev mätt. När jag inte blir mätt ringer larmklockorna. 2 mini-baguetter till teet smakade blä!. Grillchipsen som jag kämpade emot förra måndagen fanns fortfarande kvar, men idag, tisdag, gör de inte det. Moooahahaha! Jag vräkte i mig hela påsen och en liten påse med lakrits. När jag vaknade idag och mindes frossandet, så tröstade jag mig med att det hade varit gott. Av taktiska skäl vägde jag mig inte i morse och av samma taktiska skäl körde jag ett medel-pass med gummibanden i stället för det lätta. Om jag vill komma någonstans med min träning måste den ökas på då och då. Det gick bara bra, det var skönt även om uppvärmningen var otäck och hostan ville vara med.

Dagens låtlisterepresentant är Foxtrott med “Colors”. Vi måste sluta bry oss om att vi föds med olika hudfärger.

Igår fick jag ryggmassage av Bitte och det var så skönt! Hon nämnde en läkare (kiropraktor?) som kommit fram till att en viss ryggövning skulle kunna vara lösningen på alla ryggproblem. Du ligger på golvet med böjda knän och fötterna stadigt i golvet. Höj höfterna till halv brygga och rör sedan höfterna i en liggande 8. Då ska spänningar och låsningar släppa. Jag provade den idag. Kiropraktorn rekommenderade 40 åttor, jag klarade av 20. Den var himla knepig. Efter passet och duschen har jag haft riktigt ont i ryggen och det är inte så enkelt som att skylla allt på den liggande 8:an. Det kan vara mensvärk eller trötthet efter träningen eller att jag är öm efter massagen. Det enda jag kunde vara säker på vara att 2 Treo inte hjälpte.

PS! Nästa fredag, den 2 juni, tar Pär och jag bilen och åker ned till Malmö över pingsthelgen och vi åker förstås över bron till Köpenhamn.

Ork & flyt

Det har inte varit lika varmt idag, som tur är och det var riktigt skönt när jag var ute med stavarna mellan 9 och 10. 2 stopp för att dricka vatten och hosta. I övrigt körde jag på och hade både ork & flyt och blev inte trött i armarna förrän vid förskolan dvs. nästan hemma. Trots att jag är en ivrig anhängare av att rensa ut t.ex. kläder, så har jag ett par 3/4-långa träningsbyxor som jag kallar för mina prasselbyxor som jag inte har haft hjärta att göra mig av med. Jag har gått ned 10 kg sedan jag hade de senaste gången och det var ett sant nöje att ta på dem idag. Ett par träningsbyxor från Nike bara så där – häpp!

Det blir en låtlisterepresentant som jag har haft ett tag, men jag lyssnar så sällan på musik nu för tiden. Den satte fart på stavgångarandarna: “Just say” med KDA och Tinashe.

Bälte och korsdrag

Igår förutsade SMHI att det skulle bli 25 plusgrader idag. Whaaat… Jag valde att tro på dem och satte larmet en halv timme tidigare för att komma iväg på promenaden innan det blev för varmt. Det var 18 grader i skuggan klockan 8 på morgonen. Ja, jävlar… Jag kom iväg 10 över 9 minus jacka plus vätskebältet. Det var trevligt att upptäcka hur mycket jag behövde dra åt bältet för att det skulle sitta kvar runt midjan. Jag hade siktet inställt på Garnudden idag och det var helt rätt. En dånande serenad av fågelkvitter, fjädrande underlag att gå på, doften av varma stammar och barr och inga tvåbeningar. Det var ändå ganska tungt och hostigt, men då kunde jag ju stanna upp, dricka lite vatten, sniffa sommarluft och lyssna på fåglarna. För första gången i år fixade jag korsdrag för att motverka den plötsliga värmen och den stillastående luften inomhus. Det är ju inte bara fläktar som släpps in utan även en massa ljud: mopeder, bilar, gapiga ungar och ett upprepat skärande ljud som gjorde mig vansinnigt stressad och då stängde jag balkongdörren igen. Det har rått en frenesi över föreningen idag. Det vattnas och klipps gräs, eldas och grillas, pratas och skrattas. Värmen kom så pang på att jag inte har hunnit med, men jag ogillar den likafullt.

Igår fick jag en överraskning: mens. För första gången sedan juli förra året. Varför? Varför?! Har jag råkat antyda att jag saknat den för det har jag INTE – jag lovar och svär! Jag har till och med haft mensvärk och känt mig svullen. Usch! Det skulle kunna vara en förklaring till att endast 3 hg hade försvunnit sedan förra veckan…

