Jag är introvert och stolt!

“Introvert – den tysta revolutionen” av Linus Jonkman med Emil Rehnström som uppläsare. Oerhört intressant och tankeväckande och bra! Och smårolig. Linus Jonkman är själv en introvert själ och är noga med att inte ta tydlig ställning för den läggningen även om det självklart lyser igenom ibland och varför inte? Det handlar även om de extroverta och de som är mitt emellan, ambiverta (de som har snott russinen ur båda kakorna). Jag kände igen mig i så mycket t.ex. att en extrovert människa kan beställa en jorden-runt-resa och sedan packa det nödvändiga medan taxin står utanför och väntar medan det är ett helt företag  – inklusive resfeber – för mig att åka ta pendeln Stockholm för några timmar.

Det viktigaste i hela boken anser jag vara det faktum att oavsett läggning är den biologiskt betingad. Den är inte ett fritt val. Den är “hårdkodad”. Det handlar om den nivå av aktivitet som krävs för att dina hormoner ska signalera till din hjärna att du mår bra och känner dig tillfredsställd. Som introvert är den nivån låg. Jag behöver sällan mycket aktivitet för att vara nöjd och det för med sig att jag ytterst sällan har tråkigt. Att vara autotelisk innebär att man kan finna glädje och tillfredsställelse i det som är monotont och repetitivt, ett drag som är starkt representativt för introverta. Här gick det upp ett Liljeholmens för mig för det förklarar varför jag egentligen aldrig blev uttråkad på arbetet med uppgifter som ofta var just monotona. Jag har alltid trott att det var kopplat till min intelligens, att jag var ointelligent som inte eftersträvade mer avancerade och krävande uppgifter. Det är förmodligen därför jag egentligen inte har något emot att diska och städa heller. Linus Jonkman berättar om en av sina vänner som upplevde det som en enorm lättnad att ha fått “diagnosen” introvert. Det innebar att han förstod varför han blev så fullständigt dränerad i sociala situationer och att han nu visste hur han skulle forma tillvaron så att han fick de nödvändiga stunderna för återhämtning. Vi introverta tror att vi måste vara extroverta eftersom samhället är utformat på det viset, men det är inget fel på oss, ingenting som måste rättas till och av den anledningen finns det ingen som helst anledning att trycka tillbaka det som känns naturligt.

Det finns många fördomar om den introverta läggningen, men det verkar inte finnas lika många om ens några om den extroverta. Är det kopplat till att i vårt extroverta samhälle är det introverta avvikande och det är om det avvikande som fördomar frodas?

Att vara extrovert dvs. social är inte samma sak som att ha social kompetens. Att vara introvert innebär att behöva längre tid för att tänka igenom saker, men det betyder inte att vara ointelligent. Värt att notera!

Vad gör du när du inte behöver göra någonting? Det är den frågan du i första hand ska ställa dig om du vill ta reda på om du är introvert eller extrovert. När jag lägger mig för natten och vet att nästa dag är helt fri från aktiviteter blir jag lycklig. Om du känner panik över att inte ha kommande dag späckad av saker att göra är du förmodligen extrovert. Att vara introvert rockar fett mycket tack vare att vi aldrig egentligen har tråkigt. Sug på den!

 

Det här med lycka

I min förra blogg hade jag en kategori som hette “Tacksamhet” och i ungefär 1 års tid skrev jag ned 3 till 5 saker som jag var tacksam för varje enskild dag. Det hjälpte mig när jag mådde dåligt och det hjälpte mig när jag kände att jag blev gnällig och missnöjd. I början var det knepigt, men det blev fort en vana och när jag kom upp i antalet 5 hade de utvecklats till små saker, små händelser, små upplevelser dvs. det som vardagen består av. Det blev så att jag, under dagens lopp, letade efter något att känna tacksamhet över eftersom jag ju måste ha något att blogga om. Jag använder mig fortfarande av det här även om jag inte längre skriver ned det i bloggen och det är precis som man säger att ju mer du kan uppskatta de små sakerna desto mer har du att glädja dig över.

