Jag har lyssnat på den senaste boken av Lars Kepler, “Spindeln”. Den nionde boken om Joona Linna och inläst av Jonas Malmsjö som är en av de absolut bästa. Jag är så kluven till de här böckerna. Författaren (egentligen ett äkta par) är väldigt skicklig med ett sällsynt bra språk. Dialogerna är oxå bra och är befriade från den föreläsnington som är alltför vanlig i den här sortens avancerade kriminalromaner. De 4 första böckerna var nyskapande och bra även om Joona Linna snabbt blev tröttsam med sitt behov av att alltid ha rätt. Saga Bauer har aldrig känts trovärdig med sitt osannolikt sagolika prinsessyttre, anställning inom SÄPO och fantastiska framgångar som boxare och hon var knappt 30 i början av serien. Böckerna 5 till och med 8 är jävligt våldsamma med ett frossande i blod, sex och detaljerade beskrivningar av slagsmål (förmodligen för att Joona har tränat krav maga och andra liknande kampsporter). “Vi har verkligen forskat om det här och då måste vi få ta med så mycket det bara går!” Trots allt detta kan jag inte låta bli att lyssna så snart en ny del släpps.
Den klassiska deckaren är på väg tillbaka. Deckare i stil med Agatha Christies böcker om miss Marple och Hercule Poirot. De kallas även mysdeckare eller pusseldeckare. En vanlig människa, lågmäld och smart, som lyssnar och iakttar, pratar med människorna runt omkring i stället för att hota och förhöra. Sedan löser hon eller han mysteriet. I de avancerade kriminalromanerna behöver författarna hela tiden överträffa varandra och därför blir skurkarna allt smartare och ligger hela tiden 2 steg före polisen eftersom de vet exakt hur polisen kommer att tänka och agera. En form av kriminellt schack-geni. Motiven är ibland så långsökta att författarna gått vilse i sin egen idé. Brotten och morden blir hela tiden grövre, på gränsen till smaklösa och upplösningarna våldsamma och löjligt actionproppade. Jag tror att anledningen till att mysdeckaren är på stark frammarsch är en motrörelse, en protest mot kriminalromanerna. Jag kan förstå det. Det är ett sundhetstecken att läsarna reagerar och ifrågasätter. Protesterar genom att rikta intresset åt ett annat håll. Av samma anledning kan vi ställa oss undrande och tveksamma till hur tusan det ser ut i huvet på Lars Kepler?! Skurkarna är sjuka i huvet, men det är Lars Kepler som har spånat fram dem.
