En övning om inlevelse och upplevelse av ett föremål. Jag valde burhyllan i köket för den har skönhet och skavanker, ljud och dofter.
En förvaringshylla från IKEA av den allra enklaste sorten i omålad furu där ådringar och kvisthål inte döljs, men den är slät och len utan flisor och hack. Den typen av hylla som ofta finns i källaren eller garaget för att fyllas med färgburkar och förvaringslådor och annat som man inte vill ha inne i bostaden. Just den här hyllan står längst in i bostaden, i dess hjärta: köket. Den används till förvaring av brickor, formar och köksassistenten, men det huvudsakliga syftet är som bostad åt fyra marsvin. På bottenvåningen bor tre av dem och på andra våningen bor det fjärde och hon har en hel våning själv. Burens dörrar utgörs av en ram med grönt hönsnät fastnitat på insidan. De övriga väggarna är också av hönsnät. Det är inte en vacker möbel att ha i ett kök, men ett kök utan marsvin är inte ett riktigt kök. Burhyllan har nog 6-7 år på nacken och är aningens racklig. Burdörrarna är inte längre helt stadiga och går nästan att vicka till en rombform. Hönsnätet är avgnagt på sina ställen som tecken på att frukostgrönsakerna inte serveras tillräckligt fort. På ett ställe hos damerna på bottenvåningen börjar det bli knepigt att hitta ett hål som är tillräckligt hållbart för vattenflaskan. Spånet som täcker burgolvet dammar förfärligt och samlas på allt som förvaras i hyllan. Formarna måste alltid diskas innan användning. Djur luktar och den odör som sprids i samband med burstädningen två gånger i veckan är inget för den kräsmagade, men den försvinner lika fort bara spånet har bytts ut. När jag sitter vid datorn står buren mitt emot. Mimmi, Bibbi och Vera kan jag inte se om jag inte reser mig eller böjer mig ned åt sidan i en dödsföraktande ställning, men jag kan höra dem. De småpratar sinsemellan eller diskuterar högljutt. Höet prasslar eller så klingar pelletsen mot matskålens kanter eller så kluckar det i vattenflaskan. Maja, som har hela andra våningen för sig själv, kan jag se så länge hon inte lägger sig ned för då försvinner hon ”under horisonten”. En blanksvart figur som rör sig fram och tillbaka mellan sina olika krypin och matställen. Hyllan i sig är inte vacker, men innehållet är det och det är väl så man säger, att ytan inte är det viktigaste.
Vilken fin beskrivning an fyrbeningarnas bostad!
Tack! Jag fick med alla sinnen utom smaken, men det passar inte in någonstans… 😉