I den här bloggen väljer jag att namnge kategorin “Lycka”. Jag fick idén när jag för femitelfte gången kom att tänka på Charlotte i “Sex and the City”. När hon får frågan om hon är lycklig svarar hon att hon inte är lycklig 24/7, men någon gång varje dag. Det är det jag tänker ta fasta på – en stund av lycka någon gång varje dag.

Igår kväll när jag hade min te & lässtund kände jag lycka, en endorfinkick. Jag satt bekvämt och läste en riktigt bra bok och teet var väldigt gott. Jag kunde inte ha det mycket bättre!

Idag har det varit lite svårare eftersom jag har ont i ett, förmodligen, stukat finger som distraherar mig, men det var nog vid halv 16-tiden när Elin hade hämtat in posten och gett mig ett brev från Försäkringskassan – ett brev som jag hade väntat på – med beskedet att den regelbundna genomgången av mitt sjukersättningsärende resulterat i en oförändrad utbetalning som jag kände mig lättad, lycklig. Jag hade tagit för givet att genomgången skulle innebära antingen att jag fick åka dit eller att FK “förhörde” mig över telefon och så blev det inte värre än så!

Hedersmord och blodshämnd

“Abbas hjärta” av Sigrid Edsenius med Maria Lyckow som uppläsare. Igår hade jag en allmänt usel dag som toppades av krångel med Storytel-appen (jag blir utloggad och kan inte logga in igen utan att starta om mobilen) och den ena usla ljudboken efter den andra. Jag försökte lyssna på “STHLM DELETE”, men den var oerhört ointressant. Hårdkokt stil och språk, platta karaktärer och långsökt handling. Jag började lyssna på “Abbas hjärta” i stället.  Den var inte trevligare om jag uttrycker det så, men den var bättre, mycket bättre. Riktiga människor och – tyvärr – riktiga brott.

Abbas Rezai mördades av sin flickväns, Zahra, familj. De ogillade förhållandet, familjens heder riskerades. Mordet och tortyren beskrevs detaljerat, men kortfattat och jag var gråtfärdig. Hur kan man göra så mot en annan människa?! Boken väcker många känslor och tankarna virvlar. Jag försöker förstå. Jag vill förstå, men jag kan inte. Ren information och fakta kan jag ta till mig, men jag har inte förmågan att sätta mig in i det sättet att tänka. Det är mig lika främmande som att någon människa skulle vara mindre värd än andra. Hur kan en familjs heder vara viktigare än en människas liv? Hur känns det att tvingas fly från sitt hemland?

Något jag blev förvånad över, men som är värt att tänka på är att hedersmord inte är strikt kopplat till islam. Faktiskt. Det har att göra med patriarkalt styre där kvinnan inte har något värde. Det finns flera religioner som har hederstänkandet “Hedern är som ett glas vatten”, säger Zahras pappa, “om man spiller ut det kan man inte få det tillbaka.” Det som verkar skilja mordet på Abbas från de flesta andra hedersrelaterade morden är att de inte dödade Zahra; det är vanligare att båda mördas.

I Zahras familj var alla barn oerhört kontrollerade av främst pappan. De blev förödmjukade och misshandlade mer eller mindre dagligen. Familjetraditionen innebär att sönerna uppfostras till att hålla kolla på sina systrar. När hon gör något fel har de i uppgift att tillrättavisa, uppfostra, slå henne. Om de protesterar åker de själva dit. På ett sätt blir även de offer.

I boken “Medinas juvel” av Sherry Jones får man följa Muhammed från början när han blir Allahs profet och arbetar fram de levnadsregler som muslimerna skulle följa. I en av Muhammeds uppenbarelser föds idén med att kvinnan ska beslöjas eller sitta dold bakom en skärm. I första hand för sin egen skull (för att slippa alla liderliga blickar från män). I boken “Abbas hjärta” visar det sig att Zahras mamma tror på magi, att det är vanligt i den del av Afghanistan som hon och hennes man kommer ifrån. De hävdar att kvinnan utstrålar sexuell magi som mannen inte har en chans att stå emot och av den anledningen bör hon vara beslöjad. “Mannens heder sitter mellan kvinnans ben” är ett uttryck som finns i boken. Varför kan inte mannens heder bestå i att han klarar av att stå emot en (lockande) kvinna? Varför läggs ansvaret för hedern på en annan människa? Ta ansvar för dina egna handlingar, vill jag utbrista.

