Blogg 100 2015 | Mitt liv i ord

#Blogg 100 del 101

Ett postorderföretag är inte bättre än dess kundtjänst. Företaget kan ha ett brett sortiment, låga priser, medlemsförmåner, sjukt snabba leveranser och enkelt retursystem, men hur fungerar kundtjänsten när det blir fel? Följande kortfattade historia handlar om Tretti.se.

Jag beställde en vattenflaska och en vattenkokare. Jag fick en vattenflaska och en Babyliss Volume Curler. Whaaat? Jag gick in på deras hemsida och fyllde i kontaktformuläret. “Jag beställde en vattenkokare, men fick en BVC. Hur gör jag?” Kort och koncist utan möjlighet att missuppfatta. Det var förra tisdagen. Tystnad. Ett mejl skickades på fredagen. Svar kunde väntas inom 48 timmar. Helgen kom emellan. På måndag eftermiddag, igår, kom ett svar. “Vi hjälper dig gärna med returen. Tyvärr, har flaskan utgått ur sortimentet.” ??? Goddag, yxskaft! Inte många rätt där. Nu närmade sig betalningsdax. Pär ringde kundtjänsten, men de hade stängt 30 minuter tidigare. Han ringde idag igen och hamnade som nummer 28 i telefonkön och det fungerade inte eftersom han befann sig på arbetet. Jag ringde och hamnade som nummer 28 i telefonkön ca 13.20 idag. Jag åt lunch och tittade på “Once upon a time” medan den inspelade rösten räknade ned med en plats i taget. Lustigt nog hoppade den över nummer 13. Vidskeplighet? Klockan 14.10 kom jag fram dvs. efter 50 minuter. Jag hade mobilen med hörlurar och handsfree-funktion, så jag kunde sysselsätta mig medan jag väntade, men 50 minuter är inte acceptabelt.

Jag var ganska sur och mycket bestämd när jag tog plats i telefonkön. “Nu jäklar ska jag få mänskan att lyssna på mig! Jag tänker inte bli bortkollrad med servicefientliga argument i stil med ‘var god använd kontaktformuläret’! ‘Om det gäller felleverans skulle du ha tryckt på 3 i tillvalsmenyn och inte 1.’ “. Jag presenterade mig och sa kortfattat att det gällde en felleverans. Hon var ingen gröngöling utan lugn och trevlig och visste precis hur hon skulle göra samtidigt som hon bad om ursäkt mer än en gång. Jag tillhör de fås skara som inte blir tillfredsställd av att skälla ut servicemänniskor när de försöker göra sitt arbete och blev därför inte besviken när konflikten uteblev, men hjärnan behövde några extra sekunder att ställa om sig. Blir jag bemött med respekt och vänlighet reagerar jag med respekt och vänlighet. Hon bad om ursäkt för att Tretti.se hade gjort fel och hon rättade till det och hon erbjöd kompensation. Just nu har de 10% rabatt på hela sortimentet och trots att jag inte gjorde en ny beställning fick jag rabatten och ytterligare 5%. Betalningsdatumet flyttades 2 veckor framåt i tiden och returfrakten står Tretti.se för. “Kan jag göra något mer?”, frågade hon och jag hann tänka att om jag tillhörde de som älskar att gapa och skrika när de känner sig kränkta till följd av en felleverans hade jag förmodligen försökt att mjölka erbjudandet ytterligare. Det gjorde jag inte. Varför skulle jag göra det? Jag är inte girig. Jag tackade henne för ett vänligt bemötande (jajamänsan, jag använde de högtravande orden!) och sedan var samtalet slut. Det är skönt när ens farhågor inte besannas även om det inte handlar om värre saker än dålig service. Jag kan ändå inte låta bli att undra om Tretti.se alltid har den här sortens problem eller om det är något tillfälligt som kundtjänsten har gjorts medveten om och fått anvisning om att kompensera? Nu återstår att se om den väntade vattenkokaren är den jag har beställt.

#Blogg 100 del 100

Jag har läst “Kathy Knight” av Sandra Lee. En bok som utgått från förlagen och som jag fick tag på hos Wilkmans antikvariat, men efter att ha läst drygt hälften ångrade jag att jag lagt ned energi och pengar på boken och jag läste inte ut den. Kathy Knight är en kvinna som 2001 knivhögg, flådde, halshögg och styckade sin sambo och som pricken över i tillagade delar av honom som måltid. Varför vill man skriva om något sådant? Varför vill jag läsa om något så vedervärdigt? Svaret på den första frågan är att Sandra Lee är journalist. Svaret på den andra frågan är att jag intresserar mig för varför.

