Kategori: Musik

Endorfiner och värk

Där satt den! 65 minuter stavgång med flyt och tempo och endorfiner. Oh, yeah!! Jag blev väldigt trött i skuldrorna och armarna mot slutet och ryggmusklerna fick sig en duvning de sent ska glömma. Det var en härlig känsla att känna att varenda ryggmuskel jobbade för att hålla upp kroppen, som en fjäder som drogs åt. Men fotlederna… Ont, ont, ont. Det känns alltid bra medan jag är i rörelse och håller värmen igång, men när jag har kommit hem och suttit ned ett tag, så kommer stelheten och med stelheten kommer värken och idag har den varit extra jävlig; vristerna, knäna och ryggen. Efter lunch låg jag i soffan i nästan 2 timmar, lyssnade på boken, sov en stund i hopp om att slippa värktabletter, men nu ger jag efter. Ett träningspass som är så bra som det idag gör mig innerligt gott och jag blir så ledsen när värken kommer.

 

Splittrat flyt

I morse gjorde jag en framåtböjande rörelse som fick vänster skulderblad att knasa sig. Det är väl en sorts sträckning längs med skulderbladet som gör ont när jag rör mig och som nu har utvecklat sig till spänningsvärk i nacken och huvudet. Jag använder massagekudden för andra gången och sen får jag prova värktabletter. Sträckningen utgjorde inget hinder för stavgång och det blev 65 minuter runt Flaten. Det är länge sedan jag gick den rundan beroende på att de bygger en rondell vid busshållplatserna och det är allmänt bullrigt, svårframkomligt och svårt att få en överblick av trafiken. Rondellen utgör steg 1 av förnyelsen av Rönninge centrum.

Stavgången gick hyfsat, men flytet splittrades av ett märkligt fenomen som det nu är tredje gången det uppstår. Jag lyssnade på musik när volymen sänktes till noll. Eftersom det inte var första gången har jag funderat mycket på vad som ligger bakom. Är det något som trycker på volymknappen? Nix. Har jag Spotify/ljudboken i offline-läge? Jäss. Kan det vara du-har-för-hög-volym-akta-hörseln-spärr som slår till? När jag lyssnar på bok på tåget behöver jag ha betydligt högre volym och då dyker varningen upp, men volymen sänks inte av sig själv. Är det fel på själva mobilen? Stämmer inte för det här inträffar inte när jag är hemma. Infrastruktur. Från i vintras har infrastrukturen byggts ut runt om i Rönninge och det har varit ett väldans grävande och byte av elskåp och Fenomenet uppstår oftast i tät bebyggelse. All fiberoptik och trådlöst och fjärrstyrt och blue tooth leder förmodligen till så mycket aktivitet att småkrascher inträffar. Det är vad jag tror. Hur som helst fick jag stanna flera gånger för att vrida upp volymen igen, så flytet splittrades och den sista biten tappade jag både farten och suget.

Det har vänt nu. Helgens oväder med kraftiga vindar, hällregn och åska jagade bort den sista sommarvärmen. Det är fortfarande varmt i solen, men vindarna har ett nytt nyp i sig och idag var första gången som jag stängde fönstret för att det blev för kallt och idag är första gången som jag hade dubbla strumpor samtidigt som jag använde filten i soffan. Välkommen, härliga höst!

Stöd och salva

Jag tränade med gummibanden idag för första gången på … i alla fall 3 veckor. Det blev det lätta programmet och det var skönt. Det kändes lagom tungt. Jag hade ont i båda vristerna och i handen redan innan, men med hjälp av ett handledsstöd som jag bara använder vid träning och skor var det inga problem. Under tiden vill säga för jag har haft grymt ont resten av dagen. Efter duschen smorde jag in alla 3 områden ordentligt med Voltarensalva. Precis när jag drar en suck av lättnad över att mensen är över för den här gången så kommer en blödning inklusive kramp. Jag känner mig rätt sliten nu…

Mjölkningsvarning och lågmält drama

“Hotell Marigold 2”. För 3 år sedan hade “Hotell Marigold” premiär. Det räckte med att jag såg skådespelarlistan på filmaffischen för att veta att den var bra. Den var mycket bra och jag har sett flera gånger. Nu har uppföljaren kommit och den var oxå bra, men jag vill sätta en mjölkningsvarning på den. Den känns inte genomtänkt och smått hafsig. Skådespelarna får inte en enda anmärkning för de gör en utmärkt insats. Karaktären Sonny som var väldigt roande i första filmen känns helt klart överdriven och irriterande. Förvecklingen med hotellinspektören håller inte och jag undrade vad tusan Richard Gere gjorde där? Han är bra, men hör inte hemma i samma film som Maggie Smith som är den enda jag upplevde som trovärdig i en “fortsättning på sig själv” (jag kommer inte på något bättre uttryck). I filmens första scen är hon oerhört missnöjd med det som amerikanerna kallar för te: fesljummet vatten och en sorglig tepåse. Klockrent!

“Labour day” med Kate Winslet. Åh, vad hon är bra! Som så många av de riktigt bra skådespelarna har hon förmågan att uttrycka sig med enbart ögonen. Depression, rädsla, tveksamhet, glädje. Manuset baseras på en bok av Joyce Maynard och jag tror att det är det som gör att den känns trovärdig; hade det varit ett renodlat filmmanus skulle den nog ha varit mer åt thrillerhållet. Frank är en förrymd fånge som Adele och sonen Henry hjälper och han ber om att få stanna hos dem till kvällen för att kunna fly vidare i skydd av mörkret. Redan då anges tonen i filmen för Frank är inte det minsta hotfull. Adele och Henry är egentligen inte rädda och de går med på det. Han blir kvar längre än bara till kvällen. Det är ingen actionpackad psykopatstämning, men inte mindre spännande för den skull. Mycket bra skådespelare och inte det minsta förutsägbar eller klyschig.