Vid tidpunkten för mordet på Abbas, november 2005, var både hedersbegreppet och hedersmord nytt i Sverige och för de svenska myndigheterna. Nu vet man att ett hedersmord alltid planeras i förväg, i första hand av familjens/klanens män och att det är vanligt att en yngre man som inte är straffmyndig tar på sig ansvaret. Det var Zahras äldsta bror, som var 17 år då som tog på sig ansvaret och i rättegången som följde friades föräldrarna helt. Det gick några år medan brodern satt av straffet på en ungdomsvårdsanstalt och kom i kontakt med en psykolog som en del av behandlingen. De samtalen fick honom att tänka om och han bad om resning i fallet. Tillsammans med den tekniska bevisningen förklarades föräldrarna skyldiga till mord och dömdes till fleråriga fängelsestraff med livstids utvisning efter avtjänat straff. Brodern hade vid det laget suttit av det straff han dömdes till vid den andra rättegången.

Den tanke som får starkast fäste hos mig efter att ha lyssnat färdigt är att, så länge det finns kulturer som värdesätter familjens heder högre än kärleken till sina barn kommer det att vara svårt att få fred på jorden. Hederstänkandet begränsas inte till familjen eller klanen. Hedern kan gälla ett helt land, en religion. Så länge det finns kulturer där männen har totalitär makt är det kört. En annan tanke rör Elins förre pojkvän och hans familj som har en form av hederstänkande, men jag vet inte hur stark. Vad skulle ha hänt om Elin och han hade framhärdat med sitt förhållande?

Tacksamhet ger en känsla av lyx

Stavgång 40 minuter + 40 minuter i strålande höstsol. En omväg till Salem och en annan omväg hem. Det var en himmelsvid skillnad på dagens runda jämfört med fredagens. Ingen värk, rätt kläder, ryggsäcksremmarna jävlades inte, orken fanns och tempot var bra. Jag hade nya MBT-skor, mer höst och vinter med Gore Tex och de är kraftigare och härligt stadiga vilket förmodligen var en stor anledning till att jag slapp få ont. Kombinationen MBT-skor och Bungy Pump-stavar är den ultimata träningsformen och nu har jag fått det på hjärnan. Därför har jag hoppat över gummibanden och därför fick jag nästan panik när jag upptäckte att jag behövde skor som håller fötterna torra, men att mina vinterkängor förmodligen inte är bra för hälsporren som jag har fått känningar av igen (i båda hälarna). MBT är lösningen. Nu klarar jag mig hela hösten och större delen av vintern som den blir snöfattig.

De nya MBT-skorna.
De nya MBT-skorna.
En adress som lockar mig. Rent namnmässigt.
En adress som lockar mig. Rent namnmässigt.

Jag tror på att lära sig att känna tacksamhet och jag praktiserar det. Det är när du lär dig tacksamhet som du blir lycklig och inte tvärtom. Egentligen vill jag byta ut ordet “lycklig” mot “frid”. Begreppet lycka har blivit så starkt förknippat med ett sinnestillstånd som alla anser sig ha rätt till. Det har blivit ett mål att sträva mot, men det är tvärtom något man upplever ibland. Det är som Charlotte i “Sex and the City” säger när hon får frågan om hon är lycklig: “Jag är inte lycklig hela tiden, men någon gång varje dag.”. Det är det du ska sträva efter! När du lär dig att känna tacksamhet för de små sakerna, det vardagliga, så kommer du att uppleva lycka eller frid. Medan jag ångade på med stavarna kände jag att jag kunde få ihop en hel lista.

* Vädret som har varit väldigt samarbetsvilligt i flera veckor.

* Min favoritårstid.

* Jag har möjlighet att investera i bra kläder och träningsutrustning.

* De nya skorna som visade sig vara mycket sköna.

* Ingen värk.

* För en gångs skull har jag sluppit hosta efter att förkylningen har gått över.