Boken är dåligt skriven. Jag kan bara konstatera att bara för att man har som yrke att skriva är det inte givet att man kan skriva en bok. Det är väldigt många upprepningar av både namn, släktförhållanden och förklaringar. Utdrag ur medicinsk litteratur varvas med utdrag ur rättegångsprotokoll och alltihop broderas ut ovidkommande detaljer med onödigt närgångna beskrivningar av själva våldet. Det är synd för om man nu ger sig på att göra en bok av detta och därför river upp alltihop för de inblandade, tycker jag att man borde visa mer respekt genom ett gediget arbete. Det här är tafflig journalistik i bokform.

Den här boken fick mig att börja tänka på hur psykiska sjukdomar framställs i litteratur och media och första gången jag reflekterade över det var när jag läste “Normalt? Från vansinnesdåd till vardagspsykoser” av David Eberhardt. Vi lever i nådens år 2015, men kunskapen bland vanligt folk om psykiska sjukdomar är skrämmande dålig och alla vet att okunskap leder till rädsla. Det behövs 3 anledningar till att man kommer i kontakt med psykiska sjukdomar: man är själv drabbad, man är anhörig till en drabbad eller man utbildar sig inom vården. Det som vanligt folk blir matade med är just svarta rubriker i samband med våldshandlingar som det Kathy Knight gjorde. Anna Linds mördare lyssnade till röster. Breivik var väl inte heller riktigt frisk. Kvällstidningarna kommer aldrig att ha feta rubriker som skriker ut att en kvinna tagit livet av sig efter att ha lidit av depressioner i 25 års tid. Dagstidningarna kommer aldrig att ha förstasidesartiklar om en man som inte klarar av att klara av sitt arbete eftersom han ofta är sjukskriven pga. ångest. Därför behövs det speciella dagar som den 5:e maj när man fokuserar på att tala öppet om hur det är att må psykiskt dåligt. Därför behövs bloggar som min där allt det här avdramatiseras samtidigt som vanligt folk får klart för sig att det inte räcker med “att rycka upp sig”. Psykiska sjukdomar innebär en oerhört lidande, men det skapar inga rubriker.

#Blogg 100 del 99

“Den gränslöse” av Jussi Adler-Olsen med Stefan Sauk som uppläsare. Det var sommaren 2013 som jag upptäckte böckerna om Avdelning Q. Igår lyssnade jag färdigt på den 6:e boken och jag önskade att jag fortfarande hade den olyssnad. De har varit väldigt bra allihop utom “Marcoeffekten” som var för långsökt (jag fattade aldrig varför de egentligen var ute efter just Marco). “Kvinnan i rummet” fick jag lyssna på 2 gånger. Första gången gjorde hoppen mellan dåtid och nutid att jag inte fattade hur infernaliskt illasinnad handlingen var. “Fasanjägarna” var i våldsammaste laget. Maken till sjuka människor! “Flaskpost från P” tog upp den baksida av religiositet som stämmer överens med mina egna uppfattningar. “Journal 64” var otäck på samma sätt som vetskapen om vad frenologer och nazister höll på med, men jag tycker att slutet var överdrivet. “Marcoeffekten” var dålig och då försökte jag ändå 2 gånger. “Den gränslöse” var riktigt, riktigt bra och kanske färgades omdömet av att min väntan varit otålig. Till skillnad från förväntningarna på den senaste Christopher Silfverbielke, så infriades dem. Det kändes som julafton när Stefan Sauk började läsa om hur Carl Mörk väcktes ur en av sina tupplurar i källaren på Köpenhamns polishus och sedan beskrivningen av den gulfärgade Assad. Tillsammans med Rose har de blivit min absoluta favorittrio! Nu finns långskånken Gordon med i utkanterna och bidrar med sina mer eller mindre lyckade insatser när han inte trånar efter Rose. Jag hoppas verkligen att Jussi Adler-Olsen jobbar på den 7:e delen!

