Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Det är kanonväder ute och redan 9 plusgrader, men jag har ingen som helst lust att gå ut trots att jag hade planerat det. De senaste otäcka promenaderna har gjort att jag har tappat lusten. Inget ont som inte har något gott med sig, tänkte jag. Då får jag mer tid att skriva på förmiddagen, men det går inte. Jag är så erbarmligt trött och leds att hjärnan kortsluter sig. Nu flyttar jag över till soffan och sover fram till lunch och sedan hoppas jag att resten av den här skitdagen rusar iväg!
En skrivövning om en fysisk strapats som är självupplevd.
En fysisk strapats
Elsa hade fått upp ett bra tempo med de fjädrande gångstavarna. Andningen var rytmisk och endorfinerna var på väg ut i blodomloppet och gav henne extra skjuts. Ryggen var rak. Blicken bakom solglasögonen var fästa på ett avlägset mål. Vilket flyt! Vilken lyckokänsla! Helt utan förvarning vrickas högerfoten åt vänster och sedan direkt åt höger. Hon tappar balansen och faller handlöst åt vänster, landar på vänster höft och tar emot med vänster hand. ”Inte huvudet!”, hinner hon tänka. Utåt hörs ett enda ord, om och om igen. ”Aj! Aj,aj, aj,aj, aj!” Elsa ligger kvar i några sekunder. Det är inte första gången hon stukar foten och ramlar och vet att hjärnan behöver åtminstone några sekunder att fatta vad som har hänt och känna efter om något har gått sönder. Det är en tidig tisdagsförmiddag och hon är helt ensam. Inte ens en pensionär med hund syns till. Med stor möda lyckas hon resa sig och inspekterar skadorna. Märkligt nog höll byxorna trots att hon hade glidit mot gruset och var bara loritga, men utsidan av låret var ömt. Vänster hand var ordentligt uppskrapad och gångstaven satt fortfarande fast runt handleden tack vare remmen, men handtaget hade blivit repat. Ansiktet hade klarat sig helt. Den högra foten gick knappt att stödja på. Hur sjutton skulle hon kunna ta sig hem för egen maskin? Hon hade inte hunnit mer än tio minuter på sin tänkta stavrunda, men det hade varit nedför trappor och backar och det innebar uppför desamma för att komma hem. Hon haltade framåt några steg. Det kändes omöjligt. Stavarna fungerade som ett stöd även om de var av den fjädrande sorten. Några steg till. Det gjorde fruktansvärt ont i foten och det sved i såren på handen. Tårarna började rinna. ”Ett steg i taget”, sa hon till sig själv. ”Andas och ta ett steg i taget. För varje steg kommer du ett steg närmare hem.” Tårar av smärta rann medan Elsa tog ett steg i taget och fokuserade på att andas. Ett steg i taget. Andas. Andas. Andas.
2 korta övningstexter från Författarkurs 3.
Jag vaknar upp i en 9-årig flickas kropp och har en plastkniv i handen.
Jag tittar på min hand som håller i en plastkniv. En vit plastkniv av den sorten man använder på utflykter när man bara har papptallrikar. Varför håller jag i den? Jag ser mig omkring i rummet. Det ligger en madrass i ena hörnet med en kudde utan örngott och en sliten filt. I taket hänger en naken glödlampa. Det finns inget annat. Inga leksaker, inga gosedjur, inte ens gardiner i fönstret. Jag går fram till dörren, men den går inte att öppna. Är jag inlåst? Jag tittar närmare på kniven och ser att eggen är repig och sliten. Sedan tittar jag på dörren. Mina ögon är i höjd med handtaget. Det finns repor där. Små hack. Jag håller upp kniven och blicken vandrar mellan den och märkena på dörren.
Jag hittar en gammal kista som visar sig innehålla något som är viktigt för mitt skrivande.