* Jag har fått en bra läkare.

* Jag har fått vara ensam i några dagar.

* Jag har gått ned i vikt.

* Marsvinen mår prima.

* Jag har en bokbeställning på g.

* Boken jag började läsa igår verkar väldigt bra.

* I morgon kan jag ta sovmorgon.

* Det verkar som den efterhängsna tröttheten ger med sig för jag har inte lurat i soffan på flera dagar.

* Det är väldigt mysigt med den röda soffklädseln.

* Jag har börjat se “Grey’s anatomy” från början och den håller fortfarande.

* Den varma, varma duschen efter dagens träning.

Dagens låtlisterepresentant är Pr0files och låten har den passande titeln “Luxury”.

Fantastiska färger!
Fantastiska färger!

 

 

Nutida exorcism

Igår såg jag dokument utifrån på svt.play och det handlade om nutida exorcister i Polen. Allt fler präster utbildar sig i exorcism och allt fler polacker tror sig vara besatta av onda andar. I programmet ställer man frågan varför ökningen kommer nu, men jag tycker inte att jag fick något svar. Det finns kanske inget svar. Kanske beror det människans känsla av maktlöshet inför miljöförändringar, naturkatastrofer och politikers handlingsförlamning och då vänder man sig till religionen med allt vad den innebär.

En av prästerna som är med är även psykolog och det är en intressant och ovanlig kombination för, som han förklarar, prästerna är rädda för vetenskapen och vice versa. Han får en unik dubbel synvinkel. Trots att han är präst eller tack vare att han är psykolog inser han att det inte finns besatta människor.

Det här är Polen på 2010-talet och det räknas som ett modernt land samtidigt som det religiösa har ett starkt grepp om folket och för det tillbaka till medeltiden med ett snävt, kategoriskt och fördömande synsätt. Programmet tar upp 3 fall, 3 unga kvinnor som utsätts för exorcism eftersom både de själva och deras anhöriga anser att de är besatta av djävulen. Kvinna 1 upplever homosexuella känslor som hon tolkar som att den onde vill förleda henne. Kvinna 2 visar en kraftigt förändrad personlighet och får anfall flera gånger om dagen. Kvinna 3 har tappat intresset för religionen. Om det hade handlat om 3 kvinnor som blivit elaka och hatiska och som genom att “kasta onda ögat” omkring sig fick människor att falla döda ned, så hade jag blivit fundersam, men jag tittar väl på för mycket film. Det här handlar om okunskap och den rädsla som andra upplever när någon börjar ifrågasätta sin omgivning. Det handlar om utanförskap och ångest. Ångest kan man behandla med KBT eller mediciner. Det går att bli fri från den. Utanförskap kräver acceptans främst från en själv. När det gäller kvinna 2 tänkte jag på hjärntumör. Att alla 3 kvinnor skrek ordlöst har inget att göra med djävulen. Om ångesten blir tillräckligt stor hjälper det att skrika rakt ut i brist på annat. Det har jag egen erfarenhet av.

Om jag hade förts in i ett rum och hållits fast av 4 män (inte en kvinnlig präst så långt ögat kunde nå) som mumlar böner, tvingar mig att dricka vigvatten och trycker ett krucifix mot mitt ansikte, så hade jag tyckt att det var jävligt otäckt även om jag vetat vad jag gav mig in på. Jag hade blivit rädd, fått panik och ångest och till slut vrålat rakt ut. Tacka fan för det, men jag hade inte varit besatt av djävulen! Filmen var otäck, men inte på skräckfilmsvis utan för att den visar den negativa sidan av religion och att den sidan inte har förändrats trots att det har gått många hundra år. Det är aldrig bra när präster tillåts ha makt.

Spoilervarning utfärdas! Bokrecension.

“Liv efter liv” av Kate Atkinson med Anna-Maria Käll som uppläsare. Ursula Todd föds den 11 februari 1910, men överlever inte då navelsträngen är lindad runt hennes hals. Ursula Todd föds den 11 februari 1910, men drunknar sommaren 1915. Ursula Todd föds den 11 februari, men dör under ett bombanfall under andra världskriget. Ursula Todd föds verkligen den 11 februari och de sätt hon dör på stämmer oxå. Hon föds flera gånger och lever om sitt liv som sig själv flera gånger och hon gör det med en märklig känsla av déja vu.