#Blogg 100 del 98

Det finns ingen bättre törstsläckare än vatten. Det är sockerfritt och det är på det sockerfria mitt fokus ligger. Ibland vill jag ändå dricka något med smak och jag fixar inte bubbelvatten, varken med eller utan smak. Jag tycker inte om saft, sockerfri eller inte. Juice är nästan lika fördärvligt som läsk. Mjölk som innehåller finfördelat fett och dessutom mjölksocker är ingen törstsläckardryck över huvud taget, fettfri eller ej. Vad finns kvar? Sockerfri läsk typ Cola Zero. Mitt förhållande till den sortens läsk, till sötningsmedel är väldigt kluvet. För 5 år sedan drack jag en hel del Pepsi Max tills jag läste boken “Hjärnkoll på vikten” där följande stod att läsa: “Den söta smaken gör att hjärnan räknar med att få socker och utlöser en oproportionerlig mängd insulin. Det leder i sin tur till direkt blodsockerfall, sugenhet och fettillverkning.” Nu för tiden har jag perioder när jag dricker vanlig Cola, men sedan jag fick diabetes-varningen i januari händer det nästan aldrig. Jag köper en halvliters Cola Zero när vi veckohandlar och sedan smuttar jag på den under en veckas tid. Ja, jag tycker om avslagen Cola (Elin tycker att jag är helt bäng) och ja, det räcker med en klunk då och då just för smakens skull.

Min omställning till en diabetesfri tillvaro sker lite i taget för jag fixar det inte annars. Nu äter jag Havrefras till youghurten (sockerfritt och fiberrikt). Jag äter frukt igen främst på kvällen när jag kan vara småhungrig. 2 bitar Lindt mörk choklad, 70% unnar jag mig varje dag. Helgen som var hade jag inget som helst godis eller chips och jag hade heller inget sug efter det. Jag försöker äta mer grönsaker, men jag tycker inte att det är gott. Jag tränar så mycket som kroppen känner att den klarar av. Om en vecka ska jag äntligen få träffa en läkare och då får jag veta om kolesterolmedicinen fungerar och om blodsockret är under kontroll (i morgon ska jag lämna prover på fastande mage).

#Blogg 100 del 97

Jag har 2 favoritstunder varje dag. Det är samma 2 stunder. Den ena pågår mellan halv 19 och 20. Det är då jag tar med mig tebrickan in i vardagsrummet, tänder de 3 blockljusen och eventuellt golvlampan och sätter mig för att läsa och dricka te. I 1,5 timme råder tystnad och ro. Endorfiner. Sedan jag började med teläsningen, som jag kallar den, har den övergått från att ha skimrat av nyhetens behag till att vara nödvändig. De kvällar som jag hoppar över teläsningen är jag rastlös och otillfredsställd.

Den andra stunden påbörjas vid halv 22 när jag tar min Stilnoct. Rent psykologiskt infinner sig ett lugn som kanske skulle infinna sig även om det var ett sockerpiller. Det dröjer mellan en halv och 2 timmar innan jag verkligen känner av den och när den effekten kommer har den endorfiner med sig i bagaget precis som teläsningen. Ett lugn som kommer sig av att jag försäkras om att få minst 6 timmars sammanhängande sömn. En sömn som är livsviktig för mig.

I skrivandets stund har jag fått läsandet tillfredsställt och om en halv timme kommer den mentala vilan.

#Blogg 100 del 96

Det har passerat 3 lördagar sedan senaste städningen, så det var dax igen. Badrummet och köket är jobbigast därför att det är i de rummen jag alltid får gnugga & gnida. I badrummet fick jag lite skjuts i gnuggandet & gnidandet med hjälp av Cillit Bang som jag tipsades om av Cecilia. Jag tog mig friheten att strunta i att Cillit Bang förmodligen är miljö-o-vänligt för det måste det vara eftersom det är så effektivt. Jävlar i min lilla låda – det fungerade! De gula beläggningarna som anser att de har förtur på kakelplattorna inne vid hörnhyllan och badkaret fick se sig besegrade. Ändå tog jag inte i för kung och fosterland, så de resterande kolonierna av gul beläggning bör huka sig … Moooahahaha!

Medan jag roterade soffdynorna och fluffade upp ryggditona kom jag ihåg kuddarna jag köpte på IKEA förra året och som är ljusare, lättare och lite vårigare. Dax att byta. Sagt och gjort!

Framåt 15-tiden när jag kunde ana slutet av städningen slog träningsvärken till. Som alltid ungefär 1 dygn efter genomfört pass. Jag var över huvud taget trött i kroppen, men träningsvärken blev spiken i kistan och det var tur att den inte kom förrän mot slutet.

Det finns 2 maträtter som aldrig blir goda som hemlagade: lasagne och pizza. Tills idag. Pär lagade lasagne till middag och den var sååååå god! Mustig kryddning av köttfärsen, mjuka lasagneplattor och härligt såsig. Äppelpaj med vaniljvisp till efterrätt. Och den extra kryddan på hela anrättningen var att jag inte behövde diska. De lördagar som jag tillbringar med att städa behöver jag inte diska. Halleluja!