En snabbis hos tandläkaren

Vägning: 97,2 som innebär en minskning med 3 hg. Ålrajt! 😉

Jag var hos tandläkaren idag och i vanlig ordning var det inget jag såg fram emot och jag blev inte förvånad när jag drömde om att jag skulle till tandläkaren, men aldrig kom iväg – en typisk stressdröm. I drömmen stökade jag hemma i väntan på att gå. Jag krånglade med persienner och snören, en radio som inte gick att stänga av, jag rensade bland Elins gamla leksaker – hur mycket sopor som helst! – och så sprang Sissela Kyle in och ut i lägenheten. Whaaat… När jag tittade på klockan var den 20 i 10 och jag skulle ha varit hos tandläkaren 20 över 9 och inte hade jag borstat tänderna och var fanns plånboken – panik och sammanbrott. Undergångsstämningen hängde kvar länge efter att jag hade vaknat och förbättrade inte mitt humör. Det sista jag gjorde innan det var dax att gå – i verkliga vakna livet –  var att borsta tänderna och rengöra bettskenan och när jag tittar på klockan ser jag att jag måste sätta fart, verkligen sätta fart om jag inte hade planerat att springa hela vägen! Det blev 25 minuters tempopromenad i ett ihållande regn och väl framm valde jag att ta hissen i stället för att gå 3 trappor eftersom hostan dragit igång. Jag hade knappt registrerat min ankomst innan jag fick komma in. Jäklar! Det var lagningen som skulle kollas en gång till. Den sitter där den ska och hon knackade och petade och blåste (då ilade det nåt så in i h-vete!) och röntgade för säkerhets skull. Allt såg bra ut. Jag fick en provtub med Sensodyne som jag ska smeta på tanden efter tandborstningen som extra skydd. Hela besöket tog 10 minuter och kostade 480 pix. Häpp! Jag gick en extra runda hem och det fortsatte regna, men luften var härligt fuktig och frisk och även om jag kände mig som en dränkt katt när jag kom hem, så hade jackan hållit mig torr. Klockan var inte ens halv 11, så jag hann med en kanna te före lunch.

Matsmälta

Vägning: 97,5 kg – på viktfronten intet nytt.

Jag fick en matsmälta igår kväll. I hallen står en kasse med 3 chipspåsar som Pär ska ha till sitt minihack på lördag. Suget efter grillchipsen satte in när jag packade upp Coop on-line-leveransen på eftermiddagen och det var kvar hela kvällen. Det gnagde och gnagde och jag vägde för och emot om och om igen. Det skulle vara så gott och jag kan köpa en ny påse. Jag skulle må tjyvens efteråt. Jag behöver ju inte sätta i mig hela påsen. Föreställ dig hur du skulle må imorrn, när du vaknar och minns att du vräkte i dig chips… Så höll det på. Jag hade svårt att koncentrera mig på boken jag läser. Jag blev mätt av gårdagens middag och något kvällsmål behövdes inte och jag tuggade tuggummi som besatt för att hålla suget stången. Till slut gav jag efter MEN jag åt inte chipsen! Jag hittade övergiven Toblerone och så tryckte jag i mig några skivor Serrano-skinka och sist av allt 2 digestivekex med smör. Sedan borstade jag tänderna och gick och lade mig för den som sover syndar icke! Nå, väl, jag har haft värre matsmältor…

Igår var jag fortfarande äckeltrött och sov länge, men idag har det känts bättre och jag har orkat träna med gummibanden, den lätta varianten igen. Det var väldigt skönt även om uppvärmningen och benövningarna var flåsiga och hostiga. Efter duschen kände jag mig stärkt i ryggen och magen, lättare och såååå hälsosam.

Överlistad av mig själv

Igår promenerade jag. Det var dax att kolla hur arbetet fortskrider i Heliodal. Som okunnig betraktare har jag ett ord: kaos. Vilken röra! Det är i och för sig då som vägarbeten brukar falla på plats – lika obegripligt varje gång. Det är tänkt att det ska vara klart “våren 2017”. Tur för dem att våren är sen i år… Det var en väldigt skön promenad i alla fall.

Körsbärsträdet vid förskolan blommar som bäst.
En av 3 mäktiga ekar vid gångstigen mot Heliodal. Mitt favoritträd!

Vid 15-tiden åkte Pär och jag till svärisarna för deras gemensamma födelsedagsfirande (de fyller år med 10 dagars mellanrum). Vi fick inbjudan för några veckor sedan och jag sa redan då att jag skulle följa med. De är över 80 båda två och skruttiga, men sjukt envisa och jag kände att jag borde följa med eftersom jag inte träffar de alltför ofta. Jag har inte oroat mig eller haft ångest inför träffen. Jag mår ju så mycket bättre nu för tiden att jag kände mig säker på att slippa social baksmälla. Vi var 9 personer. Värdparet inledde med fördrink och snacks (som jag inte åt av) och vi satt i minst 1 timme. Middagen serverades med bordsplacering. Jag hamnade i mitten på ena långsidan och mot slutet av 3-rättersmåltiden (där jag inte tyckte att något var vare sig gott eller mättande) började orken och koncentrationen tryta. Till vänster om mig diskuterades bredband på Öland och till höger om mig diskuterades något annat. Jag hade inget att bidra med. Det surrade runt mig och jag stängde av. Jag ville hem. Vi blev sittande. Sedan togs disken om hand och sent omsider fikade vi. Då var klockan 20. Vid det laget mådde jag dåligt. Jag hade varit säker på att vi skulle ha varit på väg hem vid den tiden… Allt tog sån satans tid! Jag hade inte tålamodet. 45 minuter senare lämnade vi sällskapet och jag nästan sprang ut därifrån. Vi åkte till Robins lägenhet och lämnade över en kasse hö som Elin behövde till Selma (de bor där just nu) och några tårtbitar eftersom de inte kunnat vara med. Klockan var halv 22 när vi äntligen klev innanför dörren.  Jag var trött och hungrig och jag var galet sugen på gott te! Pär gick och lade sig på en gång. Vi är inga partymonster direkt…