Det finns 3 filmer som jag tänkte på när jag lyssnade på boken: “Groundhog day” där mannen vaknar upp till samma måndag om och om igen, “Sliding doors” där en struntsak leder till 2 helt olika liv och “Butterfly effect” där en möjlighet att gå tillbaka för att ändra historien får oanade konsekvenser (boken “22/11 1963” handlar oxå om “butterfly effekten”, men den har jag inte läst än). Det här är fantasieggande på ett filosofiskt plan! Hur många gånger har jag inte tänkt: “Om jag ändå hade gjort så i stället” eller “Varför gick jag inte den vägen i stället”. Som den 1:a maj när Elin var 2 år(?) och vi var på väg till parkeringen som låg vid Klara sjö. Jag tog en genväg och fick vänta på Pär som fick gå runt med Elin i vagnen. Om jag hade gått runt tillsammans med dem hade det kanske tagit lite längre tid och då hade vi förmodligen inte blivit påkörda av en taxi vid rödljuset (chaufförens försvarade sig med att han inte trodde att vi skulle stanna. Vid ett rödljus?!) och därmed sluppit våra bestående nackbesvär. Men hur hade det blivit i stället? Vi fick, trots allt, ut en del trevliga pengar på olycksfallsförsäkringen.

Om du inte vill veta hur boken slutar ska du sluta läsa här!

Prologen till “Liv efter liv” antyder att Ursula Todd skjuter Hitler innan han har startat andra världskriget. Sedan inleds första kapitlet med att hon föds den 11 februari 1910 och man får följa henne i liv efter liv fram till den dagen hon åter igen höjer pistolen mot Hitler. Den sortens upplägg tillhör mina absoluta favoriter! Cirkeln sluts. Men – och det är ett stort men-  för trots att hon verkligen skjuter Hitler bryter andra världskriget ändå ut om jag inte har fattat fullständigt fel. Naturligtvis kan ingen säga att det är fel för det finns ingen som kan bevisa att kriget hade kunnat undvikas bara Hitler försvann, men jag är övertygad om att det hade blivit så och därför blev jag konfunderad av slutet. Det har blivit mycket andra världskriget för mig den senaste tiden, jag har lyckats välja både fysiska och ljudböcker som utspelar sig då och även denna bok handlar mer om det lidande som alla civila utsätts för i ett krig; bombanfall, svält, sömnbrist, förlust av familjemedlemmar och vänner, ovisshet. Ursula Todd upplever andra världskriget på flera sätt och inget av dem för med sig något som helst positivt och därför bestämmer hon sig för att ta saken i egna händer och stoppa det innan det är ett fullbordat faktum. Hon har facit i hand i förväg. En annan anledning till att jag reagerade så starkt på att kriget ändå blev av är att jag har lyssnat på “Adolf Hitler” av Bengt Liljegren där man får veta att Hitler vid ett tillfälle under tidigt 1930-tal var väldigt nära att begå självmord, men blev avbruten och jag kan inte låta bli att undra hur det hade sett ut i världen om han verkligen hade dött då och inte som en feg utväg de sista dagarna innan krigsslutet?

Summering: en mmmmycket bra bok! Författaren har ett härligt språk och lyckas få in lågmäld humor. Den blir inte tjatig trots att det är ett och samma liv som upprepas för Kate Atkinson har ett sätt att ta med det som är avgörande samtidigt som hon påminner lyssnaren/läsaren genom små detaljer som ger en just-det-känsla. Skickligt!

En avslutande fundring: kanske är min egen déja vu-känsla tecken på tidigare liv som mig själv? *gåshud*

 

 

Förtröstan

Dagens ord är förtröstan. Jag har oerhört svårt att känna förtröstan just nu och det gäller allt från att få en vettig, stadigvarande läkare och längs hela spektrumet till mänskligheten. Jag är inte bara trött och deppig. Det känns som en depression är på ingång och jag orkar bara sitta och vänta.

