Kategori: Allmänt

Nu har jag hämtat de korrigerade glasögonen med vanliga glas. Nu kan ögonen slappna av. Ärendet avslutat.

Har du någon gång stått framför en tavla och tänkt: “Varför målas en sån tavla?!” eller “Hur tusan tänkte konstnären?!”. Det har jag! Nu har jag upptäckt David Nessle som verklige kan konsten att formulera fyndiga och märkliga texter till klassiska (?) konstverk under pseudonymen Muralgranskaren. Det tog ett tag innan jag fick grepp om den uråldriga svenska stavningen han använder, men sedan… Aha! Jag skärmdumpade mina favoriter och här är några av dem på temat datorer och IT.

Finns det kvinnliga blottare? Varför blir man skrämd när en man blottar sig? Det är nog smartare att skratta åt eländet. Varför kan man bli traumatiserad? Beror det på överraskningsmomentet eller att det manliga könsorganet inte är särskilt snyggt?Jag bara fundrar.

“The other Bennet sister” av Janice Hadlow inläst av Kristin Atherton. Det är en helt fristående bok utan koppling till Jane Austen, men författaren har lyckats med att behålla berättarstilen, språket och dialogerna. I Jane Austens bok “Stolthet och fördom” står de 2 äldsta systrarna i fokus. De 2 yngsta är gapiga och ytliga. Mellan de grupperingarna finns Mary Bennet. Oattraktiv, inbunden, allvarlig och humorbefriad. Det är henne boken handlar om.

Att vara kvinna i 1800-talets England innebar att inte äga något, att inte ha några lagliga rättigheter. De fick inte ärva eller tjäna egna pengar. Deras utseende var deras huvudsakliga kapital, men om deras hemgift inte var något att hurra för blev det genast svårare. När jag började läsa Jane Austen och se filmatiseringarna skakade jag på huvudet åt den hysteriska jakten efter att få en rik man, men sedan dess har mitt intresse för historia och framför allt kvinnors villkor blivit allt starkare och nu inser jag att det var långt ifrån löjligt. Det handlade om överlevnad, om att inte bli föraktad eller anses som en börda. Dagens utseendefixering och jakt på status är inte det minsta annorlunda. Skillnaden är att kvinnor av idag har möjlighet att försörja sig själva. De som höjer Jane Austen till skyarna (jag hör inte till dem) säger ofta att det var hennes träffsäkra och ironiska sätt att skildra den sortens liv som var hennes största styrka. Den ironin är väl dold enligt mig. Tragiken och löjet är tydligare.

Tillbaka till Mary Bennet. Den första delen av boken skildrar hennes uppväxt på Longborn. Föräldrarnas äktenskap var dåligt och pappan drog sig undan alla högljudda, ytliga och hjärdöda kvinnor och tillbringade hela dagarna i sitt bibliotek. Mamman höjde 4 av 5 döttrar till skyarna medan hon, mer eller mindre, mobbade Mary. Pappan å sin sida såg henne inte över huvud taget. Jag känner igen mig i Mary och hennes sökande efter en egen identitet. Eftersom ingen tycker att hon duger som hon är börjar hon hålla med dem. Hon speglar sig i andra och försöker kopiera dem för att bli omtyckt, men det fungerar inte. Första delen slutar där Jane och Lizzy firar dubbelbröllop.

Den andra delen börjar 2 år senare när mr Bennet plötsligt dör. Utan en manlig arvinge går Longborn över till en av hans kusiner. Mrs Bennet och Mary blir utkastade utan mycket mer än kläderna de har på sig. De får bo hos Jane som gifte sig med den förmögne mr Bingley (mesigare kvinna och karl får man leta efter!). Tyvärr bor Bingleys ragata till syster oxå där och hon är en lika driven mobbare som Marys mamma. Mary tar sin tillflykt till Lizzie som gifte sig med mr Darcy. Där är familjelyckan kvävande och har inget utrymme för Mary. Hon åker vidare till väninnan Charlotte som gifte sig med mr Collins som är den kusin som ärvde Longborn – Marys barndomshem. Det fungerar inte heller. Sista utvägen är morbrodern som bor i London och där finner hon sig tillrätta. (Personligen tycker jag att familjelyckan och harmonin är så sockersöt att jag får tandvärk). Här blir jag plötsligt tvärtrött på alltihop och irriterar mig på precis allt. Det är andra gången jag lyssnar på boken och jag minns att jag tyckte att den var bra, men inte varför. Janice Hadlows meningar är kortare än Jane Austens som har så många bisatser att jag glömmer bort början och måste läsa om. Däremot använder hon sig av superlativer på samma sätt som JA. Antingen är allt lika eländigt som en regnig kväll i Dickens London eller lika underbart som när nannyn dansar på berget i Sound if music. Helgon eller satmaror och svinpälsar. Jag har läst alla böcker av JA (tror jag) och lyssnat på ett par. Då tyckte jag om dem allihop, men när jag försökte läsa dem igen gav jag upp. Meningarna ääääär sååååå lååååånga och omständliga att det verkar som att hon gett sig den på att slå rekord i antal ord i en mening, men jag tror att Proust vann den titeln. Jag har inte tålamod med det ständiga ursäktandet och ödmjukandet och ihopknipandet om känslorna som alltid slutar med en förlösande kärleksförklaring. Jag gillar raka rör. “Jag gillar dig skarpt. Gillar du mig?” Är jag oromantisk? Det kan jag ta. Det som fick mig att en gång för alla lägga JA:s böcker bland de jag inte kommer att läsa om var när jag insåg att hon skrev feel-good. Feel-good är en genre jag undviker med en frenesi som gränsar till fobi. Jag läste för många sådana när jag var ung, men då kallades de för kiosklitteratur och de har sabbat mycket för mig med sina alla-får-det-de-förtjänar-slut vare sig man är god eller ond. Jag avslutar det här inlägget med att tala om att jag inte kommer att lyssna färdigt på boken om Mary Bennet. Det är knappa 5 timmar kvar av 20.