#Blogg 100 del 95

“En ond liten handling” av Elizabeth George med Katarina Ewerlöf som uppläsare. 32 timmar och 1 minut! Det här är den 18:e boken som handlar om Thomas Lynley & Barbara Havers. Den första boken om Lynley & Havers kom 1989 och heter “Pappas lilla flicka”. Jag har läst alla. Böckerna i serien har blivit tjockare och tjockare ungefär som Harry Potter-böckerna. “En lögn att lita på” var på 636 sidor (25 timmar som ljudbok) och inte särskilt bra och jag upplevde den som jobbig att läsa just för att den var så lång. När “En ond liten handling” kom valde jag att lyssna på den vilket jag är tacksam för. Trots att den är bra och genomarbetad och egentligen inte innehåller något onödigt, så kändes den bitvis väldigt lång. Jag kan inte låta bli att undra hur långt bokmanuset var från början, innan redigeringen tog vid? EG är en av mina favoritförfattare och det märks att hon älskar Storbritannien trots att hon är amerikafödd för hennes beskrivningar av natur, miljöer och det engelska kynnet innehåller mycket värme. Kontrasterna mellan den adliga jag-behöver-egentligen-inte-arbeta-Lynley och den spolformade, nästan hälsofientliga Barbara Havers utgör grunden för många fyndiga replikskiften. Frånsett den hälsofientliga attityden känner jag igen mig mycket i Barbara Havers när det gäller förhållandet till kroppen och vikten och män och kläder. Hon “avfärdas efter en första titt” eftersom hon inte anses vara vacker eller ens attraktiv och det är inte ofta som kvinnor som hon är huvudkaraktär i en serie böcker utan att drabbas av hälsonoja där hon slutar röka, går ned 30 kg och inleder ett stadigt förhållande och om hon hade haft glasögon hade hon gått över till linser. Det finns inget som tyder på att det här var den sista boken om Lynley & Havers, så då är frågan: när kommer nästa?

#Blogg 100 del 94

Jäss! Där satt den! Ett lätt pass med gummibanden som var skönt och som gick bra. Bra koncentration med bra ork och jag körde inte slut på mig. Kanske vänder det nu?

#Blogg 100 del 93

Idag tvingade jag mig själv ut och iväg och det var ingen nöjsam tur. Jag tror inte på tvång i samband med träning. Jag var trött, jag hade ingen lust och alla kläder kändes som om de krympt över natten utom möjligen strumporna. Kvart i 10 började jag stava mig framåt. Tungt och trögt. Vänd om för tusan! Jag sänkte den redan låga hastigheten medan jag funderade på saken, men valde att fortsätta. Några hundra meter senare skrek kroppen högre. Vad 17 håller du på med?! Gå hem och lägg dig!! Jag stannade. Vände om hemåt. Gick 50 meter. Stannade och vände om igen och tvingade mig själv att fortsätta. Tyst nu! Jag kan gå långsamt och det är alltid bättre ~~för samvetet~~ att gå långsamt i 1 timme än att sitta i soffan 1 timme. Och jag fortsatte. Det fanns kortare sträckor när det var skönt, men den övervägande känslan var USCH! När jag kom hem hade jag vinglat runt med stavarna i 85 minuter. Jag tror fortfarande inte på tvång i samband med träning.

Det är något konstigt med den här bilden... — Det är något konstigt med den här bilden…

... och det beror på att det ser ut så här i verkligheten. Trädet har inte knäckts utan har samma skira grönska som andra träd så här i maj. — … och det beror på att det ser ut så här i verkligheten. Trädet har inte knäckts utan har samma skira grönska som andra träd så här i maj.

Och nu blir det reklam! Eftersom jag är sams med mina MBT-skor vill jag förklara för den oinvigde varför de är så makalösa. Jag hittade en sida med info där principerna med MBT förklaras. Den instabila sulan aktiverar de delar av kroppens balanssystem som är inbyggt i leder, muskler och senor. Balanseringen gör att muskler som vanligtvis inte aktiveras i lika hög grad vid promenader får jobba t.ex. rumpan inklusive den del av lårens baksida som sitter högt upp och nedre ryggmuskulaturen och till och med magmusklerna. Till en början är det tuffare att gå med MBT än med vanliga skor, men när de här musklerna en gång har vaknat, så hjälper de till och det får kroppen att vilja sträcka på sig. Hållningen blir en helt annan. Kolla bilden.

Utan MBT till vänster och med MBT till höger. Skeletten är baserade på verkliga människor filmade med avancerad utrustning.