Det stod någonting längst in i den fallfärdiga boden. Ljuset från ficklampan nådde ända fram, men lyste inte upp tillräckligt för att jag skulle kunna se vad det var. När jag hade viftat undan spindelvävar som hängde i vägen och försäkrat mig om att ingen spindel ramlat ned innanför kragen drog jag ned tröjärmen över handen och svepte undan lite av ett tjockt lager med damm och förmultnade löv. Det var en kista. Inte så stor. Jag skulle nog kunna ta den i famnen förutsatt att den inte var tung. Det var den inte. Var den tom, tro? Jag baxade ut den i dagsljuset och upptäckte att den faktiskt inte var låst och det borde betyda att den var tom, men min nyfikenhet var väckt och när jag ställde ned den på marken lät det som om något flyttades inuti. Jag lyfte locket, tittade ned och såg ingenting. Det var kanske bara stenar som rasslade runt. Jag lyste med ficklampan och längst in i ena hörnet blänkte något till. Det var en lila glasflaska, inte ens en decimeter hög och var förseglad med den sortens kork som sitter fast i en metallhållare på själva flaskan. När jag höll upp den mot ljuset för att se om den innehöll något skimrade den i regnbågens alla färger. Medan jag tittade framträdde något inuti flaskan och det skedde så långsamt att jag först trodde att jag såg i syne, att jag hade solen i ögonen. Jag blinkade, men föremålet hade inte försvunnit utan blivit tydligare. Det var en pergamentrulle. Var det en sorts flaskpost? Jag öppnade flaskan och tippade ut rullen. Det var äkta pergament. Som i Harry Potter, ta mig tusan! Jag rullade ut den försiktigt, nästan andäktigt och fick påminna mig själv om att andas. Två ord var skrivna med vacker kalligrafi: spärren och förminskande. Jaha. Jag vecklade ut pergamentet helt och hållet för att kolla om jag hade missat något, men det var bara de två orden. ”Var kan jag ha användning av de här orden?”, frågade jag rakt ut i luften. Då dök det upp text på baksidan av pergamentet. ”När du skriver”. Okej, då! Jag tog flaskan och pergamentet med mig till min skrivarlya och startade datorn. När jag hade satt mig tillrätta och letat fram det ställe där jag slutade senast höll jag pergamentet framför skärmen och sa orden högt. ”Spärren. Förminskande.” Orden glimrade till och lättade sedan från pergamentet och sögs in i datorn där de dök upp i förändrad form som en förklarande text. ”Du har fått en möjlighet att ta bort den där spärren som du tycker hindrar dig. Fantasispärren. Tänk på JK Rowling och CS Lewis. Du vet vad jag menar. Förminskande gäller Din Inre Kritiker. Han behövs, men han behöver inte vara så gapig. Lite självkritik måste du ha så att du inte får storhetsvansinne under processens gång. Lycka till!” Jag tog ett djup andetag och något gled på plats. Något som gjorde mig optimistisk och energifylld. Jag började skriva.
Ge mig ett P!
Ge mig ett L!
Ge mig ett Å!
Ge mig ett G!
Ge mig ett A!
Vad får jag då? Jo, PLÅGA! Dagens promenad var en PLÅGA. Allt utom vädret var fel. Fötterna värkte. De nya skorna är bara skit. Antingen drog jag åt snörningen för mycket, så att fötterna domnade och värkte eller så satt skorna så löst att de kippade. Mensvärk som inte gick över trots Ipren och fysisk aktivitet. För mycket kläder. Träningsvärk från i fredags som gjorde att lårmusklerna knöt sig protest vid varje uppförs- och nedförslut. Vad leds jag blir! För vilken gång i ordningen har promenaden bara varit eländig?! Är det verkligen förkylningen som fortfarande hänger kvar? Något är fel.
En upptäckt som gör mig exalterad, men som nog innebär vissa problem. Jag är sjukpensionär och hemma hela dagarna och jag har aldrig, aldrig någonsin, varit en morgonmänniska. Eftersom jag är mer död än levande före klockan 10 har jag varit som mest aktiv/produktiv på kvällen. Pär kryper till kojs tidigt och Elin är sällan hemma vilket gör att jag har möjlighet att sitta ostörd och skriva. Kruxet är att jag nyttjar sömntabletter som jag tar vid halv 22 för att komma i säng i vettig tid (hela jag mår skitdåligt de gånger jag vänt på dygnet) och det påverkar naturligtvis skrivandet. Nu har jag upptäckt att jag faktiskt får mer gjort på förmiddagarna! Whaaat?! När det är jag som måste ge marsvinen och Selma frukost är det (oftast) inga problem att komma ur sängen klockan 8 utan att sedan krypa tillbaka in under täcket eftersom jag passar på att promenera och det är alltså efter promenaden och före lunchen som jag skulle kunna utnyttja produktiviteten. Nu blir det genast stress & press! Meh! Jag måste upp klockan 8 för att utnyttja min mest produktiva tid på dygnet. Jag tänker prova! Jag tänker göra ett seriöst försök att få som vana att stiga upp klockan 8 och de dagar jag tränar på eftermiddagen får jag ju ännu mer tid att skriva. Ja, jävlar i min lilla låda – det låter fint som snus!
”Bombmannens testamente” av Lena Ebervall och Per E Samuelsson med Lena Ebervall som uppläsare. Jag har 5 timmar och 17 minuter kvar av boken och den har varit ett rent nöje att lyssna till. Trots att jag var hela 19 år när Lars ”Bombmannen” Tingström dömdes till livstids fängelse har jag inget som helst minne av det kaos han åstadkom. Berättelsen om honom är väldigt intressant, spännande och smårolig tack vare ett härligt språk med rik vokabulär. Ebervall och Samuelsson har gjort en fantastisk research och varvar fakta med dramatiserade händelser på ett sätt som gör att det blir allt annat än korvstoppande historielektion. Den här boken är lika bra som ”Ers majestäts olycklige Kurt” som jag har lyssnat på i alla fall 3 gånger. LE är skånska, men läser på rikssvenska precis som gotlandsfödda Babben Larsson gör. De har en satsmelodi som påminner om varandra och som förmodligen kommer av att de inte läser på sin egen dialekt och det tycker jag är synd. Det finns många som tycker att dialekter inte hör hemma inom högläsning, men varför? Är det verkligen så himla svårt att förstå skånska, gotländska, värmländska, norrländska eller någon annan dialekt när det handlar om en boktext utan dialektala uttryck?