Blixt & dunder

Det var 19 grader när jag kom in i köket klockan 8 för att frukostera 3 tjoanden marsvin. Min egen frukost bestod av grekisk youghurt med resten av hallonen från igår. 10 över 9 hade jag vattenflaskan i ryggsäcken och stavarna i nävarna, men jag ångrar att jag inte tog kepsen för det var varmt i solen. Riktigt varmt. Stavandet gick väldigt bra även om det tog lite tid innan flytet infann sig. 2 rejäla pust & vattenpauser och jag var duktigt trött när jag kom hem igen efter 70 minuter. Det är skönt att vara ute på morgonen och då tänker jag inte bara på värmen utan för att de enda som oxå är ute då är hundarna som släpar på sina ägare och andra som tränar. Kanske drack jag ändå för lite, kanske var det avsaknaden av skyddande huvudbonad, kanske tog solen mer än jag trodde, men jag har varit så himla trött och tung hela dagen och huden hettar från solen. Jag lade mig till rätta i soffan för att sova en stund, men jag lyckades bara slumra in i kanske en kvart. Åskan har mullrat i flera timmar på eftermiddagen och det har till och med blixtrat. Najs! Sedan kom regnet och temperaturen sjönk flera grader.

Jag har hittat tillbaka till musiken. Det känns som om det är flera år sedan jag lyssnade på musik under mina promenader. Det har bara varit bok efter bok efter bok, men i lördags blev det musik i stället och det är lättare att få upp ett tempo med musik i stället för prat. End of discussion! De senaste dagarna har jag gått igenom mina spellistor och rensat ganska hårt och gjort mitt bästa för att hinna ikapp när det gäller all ny musik.

Armhävningar och partypatrull

Wow vilket bra gummipass det blev idag! Jag körde fullt program och blev härligt svettig och trött. Ryggmusklerna har fått sig en rejäl omgång som känns redan nu några timmar efteråt. Armhävningar är en akilleshäl för mig. Jag vet att det är en ojämförligt bra övning för armar och skuldror och rygg och mage, men mina handleder pallar inte. För ett tag sedan provade jag den enklare varianten där jag stödde på knäna, men jag fixade inte ens en och höll på att slå i hela nyllet när armarna inte pallade. Jag kunde inte låta bli att skratta åt eländet. Så jäkla klen! Idag provade jag den allra enklaste varianten genom att göra armhävningar mot dörrkarmen och jag klarade av 7 stycken. Jäss! Bättre än ingenting.

Elin skickade den här låten till mig och bad mig lyssna på texten. Jag var inställd på en allvarlig djupingtext och när jag såg att det var Mange Schmidt blev jag än mer skeptisk (jag minns vilken plåga “Glassigt” var för x antal år sedan…), men jag gav den en chans och den var … störtskön!!

“Du måste sluta instagramma. Lägg ned telefon!”

#Blogg 100 del 59

Igår hade jag en riktigt…låg…dag, men 2 saker lyfte mig till drägligare höjd: en bok och ett musikstycke. Boken är en ljudbok som handlar om en hund, Gracie. Det var ett medvetet val för djur hjälper alltid. Jag tycker om Matthias Linderoth som uppläsare mycket tack vare böckerna om gatukatten Bob.

Musikstycket är av Bach, “Air on g-string” (eller Beppes godnattstund) som jag har älskat sedan jag var liten. Jag har ofta spelat den i huvudet när jag har haft svårt att slappna av eller somna. Stycket är bäst med en hel symfoniorkester för då blir det mjukt och svävande utan den minsta hårda ton. När jag satt med Selma och kliade henne i nacken letade jag upp stycket på Spotify och när tonerna sssssmmmmööööög genom hörlurarna och in i mina öron spred sig ett lugn som samtidigt gav mig ståpäls.

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 40

Levereras utan extra kostnad: 1 st djävulusisk träningsvärk med fokus på rumpa och lår.

Beräknas anlända lördagen den 4 april, eftermiddag.

Jag tränade med gummibanden idag efter ännu ett uppehåll på ett par veckor. Det fick bli det lätta programmet, men det var förkylningstungt och varken bra eller dåligt utan mer en känsla av att jag tog mig över en tröskel.

Mina 3 gummiband. Mina hälsans vänner.
Mina 3 gummiband. Mina hälsans vänner.

 

 

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

 

Iskalla vindar och tennis

75 minuters promenad med tempo. Det kändes bra, men jag kroknade i den sista backen. Som vanligt. Det blåser idag. Iskalla vindar och när jag hade motvind blev hakan så kall att den kändes bortdomnad. Jag mötte en kvinna som sprang och det såg så lätt ut. Hon studsade fram och gav intryck av att inte behöva andas. Vad är det som gör att det ser lättare ut för vissa? Hållningen. Hon sprang med resning. Det blir lättare med bra hållning. Det krävs både mag- och ryggmuskler för det, men man får mag- och ryggmuskler genom att hålla upp överkroppen. När du håller upp överkroppen kan du andas ordentligt och får igång blodcirkulationen. Jag har inte styrketränat på ett par veckor nu, men jag kan ändå känna av magmusklerna efter en promenad. Prova!

Filmen “Wimbledon” från 2004 har jag sett 4-5 gånger och den håller. Det är den sortens lågmälda, brittiska humor som jag är så svag för. Den går rakt in i hjärtat på mig och gör mig alltid på bättre humör. Jag får alltid minnesbilder av när pappa och jag tittade på Wimbledon på tv på den tiden Björn Borg sopade banan med motståndarna. I filmens inledning hörs en låt som är urskön och som jag har i en av mina spellistor: “Ghostwriter” med RJD2.