Jag lever ett litet liv. Många kallar det nog för klaustrofobiskt eller torftgt. Kanske till och med tragiskt. Jag har inte en enda vän utöver Elin och Pär. Jag har inga intressen som kräver att jag behöver gå hemifrån. Min nyfikenhet tillfredsställs av böcker, filmer och varierande hobbyer. Bristen på intryck från omvärlden leder inte till att jag är trög eller ointelligent. Tvärtom leder det till att jag tänker och reflekterar mer och jag behöver inte resa till ett ashram i Indien för att uppnå sinnesro.
Det finns många anledningar och förklaringar som jag inte tänker ta upp i det här inlägget, men den främsta anledningen är och förblir mitt dåliga självförtroende. Ingenting har blivit bättre av kommentarer och pikar om att jag är så svårpratad och tråkig. Nyfikenheten har hämmats till följd av det här. När jag var liten var jag blyg och osäker och rädd för att bli bedömd. Jag har aldrig träffat någon som velat hjälpa mig, stötta mig utan att samtidigt pika mig. I filmer och böcker dyker det alltid upp en levnadsglad virvelvind som får med sig den osäkra och visar henne världen och alla härliga människor. Människor som har mycket att ge, vänlighet och stöd som de öser över den behövande och som är så grundade i sig själva att de inte kräver något i gengäld förrän den behövande är trygg nog att ge tillbaka. Sådana människor finns inte i verkligheten och jag har inget att ge tillbaka.
Som vuxen har jag fortsatt tro att det är något fel på mig tills jag insåg att jag är introvert. Introversion är en läggning och en läggning varken ska eller behöver botas. Skillnaden mellan blyghet och introversion är den jag nämnde tidigare i inlägget: den som är blyg är rädd för att bedömas medan den introverta väljer bort umgänge om det är dränerande. Ju mer jag lärde mig och ju mer jag kände igen mig desto mer vågade jag välja bort, säga nej utan att jag behöver förklara eller försvara. Det handlar om självbevarandedrift och den driften har gjort att mitt liv numera är litet.
När vi var i Hässle pratade Elin och jag om det här. Elin pratade med Pär. Tycker de synd om mig? Tycker de att mitt sätt att leva är sorgligt och att de själva aldrig skulle klara av det? Är jag en bitter enstöring som inte ens försöker ta det första steget till kontakt med nya människor?
Naturligtvis påverkar min sjukdom mina val. En nödvändig livslång medicinering med antidepressiva preparat trubbar av det mesta, både det negativa och positiva. Både sjukdomen och medicinerna dämpar livslust och nyfikenhet och för att undvika känslan av utanförskap avskärmar jag mig. En del terapeuter har velat diagnosticera mig med social fobi, men jag har förklarat att det är helt uppåt väggarna. Om jag led av det skulle jag inte klara av 2,5 timme hos nageldoktorn och dessutom ställa frågor om hur hon gör. Jag har inga problem att möta blicken hos den jag talar med.
Jag har valt mitt sätt att leva utefter mina förutsättningar. Det är inte synd om mig. Jag trivs till 99%. Det händer att jag funderar på att flytta min avskärmning för att vidga vyerna, men de gånger jag har försökt, som resan till Hässle, har bakslaget efteråt inte varit värt det.