Igår, när jag tränade inomhus, sken solen. Idag, när jag valde att gå ut fick jag göra det i snöbyar precis som i torsdags. Vänsterevarv runt Flaten på 70 minuter. Det var mer av strosande än promenad och tog lite längre tid än vanligt plus att jag hämtade ett paket som var så fenomenalt otympligt att bära att jag fick pausa sjuttielva gånger den sista biten. Paketet var helt kubiskt och det var tur att det inte var tungt för då vet jag inte om jag hade tagit mig hem över huvud taget. När jag försökte att hålla om det med båda armarna, framför kroppen protesterade ryggmusklerna så mycket att de nästan krampade och ett tag vaggade jag framåt på samma sätt som jag gjorde när jag var höggravid. Jag hade köpt några saker från Designonline, saker som jag skulle ha fått när jag fyllde år, men som inte fanns i lager just då. Påslakan, smycken, muminmuggar och smarta köksprylar är sånt jag har köpt därifrån genom åren. Det är lite dyrare, men jag har verkligen fått vad jag har betalat för – hög kvalitet. Den här gången var det förkläden, en pryl att ha diskmedel och dylikt i på diskbänken och ett väggur och vägguret gillar jag skarpt!
Levereras utan extra kostnad: 1 st djävulusisk träningsvärk med fokus på rumpa och lår.
Beräknas anlända lördagen den 4 april, eftermiddag.
Jag tränade med gummibanden idag efter ännu ett uppehåll på ett par veckor. Det fick bli det lätta programmet, men det var förkylningstungt och varken bra eller dåligt utan mer en känsla av att jag tog mig över en tröskel.
Det här går inte längre! Hur mycket måste jag, som konsument och medborgare, behöva ta ställning till? Om jag väljer ekologiska bananer, så är det att lura mig själv eftersom bananerna lik förbannat måste transporteras hela vägen till Sverige och då är de plötsligt inte så himla ekologiska. Om jag väljer ekologiska ägg från frigående höns, så borde jag kolla hur pass frigående hönorna egentligen är. Om jag väljer att äta endast svenskt KRAV-märkt kött, så är det lik förbannat bättre att inte äta kött över huvud taget. Om jag väljer att inte ge något till tiggaren vid pendeltåget därför att jag inte vill spä på dennes utsatta situation, så borde egentligen ta reda på vilket land h*n kommer ifrån och om levnadsförhållandena där verkligen är sämre än som papperslös i Sverige. Om jag väljer att avstå från kolhydrater, så borde jag tänka ett steg till och ta hänsyn till snabba och långsamma kolhydrater. Om jag tränar för att gå ned i vikt, så blir det ännu smartare om jag tränar fettförbränning i stället för att ”bara motionera”. Om jag väljer att inte delta i Earth Hour och kallar det för jippo utan hellre tänker på min elförbrukning i stort året runt och låter bli att långflyga till Thailand, så är jag egoistisk som inte tar ställning offentligt tillsammans med kreti och pleti. Om jag väljer att betala för att se på film i tv i stället för att ladda ned via piratsajter, så är jag naiv och lättlurad. Om jag tycker att det enda rätta att göra med ett banklån är att amortera i syfte att betala tillbaka min skuld, så är moraliskt efterbliven. Om jag vill få min bok publicerad, men inte har lust att ställa upp på den hajpade marknadsföringen av mig själv som numera krävs, så får jag väl förbli opublicerad.
Jag tycker inte om den värld vi har skapat. Västvärldens märkliga inställning till konsumtion och ytlig Facebookfernissa där den som skriker högst och är mest flåshurtig är den som får omgivningens snedvridna respekt. Jag ställer inte upp på det här längre! Det är enkelt att sitta här i mitt trivsamma, opretentiösa kök med marsvin och kaniner runt fötterna och gapa om att jag ifrågasätter hela vår tillvaro och att jag säger ”Nej, tack!”, men det är sju resor svårare att verkligen utestänga alla budskap, signaler och krav. Jag mår dåligt av Den Stora Stygga Världen, så jag utestänger den tills endast det hanterbara som får komma in. Jag får leva med mina stora tankar och drömmar i min lilla, begränsade värld där just litenheten lär mig att uppskatta vardagens lunk.