Idag har jag mått tjyvens. Äckligt trött, småknip i magen och illamående, tandvärk och små-ångest. Jag har mest druckit Pepsi Max och te för vatten har öka på illamåendet. Efter lunch sov jag i soffan och vaknade lagom till middagen som inte heller den föll mig i smaken, så ikväll har jag ätit kvällsmål. Jag känner mig överlistad av mig själv eftersom jag faktiskt trodde att jag inte gruvade mig för kalaset medan dagens hälsotillstånd säger något helt annat. När svägerskan med familj var här för några veckor sedan hade jag väldigt trevligt och kunde tillgodogöra mig positiv energi även om jag blev trött efteråt, men igår fick jag ingen sådan energi. Tvärtom. Dränerad. I vanlig ordning var det oratorstilen som gällde med risk att bli avbruten. Inga egentliga samtal eftersom vi var för många.

Att fortsätta framåt

Det blev en kort runda med stavarna idag, 45 minuter. Jag vill få med överkroppen oftare än en gång i veckan med gummibanden och då är stavgång svaret, men samtidigt har jag inte haft den riktiga orken för det är flåsigare. Flåsigt var bara förnamnet när jag nådde krönet av Högbacka-backen. Hostigt var efternamnet. En torr, slemfri ansträngningshosta/astmahosta. Hänger den ihop med allergin, tro, för jag har ju inte varit förkyld? Jag har känt att den har lurat i bakgrunden ett tag nu, så hostattacken kom inte som en blixt från klar himmel. Som tur är har jag kvar av Pulmicorten och tur igen när jag såg att utgångsdatumet är juni i år. Jag tog 2 doser nu på kvällen. Bortsett från hostan, så var det skönt med ett hyfsat flyt och armmuskler som inte protesterade.

Det har varit en bra matvecka! Matveckan räknar jag in i söndag till och med torsdag. Jag har hållit mig till 3 måltider sedan jag slopade kvällsmålet. Inte en enda kväll med extra kvällstugg och så vatten, vatten, vatten. Kvällens choklad & chips smakar därför extra bra.

En låtlisterepresentant! Du Tonc med låten “Keep movin'”. Det är det det handlar om: att inte stanna, fastna, stagnera i det ständiga arbete som det innebär att ändra ett invant beteende. Tisdagens tråkiga viktresultat kunde ha fått mig att ta en chipspåse, lägga mig i soffan och skita i allt, men det gjorde jag inte. Jag blev besviken och tillät mig att vara besviken och sedan funderade jag på vad som inte funkade och ändrade taktik. I’ll keep movin’!

En ny favorit

“Av en annan värld” av Katherine Webb. För ett drygt år sedan läste jag hennes första bok “Carolines arv” som jag blev helt såld på. Även i den här senare boken väver hon samman dåtid och nutid mycket skickligt.

1911. Cat Morley kommer till prästgården i byn Cold Ash Holt för att börja sin tjänst hos kyrkoherden. I samma veva anländer även ockultisten/teosofen Robin Durrant. Cat har tuffa erfarenheter i bagaget och har taggarna utåt från början. Att vara tjänsteflicka är inte ett liv hon strävar efter. Kyrkoherdens fru känner sig väldigt osäker i förhållande till Cat och upplever det som att hon blir genomskådad. Hennes äktenskap är, milt uttryckt, problemfyllt. Kyrkohederns är betydligt mer intresserad av att försöka fånga naturandar på bild tillsammans med herr Durrant.

2011. Leah Hickson är journalist och får tips om en okänd soldat från första världskriget. Han saknar identitet, men har 2 brev i en väl försluten plåtask. Leahs journalistiska nyfikenhet behöver inte mer för att hon ska vilja nysta i mysteriet.

Det skiljer 100 år mellan Cat och Leah, men visst finns det en koppling och det är här Katherine Webbs skicklighet framträder. Hon är en makalös berättare och driver berättelsen framåt med små medel – inga andlösa cliffhangers – för att i slutet knyta ihop säcken med stor elegans. Miljöerna och gestaltningarna får mig att sugas in i boken. Dialogerna känns trovärdiga och karaktärerna är levande även om hushållerskans fetma är av sådana proportioner att hon inte borde kunna gå eller stå, ännu mindre arbeta hårt. Jag är i och för sig oerhört känslig för hur feta personer beskrivs…

PS! Nu läser jag hennes tredje bok, “En sång från havet”. Recension att vänta!