Tänk dig då att du har fått fart på muskulaturen i hela nedre delen av kroppen upp till bröstkorgen och så lägger du till ett par stavar. Stavarna gör att armarna får arbeta vilket gör att hjärtat får jobba mer och alla vet att när hjärtat får jobba är det samma sak som konditionsträning. Med fjädrande stavar, som jag har, minskar stötarna på armbågar och axlar och i stället används musklerna i hela skulderpartiet. MBT + Bungy pump-stavar = ultimat träning. Rent ekonomiskt är det en utgift på ca 3500 kr, men jag ser det som en investering i min hälsa. Inga månadsavgifter till fullpackade gym med urtrista löpband framför hjärndödande tv-program utan en möjlighet att komma ut i friska luften!

Stavgångens fördelar jämfört med t.ex. löpning.

#Blogg 100 del 92

Egentligen är jag för trött för att hitta på något att blogga om, men eftersom jag är med i #Blogg 100 har jag skrivit upp några alternativ och jag var beredd att norpa ur det förrådet tills jag läste Hanna Hellquists krönika på DN.se om inställningen till ammande mammor som är så oerhört förlegad att jag inte fattar att hon beskriver en situation på 2010-talet.

Jag var förstågångsmamma 1993 (det visade sig bli enda-gångs-mamma, men det hör egentligen inte hit) och var precis så osäker som föräldrar till första barnet helt naturligt är. Amningen fungerade hyfsat för mig, men Elin fick inte i sig tillräckligt och ville därför äta 2 gånger i timmen dygnet runt. Jag tyckte inte om att amma och jag var djupt deprimerad både pga. depressiva anlag och förlossning. Det fungerade inte. Situationen var olidlig för oss alla 3 precis som den var för Hanna Hellquists väninna. Vi hade ingen hjälp av min mamma. Svärmor tyckte inte att vi skulle ge ersättning (det visade sig senare att hon grundande sin åsikt på 1960-talets ersättning med allt vad det innebar av dåligt konstruerade flaskor och nappar). BVC var värdelös och då menar jag verkligen värdelös, när problemen sträckte sig utanför Elins längd och vikt (de gjorde nytta endast när förutsättningarna matchade idyllföreställningen). Den som hjälpte oss var barnmorskan hos den klinik vi gick till fram till förlossningen. Vid ett uppföljningsbesök när Elin var ca 1 månad beordrade hon oss att köpa Semper ersättning på vägen hem. Inga betänkligheter. Nu handlade om hela familjens hälsa. Vi gjorde som hon sa. Elin fick sin första flaskmåltid och det var Pär som gav henne den och lugnet infann sig.

Jag har aldrig hört en pappa insistera på amning. Det är alltid mammorna som likt hyenor kastar sig över icke-ammande mammor i syfte att framställa de som mindre kvinnliga, mindre moderliga, mindre omhändertagande, kort sagt abnorma. Kvinnor har alltid varit kvinnors värsta fiender. Ingen solidaritet så lång ögat når. Man känner sig oftast hotad av det man inte förstår eller när någon visar upp en sida eller ett karaktärsdrag eller uttalar en åsikt som man själv har, men inte vågar stå för. En kvinnas bröst är inte till för enbart sex. I samband med graviditet och förlossning blir brösten en källa till näring, men man ska inte ta för givet att varenda kvinna tycker om att amma. Jag gjorde inte det. Jag skäms inte för det. Nu ställer jag frågan: hur många av alla dessa ersättningsföraktande mammor tycker om att amma? Ärligt? Jag säger inte att det är ett under att någon tycker om att amma. Jag säger att vi kvinnor måste acceptera att det finns båda sorter och att det inte på minsta vis är avgörande för vilken sorts mamma man blir. På vilket sätt är det bättre att amma en unge fram till inskolningen på dagis för att sedan låta denna unge vara på dagis till klockan 18 varje dag för att man själv måste arbeta häcken av sig för att kunna betala det där fina huset man tycker att ens barn ska få växa upp i? Vad händer då med den viktiga anknytningen som alla ammande har som sitt främsta argument mot flaskmatning?

Det finns 3 oerhörda fördelar med flaskmatning: ungen blir mätt, pappan får möjlighet att vara med från början med annat än blöjbyte och mamman får en möjlighet att vila. Vad gäller min egen dotter som nu har fyllt 22 år har hon en nära relation till sin pappa och till mig, hon är inte allergisk mot något (medan både Pär och jag lider av pollenallergi), hon har inte varit mer förkyld än någon annan unge och hon är allt annat än dum i huvudet. I rest my case, ladies and gentlemen!