Känner du till stenmården? Det gjorde inte jag. Det är en släkting till vår mård och är relativt ny i Sverige. Den huserar mest i Skåne och har troligen kommit hit från Tyskland och Danmark genom att smita in i en lastbil. Husägare är förmodligen inga älskare av det här djuret då de kan orsaka stora skador på husen. Bilägare har fått sladdar och kablar avbitna och jag inser eventuella faror, men jag kan inte låta bli att fnissa. Jag läste om den i DN för ett tag sen och tog skärmdumpar på 2 av bilderna eftersom de är så himla söta!

Foto: Gerard Lacz/TT

Foto: Mary Evand

Emma Bouvin är DN:s bästa och roligaste kröninkörer. Hon skriver om vardagen med man och 2 glin och det är mycket värme och humor. Dessutom svarar hon på kommentarer ibland och det är hon, banne mig, ensam om. Hon får en extra stjärna för det. Idag handlade det om elpris-panik som hennes man drabbats av som bl.a. tar sig uttryck i att dottern inte får äta så mycket rostat bröd hon vill i syfte att sänka elförbrukningen. “Det är ingen mänsklig rättighet att äta rostat bröd!” Emma räknade ut att varje rostning kostade 0,4 öre. Här kommer mansplainandet in. 79 kommentarer. Några få uppskattade krönikan för var den var – en glimt av vardagen med en glimt i ögat – och dit hörde de få kvinnor som kommenterat och 2-3 män. Resten av gubbsen blev provocerade och tog fram miniräknaren för att kontrollera Emmas brödrostningsberäkning. De ansåg att den var felaktig och levererade det rätta svaret. Emmas svar på en av dem kommentarerna var att hennes morfar var lärare i matematik och bekräftade att hennes resultat var korrekt. HA!! Det fanns en envis gubbe som inte bara skrev en egen kommentar utan svarade på andras kommentarer med långrandiga exempel och beräkningar. Han gav sig inte. Härregud! Ett annat uttryck för den manliga osäkerheten är att den ena efter den andra tyckte att det var nödvändigt att förklara för både Emma och oss andra hur vi ska sänka elförbrukningen. Som om det inte redan rabblas i var och varannan artikel nu när vintern lurar runt hörnet. Som pricken över det rostade brödets i fick vi veta att surdegsbröd är nyttigare eller att sluta med bröd helt och hållet. De sitter väl i ljuset av sina glorior med släckta lampor och med mössa och vantar på.

Jag är van vid att bli besviken efter ett val, men det är första gången jag är rädd. Riktigt jävla rädd…

En låt med Five finger death punch

I’m a little bit off today, something down inside me’s different
Woke up a little off today, I can tell that something’s wrong
I’m a little thrown off today, there’s something going on inside me
I’m a little bit off today, a little bit off today

See, I’m a little bit off today, I cannot put my finger on it
Got up a little off today, just to play that same old song
I don’t really wanna try today, I see nothing in my reflection
I’m a little bit dry today, feel like I could die today

… Feel like I could die today

… I’m a little pissed off today and there ain’t nothing you can do about it
I’m a little put off today and I could not tell you why
Got a really short fuse today, everyone around me’s fucking crazy
I’m a little ticked off today, a little pissed off today

I told a little white lie today, I smiled and told someone I loved them
I had to say goodbye today to someone that I love
I couldn’t even cry today, I think my heart is finally broken
Didn’t need a reason why today, I don’t need a reason why today

… I got a little too high today, got lost inside a sea of madness
Crashed a little bit hard today, crashed a little too hard today

… I’m a little bit off today
Something down inside me feels so different
Just a little bit off today
You can all fuck off today

Låtskrivare: Ivan Moody / Jason Hook / Kevin Churko / Zoltan Bathory
Five finger death punch

Källa: LyricFind

Svart. Svart. Svart. Klockan är 9 och morgonen har aldrig varit en bra tid på dagen för mig, men idag är det svart. Valresultatet – sådant det förmodligen kommer att bli när de s.k. onsdagsrösterna är räknade – har sjunkit in och satans jävlar helvete vad det känns tungt. Jag vill gråta. Hur är svenskarna funtade som har röstat fram detta?! Jag är lika oförstående som när nötterna på andra sidan Atlanten röstade fram dåren med orange hud och överkamning. Jag skäms å Sveriges vägnar. Vi är ett litet land som inte påverkar världen på något drastiskt vis, men vi har alltid haft ett bra rykte i det stora hela. Nu kommer vi kommer att vara ett land med en regering som förnekar klimathotet och som kommer att sänka skatterna genom att sparka på oss som redan går på knäna. En regering där det största partiet inte vill ha kvar public sevice eller kritisk journalistik. Vad rör sig i era huvuden, ni som röstat fram detta? Är ni verkligen lika själviska och trångsynta som jag får intryck av? Ilska är bättre än uppgivenhet, men jag orkar inte vara arg. Jag vill inte vara med längre. Efter valet 2006 när svenskarna röstade fram en borgelig regering var vi många som hade en röd knapp med texten “Skyll inte på mig. Jag röstade rött!”. Jag tar fram den knappen igen och vill ändra texten till “…Jag röstade rött och grönt.”. Skyll inte på mig när allt går åt helvete.