Kategori: Allmänt

Lisa: ”Med tanke på hur många det är som offentligt oroar sig över hur tjocka människor uppmuntrar/hetsar till fetma borde vi ju rimligtvis höra vittnesmål från åtminstone NÅGON endaste människa som själv känner sig hetsad att bli tjock? Var ÄR alla dessa stackars människor som blir tvingade eller uppmuntrade att gå upp i vikt? Om det nu är ett riktigt problem, kan de som skriver så att tummarna glöder om det, kanske ägna en procent av sin tjockskräcksenergi till att försäka lokalisera och hjälpa de som faller offer för detta påstådda hot?”

Min egen reflektion: media uttrycker sig alltid i termen ”fetmaepidemi” och de borde tänka till där. En epidemi handlar om något som smittar, ett virus. Fetma smittar inte. Det är en helt annan femma att säga att fetman sprider sig som en epidemi. Rent faktamässigt är det helt uppåt väggarna fel, men det är jäkligt viktigt att media behärskar språket.

Det kan hända att du känner att du inte har tid och ork att ta reda på de fakta som kommer att förändra dina fördomar om tjocka människor och det får vi helt enkelt acceptera MEN med det sagt; då ska du också genomgående hålla klaffen och inte uttrycka din fördomsfullhet i offentliga rum, helst ingenstans.

Stina Wollter

Det går framåt och det är kul!

Jag köpte små plastburkar med skruvlock och etiketter för att underlätta ytterligare. Nu har jag fått in det rätta knycket!

Jag såg en dokumentär om Hitchcock på svt.play som var intressant. Han var en lustig prick som hyllade sin fru, var sjukligt fixerad vid blondiner, nyskapande och samtidigt en skitstövel. Diverse Hitchcockbeundrare uttalar sig och jag minns hur en av dem försökte beskriva vilken genre en av filmerna tillhörde (Marnie eller Vertigo), men kom fram till svaret ingen genre. Det tycker inte jag är ett bra betyg. Indelningen i genrer har både för- och nackdelar, men det han beskrev är en jävla röra som inte har med genialitet att göra.

Sedan blev jag förstås sugen att se filmen ”Hitchcock” igen för tredje (?) gången med Anthony Hopkins och Helen Mirren som handlar om hur ”Psycho” blev till. Eftersom jag är som jag är ville jag se fler filmer av ”the master of suspense” och hittade ”North by nortwest” och en box med 7 filmer (Psycho, Rope, Saboteur, Rear window, Shadow of a doubt, The truble with Harry, The man who knew too much) hos Ginza. ”Psycho” håller, ”Rope” är psykologiskt nervig, ”Rear window” är och förblir min favorit”. ”Fåglarna” finns inte med i boxen, men jag har den sen tidigare och jag fortsätter att tycka att tysta samlingar av fåglar är jäkligt obehagliga.

Med alla dessa filmer såg jag fram emot flera timmars nöje! Jag är grymt besviken. ”North by nortwest” suger och intrigen känns tunn. ”Mannen som visste för mycket” har samma problem. Jag tänkte hela tiden ”Varför?!”. Jag saknar en bakgrund, en förankring till varför filmernas skurkar gör det de gör?! Varför skapas den påhittade agenten Kaplan respektive varför vill man mörda statsmannen? För mig räcker det inte med att oskyldiga kastas in i en katt-råtta-lek. När jag inte förstår varför uteblir spänningen även den psykologiska som borde infinna sig när de drabbade inte fattar någonting.

Det är omöjligt för mig att hela tiden påminna mig om att sättet att agera, regissera och rollbesätta var annorlunda. I ”North…” är Cary Grant en man med lätt grånande tinningar, men hans mamma ser inte ut att vara många år äldre. Filmerna ÄR gubbiga. Bortsett från de blonda hjältinnorna har kvinnorna inte många repliker. Regin är övertydlig med närbilder, sidoblickar och gester. Kanske behövde den tidens biobesökare tydliga vinkar. Jag är tveksam till om jag har lust att se resten av filmerna i boxen.

Ska vi behålla de/dem eller slöa till allt och gå över till dom? Svar: behålla de/dem. Ska vi sänka kraven på den grammatiska undervisningen? Svar: i helvete heller! Ska vi acceptera att dagens elever inte anses ha förmågan att lära sig skillnaden? Svar: det är arrogans på hög nivå.

”De och dem är en större fråga än att landets svensklärare ska tvingas traggla grammatiska regler med ointresserade elever. Det handlar också om att synen på språkets och litteraturens plats i skolan och i samhället behöver uppgraderas. Att få lära sig att behärska ett språks olika uttryck, att veta hur man anpassar det efter vilken situation och vilket syfte man har, det är att demokratisera språkutvecklingen, till skillnad från att avveckla dess beståndsdelar.” Vesna Prekovic, DN.se.

Tips: när du tvekar kan du jämföra med engelskans they/them. Det knepet använder jag.

Efter att jag tog mig tid att sortera diamanter i små ziplockpåsar och märka alla färger gick det lättare att få in en rytm. Jag gör en ungefär 1/9 i taget. Det e roligt! Det inrutade området gjorde jag igår och ikväll.

…. exempel på smalhetsprivilegium:

Du antas inte vara missnöjd med din kropp. Din storlek är förmodligen inte det första folk lägger märke till (såvida du inte är utsatt för thin shaming). / Folk kommenterar inte det du äter. / Du hittar kläder i din storlek. / Du hittar kläder i senaste modet och alla färger istället för att förpassas till hyllan där de formlösa färglösa kläderna som är menade för att dölja din kropp hänger. / Du får inte viktminsknings- eller kostråd från vänner och familj. / När du går till doktorn så antar hen inte att dina sympton beror på din vikt. / Folk antar inte att du är lat eller karaktärslös baserat på din storlek. / Du är inte objekt för skämt och komedier. / Du kan äta vad du vill offentligt och utan att bli dömd eller granskad och utan att omgivningen spekulerar i dina ätvanor. / Du kan gå på McDonald’s utan att folk kommenterar det du äter eller din närvaro. / Din kroppstyp är inte en fetisch. / Du har större chans att få löneförhöjning. / När andra beskriver dig är din storlek sällan med i beskrivningen. / Media beskriver inte din kropp som en del av en epidemi. / Du kan skita i vad du väger utan att andra dömer dig för det.

Smalhetsprivilegiet går sida vid sid med fettföraktet. Det går ej att ha det ena utan det andra. Smala premieras för att tjocks föraktas.

Stina Wollter