Depression

Landet nästa?

När vi bodde i Fornbacken i Södertälje var jag avundsjuk på svägerskan med familj som bodde inne i Stockholm. På den tiden tyckte jag fortfarande om att vara inne i stan och jag skulle inte ha haft något emot att bo så pass nära att jag skulle kunna promenera hem efter en shoppingrunda eller ta t-banan efter ett biobesök. I stället fick jag åka pendeltåg i 30 minuter och sedan kämpa mig uppför den ena backen efter den andra. Sedan vi flyttade hit till Rönninge (16 år nu) har mina prioriteringar ändrats fullständigt. Jag undviker Stockholm och kan inte få nog av träd och djur. Men Rönninge förändras. Allt för mycket till det sämre. Jag har full förståelse för alla som vill flytta hit (duh!), men det innebär att det behövs fler bostäder och numera är det tätt mellan villorna. Nu har man tagit första steget mot det som ska bli nya Rönninge centrum. Ett centrum som alla utom jag verkar exalterade över eftersom det kommer att bli så himla bra för företagen och Rönninge behöver ett “levande” centrum. Bullshit! Det kommer att bli som vilken annan sorglig t-baneförort som helst. Det behövs fler och fler parkeringar och då ryker träden, den livgivande grönskan (läs mitt inlägg om känslighet). Det gör ont i mig. Jag får ångest. Nere vid stationen förbereds en parkering. Jag har tyvärr ingen före-bild, men om jag beskriver det som så att de träd som stod där tillsammans med övrig grönska var så höga och lummiga att endast takåsen på husen syntes, så förstår ni kanske. Om jag hade bott i någon av lägenheterna (se bilden) hade jag varit rasande och förtvivlad. Inte bara för att det är ett jävla liv där 5 dagar i veckan utan för att utsikten i fortsättningen kommer att utgöras av en parkering. Det är själsdödande. Nästa steg blir att flytta ut på landet. Längre bort från människan.

Parkering
Jag sörjer träden…

 

Hjärtchakra och känslighet

Visste ni att grönt är hjärtchakrats färg? För mig är grönt en lugnande färg och energigivande. Den känns syrerik och finns i så många nyanser. När regnmolnen vek undan sent på eftermiddagen och solen tog chansen tog jag den här bilden.

Efter regn kommer solsken.
Efter regn kommer solsken.

Selma är med Elin hos Robin den här veckan, men jag fick den här bilden idag. Hon är sååååå fin!

Selma 38

 

När jag var liten på 1970-talet såg jag en film på tv där en man hade uppfunnit en maskin som gjorde att han kunde höra träd och växter. Han kunde höra hur de skrek av smärta när någon t.ex. bröt stjälken på en blomma för att plocka den. Redan då upplevde jag den filmen som otäck och minnet dyker ofta i samband med begreppet känslighet (HSP – högkänslig personlighet). Jag lyssnar på “Den grymmaste månaden” av Louise Penny och en av karaktärerna är en man som kan höra träden. Han brukade arbeta som skogshuggare tills han en dag kunde höra hur träden skrek av både skräck och smärta. Han berättar om en granne som hade en magnifik ek i trädgården där en gren hade brutits. Grannen gick inte med på att såga av grenen helt för att eken skulle få en chans att helas. Det tog 4 år innan eken dog och den skrek av smärta hela tiden. Plötsligt mådde jag illa. Fy tusan för att ha den förmågan!! Jag har oerhört svårt att höra en baby som gråter och ännu svårare är det med ett djur som har ont. Tänk om jag även skulle kunna höra träd och växter …

 

Vad är de rädda för?

Mariette Lindstein har skrivit “Sekten på dimön”. Hon har egna erfarenheter av sektliv efter drygt 20 år hos scientologerna, men hon tog sig ut. I och med releasen av hennes bok har hon gjort flera intervjuer och som ett brev på posten kommer hoten från scientologerna. Vad är de rädda för? Om de verkligen tror på det de gör har det väl ingen betydelse att någon inte längre vill vara med? Att de reagerar med hot och våld ger tydliga signaler om att de är medvetna om att de är ute och cyklar.